lördag 11 juni 2016

Om det som inte var


Viktoria Tokareva


Och det var en dag, då pappa tog med gossen Dima till djurparken och visade honom en tiger. Tigern hade gröna ögon med lodräta pupiller, runt den svarta lädernäsan spred sig svarta ringar och öronen stack ut från huvudet som två likbenta trianglar.    
     – Pappa, sa Dima när de gått bort från buren, jag vill ha en tiger. Pappa gick och tänkte på sitt. 
     – Men, pap-pa ... började Dima gnälla. 
     – Vad då, vad? frågade pappa irriterat.
     Om Dima varit äldre, hade han förstått att vid sådana här tillfällen borde man inte prata affärer. Men Dima var bara sex år, och han sa:
     – Jag vill att det ska bo en tiger hemma hos mig.
     – Hemma bor det katter och hundar, svarade pappa. Men tigrar bor inte hemma.
     Och det gick tjugo år. Dima arbetade som läkare på en vårdakut. Folk kallade på honom när de var dåliga och gladdes mycket åt Dimas ankomst. Men så fort de blivit lite bättre och Dima gett sig av, glömde de bort honom fullständigt. Sådan är egenskapen hos den mänskliga naturen.
     Arbetet var inte fantasifullt, det var enformigt. Och de personer som Dima brukade träffa var också enformiga. När något gör ont hos en person, pratar han med läkaren bara på detta tema och blir ointressant.
     Den dag som det kommer att handla om, blev Dima kallad till en patient som hade ont där inne.
     – Exakt var? preciserade Dima.
     – Exakt där inne, preciserade patienten.
     När Dima inte upptäckte något där inne, blev kvinnan stött och framförde sin inställning till medicin i allmänhet och till Dima, i synnerhet. Dima hade kunnat invända på lämpligt sätt, men att käbbla med patienter var förbjudet. Han packade sin svarta läderportfölj och gick.
     En oförslösad vrede tryckte på revbenen, och Dima, med blicken på dörren, sa bara ett ord:
     – Häst.
     Och Dima hade en kärlek vid namn Ljalja.
     Ljalja arbetade på frisersalong och varannan vecka färgade hon håret i olika färger. Än var det svart, än oranget, än blått.
     Dima brukade komma efter jouren, stannade till intill frisersalongens fönster. Fönstret tog upp hela väggen, och där, bakom glaset som i ett akvarium, rörde sig människor långsamt. Allt detta liknade ultrarapid, och Ljalja med sitt nyckfulla lilla ansikte hos ett bortskämt barn liknade på pricken Brigitte Bardot.
     Den dag som det kommer att handla om, gick Ljalja som alltid ut på gatan, och efter att uttråkat ha betraktat Dima yttrade hon:
     – Du skulle ha köpt dig en annan mössa, kanske …
     Det var brist på respekt.
     Och Dima kom hem, och hemma frågade man honom:
     – Fick du tag i nån finsk diskho?
     – Nej, sa Dima.
     – Varför det?
     – Jag kom till affären, de sa "nej".
     – Varför sa de "ja" till Zamskij?
     – Varför vet jag inte.
     – Men jag vet, sa Dimas mamma. I barndomen kunde du inte busa elementärt som andra barn, och nu kan du inte ens drömma elementärt som andra dagdrivare. Du har inget och kommer aldrig att ha något.
     Mamma tillade vidare att det var väldigt bekvämt att använda Dima för tunga arbeten, och att här fanns det inget att rätta till, därför att detta karaktärsdrag var medfött, ärvt från pappa.
     Och Dima gick iväg till en pelmenibar och söp sig full på dessa ord.
     Om han mådde bra, så mådde han ännu bättre av allt drickande. Men om dåligt, så ännu sämre.
     Nu mådde han ännu sämre. Dima tittade surmulet på ett litet marmorbord och lyssnade på sina två nya bekanta som stod vid detta bord. Den ene hade platt keps, den andre – utan särskilda kännetecken.
     – Vad vill ni ha mest av allt? frågade den utan särskilda kännetecken den i keps.
     – Vad har ni för dröm?
     – Jag har en dröm att leva länge och inte vara sjuk.
     – Men jag har en dröm att vara känd, som artisten Filippov.
     – Varför det?
     – När jag är ute och går, vill jag att folk ska stanna och säga: "Titta där går Ochrimenko." Jag har skrivit ett brev till Filippov, väntar på svar.
     – En banal dröm, insköt Dima.
     – Men vilken har ni? frågade Ochrimenko med vördnad och torkade mungiporna med fingrarna.
     Dima tänkte efter och sa:
     – Jag vill att det ska bo en tiger hemma hos mig.
     – Hemma bor det bara katter och hundar, anmärkte personen i kepsen förnuftigt.
     – Jag förstår, instämde Dima resignerat och suckade. Jag föddes försent. En överflödig person. En tragisk person. Så här sa Engels: "Vad är då en tragedi? Önskningens kollision med förverkligandets omöjlighet …”
     Den okände Ochrimenko tyckte synd om Dima, och han sa:
     – Men gå ni till djurparken. Kanske, finns det en överflödig tiger där ...
     Och Dima gick iväg till djurparken.
     Sist han var här var för tjugo år sedan med pappa. Och nu, när han gick förbi burarna, tänkte han på att fullvuxna barn inte borde gå till djurparken.
     Tidigare, för tjugo år sedan, hade Dima sett bara en örn. Men nu såg han en örn i en bur. Buren var öppen upptill och ovanför örnen var himlen, men att flyga upp dit kunde den inte, därför att den hade klippta vingar. Örnen satt på en tjock stubbe med sina nedhängande klippta vingar och såg ut som en trästatyett som man brukar sälja i färghandeln.
     Tigern sov i sin bur och låg på sidan med utsträckta ben. Magen höjde och sänkte sig – kanske drömde den om öknen.
     Dima föreställde sig, att ett likadant rovdjur skulle ligga tvärsöver hans rum och bevara öknens hemlighet, och hans hjärta fylldes av djärvhet. Och alla andra livets motsättningar tycktes betydelselösa.
     Djurparkens direktion var inrymd i en lokal med sångfåglar. Uppenbarligen, djurparken hade också sitt bostadsproblem.
     Direktören satt bakom ett bord och läste några slags dokument, antagligen, väldigt tråkiga, för när Dima kom in, sken han upp och log brett mot Dima och visade omedelbart alla tänderna – blåaktiga och oklanderliga, som oklanderliga konstgjorda tänder är.
     – Goddag, hälsade Dima artigt.
     – Med vad kan jag stå till tjänst? Direktören blev glad.
     – Säg, ni har händelsevis inte – Dima betonade ordet "händelsevis" – en överflödig tiger?
     – Va?
     – En tiger …
     – Vilken organisation kommer ni från?
     – Jag kommer inte från någon organisation. Jag kommer privat.
     – Men varför vill ni ha en tiger?
     – Inte av någon särskild anledning.
     – Inte av någon särskild anledning kraxar inte ens korparna. Direktören var inte övertygad.
     Ni behöver väl den ändå till något …
     – Jag vill att det ska bo en tiger hemma hos mig.
     – Men är ni inte rädd att den ska käka upp er?
     – Jag ska tämja den.
     – Men varför det? Vilket är slutresultatet?
     Direktören tittade på Dima som på en representant för den moderna ungdomen, och tänkte, att, kanske, ungdomen kände till något som deras generation inte kände till. Men Dima kände inte till något sådant.
     – Slutresultatet är detsamma för alla, sa Dima. Han visste detta som läkare. Varför tänka på det?                        
     Direktören dolde tänderna och slutade le.
     – Vi har inte en överflödig tiger, sa han. Och det vore otänkbart. Det är ju ett sådant värdeföremål.
     – Jag ska köpa den, lovade Dima.
     – Det ligger bortom era möjligheters gräns, förklarade djurparksdirektören.
     Dima sneglade på dörren och viskade något i örat på direktören. Han tog hänsyn till försöket med de finska diskhoarna.
     – Nej vi har inga tigrar, på hedersord, erkände direktören uppriktigt. Gå ni till cirkusen till en djurtämjare, kanske, finns det där …
     Djurtämjaren öppnade dörren för Dima, och när han hört frågan, släppte han inte in honom i huset. Djurtämjaren bestämde sig för att det hade kommit en person med en fix idé till honom. Han kände redan en sådan – mycket social person, som, när han stannade till för en pratstund, brukade dra en nyckelknippa genom ett knapphål i rocken på samtalspartnern. När han tog farväl drog han igen, men åt motsatt håll. Han hade en fix idé att låsa upp människor och sedan låsa dem igen.
     Djurtämjaren betraktade Dima med reserverad nyfikenhet. Dima hade inga nycklar i händerna, han stod obeväpnad framför djurtämjaren, blinkade med ögonfransarna, raka och vita, som vingarna på en kålfjäril.
     – Driver ni med mig? frågade djurtämjaren försiktigt.
     Ibland kom det personer till honom uteslutande för detta ändamål. Sådana personer ansåg att en djurtämjare hade att göra med kastrerade tigrar som skiljde sig åt från en normal katt enbart genom storleken.
     – Jag driver inte med er, sa Dima allvarligt.
     – Vill ni dressera den?
     – Nej. Jag vill inget.
     – Men varför vill ni då ha en tiger?
     – En dröm ...
     – En konstig dröm. Djurtämjaren blev förvånad.
     – Var och en har sin.
     – Men var arbetar ni?
     – Jag är läkare.
     – Kirurg?
     – Nej, allmänläkare.
     – Men varför har jag påsar under ögonen på morgnarna? Djurtämjaren lyste upp.
