Konstantin Eduardovitj Tsiolkovskij – en biografi

Konstantin Eduardovitj Tsiolkovskij (1857-1935) var en rysk vetenskapsman och uppfinnare, grundare av den moderna rymdfarten. Hans arbeten handlade om aerodynamik och raketdynamik, teorin för flygplan och luftskepp.

     I barndomen tappade han hörseln nästan helt, och från 14 års ålder utbildade han sig på egen hand; år 1879 avlade han lärarexamen som privatist, och hela livet undervisade han i fysik och matematik (från 1892 i Kaluga). Han var först med att skapa en grundval för möjligheten att använda raketer för interplanetära resor, angav vägar för en rationell utveckling av rymdfart och raketteknik. Han fann en rad viktiga tekniska lösningar för att konstruera raketer och en vätskedriven raketmotor. Tsiolkovskijs tekniska idéer tillämpas vid skapandet av raket- och rymdteknik.

     I en filosofisk och konstnärlig essä utvecklade Konstantin Tsiolkovskij en ”kosmisk filosofi” som utgår från idén om "atomen" – ett odödligt besjälat elementärväsen som färdas från organism till organism i universum. I sin kosmiska utopi tänker sig Tsiolkovskij mänskliga bosättningar i solsystemet och andra planetsystem och i framtiden – en fullständig biokemisk omvandling av jordinvånarna och en förvandling av dem till förnuftiga varelser med ”drag av både djur och växter” som direkt omvandlar solenergi. Tsiolkovskijs tekniska idéer har legat till grund för den så kallade ryska kosmismen (rysk kosmism var en filosofisk och kulturell rörelse med rymden i centrum som uppstod i Ryssland under tidigt 1900-tal).

     Numera betraktas rymdfärder som en företeelse i vardagen. Och det kan även verka konstigt ibland att man ännu för hundra år sedan inte ens kunde drömma om sådana färder. Den förste att försöka presentera den praktiska sidan av rymdens erövring blev en anspråkslös lärare från Kaluga – Konstantin Eduardovitj Tsiolkovskij.

     Kostia Tsiolkovskij föddes i en skogmästarfamilj den 17 september (5 september enligt den gamla tideräkningen) 1857 i byn Izjevskoe i Rjazanguvernementet. Vid tio års ålder fick Kostia scharlakansfeber och förlorade hörseln. Pojken kunde inte gå i skolan i skolan och var tvungen att läsa på egen hand.

     Så här mindes vetenskapsmannen själv sina ungdomsår: "Glimtar av äkta intellektuell medvetenhet blev uppenbara under läsandet. Då jag var runt 14 år fick jag för mig att lära mig lite matematik och jag tyckte allt var lättfattligt och fullständigt begripligt. Efter det förstod jag att böcker var lättfattliga och gick att förstå. Med nyfikenhet och förståelse läste jag ett par av min fars böcker i naturvetenskap och matematik (far var en tid lärare i dessa ämnen för elever som studerade till värderingsmän inom skogsbruket). Och jag uppslukas nu av astrolabiet (Astrolabiet är ett astronomiskt instrument som användes förr för att bestämma himlakroppars lägen och ur dessa beräkna tiden på dygnet, alternativt longituden om tiden är känd), att mäta avståndet till ouppnåeliga föremål, kartering, höjdbestämning. Jag bygger en höjdmätare. Med hjälp av astrolabiet bestämmer jag utan att lämna huset avståndet till ett brandtorn. Det är 400 arsjin (284 m). Jag går och kontrollerar. Det visar sig vara – rätt. På så vis kom jag att tro på teoretisk kunskap.

     Far hade fått för sig att jag hade anlag för teknik och man skickade mig till Moskva. Men vad hade jag där att göra med min dövhet! Vilka kontakter kunde jag knyta? Utan livserfarenhet var jag blind för karriär och inkomst. Hemifrån fick jag 10-15 rubel i månaden. Jag levde bara på svart bröd, hade inte ens potatis eller te. I gengäld köpte jag böcker, rör, kvicksilver, svavelsyra och andra kemikalier för att göra experiment."

     När Konstantin fyllt 16 år skickade hans far honom till sin vän Nikolaj Fjodorov som var bibliotekarie på Rumjantsevmuséet i Moskva. Under hans ledning studerade Konstantin mycket och på hösten 1879 tog han examen som folkskolelärare.

