Leonid Andrejev
Tillägnas L. I. Tolstoj
1. Klockan
ett, ers excellens
Eftersom
ministern var en mycket korpulent person med anlag för slaganfall, så med alla
försiktighetsmått för att undvika farlig sinnesrörelse, varnade man honom för ett
mycket allvarligt attentat som förbereddes mot honom. När man såg att
ministern lugnt tog emot meddelandet och rentav med ett leende, informerade man
också om detaljerna: attentatet skulle ske nästa dag på morgonen då han åkte
iväg på en föredragning; några enstaka terrorister, som redan angivits av
en polisspion och nu stod under sträng bevakning av agenter, skulle samlas vid
porten klockan ett med bomber och vapen och vänta på att han kom ut. Här skulle
de också gripas.
-Vänta, sade ministern
förvånat, hur kan de veta att jag åker i väg på föredragning klockan ett när
jag själv fick reda på det först för två dagar sedan?
Säkerhetschefen slog obestämt
ut med armarna:
- Just klockan ett, ers
excellens.
Om han nu förvånade sig
eller gillade polisens insatser som ordnat allt så bra, så skakade ministern på
huvudet och log surmulet med de tjocka mörka läpparna; och med samma
leende, ödmjukt, utan att heller i fortsättningen vilja störa polisen, gjorde
han sig snabbt i ordning och gav sig iväg för att övernatta i något främmande gästvänligt
palats. Också hans fru och de båda barnen fördes iväg från det farliga huset
som bombkastarna skulle samlas omkring dagen därpå.
Så länge det var tänt i
det främmande palatset och vänliga bekanta personer bugade, log och var
upprörda, förnam den höge ämbetsmannen en känsla av behaglig upphetsning – som
om man redan hade gett eller snart skulle ge honom en stor och oväntad utmärkelse. Men
människorna skingrades, ljuset slocknade och genom de glänsande fönstren lade
sig på tak och väggar det spetsmönstrade och spöklika ljuset från de elektriska
gatlyktorna; främmande för huset med dess tavlor, statyer och tystnad som
kom in från gatan, självt tyst och obestämt, väckte det en orolig tanke hos
honom om det meningslösa med lås, vakter och väggar. Och då på natten, i
tystnaden och ensamheten i det främmande sovrummet, grep en outhärdlig skräck
tag i den höge ämbetsmannen.
Han hade fått något åt
njurarna, och för varje stark sinnesrörelse vattenfylldes och svullnade hans
ansikte, ben och armar, och av det verkade han bli ännu större, ännu tjockare
och massivare. Och nu, likt ett berg av uppsvällt kött när han reste sig upp
över sängens spända resårer, upplevde han med sorgmodet hos en sjuk människa
sitt uppsvullna, liksom främmande ansikte och tänkte oförtrutet på det hårda
öde som människor förberedde åt honom. Han mindes, det ena efter det andra,
alla fruktansvärda fall den senaste tiden, när man kastat bomber på personer av
hans höga eller till och med ännu högre rang, och bomberna slet kroppen i
småbitar, stänkte ut hjärnan på de smutsiga tegelväggarna, slungade ut tänderna
ur deras hålor. Och av dessa minnen verkade den egna korpulenta sjuka
kroppen som var utsträckt på sängen redan främmande, redan utsatt för
explosionens brinnande kraft; och det tycktes som om armarna vid axlarna
lossnade från bålen, tänderna föll ur, hjärnan splittrades i smådelar, benen
domnade och låg undergivet med tårna uppåt som hos en avliden. Han rörde
på sig intensivt, andades högljutt och hostade för att inte på något sätt likna
en avliden, han omgav sig med det levande bruset från de knarrande resårerna, det
frasande täcket; och för att visa att han var fullkomligt levande, inte hade
dött det minsta och var långt ifrån döden som vilken annan människa som helst, mullrade
han högt och stötigt med djup mansröst i sovrummets tystnad och ensamhet:
- Bravo! Bravo! Bravo!
Så berömde han
agenterna, polisen och soldaterna, alla dem som skyddade hans liv och så
lägligt, så skickligt hade avvärjt mordet. Men samtidigt som han rörde sig,
berömde dem och log hånfullt ett snett och ansträngt leende för att uttrycka
sitt förakt för de enfaldiga och odugliga terroristerna, så trodde han
fortfarande inte på sin räddning, på att livet inte plötsligt, omedelbart, skulle
lämna honom. Den död som människor hade tänkt ut åt honom och som fanns bara
i deras tankar, i deras uppsåt, verkade redan stå där och skulle stå kvar och inte
ge sig av förrän man hade gripit dem, tagit ifrån dem bomberna och satt dem i ett
säkert fängelse. Där borta hörnet står den kvar och ger sig inte av – kan
inte ge sig av, som en lydig soldat vilken av någons vilja och order ställts på
vakt.