     – Av olika skäl, sa Dima. Kanske hjärtat, eller kanske njurarna.
     – Jaså, djurtämjaren fylldes av tillit till Dima och föll i tankar. Tänkte att personen botade folk och drömde om en tiger. Men han, djurtämjaren, hade aldrig drömt om dem. Han hade hela sitt liv drömt om att flytta från svärmor, för att bo ensam och inte gå varandra på nerverna.
– Jag har ingen tiger åt er, sa djurtämjaren som kvicknat till. Jag har inte själv så att det räcker.
– Jag behöver bara en, vädjade Dima.
– Jag förstår att det gäller en och inte tio. Men jag behöver den mer än ni. Ni har en dröm, men jag produktionsredskap.
     – Vad ska man göra?
     – Jag vet inte. Djurtämjaren kliade sig på hjässan. Gå till Durovs hörna, kanske, finns det där …
     På teatern var ingen i teaterns direktion på plats. På direktörens kontor satt en flicka som var sekreterare och pratade tyst i telefon.
     När Dima kom in, slutade hon prata och vänligt, uppmärksamt såg hon igenom Dima. Hennes ögon var målade och mycket vackra.
     – Goddag, hälsade Dima.
     – Goddag, sa flickan och fortsatte le, men inte åt Dima utan åt den som hon pratade med.
     – Ni har inte en tiger? frågade Dima. Han väntade sig att flickan skulle bli förvånad, och fråga från vilken organisation han kom och varför han skulle ha en tiger.
     Men hon blev inte förvånad och frågade inte om något. Hon lade ner telefonen i knät och svarade artigt:
     – Vi har kaniner, duvor, tvättbjörn. Det finns ett akvarium, men vi har ingen tiger.
     Flickan plockade upp luren från knät och, med nedslagna ögon, yttrade hon tyst något i den.
     – Adjö, sa Dima.
     Hon tittade upp, nickade och skrattade till, men inte åt Dima, utan åt den som hon pratade med.
     Dima gick på gatan, tittade på människorna och ställde diagnoser med professionell vana.
     På vägen stötte han på två med högt blodtryck och ett barn i ettårsåldern med symptom på rakitis.
     Hemma grälade han av någon obetydlig anledning i telefon med Ljalja och helt utan minsta anledning bråkade han med mamma. Pappa satt i soffan och läste tidningen. Världens öden intresserade honom.
     Hemma fanns det inget att göra, och Dima gick iväg till grannen Regina. Regina bodde på våningen under och bodde ensam. Tidigare hade hon varit gift två gånger, båda gångerna olyckligt: Regina investerade hela själen, ungdomen och pengarna i sina män, men männen, utan att känna ens elementär tacksamhet, gick till andra kvinnor som inte var lika fina som Regina och investerade inget.
     Regina öppnade dörren för Dima samtidigt som hon blängde på honom nerifrån och upp med en näsduk för näsan.
     – Åh, är det du, sa hon besviket. Kom in, säg inget bara. Jag arbetar.
     Dima satte sig i soffan och började betrakta Regina. Regina bläddrade i ett okänt manuskript – hon arbetade som korrekturläsare, och under morgonrocken i flanell rörde sig hennes skulderblad.
     I rummet var det rent och ombonat, Regina hade en vacker skarp profil, men allt detta – hennes prydlighet och skönhet – var ännu inte efterfrågat.
     – Humöret är uselt, yttrade Dima.
     Regina var tyst och vände sida.
     – Det hade varit bra, om människan haft en sådan knapp i hjärnan: man trycker – och glömmer allt man vill glömma. Dima ville glömma tigern.
     – Hör på, Regina vände sig om och hennes ansikte blev besjälat. Jag har ont i nedre delen av ryggen, det rentav sprängvärker. Varför är det så?
     – Jag vet inte, svarade Dima torrt. Han var less på att från morgon till kväll höra talas om sjukdomar. Alla väntade på hjälp av honom, men honom själv ville ingen hjälpa. Jag vet inte, upprepade han. Kanske, njurarna, eller kanske, radikulit.
      – Att du inte känner till det? Regina blev förvånad. Du är ju läkare ...
      – Du måste kontrollera urinen, sa Dima och vände hemåt.
     En knapp i hjärnan existerar förvisso inte, men däremot existerar telepati. När en person tänker oavbrutet på något, går från hans hjärna hårt spända täta vågor åt alla håll. Dessa vågor fyller en lägenhet, och ryms de inte i denna, seglar de ut genom fönstret. Utanför fönstret sprider de sig uppåt och åt sidorna och stöter på antenner. Dessa antenner står på husen som små streckfigurer med upplyfta käppliknande armar. Figurerna står med vidöppna armar och tar till sig allt som finns i världen: ord, musik och tankar. De tar emot allt som finns i världen, och genom mottagarna överförs detta hem till folk. Musiken och orden går för det mesta att höra, men inte tankarna. Tankar går inte att höra, men de känns. Och om någon någonstans mår mycket dåligt, då kan en annan person, även om denne bor på den motsatta änden av jorden, utan anledning tappa humöret.
     Dima låg på soffan och tänkte på tigern, omkring hans huvud blixtrade osynliga bioelektriska strömmar som glorier. Och just då ringde det i telefonen.
     Det var Dimas före detta skolkamrat, numera geologen Vasia, som ringde. Vasia hälsade och berättade att han nyligen hade återvänt från den Ussuriska tajgan, där han hittat en ryggrad från en utdöd mammut och förutom ryggraden, hade han tagit med sig en liten tigerunge från tajgan som present till dottern. Hustrun invänder av någon anledning aktivt emot en sådan gåva och kräver att Vasia överlämnar den gratis, antingen till staten eller till en privatperson.
     Och drömmen gick i uppfyllelse!
     För Ochrimenko gick den inte i uppfyllelse, och för nittionio procent av mänskligheten går den inte i uppfyllelse. Men för Dima gick den i uppfyllelse.
     I hans rum bosatte sig en tigerunge med stort huvud. Den hade gröna ögon med lodräta pupiller, runt den svarta lädernäsan spred sig svarta ringar och öronen stack ut från huvudet som två likbenta trianglar.
     Dima fick uppleva lycka och glädje, men någon särskilt ljus glädje upplevde han inte. Det var överraskning, någon slags lätt inre tomhet, men glädje var det inte. Helt enkelt var Dima för första gången med om att en dröm gick i uppfyllelse och kände inte till, att det kom till uttryck just så här: överraskning, tomhet och lugn.
     Dima gick en trappa ner och ringde på hos Regina. Regina öppnade dörren för honom, samtidigt som hon blängde på honom nerifrån och upp med en näsduk för näsan.
     – Åh, är det du, sa hon besviket
     Dima tog tyst av den korta kavajen efter att han visat upp innerfickan ur vilken en flaska Starka stack fram.
     Regina vände om och gick in i djupet av rummet, och Dima, insvept i kavajen, rörde sig alldeles efter.
     Regina plockade fram glas och assietter ur vitrinskåpet. Allt detta var av kristall och gnistrade.
     – För vad? frågade hon och svalde några slags tabletter. Regina hade allergi, och hon drack vodka endast efter medicinen.
     – För en dröm, föreslog Dima.
     – Äh, det kommer jag inte att dricka en skål för. Regina vägrade.
     – Men det är ju omöjligt att leva utan en dröm.
     – Du får drömma vad du vill, sa hon. Det säger jag inget om.
     Regina drack och andades in med näsan i näsduken. Hennes ansikte var blekt. Hon var mycket trött av att läsa andras manuskript.
     Dima drack också och han mådde bra.
     När en person mår bra, blir han vänligare och önskar andra all lycka. Dima önskade alla han kände och inte kände all lycka. Han ville bära denna lycka i sin läderportfölj och lämna kvar den i varje hus, dit man kallat på honom med hjälp av akutvården.
     Dima återvände hem. Tigern sov mitt i rummet med utsträckta ben. Dess buk höjde och sänkte sig, örats lilla triangel ryckte till i sömnen – förmodligen drömde tigern om den Ussuriska tajgan. Dima tittade på den en stund, gick sedan till fönstret och drog undan gardinen.
     Utanför fönstret stod det hus med upplysta fönster som julgranar med glödlampor. Men längst ner – mörka, knappt skönjbara i skymningen – stod det skjul.
     Dima stod lutad med tinningen mot fönsterkarmen och tänkte på att han fortfarande var ung, att han hade många år framför sig och många intressanta händelser och möten.
     Det var söndag, och det var den lyckligaste söndagen i hela hans medvetna liv.
     Slutet av dagen förstörde mamma en aning. Mammor har förmåga att älska som ingen annan, och, som ingen annan förstöra allt.
     – Dima! ropade mamma strängt, och när Dima vände sig om mot rösten, pekade hon tyst med fingret på ett hörn.
     Dima följde med ögonen i fingrets riktning och fick i hörnet intill tigern se en pöl av oregelbunden form.
     – Torka upp! befallde mamma och lät sitt finger sjunka ner.
     Denna episod var överflödig och klipptes absolut inte ihop med dagen i sin helhet och med Dimas tidigare humör. Hade det gällt film, till exempel, skulle regissören ha kommit till klipprummet, tagit en sax och klippt bort en sådan episod i filmen. Dima kunde inte klippa bort något, så han stegade lydigt iväg till badrummet. I badrummet på elementet hängde golvtrasor, vissa kom från från gamla byxor, andra – från jutesäckar. Dima valde en av jute.
     Han lade trasan på pölen, trampade på den, flyttade sedan på foten lite mot sig och ifrån sig. Om en person boende i huset mitt emot tittat på Dima från sitt fönster, då hade denne trott att Dima dansat twist.
     Efter att ha avslutat sin ”twist", tog Dima med två fingrar i trasans yttersta ände, bar den till badrummet och slängde den under elementet.
     Genom detta borde episoden vara utagerad, men det kom in en granne i rummet och sa:
     – God kväll!
     – Goddag, hälsade Dima. Han torkade händerna på en handduk.
     – Jag har inget emot, sa grannen, att ni använt min trasa. Men om det nu är så att ni använt den, så är det nödvändigt att tvätta och hänga upp den på den plats där ni har tagit den.
     Allt lät rimligt. Dima gick tillbaka till badrummet, tog fram trasan under elementet och stack in den i den kalla strålen.
     Av vattnet blev trasan mörkbrun och tung. Dima kramade ur den med händerna, kände, att den var klibbig och hal samtidigt.
     – Med tvål, föreslog grannen, som frivilligt gått med på att ledsaga och vägleda Dima.
     Dima tog en bit tallbarrstvål och drog med kraft längs trasan, så att en gulaktig tvålrand blev kvar på den. Vattnet rann utmed denna rand, utan att spola bort den, fingrarna raspades av sand och några slags småstenar.
     – Med varmvatten ..., handledde grannen.
     Dima släppte på det varma vattnet, och händerna blev varma med detsamma, tvålen löddrade sig och vattnet började strömma häftigt och gråbrunt, och badkaret blev genast mörkt, men trasan ljus.
     Denna process överraskade och gladde Dima. Han tittade med tacksamhet på grannen och ville inte längre skiljas från trasan, tvättade den tills tvålbiten hade förvandlats från rätvinklig till oval.
     Efter att Dima hängt upp trasan på elementet och redan drog skjortan över huvudet, och skulle gå till sängs, kikade en annan granne in genom dörren. När hon fick se en man som klädde av sig, beslöt hon sig för att inte gå in, utan stack bara in hjässan i dörren. Grannen hade en gång i tiden haft permanent, men den tiden var förbi, håret hade slätats ut och liknade nu en borstad päls.
     Grannen, utan att höja rösten, fast utan att sänka den, trots den sena timmen, klagade på att Dima hade tvättat bort hennes tvål och inte gjort rent badkaret efter sig, och att en sådan nedrighet hade hon förväntat sig av vem som helst, men bara inte av honom.
     Efter söndag följer måndag, efter måndag tisdag, efter tisdag, naturligtvis, onsdag. Onsdag – veckans mittpunkt, och söndag tycks inte längre avlägsen, och humöret stiger på den arbetande människan.
     För Dima blev veckan annorlunda. Efter söndag kom måndag. Efter måndag – måndag igen, och hela hans liv förvandlades till bara måndagar.
     Drömmen i en tigerunges gestalt jamade på nätterna och hoppade upp i sängen till Dima.
     Man var tvungen att mata den med kött som kostade två rubel kilot. Förvisso, benen gav man tigerungen, men ben saluförs tillsammans med kött och kostar lika mycket.
     Grannarna skickade in skrivelser till bostads- och exploateringskontoret, hämtade en polisman och gårdskarlen.
     Kärleken vid namn Ljalja sa att psykiskt normala människor inte skaffar sig tigrar. Ljalja vägrade att hälsa på honom – hon var rädd för Dima lika mycket som för tigern.
     Nära och avlägsna vänner ryckte på axlarna och log överseende. De kände sin överlägsenhet över dem som var grannar.
     Mamma slutade sätta på TV:n – hon var rädd för att vara utan ljus. Kvällarna i familjen blev lediga, och mamma använde den lediga tiden till att anklaga pappa. Pappa var som förut tyst och tittade i tidningen, men inte lika uppmärksamt som tidigare. Han satt på en stol med benen indragna, med knäna uppdragna mot hakan, och flyttade då och då blicken försiktigt utmed golvet och åt sidorna.
     Och under tiden växte tigerungen och misstänkte inget.
     Hemligheten och ädelheten med den, möjligen, var, inte bara dolda, utan inget kom heller till uttryck. Tigerungen for runt från hörn till hörn, och som en vanlig trappkatt, jagade omkring i rummet efter Dimas stetoskop. När den tröttnade på denna sysselsättning, reste den sig på baktassarna, och framför dessa rev den sönder soffans klädsel. Tigern vässade sina klor inför framtiden.
     Mamma blev mycket irriterad på detta uppförande, men att ge tigerungen en anmärkning förmådde hon inte. Tyst kunde hon heller inte vara, därför fick Dima lyssna till slut på mammas alla anmärkningar.
     Dima lyssnade till slut och mindes djurparksdirektörens ansikte och dennes frågor, och anade redan logiken i mammas ord och i beteendet hos Vasias fru.
     Det var då tvivlet började.
     Tvivel, såsom vilken annan sjukdom som helst, bör man gripa tag i och behandla i tid, då passerar det utan spår.
     Dimas tvivel hade ignorerats: det plågade honom i två månader och gav svåra komplikationer. Tidigare hade han känt av det bara i mellangärdet och bara på natten, men upplevde det nu dag som natt, och upplevde det inte bara i mellangärdet utan i hjärtat, i hjärnan och till och med i munnen. När han skulle till att äta, betraktade Dima matbiten länge och väl från alla håll, sniffade på den och först efter det bestämde han sig för att äta.
     Efter att ha upplevt tvivlets närvaro i livsviktiga centra, plockade Dima upp telefonen och ringde sin före detta skolkamrat, numera geologen Vasia.
     Dima hälsade artigt och frågade: kunde Vasia inte ta tillbaka tigern? Dima lovade att lämna tillbaka den kostnadsfritt på samma villkor som han hade tagit emot den. 
     Vasia hälsade och svarade att han på inga villkor kunde ta tillbaka presenten och att föreslå någon annan sådan drömmare som Dima, kunde han inte heller.
     – Vänd dig till djurparken, föreslog Vasia. Där betalar man dig bra och kysser dig på handen.
     Dima gick iväg till djurparken, men ingen kysste honom på handen.
     – Vi behöver ingen, sa djurparksdirektören. Vi har inga burar.
     Han betraktade Dima artigt och likgiltigt, och Dima kunde inte begripa – kom han ihåg honom eller inte.
     – Jag tittade in till er, antydde Dima försiktigt.
     – Jag kommer ihåg det, sa direktören försiktigt.
     Han kom ihåg Dima, men visade inget intresse för honom. För länge sedan, när direktörens alla tänder var hela, hade han också råkat ut för en analog historia: direktören hade drömt passionerat om en kvinna, men senare, när han gift sig med henne, hade han insett, att det inte hade varit nödvändigt.
     – Ni sa ju: ett ”värdeföremål", påminde Dima.
     – Naturligtvis, ett värdeföremål, instämde direktören. Därför måste vi ta hand om den väl. Och vi har ingen plats. Ni vet ju – bostadsfrågan är allmänt sett tillspetsad.
     Direktören tystnade och väntade på att Dima skulle säga adjö och ge sig av.
     – Adjö, sa Dima.
     – Ha det så bra, önskade direktören. Ni vet ju, det finns gott om vilda djur, men bara en djurpark. Gå till cirkusen, kanske, behövs det där.
     Djurtämjarens rum var tapetserat med affischer istället för med tapeter. Ovanför skrivbordet hängde ett porträtt i blyerts – på det var djurtämjaren avbildad i profil och framstod som en sällsynt vacker man.
     Skönhet – i centimeter. Konstnären hade, uppenbarligen, beaktat denna sanning. Han hade gjort ögonen en halv centimeter längre, men näsan en halv centimeter kortare än hos originalet. Det totala antalet centimeter var fortfarande detsamma.
     Djurtämjaren lyssnade på Dima och frågade försiktigt:
     – Driver ni med mig? Han tyckte inte om när man drev med honom.
     Dima var tyst. Han satt på en stol, mager och ledsen, liknade en tonårspojke, en väluppfostrad pojke från en anständig familj.
     – Konstigt. Djurtämjaren lät förvånad. Ni drömde ju själv ...
     – Ja, men ... Och Dima räknade upp alla "men".
     – Jag, förresten, köper också kött för två rubel kilot, sa djurtämjaren.
     – Era tigrar tar staten hand om, anmärkte Dima. Det är olika saker.
     Det var verkligen inte en och samma sak.
     – Det är rätt, instämde djurtämjaren, tigern ingår inte i planen. För honom finns det ingen kalkyl.
     – Ni sa ju: ett ”värdeföremål" …
     – Men naturligtvis ..., sa djurtämjaren obestämt och tittade frånvarande ut genom fönstret. Han var trött på tigrar liksom Dima på mänskliga sjukdomar.
     Dörren öppnades, och in i rummet kom en äldre kvinna med mustasch.
     – Hälsa, bad djurtämjaren med en hastig viskning.
     – Goddag, sa Dima lydigt.
     Kvinnan svarade inget, med värdighet gick hon ut ur rummet, och när hon kommit ut, smällde hon i dörren.
     Dima tittade frågande på djurtämjaren.
     – Har du sett? frågade denne med någon slags dyster tillfredsställelse.
     – Det har jag, bekräftade Dima.
     – Och sådär hela vägen ...
     Dima var artigt tyst. Han visste inte vad djurtämjaren pratade om, och det intresserade honom inte.
     Och djurtämjaren, i sin tur, var inte intresserad av tigrarna. Tigrar, liksom människor, är fullständigt olika och samtidigt fullkomligt lika. Och i princip spelar det ingen större roll, han kommer att ha en tiger mer eller mindre.
     – Ni går till Durovs hörna, föreslog djurtämjaren. Kanske, de behöver en tiger? Vi behöver det inte, sa flickan som var sekreterare.
     Hon kopierade något från en stor skrivbok till en annan stor skrivbok. Hennes ansikte var förgråtet och ögonen omålade. Eftersom ögonfransarna var ljusa, märktes de inte, och ögonlocken verkade nakna.
     – Hos oss finns det barn. Det är farligt, förklarade sekreteraren.
     – Det är ju ett värdeföremål, förklarade Dima för henne.
     – Vi kan inte ta hand om ett värdeföremål hos oss.
     – Men var är direktören? frågade Dima.
     – Han har inte synts till.
     – Men var är han?
     – Var, var … inte synts till – och det är allt. Men varför vill ni ha tag på honom?
     – För att prata lite.
     – Men för att säga vad då? Jag förklarade för er – och det var allt.
     När man pratade ohövligt med Dima blev han väldigt blyg och av blygseln blev han själv oartig.
     – Nej, det är inte allt, sa han.
     – Ni är konstig på något sätt, sannerligen. Sekreteraren delade med sig. Först behöver ni en tiger, sedan behöver ni inte en tiger. Har ni då inget bättre att göra? Om jag ändå inte hade värre bekymmer än så.
     Hon drog ut en låda och drog därifrån fram en tredje stor skrivbok. Uppenbarligen, Dimas bekymmer tyckte hon var obefogade jämfört med sina egna.
     – Nå, vad väntar ni på? frågade hon.
     – Men vad ska man göra? klagade Dima tyst. Inte kan jag väl själv förgifta den ...
     – Men varför själv? Led bort den till veterinärkliniken. Den sövs ner och det är allt.
     När en person mår dåligt, flyr han dit, där han är älskad, där man tror på honom.
     Dima flydde till Ljalja.
     Hennes hår denna gång var gult, utstrött på axlarna. Om man ställt Brigitte Bardot bredvid henne, hade det varit helt omöjligt att skilja på: vilken av dem som var Brigitte, och vilken som var Ljalja.
     Det var en vårdag, och halva körbanan var torr, ljus, men den andra halvan befann sig i skugga, asfalten där var fuktig och mörk.
     Dima stod på den soliga sidan. Lutad mot ett stuprör, lyssnade vänd mot den varma solen och kände trötthet, som om han burit omkring i staden på tunga resväskor.
     – Jag förstår dig, sa Ljajla sorgset och strök med handflatan över Dimas magra kind. Hon förstod honom och var ledsen. Det var en riktig kvinna. Skaffa dig en annan dröm.
     – Men det är förräderi! utbrast Dima och förde ihop tre fingrar, som om han tänkte be.
     – Varför är det förräderi? Ljalja blev förvånad. En uppfylld dröm – det är inte längre en dröm.
     – Om jag inte tar hand om tigern, jag vet inte hur jag ska förklara det, men då kommer den bästa delen av mig att överge mig.
     – Men om du tar hand om den, kommer den att växa och käka upp dig. Och av dig kommer överhuvudtaget inget att finnas kvar.
     Ljaljas hand föreföll Dima kall och hård. Han tog bort den från kinden, sedan lyfte han lite på axeln och torkade av kinden mot axeln.
     Veterinärmottagningen skiljde sig inte på något sätt från sjukhusmottagningen, och Dima kände att han befann sig i en välbekant miljö.
     Han tog av sig rocken i garderoben, gick sedan till luckan, över vilken det stod ”Information”.
     – Är det första gången ni är här? frågade man i informationsdisken.
     – Första gången, sa Dima. Och sista.
     – Det intresserar oss inte, anmärkte man strängt i informationsdisken. Vänd er till registraturen, man öppnar ett kort på er.
     Dima tog två steg åt höger och stack in huvudet i luckan intill.
     – Namn … , frågade registratorn. Här talade man kort och koncist. Endast om det viktigaste.
     – Vems? Dima förstod inte.
     – Vad tror ni, vems? Inte ert, förstås ...
     Dima blev osäker.
     – Tiger, sa han.
     – Hankatt? 
     – Tiger, upprepade Dima.
     – Jag frågar: hankatt eller honkatt?
     – Från kattfamiljen, svarade Dima obestämt. Registratorn höjde blicken mot honom. Dima var tyst, hon ryckte på axlarna och markerade något på kortet.
     – Efternamn?
     – Vems?
     – Tja, inte kattens, naturligtvis. Ert.
     – Korostysjevskij.
     – Tiger Korostysjevskij, dikterade registratorn för sig själv och räckte Dima ett könummer.
     I korridoren fanns det flera rum. På bänkarna satt människor och väntade.
     Dima satte sig också på en bänk som var täckt med beige oljefärg, och började vänta på sin tur. Framför honom satt en tjock kvinna med en stor kasse i sitt knä. Ur kassen tittade en hundnos fram – vit och lurvig, liknade en krysantemum.
     – Vill ni söva ner den? frågade Dima försiktigt.
     – Vad säger ni! Kvinnan blev rädd och flyttade på sig från Dima. Vi har nervös neurasteni, vi ska få en spruta B-vitamin.
     Kön rörde sig långsamt, och Dima var glad att den rörde sig så långsamt. Han tittade på tåspetsarna på sina skor och drömde inom sig, att denna dag snarast skulle vara över och morgondagen komma. För att kunna glömma denna dag så fort som möjligt.
     Veterinären lyssnade uppmärksamt på Dimas historia, och, när han lyssnade, så av någon anledning tittade han inte på Dima utan ritade åttor på receptet.
     – Vi kan inte ta på oss ett sådant ansvar, sa läkaren. Det här är ju inte en katt utan en tiger. Mycket pengar.
     – Ta emot den som gåva, bönföll Dima. Jag ger bort den som gåva.
     – Vi behöver ingen gåva. Doktorn slutade rita åttor och höjde blicken mot Dima. Inte ens som gåva behöver vi den ...
     Och Dima återvände hem, men tigern var borta.
     – Vi vet inte, sa föräldrarna.
     – Vi vet inte, sa grannarna.
     Dima gick runt i all användbar golvyta i lägenheten och gemensamma utrymmen, men tigern fanns ingenstans.
     – Antagligen rymt, sa grannarna, till den Ussuriska tajgan.
     – Rovdjur, de är otacksamma, sa föräldrarna.
     Dima väntade länge med att gå och lägga sig, men när, han till slut, hade lagt sig, kunde han inte somna. Han väntade hela tiden på att det skulle ringa på dörren och att, när han öppnade den på glänt, tigerungen skulle stickas in i springan.
     Dima låg och försökte lyssna, begrundade sin situation, och i hans huvud snurrade en fras från någon slags melodi. Han kunde absolut inte frigöra sig från denna fras och från anspänningen. Men det kom ingen till honom och stack in tigerungen. Kanske hade den verkligen rymt till den Ussuriska tajgan.
     Det gick en vecka.
     Dima arbetade som förut på akutvården och såg redan en stor mening med sitt arbete.
     Och kärleken vid namn Ljalja gick ut till honom och pratade, därför att Dima även om han var lite speciell, ändå hade seriösa avsikter.
     Och föräldrarna var överens om, att det var bättre att vara en sådan mes som Dima än så slipad som Zamskij.
     Och grannarna blev vänligare. I allmänhet tycker folk inte om när någon lever annorlunda än de.
     Allt gick bra – mycket bättre än förut. Dima mådde bättre, och såg piggare ut, och började glömma den tid då en tiger hade bott bredvid honom i rummet. Men en gång, när han kommit hem från nattskiftet, gick han och lade sig, och tigerungen kom till honom i drömmen – med stort huvud, med gröna ögon, pupiller som lodräta bindestreck. Runt den svarta lädernäsan spred sig svarta ringar och öronen stack ut från huvudet som två likbenta trianglar.
     Dima vaknade. Huvudet surrade, och han hade en sådan känsla som om han ätit sig mätt på ull. Det var skymning, och han kunde inte alls förstå – var det just då morgon eller kväll. Senare, efter att utifrån vissa kännetecken ha listat ut, att det var kväll, klädde han på sig och gick ut på gatan.
     Dima tittade in på pelmenibaren och söp sig full till sin egen förvåning.
     Om han mådde bra, så mådde han ännu bättre av allt drickande. Men om dåligt, så ännu sämre. Nu mådde han sämre och han förstod, att, det betydde, att han mått dåligt innan.
     Dima tittade dystert på det lilla marmorbordet och lyssnade på sina gamla vänner – Ochrimenko och den andre, i platt keps. Och Dima fick intrycket, att från den gång, då han hade träffat dem här för två månader sedan, hade dessa människor inte gått ut härifrån.
     – Nå, har Filippov skickat dig nåt brev? frågade Dima Ochrimenko.
     – Nej, inte ännu. Men skaffade du en tiger åt dig själv? frågade Ochrimenko Dima.
     Dima betraktade honom och blev plötsligt fundersam: om han nu erkänner att drömmen själv har rymt, kommer han inte att bli arg på någon annan än sig själv. Och överhuvudtaget skulle han framstå som en ointressant person, utan några som helst drömmar.
     Jag föddes försent. En överflödig person. En tragisk person. Så här sa Engels: "Vad är då en tragedi? Önskningens kollision med förverkligandets omöjlighet ..."
     Den okände Ochrimenko tyckte synd om Dima, men han sa inget. Han befann sig i samma situation.



Översättning Anders Börjeson, Stockholm Södermalm, 2016 
baborjeson@gmail.com 

fredag 10 juni 2016

En iskall i Helsingfors

anteckningar från en tur- och returresa till ”Down Under” år 2015


av Anders Börjeson


Prolog
När vi hade återvänt till Queenstown från utflykten till Paradise Valley var jag vid det bästa humör, och jag kunde bara inte låta bli att krama om vår chaufför och guide André som bjudit oss på en sådan intressant och trevlig utflykt på förmiddagen. För dricksen skulle han köpa glass till barnen, sa han. 
     Nästa dag skulle jag hänga med en grupp till Kawarau Bridge och se på när man gav sig hän i bungy jumping. Efter en till natt i Queenstown var det så dags för Sydney igen, men denna gång bara för en övernattning. Sedan skulle den långa resan hem till Stockholm ta sin början.
     Det komprimerade reseprogrammet kändes nu av ordentligt. Men tack och lov, högen av biljetter och hotellvouchers hade krympt rejält. Tiden att vara sin egen reseledare led mot sitt slut. Det kändes bra!. 
     Queenstown upplevde jag som den egentliga avrundningen på resan, en mycket lyckad avrundning på en mycket lyckad vistelse i Australien och Nya Zeeland.

Förberedelser
Jag hade länge tänkt att åka till Australien. Resan skulle företas när jag hade blivit pensionär, hade jag intalat mig själv. Vissa resor ger uttryck åt människors djupa drömmar, och för vissa svenskar, till exempel, manifesterar en resa med den Transsibiriska järnvägen en sådan dröm. På mig har Australien utövat särskild lockelse som resmål. Att resa dit, att få komma till den andra sidan av planeten, har känts som en ren nödvändighet. Och när man ändå far så långt bort, varför inte besöka också Nya Zeeland – antipoden till Sverige. 
     Våren 2015 är det dags. Det är nu den långa resan till Australien och Nya Zeeland ska ske. Anna är snäll och hjälper mig med bokningen av flyg och hotellrum. De British Airways-poäng som jag samlat under många år kommer nu väl till pass.

Avresan - från Stockholm till Sydney
Tisdagen den 17 februari 2015 var tiden kommen för avfärd. Det var eftermiddag när jag lämnade bostaden på Södermalm i Stockholm med den nya resväskan och en liten ryggsäck som bagage. Samma gamla väg ut till Arlanda: först buss till Slussen och sedan tunnelbanans Gröna linje till T-centralen. Tro det eller ej, men rulltrapporna på T-centralen som leder upp mot Centralstationen fungerade igen. Jag som hade trott att de fortfarande skulle vara avstängda efter stegolyckan på Östermalmstorg några dagar tidigare. Sedan var det bara att ösa på till Arlanda Express. Den nya Samsonite-väskan rullade på så lätt och glatt över det släta och blankpolerade centralstationsgolvet.
     På Arlandas Terminal 2 fick jag vänta en god stund på att Finnair-planet till Helsingfors skulle lyfta. Men så småningom lossnade det och vi gav oss iväg. Den första av tre flygetapper till slutmålet Sydney var därmed påbörjad. Till Helsingfors gick det undan med besked. Tiden försvann bort någonstans i det kompakta kvällsmörkret över Östersjön. 
     Helsingfors har också sin Terminal 2, och det blev en lång vandring till gate 35 och planet till Singapore. Vi befann oss nu utanför EU. Innan det lyfte, dröjde Singapore-planet kvar en halvtimme på plattan. Men vad är väl en halvtimmes försening under en elvatimmars resa? Ingenting! 
     I stolen bredvid mig på planet satt en ung australiensiska på väg hem till Sydney. Hon hade bott i Berlin en längre tid och den staden gillade hon skarpt. Av henne lärde jag mig att undvika time-lag vid ankomsten till Australien. Tricket är att hålla sig vaken hela vägen till Singapore och sedan sova sista biten mellan Singapore och Sydney.
     Efter en lång natt i en trång flygstol väntar jag på att landa i Singapore. Att sitta vaken hela vägen från Helsingfors, hur långtråkigt är inte det! Men servicen ombord kan man absolut inte klaga på, och maten är helt utan anmärkning. Jag höll mig vaken nästan hela tiden, sov kanske bara en knapp timme totalt. För att dryga ut tiden tittade jag på en film med Denzel Washington. De flesta resenärer sov, så det var mycket lugnt ombord.
     På Singapores jätteflygplats Changi var det minsann ordning och reda. Den flygplatsen är nog klarvaken dygnet runt. Skulle det egentligen inte räcka med att besöka bara själva flygplatsen, stanna inomhus ett par dagar, äta gott och sitta ner i några barer och sedan åka hem igen? 
     Vid gaten gjordes en ny säkerhetskontroll, och så klart signalerade datasystemet rött när just mitt boardingkort avsöktes. För- och efternamnen var skrivna ”Björn” och ”Börjeson”, och då överensstämde de inte med de maskinläsbara raderna i passet där ”ö” stavas ”oe". Men problemet löstes snabbt och det var bara att gå ombord.
     När jag väntar på att planet till Sydney ska lyfta, erinrar jag mig min resa till Toscana för några år sedan. Enda syftet med den resan var att få kontemplera en stund över Galileis kikare på ett litet museum i Florens. Jag bodde inte i Florens utan i Pisa, men det är enkelt att ta sig från Pisa till Florens med pendeltåg. Lämpligt för en dagsutflykt. Till Pisa flög jag British Airways med byte av flight i London och inte bara av flight utan även av flygplats. Flygresorna motsvarade förväntningarna, men tunnelbane- och tågresan mellan Heathrow och Gatwick: DEN tog lång tid! Det var redan tidig kväll när jag bytte tunnelbanan mot Brighton-tåget på Victoria station. Det var redan mörkt när Pisa-planet lyfte, och det var helt kolsvart när jag vid cirka midnatt kom fram till hotellet i Pisa. Utschasad öppnar jag fönsterluckan i mitt rum och ser ut över staden Pisa, inbäddad i mörker. Över de låga husen och rätt emot mig lyser en stor rund fullmåne med full styrka. Vilken fantastisk och sporrande syn! Var det möjligen den månen som för mycket länge sedan hade väckt Galileis intresse för astronomi? Museet i Florens dagen därpå gjorde mig inte besviken: Galileis kikare kunde beskådas och kontempleras och som bonus fick jag en glimt avTorricellis rör (barometerns föregångare). 
     Här avbryts tvärt mina tankar av utropet att ombordstigningen på Sydney-planet nu kan börja. 
     Bredvid mig på planet denna gång sitter en kille från Sydney. Han är mycket trevlig och pratsam. Den manliga personalen ombord bidrar också till trivseln, inte minst med en slags omvänd underhållning: för hur lång tid kan det ta att dela ut mat till passagerarna. Men killarna är mycket gästfria och påpassliga.

I Australien
Tanken med Australien-besöket var att först tillbringa några dagar i Sydney och sedan fortsätta norrut till Cairns, främst för det Stora barriärrevets skull. Från Cairns var planen att ta ett långt kliv över till Nya Zeeland.

Sydney
Ankomsten till Sydney gick utan några som helst problem. Det var nu den 19 februari, lokal tid. Omgående köpte jag ett Opal-kort och laddade det med 50 dollar. Kortet gällde på alla färdmedel i Sydney och fungerade enligt principen check-in och check-out. Alltså, man blippar med kortet när man går in i systemet och blippar med det igen när man går ut. Efter en kort resa till Sydneys Harbour Area, besåg jag de välkända landmärkena Harbour Bridge och operahuset.
     Den första natten i Sydney sov jag lite ojämnt. Kanske satt jet-lagen kvar i kroppen ändå, men inte mycket i så fall, eller kanske var det ovanan att befinna sig ”Down Under”.
     Förmiddagen den andra dagen i Sydney vek jag åt the Circular Quay och the Rocks. Jag inledde med en promenad ut till operahuset, ritat av den danske arkitekten Jörn Utzon. Det har ibland kallats världens åttonde underverk – en unik arkitektur som blivit en symbol för Sydney med världsrykte.
     På den här resan är det artrosen i högra höften som sätter gränsen för vilka aktiviteter jag kan hänge mig åt. Min ständiga undran är när artrosen kommer att säga ifrån på allvar. 
     Trots vissa tvivel på min förmåga, tog jag mig ändå vidare och kom ut på the Harbour Bridge. Bron är en mäktig stålkonstruktionen, och den är nog minst lika berömd som operahuset. Jag klev upp i en brant trappa som vindlade sig uppför en av brons pyloner och kom ut på en balkong. Det gav riklig utdelning. Därifrån hade man en sagolik utsikt över hela Sydney. Ett brett panorama av denna härliga stad!
     På vägen hem till hotellet via the Rock råkade jag, helt av en slump, givetvis, hamna på källaren Löwenbrau. Just det, ett Löwet finns alltså även i Sydney. Det var fredag, lunchtid och fredagsstöket hade redan kommit igång. Jag slog mig ner en stund … 
     The Rock är verkligen ett behagligt ställe för en stunds lättsam avkoppling. Folk äter och dricker och umgås, inte minst gör turisterna det. Efter ölen på Löwet masade jag mig vidare mot hotellet, och i rulltrapporna på tågstationen stod jag som vanligt på fel sida, till höger i stället för till vänster. Det inlärda beteende hemifrån höll mig i ett stenhårt grepp. 
     Trapporna i pylonen på the Harbour Bridge satt kvar i kroppen när jag steg upp nästa morgon. Så det blev en lugn förmiddag nere på stan utan långa promenader. Sedan raskt tillbaka till hotellet och den traditionella efter-lunch-ölen i hotellbaren. Jag passade på att beställa en skyttelbuss för resan ut till flygplatsen nästa morgon. Nu fick det räcka med tågresande ett tag, tyckte jag. Visserligen fanns det kvar en del pengar på Opalkortet, men de kunde jag använda på hemvägen till Stockholm, då jag skulle stanna en natt i Sydney innan flygresan hem till Svedala.
     Ovädren i norra Australien och på östkusten fick stort utrymme i alla TV-kanaler under vistelsen i Sydney. Även där kände vi av blåsten. Undrar hur vädret skulle vara i Cairns som var nästa stopp på resan?
     Flygresan med Qantas till Cairns gick utan anmärkning. Lite krångel bara vid utcheckningen från hotellet som ville ha nio dollar för en öl som jag redan hade betalt. Men den saken var snabbt avklarad. Skyttelbussen till flygplatsen plockade upp mig i god tid. Tio minuter innan, hade en helstressad och otrevlig chaufför försökt att mer eller mindre tvinga med mig i sin skyttel, men nu satt jag i alla fall tryggt på rätt buss, och snart skulle jag vara framme vid Terminal 3, Qantas egen terminal i Sydney. 
     Resan till Australien skedde samtidigt med det kinesiska nyåret och det märktes på många sätt. Landet verkade vara helt översvämmat av kineser som passade på att fira nyår utomlands. 

Cairns
Hotellet i Cairns går i japansk stil. Det är söndag och hotellpoolen är full av semesterfirare som badar och några solar på poolkanten.
     Nästa dag är måndagen den 23 februari. Efter frukosten går jag ut för att mjuka upp kroppen efter gårdagens flygresa. Utanför hotellet passerar jag en äldre kines som är mitt uppe i en tai chi-övning. Han är klädd i helvit dress och rör sig i ultrarapid till inspelad kinesisk musik på kassettbandspelare. Så skönt och avslappnat det ser ut! Hemkommen till hotellet slinker jag in på hotellets minimala gym. Tjugo minuters cykling gör gott, och jag crawlar också några längder i hotellets swimmingpool, helt ensam i poolen.
     Cairns var avstampen för en utflykt till Stora barriärrevet som är ett av naturens underverk på jorden. Så tisdagen var avsatt för en heldagstur till denna ryktbara attraktion. Färden skulle ske med Reef Magic Cruises. Biljett var köpt, snorkling vid revet var förutsedd, och jag tänkte ta med mitt eget cyklopöga och min egen snorkel, som jag hade skaffat för resorna till i Västindien i slutet av 80-talet, för detta enda tillfälle.
     Under båtfärden ut till revet blev jag bekant med ett gift par från Winnipeg i Kanada. Vi hade ett mycket givande samtal om allt möjligt innan vi kom fram till revet och båten lade till vid vår tilldelade brygga. Från bryggan kunde man hoppa direkt i vattnet om man ville och snorkla inom ett mindre område utmärkt med vita bojar. Därifrån kunde man också göra utflykter till andra plaster längre bort där det fanns mer att se under vattenytan. Jag valde att hoppa i från bryggan och jag lät mig villigt omslutas av det salta vattnet. Det svalkade skönt efter hettan på land. Som en säkerhetsåtgärd hade alla som badade fått dra på sig en lycradräkt för att skydda sig mot de livsfarliga maneter som kunde flyta omkring i vattnet där vi snorklade. 
     Snorklingen gick fint. Vid ett tillfälle, dock, kom jag in i strömt vatten och höll på att hamna utanför det tillåtna området. Men det uppstod inget tillbud. Jag tog bara i lite extra i simtagen och hamnade snart i vatten som strömmade mot bryggan och inte ifrån den. Rena smöråkningen hem, alltså.
     På båtresan tillbaka till Cairns tänkte jag tillbaka på frukosten, då jag hade stött ihop med en svensk reseledare från Jambo Tours. Han var på rundresa i Australien med en grupp svenskar som gjorde ett par dagars nedslag i Cairns och sedan skulle åka vidare för nya nedslag. Annars hade jag inte träffat på särskilt många svenskar, varken i Sydney eller i Cairns. Av dem som varit med på planet från Helsingfors, verkade många ha hoppat av i Singapore.
     Att vara sin egen reseledare under en längre rundresa som denna kräver tid och koncentration. Bokningen av flygresorna och hotellen hade som sagt Anna hjälpt mig med, och det hade hon skött med den äran. Men när man väl genomför resan, kommer det till ett och annat som inte kan förutses i förväg. Inte minst gäller det transfers mellan flygplats och hotell. För transferresorna i Sydney hade jag använt mig av stadens kollektivtrafik men också av skyttelbuss. Här i Cairns var det bara skyttelbuss som gällde. Nålsögat för transfers skulle passeras, antog jag, vid ankomsten till Christchurch på Nya Zeeland som var mitt nästa stopp. Där skulle planet landa strax före midnatt, och då ville jag få tag på en skyttelbuss (om de fortfarande var igång så sent på kvällen) eller en taxi illa kvickt för att få sova åtminstone några timmar innan det var morgon igen. 
     Resten av dagen i Cairns gjorde jag inget speciellt, tog bara en runda i stan och provade på att äta på ett par olika ställen.
     Det kändes lagom att lämna Cairns nu. Chauffören som hade kört mig till hotellet vid ankomsten, hade varnat mig för de flygande hundarna som hängde i stora klasar i träden utanför hotellet. "Se upp för dem", hade han sagt. Jag kunde bara hålla med, jag gillade dem inte alls. 
     Efter den sedvanliga ”continental breakfast" återstod bara att vänta någon timme på att skyttelbussen skulle hämta upp mig. 
     Efter en smidig incheckning och lite mat befann jag mig snart på flyget, först till Brisbane, sedan till Christchurch med ett annat plan. Här går det undan!                                           
     Från Brisbane flyger vi med vacker utsikt över Stora barriärrevet. Vilken en fantastisk syn! De kinesiska ungdomarna ombord är mycket uppspelta och fotograferar energiskt som antagligen bara kinesiska ungdomar kan.

På Nya Zeeland

Christchurch
Nålsögat i Christchurch är passerat! Allt går mycket smidigt vid ankomsten: pass- och tullkontrollen (en taggad jycke känner den kvardröjande lukten av en uppäten smörgås och sniffar upphetsat i min bag) och färden med skyttelbussen till hotellet för en sen incheckning görs på nolltid. Klockan närmar sig ett på natten, och nu skriver vi fredagen den 27 februari. Ett genomgående intryck från ”Down Under” är att människorna är så fantastiskt vänliga och tillmötesgående. Inte minst gäller det servicepersonalen på flygplatserna som kontrollerar passen och annat.
     Det var kanonväder när jag drog från gardinen den första morgonen i Christchurch! Jag inledde efter frukost med en promenad till ”the Visitors Center” för att beställa en cityrundtur. Det var lagom till att börja med, tyckte jag. På vägen blev jag omsprungen av en cirka åttioårig kvinna med rullator. Hon stretade på målmedvetet med blicken som fastnaglad i marken. Hej och hå!
     Som första turistaktivitet i Christchurch valde jag alltså en entimmes guidning runt i staden med dubbeldäckare. Tjejen i kassan frågade lite försynt om jag möjligtvis inte var senior. Jovisst var jag väl det, och då fick jag rabatt på biljettpriset. Tackar!
     Bussrundturen var mycket lärorik. Två stora jordbävningar hade drabbat Christchurch bara några år tidigare, 2010 respektive 2011. Den första uppnådde 7,1 och den andra 6,4 på Richterskalan. Trots att den andra jordbävningen var svagare hade den medfört mycket större skador än den första. Många människor hade omkommit eller skadats under skalvet och mycket infrastruktur förstörts. Guiden nämnde särskilt ett högre hus som hade rasat helt och hållet på bara 19 sekunder. Många inne i huset hade dött i rasmassorna, bland annat ett flertal ungdomar. Jag mindes att jag en gång hade sett en spelfilm på TV om jordbävningen i Christchurch och hur just det här huset hade totalförstörts under skalvet. Det var faktiskt den filmen som hade fått mig att besöka Christchurch överhuvudtaget. Mycket av det som raserats av skalvet var nu uppbyggt igen, och en del hade rivits för att förhindra nya ras. Återuppbyggnaden stördes dock av förseningar, lät busschauffören berätta.
     Nästa dag bjöd på samma kanonväder som dagen innan, och temperaturen hade nu stigit till nästan 30 grader! Jag inleder som föregående dag med att promenera till the Visitor's Center, denna gång för att köpa en utflykt till the International Antartic Centre. 
     På Anartic Centre fanns mycket beskåda av intresse. Polarforskaren Scott, som tävlade med Amundsen om att komma först till Sydpolen, var huvudattraktionen för mig. Bland centrets utställningsmaterial fanns till exempel den stuga i original i vilken Scott hade bott på Antarktis. 
     Efter utflykten till Antartic Centre promenerade jag runt i Christchurch och samlade intryck och avslutade med middag på kinesrestaurangen intill hotellet. De flesta resenärer som jag mötte i Christchurch och även i Australien var pensionärer på gruppresa: kanadensare och amerikaner men också japaner och så naturligtvis kineser.
     Nästa morgon, den 1 mars, innan jag ska flyga till Queenstown, tänker jag på spårvagnsspåret som passerar intill hotellet där jag har bott. Spåret fångade min blick när jag stegade ut från hotellet den första morgonen. När jag sent i mörkret anlänt till hotellet kvällen innan hade jag missat det helt och hållet. Så typiskt, och så självklart, att det gick en spårväg och låg en spårvagnshall alldeles intill mitt hotell! Låt vara att hallen var mer som en galleria med spår, där affärer samsades med ett cafe' med uteservering, än en vanlig vagnsdepå. Spårvagnen, välhållen och nyrenoverad, var en turistlinje ämnad för sightseeing i staden. Förresten, mitt hotell var den högsta byggnaden i Christchurch med sina tjugotvå våningar. Efter jordbävningarna byggs husen inte längre så höga, högst i sju våningar. 

Queenstown
Flygresan till Queenstown var bara ett kort skutt, och planet landade efter drygt en timme. Vad det var vackert här! Queenstown ligger vid en långsmal sjö som kantas av höga Tolkien-berg. Hotellet var bra och rummet likaså, om man bortser från rumsutsikten: in-/utfarten till hotellets parkeringsgarage. Alltid något med trafik för mig här i Nya Zeeland?
    På eftermiddagen promenerade jag ner till Queenstowns centrum, vilket tog 20 minuter. Under hemvägen passade jag på att handla frukostmat och annat ätbart, för på hotellet fanns ingen matsal. Önskade man, kunde man äta frukost och middag på ett hotell i närheten. På de villkoren kunde jag lika gärna äta på hotellrummet, muttrade jag för mig själv. 
     Som alternativ till promenad hade hotellet en gratisbuss till och från Queenstowns centrum som gick en gång i timmen förmiddagar och eftermiddagar/kvällar. Den kunde man utnyttja efter att ha beställt körningen i receptionen.
     Nästa dags program var uttänkt i förväg. Först skulle jag förflytta mig med the Skyline Gondol till utsiktspunkten högt över Queenstown så att jag kunde få en totalvy av Queenstown med omgivningar. Den korta utflykten visade sig ge bra valuta för pengarna. Utsikten var sannerligen storslagen där uppifrån. Tillbaka igen nere i stan passade på att luncha på puben the Speight's Ale House. Där serverades god pubmat och personalen var utomordentligt trevlig – som vanligt. 
     Nu kändes det lite lättare när jag knallade tillbaka till hotellet för min vanliga eftermiddagsrutin: sjukgymnastik och TV-nyheter. Nästa dag hade jag reserverat för en förmiddagsutflykt till the Paradise Valley där Peter Jackson filmat scener till Sagan om ringen.
     Idag – den 3 mars – är det alltså utflykt hela förmiddagen på temat Lord of the Rings. Med mig i minibussen är en amerikansk tjej, men de två personer vi skulle plocka upp längs vägen dyker aldrig upp. Inklusive föraren tillika guiden André blir vi alltså bara tre i bilen i stället för fem. André från Paradise Nomads är brasilianare och har bott fjorton år i Nya Zeeland, mesta tiden här i Queenstown.
     Målet var som sagt Paradise Valley och några av inspelningsplatserna för Sagan om ringen. Och det kom att bli en mycket minnesvärd utflykt. De inspelningsplatser som Peter Jackson hade valt ut för vissa scener var spännande att få uppleva i verkligheten. Den amerikanska tjejen och André var dessutom väl insatta i filmens efterbearbetning i dator, och de beskrev detta utförligt i bilen medan vi i lagom tempo förflyttade oss mellan inspelningsplatserna. Datorernas mjukvara för efterbearbetning var inte så väl utvecklad när filmerna hade spelats in. Men man hade ändå börjat använda så kallad CGI (Computer Generated Images) så att man med datorns hjälp kunde föra ihop olika bilder till en enda blid. Paradise Valley var sannerligen anslående! Marken i dalen ägdes av en och samma bonde, och det sades att han hade hyrt ut den till Peter Jackson för 5 000 dollar dygnet. Fan tro´t.
     Utflykten den dagen var en de bästa förmiddagarna jag upplevt under resan. Visserligen var morgonen lite ostadig och bergen täckta av täta molnskyar. Men molnen skingrades efter hand, solen tittade fram och det blev riktigt härligt väder. Trivseln var Andres förtjänst. Han var både kunnig och kul. 
     Längs vår färdväg passerade vi ett flertal kyrkogårdar där personer vilade som stridit vid Gallipoli i första världskriget. Många soldater hade stupat i Gallipoli och Winston Churchill som då var marinminister hade tvingats avgå.
      När vi återvänt till Queenstown åt jag lunch på puben igen. Pubmat brukar vara ett säkert kort och här var det onekligen det. Men först gick jag in på The Station där man organiserar  utflykter för att hoppa bungy jumps. "Ska inte ni hoppa också", frågade tjejen bakom disken. Det hade varit något det, tänkte jag. "Nej, tyvärr inte", var ett självklart svar på den raka frågan. Men det gick bra att åka med och bara titta på, och det passade mig. Dessutom var utflykterna gratis för åskådare, en given pluspoäng om man är svensk. Utflykten till Kawarau Bridge nästa dag skulle bli en fin avrundning på besöket i Queenstown. Om två dagar skulle det bära av tillbaka till Sydney och dagen därpå var tiden kommen för hemfärd.
     Med i bussen från The Station på morgonen fanns en handfull personer som skulle gå av vid Kawarau Bridge, medan resten skulle fortsätta till en plats där bungy hoppen var mycket högre. Kawarau Bridge sägs vara födelseplatsen för kommersiella bungy jumps. Och jag bar alltså titeln ”Spectator” på denna utflykt. 
     Det såg inte alls läskigt ut att hoppa från Kawarau Bridge. Hade det inte varit för höftprotesen i vänsterbenet hade jag nog prövat på att hoppa en gång. 
     Så småningom kom bussen och hämtade upp oss och vid lunchtid var vi tillbaka i Queenstown efter ytterligare en angenäm utflykt. Men det onda högerbenet hade fått sig en rejäl genomkörare av allt promenerande och det började märkas alltmer. En signal om att det var lagom att vända hemåt nu.

Hemresan
Det är nu den 5 mars och jag ska lämna Queenstown lite senare på dagen. Frukosten på rummet är väl så spartansk: brödet jag köpte första dagen är mögligt och är bara att slänga. Några kex har jag kvar och det får duga. Skyttelbussen anländer punktligt, och för tjugo nya zeeländska dollar för den mig bekvämt till flygplatsen.
     Efter drygt tre timmar landade vi i Sydney. Flygresan hade tagit lite längre tid än beräknat. Förseningen, sa kaptenen, berodde på hårda vindar från Tasmanien. På terminalen i Sydney kontrollerade jag kontoställningen på Opalkortet. Det fanns lite pengar kvar på kortet så att det räckte för tågresan till hotellet. Ombord på tåget blev jag tillrådd av ett engelskt par från Cambridge att gå av vid stationen Museum och gå till fots resten av vägen. Jag vet inte om det var ett så gott råd, för Museum visade sig sakna hiss. Men inga problem, ett par unga raska grabbar med flicksällskap ryckte in och hjälpte mig att bära resväskan. Snyggt!
     Nästa dag, sista dagen ”Down Under”, gick jag en sväng i området vid hotellet medan jag väntade på skyttelbussen till flygplatsen. Hyde Park låg strax intill, och den var precis lagom stor för att promenera i en stund. 
     British Airways-planet till Singapore, en Boeing 777-300, var fullastat med resenärer på väg till Singapore eller London, men några skulle som jag byta i Singapore och fortsätta till Helsingfors. Före Singapore hann jag med att se två filmer och lyssna en stund på musik. Kanske blev det för mycket att se The Theory of Everything och The Imitation Game direkt efter varandra. På något sätt är filmerna ganska lika. Huvudpersonerna är två mycket speciella människor och kända i hela världen. Men filmerna var helt klart sevärda.
     Nu sitter jag på den på jättelika flygplatsen i Singapore igen och väntar på att få gå ombord. Och det blir ytterligare en säkerhetskontroll.
     Visst var det lite yrvaket när jag klev av planet nästa morgon i Helsingfors. Flygtiden mellan Singapore och Helsingfors är närmare 12 timmar. Vi hade serverats både middag och frukost, sovit en god stund hade jag också gjort. Nu återstod bara den entimmes flygresan till Stockholm, och jag förflyttade mig långsamt mot gaten till Stockholmsplanet.
     En kaffe med croissant hade jag förtärt i det första fiket jag stött på i terminalen. Där hade jag observerat hur två unga män från vårt grannland i öst beställt var sin öl. Det hade verkligen sett gott ut. Jag kände mig frestad, så det fick bli en öl även för mig. Tidigt på morgonen lokal tid den 7 mars, drack jag alltså en iskall Lapinkulta på Helsingfors flygplats, serverad av en trevlig finska. Var det månne den godaste öl jag någonsin druckit?

Hemma igen
Flygplanet lyfte snart och vi landade på Arlanda enligt tidtabell. Därifrån gick färden vidare med Arlanda Express till Centralen och sedan tunnelbana till Slussen för 3-ans buss sista biten hem. När jag steg ombord på tunnelbanan klev det samtidigt på en rom med dragspel. Vilken välkomstfanfar blev inte det!
     André, när ska vi ses igen?