     ”Till slut efter julen 1880” – skriver Konstantin Tsiolkovskij i sina memoarer– ”fick Jag meddelande om att jag hade fått tjänsten som lärare i aritmetik och geometri vid häradsskolan i Borovskdistriktet.

     Efter tips av dem som bodde där fick jag mat och husrum hos en änkling med dotter som bodde i utkanten av staden, nära en flod. Jag fick två rum och soppa och gröt till mat. Jag var nöjd och bodde länge här. Värden var en förträfflig människa men drack hårt. Hans dotter och jag talades vid ofta när vi drack te, åt lunch eller middag. Hennes insikt i Evangeliet förvånade mig.

     Det var giftasdags, och jag gifte mig med henne utan kärlek, och jag hoppades att en sådan fru inte skulle köra med mig, att hon skulle arbeta och inte störa mig när jag gjorde det. Förhoppningen infriades. För att vigas gick vi fyra verst (drygt fyra kilometer), till fots, utan att klä upp oss och i kyrkan släpptes vi inte in. Vi återvände och ingen visste något om vårt giftermål. Före äktenskapet och efter det har jag inte varit tillsammans med någon annan kvinna än min fru. Jag är generad att berätta om något intimt men inte kan jag ljuga. Jag talar om det som är dåligt och det som är bra.

     Jag att ansåg sedan länge att äktenskapet bara hade praktisk betydelse, nära nog från 16 års ålder bröt jag teoretiskt med alla absurditeter i religionen. Dagen vi vigdes köpte jag en svarv av en granne och skar upp glas för elektriska maskiner. Ändå fick några musiker nys om vigseln. Vi blev knappt av med dem. Den ende som drack sig full var popen som vigt oss. Och det var ändå inte jag som trakterade honom, utan värden…

     Jag bjöd aldrig, firade inte, gick själv ingenstans och för mig räckte min lön. Vi klädde oss enkelt, faktiskt mycket fattigt, men gick inte i lappade kläder och svalt aldrig. Det förekom små familjescener och gräl, men jag uppfattade mig alltid som skyldig och bad om förlåtelse.

     Så återställdes husfriden. Ändå övervägde arbetet: jag skrev, kalkylerade, lödde, hyvlade och täljde, göt och gjorde annat. Jag tillverkade utmärkta kolvluftpumpar, ångmaskiner och gjorde olika experiment. En besökare kom och bad mig att demonstrera en ångmaskin. Jag accepterade men föreslog honom bara att spänta stickor för att värma upp ångpannan."

     I Borovsk arbetade Konstantin Tsiolkovskij några år och 1892 blev han förflyttad till Kaluga. I den staden bodde han resten av sitt liv. Här undervisade han i fysik och matematik på gymnasiet och på stiftsskolan, och all ledig tid ägnade han åt forskning. Eftersom han inte hade pengar för inköp av utrustning och material tillverkade han alla modeller och apparater för experimenten med egna händer.

     Tsiolkovskijs intressen spände över många områden. Men på grund av bristen på systematisk utbildning kom han ofta fram till resultat som redan var kända av vetenskapen. Till exempel, det hände med hans första vetenskapliga arbete om gasdynamiska problem.

     Men för det andra publicerade verket "Djurorganismens mekanik" valdes Tsiolkovskij som fullvärdig medlem av det Ryska fysikalisk-kemiska sällskapet. Hans arbete fick positiva omdömen av kemisten och läraren Dmitrij Mendelejev och fysikern Alexander Stoletov, på den tiden ledande vetenskapsmän.

     Alexander Stoletov presenterade Tsiolkovskij för sin elev Nikolaj Zjukovskij och efter det började Tsiolkovskij studera mekaniken för styrbara luftfarkoster. På husets vind byggde han en primitiv vindtunnel där han experimenterade med trämodeller.

     Material som Tsiolkovskij samlat på hög lades till grund för ett projekt om en styrbar aerostat. Så kallade Konstantin Tsiolkovskij luftskepp, eftersom själva det ordet ännu inte var uppfunnet. Tsiolkovskij var inte bara den förste som kom med idén om luftskepp helt av metall, utan byggde också en fungerande modell av ett. Samtidigt skapade han en originalutrustning för automatisk styrning av ett luftskepp liksom en originalritning för reglering av dess lyftkraft.

     Men tjänstemännen vid det Ryska tekniska sällskapet avvisade Tsiolkovskijs projekt på grund av att den österrikiske uppfinnaren Schwarz samtidigt lagt fram ett liknande förslag. Likafullt lyckades Tsiolkovskij publicera en beskrivning av projektet i tidskriften ”Vetenskaplig krönika” och på så sätt försäkra sig om prioritet till denna uppfinning.

     Efter luftskeppet gick Konstantin Eduardovitj Tsiolkovskij vidare med en studie av flygplanets aerodynamik. Han studerade ingående hur vingens form påverkade lyftkraftens storlek och härledde förhållandet mellan luftmotståndet och den nödvändiga motorkraften hos flygplanet. Dessa studier hade Nikolaj Zjukovskij nytta av när han utformade en teori för vingberäkning.

     I fortsättningen vände Tsiolkovskijs intresset mot utforskning av rymden. År 1903 publicerade han boken "Utforskning av världsrymden med hjälp av jetdrivna apparater" där han var först med att bevisa att den enda apparat som kunde företa en rymdfärd var en raket. Visserligen hade Tsiolkovskij inte tillräckliga kunskaper i matematik, och han kunde inte lämna detaljerade beräkningar för konstruktionen av en raket. Men forskaren kom med en lång rad viktiga och intressanta idéer.

     Dessa första arbeten av Tsiolkovskij passerade nästan obemärkta. Läran om readrivna rymdskepp blev inte uppmärksammad förrän den började tryckas en andra gång, 1911-1912, i den kända, spridda huvudstadstidskriften "Flygteknisk bulletin" som trycktes i påkostad upplaga. Då hävdade ett flertal vetenskapsmän och ingenjörer i utlandet sin prioritet. Men tack vare Konstantin Tsiolkovskijs tidiga arbeten blev hans prioritet bevisad.

     I dessa artiklar och i deras uppföljare (1911 och 1914) lade han grunderna för en teori om raketer och vätskedrivna raketmotorer. Han var den som först löste problemet med att landsätta ett rymdskepp på ytan av planeter som saknade atmosfär.

     Forskarens upptäckter förblev länge okända för majoriteten av experter. Hans verksamhet fick inte nödvändigt stöd. Han hade stor familj (sju barn) och liten lön. För alla sina verk före oktoberrevolutionen 1917 fick han 470 rubel från Kejserliga vetenskapsakademin. Och livet var svårt, ibland rätt och slätt påvert och innehöll stor sorg och mycket tårar. Bara två döttrar överlevde fadern, hans öde försummade inte att bjuda honom på en bitter kalk av prövningar. Han var en hängiven familjefar. Mycket arbete krävdes för att övertala honom ens att resa till Moskva när man firade hans sjuttioårsdag.

     Revolutionen förbättrade Konstantin Tsiolkovskijs läge.

     "Genom en tillförsäkrad pension under Sovjetregeringen fick jag större frihet att ägna mig åt mina arbeten, och, förut nästan obemärkt väckte jag nu intresse för mina arbeten. Mitt luftskepp är erkänt som en särskilt tillförlitlig uppfinning. För forskningen om jetdrift har bildats ett institut. Min sjuttioårsdag uppmärksammades i pressen. Fem år senare firade man till och med högtidligt mitt jubileum i Moskva och Kaluga. Jag tilldelades en orden och ett aktivistmärke av Sällskapet för bistånd till försvaret samt utveckling av flyget och kemiindustrin. Pensionen är höjd…"

     Åren 1926-1929 håller Konstantin Tsiolkovskij på med att lösa ett praktiskt problem: hur mycket bränsle behöver man ta med i raketen för att uppnå starthastigheten och lämna Jorden? Konstantin Eduardovitj lyckades härleda den formel som kallas Tsiolkovskijs formel.

     Det visade sig att raketens sluthastighet beror på hastigheten hos de utströmmande gaserna och på hur många gånger bränslevikten överstiger raketens tomvikt. I praktiken måste också hänsyn tas till dragningskraften från himlakropparna och till luftmotståndet där det finns.

     Beräkningen visar att för att en vätskedriven raket med människor ombord ska uppnå starthastigheten och gå in i en interplanetarisk bana måste man ta med hundra gånger mer bränsle än vad raketkroppen väger, inklusive raketmotor, utrustning, apparater och passagerare. Och det skapar återigen ett mycket allvarligt hinder.

     Forskaren fann en originell utväg – ett raket-tåg, en interplanetär flerstegsraket. Det består av flera sammankopplade raketer. I raketen längst fram finns förutom bränsle passagerare och utrustning. Raketerna brinner i tur och ordning och accelererar hela tåget. När bränslet i en av raketerna brunnit ut kastas den och de tomma tankarna avlägsnas och hela tåget blir lättare. Därefter börjar den andra raketen brinna o.s.v. Som i stafett får raketen längst fram den hastighet som alla föregående raketer uppnått.

     Det är anmärkningsvärt att K. Tsiolkovskij utan att ha nästan några instrument beräknade den optimala höjden för färder runt jorden – den är 300 till 800 km. Det är vid just de höjderna som dagens rymdfärder äger rum.

     Efter att ha fått kännedom om Tsiolkovskijs arbeten skrev den tyske vetenskapsmannen Hermann Oberth till honom: "Hade jag känt till Era utmärkta arbeten skulle jag ha besparat mig mycket onödigt arbete och i dag ha nått betydligt längre."

     Rymdfärder och konstruktion av luftskepp var centrala problem som Tsiolkovskij ägnade sitt liv. Men att bara tala om Tsiolkovskij som rymdfartens fader innebär att man förminskar hans insats för den moderna vetenskapen och tekniken.

     Astrobotaniken hade ännu inte uppstått, man måste ännu vänta i decennier på experiment som gällde syntes av komplexa organiska molekyler i interstellär miljö. Men Konstantin Tsiolkovskij försvarar med övertygelse idén om en mångfald av liv i universum. Enkla hylliknande flygplan bröts i bitar med en knall inför ögonen på hippodromens publik, men Tsiolkovskij skrev år 1911: ”Flygplanet kommer att vara det säkraste färdmedlet"

     Långt före det hade han varit först med att föreslå hjul "som kan skjutas ut nertill på flygplanskroppen" och hann före skapandet av det första hjulchassit på bröderna Wrights flygplan. Det var som om han anade den kommande upptäckten av lasertekniken när han formulerade en uppgift för dagens ingenjörsteknik: kommunikation i rymden med hjälp av ett ”parallellt knippe av elektromagnetiska strålar av kort våglängd, el- eller rentav ljusstrålar ...". Trots att datorn inte fanns och att levnadsbehoven visserligen ännu inte påkallat den räddande makten hos numeriska abstraktioner, förutspådde Konstantin Tsiolkovskij: ". ... matematiken kommer att tränga in alla kunskapsområden". En princip för förflyttning med luftkudde är ett av hans verk som realiserades först många senare.

     Konstantin Tsiolkovskij avled den 19 september 1935. Den 17 september 2012 lades en logotyp ut på Google till 155-årsminnet av Tsiolkovskijs födelsedag.

Översättning Anders Börjeson, Stockholm Södermalm, 2014

En berättelse om sju hängda

Leonid Andrejev

                                                                                                                       Tillägnas L. I. Tolstoj

                                      1. Klockan ett, ers excellens

Eftersom ministern var en mycket korpulent person med anlag för slaganfall, så med alla försiktighetsmått för att undvika farlig sinnesrörelse, varnade man honom för ett mycket allvarligt attentat som förbereddes mot honom. När man såg att ministern lugnt tog emot meddelandet och rentav med ett leende, informerade man också om detaljerna: attentatet skulle ske nästa dag på morgonen då han åkte iväg på en föredragning; några enstaka terrorister, som redan angivits av en polisspion och nu stod under sträng bevakning av agenter, skulle samlas vid porten klockan ett med bomber och vapen och vänta på att han kom ut. Här skulle de också gripas.

     -Vänta, sade ministern förvånat, hur kan de veta att jag åker i väg på föredragning klockan ett när jag själv fick reda på det först för två dagar sedan?

     Säkerhetschefen slog obestämt ut med armarna:

     - Just klockan ett, ers excellens.

     Om han nu förvånade sig eller gillade polisens insatser som ordnat allt så bra, så skakade ministern på huvudet och log surmulet med de tjocka mörka läpparna; och med samma leende, ödmjukt, utan att heller i fortsättningen vilja störa polisen, gjorde han sig snabbt i ordning och gav sig iväg för att övernatta i något främmande gästvänligt palats. Också hans fru och de båda barnen fördes iväg från det farliga huset som bombkastarna skulle samlas omkring dagen därpå.

     Så länge det var tänt i det främmande palatset och vänliga bekanta personer bugade, log och var upprörda, förnam den höge ämbetsmannen en känsla av behaglig upphetsning – som om man redan hade gett eller snart skulle ge honom en stor och oväntad utmärkelse. Men människorna skingrades, ljuset slocknade och genom de glänsande fönstren lade sig på tak och väggar det spetsmönstrade och spöklika ljuset från de elektriska gatlyktorna; främmande för huset med dess tavlor, statyer och tystnad som kom in från gatan, självt tyst och obestämt, väckte det en orolig tanke hos honom om det meningslösa med lås, vakter och väggar. Och då på natten, i tystnaden och ensamheten i det främmande sovrummet, grep en outhärdlig skräck tag i den höge ämbetsmannen.

     Han hade fått något åt njurarna, och för varje stark sinnesrörelse vattenfylldes och svullnade hans ansikte, ben och armar, och av det verkade han bli ännu större, ännu tjockare och massivare. Och nu, likt ett berg av uppsvällt kött när han reste sig upp över sängens spända resårer, upplevde han med sorgmodet hos en sjuk människa sitt uppsvullna, liksom främmande ansikte och tänkte oförtrutet på det hårda öde som människor förberedde åt honom. Han mindes, det ena efter det andra, alla fruktansvärda fall den senaste tiden, när man kastat bomber på personer av hans höga eller till och med ännu högre rang, och bomberna slet kroppen i småbitar, stänkte ut hjärnan på de smutsiga tegelväggarna, slungade ut tänderna ur deras hålor. Och av dessa minnen verkade den egna korpulenta sjuka kroppen som var utsträckt på sängen redan främmande, redan utsatt för explosionens brinnande kraft; och det tycktes som om armarna vid axlarna lossnade från bålen, tänderna föll ur, hjärnan splittrades i smådelar, benen domnade och låg undergivet med tårna uppåt som hos en avliden. Han rörde på sig intensivt, andades högljutt och hostade för att inte på något sätt likna en avliden, han omgav sig med det levande bruset från de knarrande resårerna, det frasande täcket; och för att visa att han var fullkomligt levande, inte hade dött det minsta och var långt ifrån döden som vilken annan människa som helst, mullrade han högt och stötigt med djup mansröst i sovrummets tystnad och ensamhet:

     - Bravo! Bravo! Bravo!

     Så berömde han agenterna, polisen och soldaterna, alla dem som skyddade hans liv och så lägligt, så skickligt hade avvärjt mordet. Men samtidigt som han rörde sig, berömde dem och log hånfullt ett snett och ansträngt leende för att uttrycka sitt förakt för de enfaldiga och odugliga terroristerna, så trodde han fortfarande inte på sin räddning, på att livet inte plötsligt, omedelbart, skulle lämna honom. Den död som människor hade tänkt ut åt honom och som fanns bara i deras tankar, i deras uppsåt, verkade redan stå där och skulle stå kvar och inte ge sig av förrän man hade gripit dem, tagit ifrån dem bomberna och satt dem i ett säkert fängelse. Där borta hörnet står den kvar och ger sig inte av – kan inte ge sig av, som en lydig soldat vilken av någons vilja och order ställts på vakt.

     - Klockan ett, ers excellens! ljöd den utsagda frasen, klingade i alla tonarter: än glatt-retsamt, än argt, än envist och slött. Som om man ställt hundra spelande grammofoner i sovrummet och allihop, den ena efter den andra, med en maskins idiotiska noggrannhet skrek ut de ord som beordrats dem:

     - Klockan ett, ers excellens.

     Och denna morgondagens "klockan ett", som så helt nyligen inte skiljde sig från andra, och bara var en visares lugna rörelse på guldklockans urtavla, förvärvade plötsligt en olycksbådande övertygande kraft, hoppade ur urtavlan, började leva ett eget liv, sträcktes ut som en jättelik svart påle vilken skar itu hela livet. Som om det varken före eller efter detta klockslag existerade några andra, och bara det ensamt, fräckt och egenkärt, hade rätt till en särskild existens.

     - Nå? Vad är det du vill? frågade sammanbitet ministern ilsket.

     Grammofonerna vrålade:

     - Klockan ett, ers excellens! Och den svarta pålen flinade och bugade.

     Ministern gnisslade tänder och satte sig upp i sängen med ansiktet i händerna – han kunde definitivt inte somna denna vedervärdiga natt.

     Och medan han pressade ihop ansiktet med de knubbiga parfymerade händerna, föreställde han sig med fasansfull klarhet hur han på morgonen nästa dag skulle ha stigit upp utan att veta någonting, sedan druckit kaffe utan att veta någonting, sedan klätt sig i hallen. Och varken han själv eller portvakten som räckte honom pälsen, eller lakejen, som kom med kaffet, skulle ha vetat att det var totalt meningslöst att dricka kaffe, ta på pälsen när allt detta inom några ögonblick: både pälsen, hans kropp och kaffet som fanns i den skulle förintas av en explosion, bli taget av döden. Så öppnar portvakten glasdörren ... Och det är han, den snälle, godhjärtade, vänlige portvakten med blå soldatögon och ordnar över hela bröstet som själv med sina egna händer öppnar den skräckinjagande dörren – öppnar därför att han ingenting vet. Alla ler därför att de ingenting vet.

     - Åhå! utbrast han plötsligt högt och tog långsamt bort handflatorna från ansiktet.

     Och han tittade i mörkret, långt framför sig, med orörlig spänd blick, och så sträckte han lika långsamt ut handen, trevade sig fram till gaslampan och tände ljuset. Sedan steg han upp, och utan att ta på tofflorna gick han runt barfota på mattan i det främmande obekanta sovrummet, fann ännu en gaslampa på väggen och tände. Det blev ljust och trevligt, och bara den tilltrasslade sängen med täcket som slängts på golvet vittnade om någon ännu inte helt förgången skräck.

     I nattskjorta, med skägget tilltufsat av de oroliga rörelserna och med arga ögon, var den höge ämbetsmannen lik vilken som helst arg gubbe som har brist på sömn och plågas av svår andnöd. Den död som människor förberedde för honom hade på något sätt blottat honom, slitit honom lös från den pompa och imponerande prakt som omgav honom, och det var svårt att tro att han som hade så stor makt, att hans kropp, en sådan vanlig enkel människokropp, skulle få en så skräckfylld död, i elden och dånet av en ohygglig explosion. Utan att klä sig och utan att känna kylan satte han sig i första bästa fåtölj, stödde det tilltufsade skägget i handen och koncentrerat, och i djup och lugn tankfullhet fäste han blicken på det okända taket med stuckatur.

     Det här är handlar det om! Det här är varför han blev så rädd och upprörd! Det här är varför den står i hörnet och inte kan gå sin väg!

     - Dårar! utbrast han föraktfullt och myndigt.

     - Dårar! upprepade han högre och vred huvudet en aning mot dörren för att de som detta berörde skulle höra. Och detta berörde dem som han förut ropat bravo till och som i överdriven ambition i detalj berättat för honom om det attentat som förbereddes.

     ”Nå, naturligtvis”, tänkte han djupt, plötsligt med en stärkt och lättrörlig tankeförmåga, ”det är ju nu när man berättat för mig som jag vet och jag är skräckslagen, men då skulle jag inte ha vetat någonting och lugnt druckit kaffe. Nå, och så naturligtvis den här döden, men känner jag verkligen sådan skräck inför döden? Jag har ont i njurarna, och jag kommer att dö en dag, men jag känner ingen skräck, därför att jag ingenting vet. Men de där dårarna sade: klockan ett, ers excellens. Och de trodde, de dårarna, att jag skulle bli glad, men i stället har den ställt sig i hörnet och går inte sin väg. Går inte sin väg därför att så är min tanke. Men det är inte döden som inger skräck, utan vetskapen om den, och det vore helt omöjligt att leva, om en människa helt exakt och bestämt kunde veta dagen och timmen när hon skulle dö. Men de där dårarna varnar: ’Klockan ett, ers excellens!’”

     Han blev så glad och obekymrad som om någon hade sagt åt honom att han var helt odödlig och aldrig skulle dö. Och när han än en gång kände sig stark och klok i denna hop av dårar, som så meningslöst och fräckt stormade in i framtidens hemlighet, började han i tunga tankar fundera på den lycksaliga okunnigheten hos en gammal och sjuk, mycket erfaren man. Inte för något levande, varken människa eller djur, är det givet att veta dagen och timmen för sin död. För han var sjuk nyligen, och läkarna sade till honom att han skulle dö, att han var tvungen att vidta de sista åtgärderna, men han trodde dem inte och fortsatte verkligen att vara vid liv. Och i ungdomen var det så här: han hade trasslat till det för sig i livet och bestämt sig för att begå självmord; och revolvern var förberedd och ett brev hade han skrivit och till och med bestämt timmen för självmordet – men strax före själva slutet hade han plötsligt tänkt om. Och alltid, kan något förändras i allra sista stund, kan en oväntad tillfällighet dyka upp, och därför kan ingen säga om sig själv när han kommer att dö.

     ”Klockan ett, ers excellens" – hade de där älskvärda åsnorna sagt till honom, och fastän de sagt det bara därför att döden var avvärjd, så fyllde redan vetskapen om dess möjliga timme honom med fasa. Det är fullt tänkbart att man någon gång dödar honom, men i morgon sker det inte – i morgon sker det inte, och han kan sova lugnt som en odödlig. Dårar, visste de inte vilken mäktig lag de välte överända, vilket hål de öppnade när de med denna sin idiotiska älskvärdhet sade: "Klockan ett, ers excellens".

     - Nej, inte klockan ett, ers excellens, utan okänt när. Okänt när. Vad?

     - Ingenting, svarade tystnaden. Ingenting.

     - Nej, du säger något.

     - Ingenting att bry sig om. Jag säger: i morgon, klockan ett.

     Och med plötslig skarp sorg i hjärtat förstod han, att han varken skulle få sömn eller lugn eller glädje förrän denna fördömda, svarta, från urtavlan bortrycka timme hade passerat. Bara en skugga av vetskap, om det som inte en levande varelse borde känna till, stod där i hörnet, och den var tillräcklig för att skymma ljuset och ge en människa kalla kårar. Den en gång uppskrämda dödsskräcken spred sig i kroppen, trängde in i benen, sträckte ut sitt bleka huvud ur varje por i kroppen.

     Morgondagens mördare var han inte längre rädd för – de hade försvunnit, glömts bort, beblandat sig med hopen av fientliga personer och företeelser som omgav hans mänskliga liv – utan för något oväntat och oundvikligt: slaganfall, hjärtattack, någon liten tunn dum aorta som plötsligt inte skulle klara blodtrycket och brista som en hårt spänd handske på knubbiga fingrar.

     Och den korta, tjocka halsen verkade hemsk, och det var outhärdligt att se på de korta uppsvällda fingrarna, känna hur korta de var, hur fulla de var av dödlig väta. Och om han tidigare, i mörkret, måste röra sig för att ınte likna en död människa, så tycktes det nu hemskt och omöjligt att röra sig i detta klara, kalla-fientliga, hemska ljus för att ta fram en cigarett, ringa på någon. Nerverna var spända. Och varje nerv tycktes likna en böjd metalltråd som hade rest sig, på vars spets det satt ett litet huvud med ögon vansinnigt uppspärrade av fasa, en krampaktigt gapande, kiknande, stum mun. Det gick inte att andas.

     Och plötsligt i mörkret, mitt i damm och spindelväv, någonstans under taket vaknade den elektriska ringklockan till liv. Den lilla metallkläppen slog krampaktigt, i fasa, mot kanten av den ljudande klockan, tystnade – och började på nytt skälva i oavbruten skräck och klockringning. Det var excellensen som ringde från sitt rum.

     Folk började springa omkring. Här och där, i ljuskronorna och på väggen, flammade enstaka lampor upp – de var för få för att lysa upp men tillräckligt många för att skuggor skulle dyka upp. De dök upp överallt: de ställde sig i hörnen, sträckte sig längs taket; de klamrade sig skälvande fast vid varje upphöjning, lade sig intill väggarna; och det var svårt att förstå var de varit tidigare alla dessa otaliga vanskapliga, tystlåtna skuggor, de stumma tingens stumma själar.

     En djup darrande röst sade något med hög stämma. Sedan ringde man efter doktorn: den höge ämbetsmannen mådde dåligt. Man kallade också på excellensens hustru.

Översättning Anders Börjeson, Stockholm Södermalm, 2014