- Klockan ett, ers
excellens! ljöd den utsagda frasen, klingade i alla tonarter: än glatt-retsamt,
än argt, än envist och slött. Som om man ställt hundra spelande
grammofoner i sovrummet och allihop, den ena efter den andra, med en maskins idiotiska
noggrannhet skrek ut de ord som beordrats dem:
- Klockan ett, ers
excellens.
Och denna morgondagens "klockan
ett", som så helt nyligen inte skiljde sig från andra, och bara var en
visares lugna rörelse på guldklockans urtavla, förvärvade plötsligt en olycksbådande
övertygande kraft, hoppade ur urtavlan, började leva ett eget liv, sträcktes ut
som en jättelik svart påle vilken skar itu hela livet. Som om det varken
före eller efter detta klockslag existerade några andra, och bara det ensamt,
fräckt och egenkärt, hade rätt till en särskild existens.
- Nå? Vad är det du
vill? frågade sammanbitet ministern ilsket.
Grammofonerna vrålade:
- Klockan ett, ers excellens! Och
den svarta pålen flinade och bugade.
Ministern gnisslade
tänder och satte sig upp i sängen med ansiktet i händerna – han kunde
definitivt inte somna denna vedervärdiga natt.
Och medan han pressade
ihop ansiktet med de knubbiga parfymerade händerna, föreställde han sig med
fasansfull klarhet hur han på morgonen nästa dag skulle ha stigit upp utan att
veta någonting, sedan druckit kaffe utan att veta någonting, sedan klätt sig i
hallen. Och varken han själv eller portvakten som räckte honom pälsen,
eller lakejen, som kom med kaffet, skulle ha vetat att det var totalt meningslöst
att dricka kaffe, ta på pälsen när allt detta inom några ögonblick: både pälsen,
hans kropp och kaffet som fanns i den skulle förintas av en explosion, bli
taget av döden. Så öppnar portvakten glasdörren ... Och det är han, den snälle,
godhjärtade, vänlige portvakten med blå soldatögon och ordnar över hela bröstet
som själv med sina egna händer öppnar den skräckinjagande dörren – öppnar
därför att han ingenting vet. Alla ler därför att de ingenting vet.
- Åhå! utbrast han
plötsligt högt och tog långsamt bort handflatorna från ansiktet.
Och han tittade i
mörkret, långt framför sig, med orörlig spänd blick, och så sträckte han lika
långsamt ut handen, trevade sig fram till gaslampan och tände
ljuset. Sedan steg han upp, och utan att ta på tofflorna gick han runt barfota
på mattan i det främmande obekanta sovrummet, fann ännu en gaslampa på väggen
och tände. Det blev ljust och trevligt, och bara den tilltrasslade sängen
med täcket som slängts på golvet vittnade om någon ännu inte helt förgången
skräck.
I nattskjorta, med skägget
tilltufsat av de oroliga rörelserna och med arga ögon, var den höge
ämbetsmannen lik vilken som helst arg gubbe som har brist på sömn och plågas av
svår andnöd. Den död som människor förberedde för honom hade på något sätt
blottat honom, slitit honom lös från den pompa och imponerande prakt som omgav honom,
och det var svårt att tro att han som hade så stor makt, att hans kropp, en sådan
vanlig enkel människokropp, skulle få en så skräckfylld död, i elden och dånet
av en ohygglig explosion. Utan att klä sig och utan att känna kylan satte
han sig i första bästa fåtölj, stödde det tilltufsade skägget i handen och
koncentrerat, och i djup och lugn tankfullhet fäste han blicken på det okända
taket med stuckatur.
Det här är handlar det
om! Det här är varför han blev så rädd och upprörd! Det här är varför
den står i hörnet och inte kan gå sin väg!
- Dårar! utbrast
han föraktfullt och myndigt.
- Dårar! upprepade
han högre och vred huvudet en aning mot dörren för att de som detta berörde skulle
höra. Och detta berörde dem som han förut ropat bravo till och som i överdriven
ambition i detalj berättat för honom om det attentat som förbereddes.
”Nå, naturligtvis”, tänkte
han djupt, plötsligt med en stärkt och lättrörlig tankeförmåga, ”det är ju nu
när man berättat för mig som jag vet och jag är skräckslagen, men då skulle jag
inte ha vetat någonting och lugnt druckit kaffe. Nå, och så naturligtvis den
här döden, men känner jag verkligen sådan skräck inför döden? Jag har ont
i njurarna, och jag kommer att dö en dag, men jag känner ingen skräck, därför
att jag ingenting vet. Men de där dårarna sade: klockan ett, ers excellens. Och
de trodde, de dårarna, att jag skulle bli glad, men i stället har den ställt
sig i hörnet och går inte sin väg. Går inte sin väg därför att så är min
tanke. Men det är inte döden som inger skräck, utan vetskapen om den, och det
vore helt omöjligt att leva, om en människa helt exakt och bestämt kunde veta dagen
och timmen när hon skulle dö. Men de där dårarna varnar: ’Klockan ett, ers
excellens!’”
Han blev så glad och
obekymrad som om någon hade sagt åt honom att han var helt odödlig och aldrig
skulle dö. Och när han än en gång kände sig stark och klok i denna hop av
dårar, som så meningslöst och fräckt stormade in i framtidens hemlighet, började
han i tunga tankar fundera på den lycksaliga okunnigheten hos en gammal och sjuk,
mycket erfaren man. Inte för något levande, varken människa eller djur, är
det givet att veta dagen och timmen för sin död. För han var sjuk nyligen,
och läkarna sade till honom att han skulle dö, att han var tvungen att vidta de
sista åtgärderna, men han trodde dem inte och fortsatte verkligen att vara vid
liv. Och i ungdomen var det så här: han hade trasslat till det för sig i
livet och bestämt sig för att begå självmord; och revolvern var förberedd
och ett brev hade han skrivit och till och med bestämt timmen för självmordet –
men strax före själva slutet hade han plötsligt tänkt om. Och alltid, kan
något förändras i allra sista stund, kan en oväntad tillfällighet dyka upp, och
därför kan ingen säga om sig själv när han kommer att dö.
”Klockan ett, ers
excellens" – hade de där älskvärda åsnorna sagt till honom, och fastän de
sagt det bara därför att döden var avvärjd, så fyllde redan vetskapen om dess möjliga
timme honom med fasa. Det är fullt tänkbart att man någon gång dödar
honom, men i morgon sker det inte – i morgon sker det inte, och han kan sova
lugnt som en odödlig. Dårar, visste de inte vilken mäktig lag de välte överända,
vilket hål de öppnade när de med denna sin idiotiska älskvärdhet sade: "Klockan
ett, ers excellens".
- Nej, inte klockan ett,
ers excellens, utan okänt när. Okänt när. Vad?
- Ingenting, svarade tystnaden.
Ingenting.
- Nej, du säger något.
- Ingenting att bry sig
om. Jag säger: i morgon, klockan ett.
Och med plötslig skarp sorg
i hjärtat förstod han, att han varken skulle få sömn eller lugn eller glädje förrän
denna fördömda, svarta, från urtavlan bortrycka timme hade passerat. Bara en
skugga av vetskap, om det som inte en levande varelse borde känna till, stod
där i hörnet, och den var tillräcklig för att skymma ljuset och ge en människa
kalla kårar. Den en gång uppskrämda dödsskräcken spred sig i kroppen, trängde
in i benen, sträckte ut sitt bleka huvud ur varje por i kroppen.
Morgondagens mördare var
han inte längre rädd för – de hade försvunnit, glömts bort, beblandat sig med
hopen av fientliga personer och företeelser som omgav hans mänskliga liv – utan
för något oväntat och oundvikligt: slaganfall, hjärtattack, någon liten tunn
dum aorta som plötsligt inte skulle klara blodtrycket och brista som en hårt
spänd handske på knubbiga fingrar.
Och den korta, tjocka
halsen verkade hemsk, och det var outhärdligt att se på de korta uppsvällda fingrarna,
känna hur korta de var, hur fulla de var av dödlig väta. Och om han tidigare,
i mörkret, måste röra sig för att ınte likna en död människa, så tycktes det nu
hemskt och omöjligt att röra sig i detta klara, kalla-fientliga, hemska ljus för
att ta fram en cigarett, ringa på någon. Nerverna var spända. Och varje
nerv tycktes likna en böjd metalltråd som hade rest sig, på vars spets det satt
ett litet huvud med ögon vansinnigt uppspärrade av fasa, en krampaktigt
gapande, kiknande, stum mun. Det gick inte att andas.
Och plötsligt i
mörkret, mitt i damm och spindelväv, någonstans under taket vaknade den elektriska
ringklockan till liv. Den lilla metallkläppen slog krampaktigt, i fasa,
mot kanten av den ljudande klockan, tystnade – och började på nytt skälva i oavbruten
skräck och klockringning. Det var excellensen som ringde från sitt rum.
Folk började springa
omkring. Här och där, i ljuskronorna och på väggen, flammade enstaka lampor
upp – de var för få för att lysa upp men tillräckligt många för att skuggor
skulle dyka upp. De dök upp överallt: de ställde sig i hörnen, sträckte sig
längs taket; de klamrade sig skälvande fast vid varje upphöjning, lade sig intill
väggarna; och det var svårt att förstå var de varit tidigare alla dessa
otaliga vanskapliga, tystlåtna skuggor, de stumma tingens stumma själar.
En djup darrande röst sade något med hög
stämma. Sedan ringde man efter doktorn: den höge ämbetsmannen mådde dåligt. Man
kallade också på excellensens hustru.
Översättning
Anders Börjeson, Stockholm Södermalm, 2014
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar