– anteckningar från en tur- och returresa till ”Down Under” år 2015
av Anders Börjeson
Prolog
När vi hade återvänt till Queenstown från utflykten till Paradise Valley var jag vid det bästa humör, och jag kunde bara inte låta bli att krama om vår chaufför och guide André som bjudit oss på en sådan intressant och trevlig utflykt på förmiddagen. För dricksen skulle han köpa glass till barnen, sa han.
Nästa dag skulle jag hänga med en grupp till Kawarau Bridge och se på när man gav sig hän i bungy jumping. Efter en till natt i Queenstown var det så dags för Sydney igen, men denna gång bara för en övernattning. Sedan skulle den långa resan hem till Stockholm ta sin början.
Det komprimerade reseprogrammet kändes nu av ordentligt. Men tack och lov, högen av biljetter och hotellvouchers hade krympt rejält. Tiden att vara sin egen reseledare led mot sitt slut. Det kändes bra!.
Queenstown upplevde jag som den egentliga avrundningen på resan, en mycket lyckad avrundning på en mycket lyckad vistelse i Australien och Nya Zeeland.
Förberedelser
Jag hade länge tänkt att åka till Australien. Resan skulle företas när jag hade blivit pensionär, hade jag intalat mig själv. Vissa resor ger uttryck åt människors djupa drömmar, och för vissa svenskar, till exempel, manifesterar en resa med den Transsibiriska järnvägen en sådan dröm. På mig har Australien utövat särskild lockelse som resmål. Att resa dit, att få komma till den andra sidan av planeten, har känts som en ren nödvändighet. Och när man ändå far så långt bort, varför inte besöka också Nya Zeeland – antipoden till Sverige.
Våren 2015 är det dags. Det är nu den långa resan till Australien och Nya Zeeland ska ske. Anna är snäll och hjälper mig med bokningen av flyg och hotellrum. De British Airways-poäng som jag samlat under många år kommer nu väl till pass.
Avresan - från Stockholm till Sydney
Tisdagen den 17 februari 2015 var tiden kommen för avfärd. Det var eftermiddag när jag lämnade bostaden på Södermalm i Stockholm med den nya resväskan och en liten ryggsäck som bagage. Samma gamla väg ut till Arlanda: först buss till Slussen och sedan tunnelbanans Gröna linje till T-centralen. Tro det eller ej, men rulltrapporna på T-centralen som leder upp mot Centralstationen fungerade igen. Jag som hade trott att de fortfarande skulle vara avstängda efter stegolyckan på Östermalmstorg några dagar tidigare. Sedan var det bara att ösa på till Arlanda Express. Den nya Samsonite-väskan rullade på så lätt och glatt över det släta och blankpolerade centralstationsgolvet.
På Arlandas Terminal 2 fick jag vänta en god stund på att Finnair-planet till Helsingfors skulle lyfta. Men så småningom lossnade det och vi gav oss iväg. Den första av tre flygetapper till slutmålet Sydney var därmed påbörjad. Till Helsingfors gick det undan med besked. Tiden försvann bort någonstans i det kompakta kvällsmörkret över Östersjön.
Helsingfors har också sin Terminal 2, och det blev en lång vandring till gate 35 och planet till Singapore. Vi befann oss nu utanför EU. Innan det lyfte, dröjde Singapore-planet kvar en halvtimme på plattan. Men vad är väl en halvtimmes försening under en elvatimmars resa? Ingenting!
I stolen bredvid mig på planet satt en ung australiensiska på väg hem till Sydney. Hon hade bott i Berlin en längre tid och den staden gillade hon skarpt. Av henne lärde jag mig att undvika time-lag vid ankomsten till Australien. Tricket är att hålla sig vaken hela vägen till Singapore och sedan sova sista biten mellan Singapore och Sydney.
Efter en lång natt i en trång flygstol väntar jag på att landa i Singapore. Att sitta vaken hela vägen från Helsingfors, hur långtråkigt är inte det! Men servicen ombord kan man absolut inte klaga på, och maten är helt utan anmärkning. Jag höll mig vaken nästan hela tiden, sov kanske bara en knapp timme totalt. För att dryga ut tiden tittade jag på en film med Denzel Washington. De flesta resenärer sov, så det var mycket lugnt ombord.
På Singapores jätteflygplats Changi var det minsann ordning och reda. Den flygplatsen är nog klarvaken dygnet runt. Skulle det egentligen inte räcka med att besöka bara själva flygplatsen, stanna inomhus ett par dagar, äta gott och sitta ner i några barer och sedan åka hem igen?
Vid gaten gjordes en ny säkerhetskontroll, och så klart signalerade datasystemet rött när just mitt boardingkort avsöktes. För- och efternamnen var skrivna ”Björn” och ”Börjeson”, och då överensstämde de inte med de maskinläsbara raderna i passet där ”ö” stavas ”oe". Men problemet löstes snabbt och det var bara att gå ombord.
När jag väntar på att planet till Sydney ska lyfta, erinrar jag mig min resa till Toscana för några år sedan. Enda syftet med den resan var att få kontemplera en stund över Galileis kikare på ett litet museum i Florens. Jag bodde inte i Florens utan i Pisa, men det är enkelt att ta sig från Pisa till Florens med pendeltåg. Lämpligt för en dagsutflykt. Till Pisa flög jag British Airways med byte av flight i London och inte bara av flight utan även av flygplats. Flygresorna motsvarade förväntningarna, men tunnelbane- och tågresan mellan Heathrow och Gatwick: DEN tog lång tid! Det var redan tidig kväll när jag bytte tunnelbanan mot Brighton-tåget på Victoria station. Det var redan mörkt när Pisa-planet lyfte, och det var helt kolsvart när jag vid cirka midnatt kom fram till hotellet i Pisa. Utschasad öppnar jag fönsterluckan i mitt rum och ser ut över staden Pisa, inbäddad i mörker. Över de låga husen och rätt emot mig lyser en stor rund fullmåne med full styrka. Vilken fantastisk och sporrande syn! Var det möjligen den månen som för mycket länge sedan hade väckt Galileis intresse för astronomi? Museet i Florens dagen därpå gjorde mig inte besviken: Galileis kikare kunde beskådas och kontempleras och som bonus fick jag en glimt avTorricellis rör (barometerns föregångare).
Här avbryts tvärt mina tankar av utropet att ombordstigningen på Sydney-planet nu kan börja.
Bredvid mig på planet denna gång sitter en kille från Sydney. Han är mycket trevlig och pratsam. Den manliga personalen ombord bidrar också till trivseln, inte minst med en slags omvänd underhållning: för hur lång tid kan det ta att dela ut mat till passagerarna. Men killarna är mycket gästfria och påpassliga.
I Australien
Tanken med Australien-besöket var att först tillbringa några dagar i Sydney och sedan fortsätta norrut till Cairns, främst för det Stora barriärrevets skull. Från Cairns var planen att ta ett långt kliv över till Nya Zeeland.
Sydney
Ankomsten till Sydney gick utan några som helst problem. Det var nu den 19 februari, lokal tid. Omgående köpte jag ett Opal-kort och laddade det med 50 dollar. Kortet gällde på alla färdmedel i Sydney och fungerade enligt principen check-in och check-out. Alltså, man blippar med kortet när man går in i systemet och blippar med det igen när man går ut. Efter en kort resa till Sydneys Harbour Area, besåg jag de välkända landmärkena Harbour Bridge och operahuset.
Den första natten i Sydney sov jag lite ojämnt. Kanske satt jet-lagen kvar i kroppen ändå, men inte mycket i så fall, eller kanske var det ovanan att befinna sig ”Down Under”.
Förmiddagen den andra dagen i Sydney vek jag åt the Circular Quay och the Rocks. Jag inledde med en promenad ut till operahuset, ritat av den danske arkitekten Jörn Utzon. Det har ibland kallats världens åttonde underverk – en unik arkitektur som blivit en symbol för Sydney med världsrykte.
På den här resan är det artrosen i högra höften som sätter gränsen för vilka aktiviteter jag kan hänge mig åt. Min ständiga undran är när artrosen kommer att säga ifrån på allvar.
Trots vissa tvivel på min förmåga, tog jag mig ändå vidare och kom ut på the Harbour Bridge. Bron är en mäktig stålkonstruktionen, och den är nog minst lika berömd som operahuset. Jag klev upp i en brant trappa som vindlade sig uppför en av brons pyloner och kom ut på en balkong. Det gav riklig utdelning. Därifrån hade man en sagolik utsikt över hela Sydney. Ett brett panorama av denna härliga stad!
På vägen hem till hotellet via the Rock råkade jag, helt av en slump, givetvis, hamna på källaren Löwenbrau. Just det, ett Löwet finns alltså även i Sydney. Det var fredag, lunchtid och fredagsstöket hade redan kommit igång. Jag slog mig ner en stund …
The Rock är verkligen ett behagligt ställe för en stunds lättsam avkoppling. Folk äter och dricker och umgås, inte minst gör turisterna det. Efter ölen på Löwet masade jag mig vidare mot hotellet, och i rulltrapporna på tågstationen stod jag som vanligt på fel sida, till höger i stället för till vänster. Det inlärda beteende hemifrån höll mig i ett stenhårt grepp.
Trapporna i pylonen på the Harbour Bridge satt kvar i kroppen när jag steg upp nästa morgon. Så det blev en lugn förmiddag nere på stan utan långa promenader. Sedan raskt tillbaka till hotellet och den traditionella efter-lunch-ölen i hotellbaren. Jag passade på att beställa en skyttelbuss för resan ut till flygplatsen nästa morgon. Nu fick det räcka med tågresande ett tag, tyckte jag. Visserligen fanns det kvar en del pengar på Opalkortet, men de kunde jag använda på hemvägen till Stockholm, då jag skulle stanna en natt i Sydney innan flygresan hem till Svedala.
Ovädren i norra Australien och på östkusten fick stort utrymme i alla TV-kanaler under vistelsen i Sydney. Även där kände vi av blåsten. Undrar hur vädret skulle vara i Cairns som var nästa stopp på resan?
Flygresan med Qantas till Cairns gick utan anmärkning. Lite krångel bara vid utcheckningen från hotellet som ville ha nio dollar för en öl som jag redan hade betalt. Men den saken var snabbt avklarad. Skyttelbussen till flygplatsen plockade upp mig i god tid. Tio minuter innan, hade en helstressad och otrevlig chaufför försökt att mer eller mindre tvinga med mig i sin skyttel, men nu satt jag i alla fall tryggt på rätt buss, och snart skulle jag vara framme vid Terminal 3, Qantas egen terminal i Sydney.
Resan till Australien skedde samtidigt med det kinesiska nyåret och det märktes på många sätt. Landet verkade vara helt översvämmat av kineser som passade på att fira nyår utomlands.
Cairns
Hotellet i Cairns går i japansk stil. Det är söndag och hotellpoolen är full av semesterfirare som badar och några solar på poolkanten.
Nästa dag är måndagen den 23 februari. Efter frukosten går jag ut för att mjuka upp kroppen efter gårdagens flygresa. Utanför hotellet passerar jag en äldre kines som är mitt uppe i en tai chi-övning. Han är klädd i helvit dress och rör sig i ultrarapid till inspelad kinesisk musik på kassettbandspelare. Så skönt och avslappnat det ser ut! Hemkommen till hotellet slinker jag in på hotellets minimala gym. Tjugo minuters cykling gör gott, och jag crawlar också några längder i hotellets swimmingpool, helt ensam i poolen.
Cairns var avstampen för en utflykt till Stora barriärrevet som är ett av naturens underverk på jorden. Så tisdagen var avsatt för en heldagstur till denna ryktbara attraktion. Färden skulle ske med Reef Magic Cruises. Biljett var köpt, snorkling vid revet var förutsedd, och jag tänkte ta med mitt eget cyklopöga och min egen snorkel, som jag hade skaffat för resorna till i Västindien i slutet av 80-talet, för detta enda tillfälle.
Under båtfärden ut till revet blev jag bekant med ett gift par från Winnipeg i Kanada. Vi hade ett mycket givande samtal om allt möjligt innan vi kom fram till revet och båten lade till vid vår tilldelade brygga. Från bryggan kunde man hoppa direkt i vattnet om man ville och snorkla inom ett mindre område utmärkt med vita bojar. Därifrån kunde man också göra utflykter till andra plaster längre bort där det fanns mer att se under vattenytan. Jag valde att hoppa i från bryggan och jag lät mig villigt omslutas av det salta vattnet. Det svalkade skönt efter hettan på land. Som en säkerhetsåtgärd hade alla som badade fått dra på sig en lycradräkt för att skydda sig mot de livsfarliga maneter som kunde flyta omkring i vattnet där vi snorklade.
Snorklingen gick fint. Vid ett tillfälle, dock, kom jag in i strömt vatten och höll på att hamna utanför det tillåtna området. Men det uppstod inget tillbud. Jag tog bara i lite extra i simtagen och hamnade snart i vatten som strömmade mot bryggan och inte ifrån den. Rena smöråkningen hem, alltså.
På båtresan tillbaka till Cairns tänkte jag tillbaka på frukosten, då jag hade stött ihop med en svensk reseledare från Jambo Tours. Han var på rundresa i Australien med en grupp svenskar som gjorde ett par dagars nedslag i Cairns och sedan skulle åka vidare för nya nedslag. Annars hade jag inte träffat på särskilt många svenskar, varken i Sydney eller i Cairns. Av dem som varit med på planet från Helsingfors, verkade många ha hoppat av i Singapore.
Att vara sin egen reseledare under en längre rundresa som denna kräver tid och koncentration. Bokningen av flygresorna och hotellen hade som sagt Anna hjälpt mig med, och det hade hon skött med den äran. Men när man väl genomför resan, kommer det till ett och annat som inte kan förutses i förväg. Inte minst gäller det transfers mellan flygplats och hotell. För transferresorna i Sydney hade jag använt mig av stadens kollektivtrafik men också av skyttelbuss. Här i Cairns var det bara skyttelbuss som gällde. Nålsögat för transfers skulle passeras, antog jag, vid ankomsten till Christchurch på Nya Zeeland som var mitt nästa stopp. Där skulle planet landa strax före midnatt, och då ville jag få tag på en skyttelbuss (om de fortfarande var igång så sent på kvällen) eller en taxi illa kvickt för att få sova åtminstone några timmar innan det var morgon igen.
Resten av dagen i Cairns gjorde jag inget speciellt, tog bara en runda i stan och provade på att äta på ett par olika ställen.
Det kändes lagom att lämna Cairns nu. Chauffören som hade kört mig till hotellet vid ankomsten, hade varnat mig för de flygande hundarna som hängde i stora klasar i träden utanför hotellet. "Se upp för dem", hade han sagt. Jag kunde bara hålla med, jag gillade dem inte alls.
Efter den sedvanliga ”continental breakfast" återstod bara att vänta någon timme på att skyttelbussen skulle hämta upp mig.
Efter en smidig incheckning och lite mat befann jag mig snart på flyget, först till Brisbane, sedan till Christchurch med ett annat plan. Här går det undan!
Från Brisbane flyger vi med vacker utsikt över Stora barriärrevet. Vilken en fantastisk syn! De kinesiska ungdomarna ombord är mycket uppspelta och fotograferar energiskt som antagligen bara kinesiska ungdomar kan.
På Nya Zeeland
Christchurch
Nålsögat i Christchurch är passerat! Allt går mycket smidigt vid ankomsten: pass- och tullkontrollen (en taggad jycke känner den kvardröjande lukten av en uppäten smörgås och sniffar upphetsat i min bag) och färden med skyttelbussen till hotellet för en sen incheckning görs på nolltid. Klockan närmar sig ett på natten, och nu skriver vi fredagen den 27 februari. Ett genomgående intryck från ”Down Under” är att människorna är så fantastiskt vänliga och tillmötesgående. Inte minst gäller det servicepersonalen på flygplatserna som kontrollerar passen och annat.
Det var kanonväder när jag drog från gardinen den första morgonen i Christchurch! Jag inledde efter frukost med en promenad till ”the Visitors Center” för att beställa en cityrundtur. Det var lagom till att börja med, tyckte jag. På vägen blev jag omsprungen av en cirka åttioårig kvinna med rullator. Hon stretade på målmedvetet med blicken som fastnaglad i marken. Hej och hå!
Som första turistaktivitet i Christchurch valde jag alltså en entimmes guidning runt i staden med dubbeldäckare. Tjejen i kassan frågade lite försynt om jag möjligtvis inte var senior. Jovisst var jag väl det, och då fick jag rabatt på biljettpriset. Tackar!
Bussrundturen var mycket lärorik. Två stora jordbävningar hade drabbat Christchurch bara några år tidigare, 2010 respektive 2011. Den första uppnådde 7,1 och den andra 6,4 på Richterskalan. Trots att den andra jordbävningen var svagare hade den medfört mycket större skador än den första. Många människor hade omkommit eller skadats under skalvet och mycket infrastruktur förstörts. Guiden nämnde särskilt ett högre hus som hade rasat helt och hållet på bara 19 sekunder. Många inne i huset hade dött i rasmassorna, bland annat ett flertal ungdomar. Jag mindes att jag en gång hade sett en spelfilm på TV om jordbävningen i Christchurch och hur just det här huset hade totalförstörts under skalvet. Det var faktiskt den filmen som hade fått mig att besöka Christchurch överhuvudtaget. Mycket av det som raserats av skalvet var nu uppbyggt igen, och en del hade rivits för att förhindra nya ras. Återuppbyggnaden stördes dock av förseningar, lät busschauffören berätta.
Nästa dag bjöd på samma kanonväder som dagen innan, och temperaturen hade nu stigit till nästan 30 grader! Jag inleder som föregående dag med att promenera till the Visitor's Center, denna gång för att köpa en utflykt till the International Antartic Centre.
På Anartic Centre fanns mycket beskåda av intresse. Polarforskaren Scott, som tävlade med Amundsen om att komma först till Sydpolen, var huvudattraktionen för mig. Bland centrets utställningsmaterial fanns till exempel den stuga i original i vilken Scott hade bott på Antarktis.
Efter utflykten till Antartic Centre promenerade jag runt i Christchurch och samlade intryck och avslutade med middag på kinesrestaurangen intill hotellet. De flesta resenärer som jag mötte i Christchurch och även i Australien var pensionärer på gruppresa: kanadensare och amerikaner men också japaner och så naturligtvis kineser.
Nästa morgon, den 1 mars, innan jag ska flyga till Queenstown, tänker jag på spårvagnsspåret som passerar intill hotellet där jag har bott. Spåret fångade min blick när jag stegade ut från hotellet den första morgonen. När jag sent i mörkret anlänt till hotellet kvällen innan hade jag missat det helt och hållet. Så typiskt, och så självklart, att det gick en spårväg och låg en spårvagnshall alldeles intill mitt hotell! Låt vara att hallen var mer som en galleria med spår, där affärer samsades med ett cafe' med uteservering, än en vanlig vagnsdepå. Spårvagnen, välhållen och nyrenoverad, var en turistlinje ämnad för sightseeing i staden. Förresten, mitt hotell var den högsta byggnaden i Christchurch med sina tjugotvå våningar. Efter jordbävningarna byggs husen inte längre så höga, högst i sju våningar.
Queenstown
Flygresan till Queenstown var bara ett kort skutt, och planet landade efter drygt en timme. Vad det var vackert här! Queenstown ligger vid en långsmal sjö som kantas av höga Tolkien-berg. Hotellet var bra och rummet likaså, om man bortser från rumsutsikten: in-/utfarten till hotellets parkeringsgarage. Alltid något med trafik för mig här i Nya Zeeland?
På eftermiddagen promenerade jag ner till Queenstowns centrum, vilket tog 20 minuter. Under hemvägen passade jag på att handla frukostmat och annat ätbart, för på hotellet fanns ingen matsal. Önskade man, kunde man äta frukost och middag på ett hotell i närheten. På de villkoren kunde jag lika gärna äta på hotellrummet, muttrade jag för mig själv.
Som alternativ till promenad hade hotellet en gratisbuss till och från Queenstowns centrum som gick en gång i timmen förmiddagar och eftermiddagar/kvällar. Den kunde man utnyttja efter att ha beställt körningen i receptionen.
Nästa dags program var uttänkt i förväg. Först skulle jag förflytta mig med the Skyline Gondol till utsiktspunkten högt över Queenstown så att jag kunde få en totalvy av Queenstown med omgivningar. Den korta utflykten visade sig ge bra valuta för pengarna. Utsikten var sannerligen storslagen där uppifrån. Tillbaka igen nere i stan passade på att luncha på puben the Speight's Ale House. Där serverades god pubmat och personalen var utomordentligt trevlig – som vanligt.
Nu kändes det lite lättare när jag knallade tillbaka till hotellet för min vanliga eftermiddagsrutin: sjukgymnastik och TV-nyheter. Nästa dag hade jag reserverat för en förmiddagsutflykt till the Paradise Valley där Peter Jackson filmat scener till Sagan om ringen.
Idag – den 3 mars – är det alltså utflykt hela förmiddagen på temat Lord of the Rings. Med mig i minibussen är en amerikansk tjej, men de två personer vi skulle plocka upp längs vägen dyker aldrig upp. Inklusive föraren tillika guiden André blir vi alltså bara tre i bilen i stället för fem. André från Paradise Nomads är brasilianare och har bott fjorton år i Nya Zeeland, mesta tiden här i Queenstown.
Målet var som sagt Paradise Valley och några av inspelningsplatserna för Sagan om ringen. Och det kom att bli en mycket minnesvärd utflykt. De inspelningsplatser som Peter Jackson hade valt ut för vissa scener var spännande att få uppleva i verkligheten. Den amerikanska tjejen och André var dessutom väl insatta i filmens efterbearbetning i dator, och de beskrev detta utförligt i bilen medan vi i lagom tempo förflyttade oss mellan inspelningsplatserna. Datorernas mjukvara för efterbearbetning var inte så väl utvecklad när filmerna hade spelats in. Men man hade ändå börjat använda så kallad CGI (Computer Generated Images) så att man med datorns hjälp kunde föra ihop olika bilder till en enda blid. Paradise Valley var sannerligen anslående! Marken i dalen ägdes av en och samma bonde, och det sades att han hade hyrt ut den till Peter Jackson för 5 000 dollar dygnet. Fan tro´t.
Utflykten den dagen var en de bästa förmiddagarna jag upplevt under resan. Visserligen var morgonen lite ostadig och bergen täckta av täta molnskyar. Men molnen skingrades efter hand, solen tittade fram och det blev riktigt härligt väder. Trivseln var Andres förtjänst. Han var både kunnig och kul.
Längs vår färdväg passerade vi ett flertal kyrkogårdar där personer vilade som stridit vid Gallipoli i första världskriget. Många soldater hade stupat i Gallipoli och Winston Churchill som då var marinminister hade tvingats avgå.
När vi återvänt till Queenstown åt jag lunch på puben igen. Pubmat brukar vara ett säkert kort och här var det onekligen det. Men först gick jag in på The Station där man organiserar utflykter för att hoppa bungy jumps. "Ska inte ni hoppa också", frågade tjejen bakom disken. Det hade varit något det, tänkte jag. "Nej, tyvärr inte", var ett självklart svar på den raka frågan. Men det gick bra att åka med och bara titta på, och det passade mig. Dessutom var utflykterna gratis för åskådare, en given pluspoäng om man är svensk. Utflykten till Kawarau Bridge nästa dag skulle bli en fin avrundning på besöket i Queenstown. Om två dagar skulle det bära av tillbaka till Sydney och dagen därpå var tiden kommen för hemfärd.
Med i bussen från The Station på morgonen fanns en handfull personer som skulle gå av vid Kawarau Bridge, medan resten skulle fortsätta till en plats där bungy hoppen var mycket högre. Kawarau Bridge sägs vara födelseplatsen för kommersiella bungy jumps. Och jag bar alltså titeln ”Spectator” på denna utflykt.
Det såg inte alls läskigt ut att hoppa från Kawarau Bridge. Hade det inte varit för höftprotesen i vänsterbenet hade jag nog prövat på att hoppa en gång.
Så småningom kom bussen och hämtade upp oss och vid lunchtid var vi tillbaka i Queenstown efter ytterligare en angenäm utflykt. Men det onda högerbenet hade fått sig en rejäl genomkörare av allt promenerande och det började märkas alltmer. En signal om att det var lagom att vända hemåt nu.
Hemresan
Det är nu den 5 mars och jag ska lämna Queenstown lite senare på dagen. Frukosten på rummet är väl så spartansk: brödet jag köpte första dagen är mögligt och är bara att slänga. Några kex har jag kvar och det får duga. Skyttelbussen anländer punktligt, och för tjugo nya zeeländska dollar för den mig bekvämt till flygplatsen.
Efter drygt tre timmar landade vi i Sydney. Flygresan hade tagit lite längre tid än beräknat. Förseningen, sa kaptenen, berodde på hårda vindar från Tasmanien. På terminalen i Sydney kontrollerade jag kontoställningen på Opalkortet. Det fanns lite pengar kvar på kortet så att det räckte för tågresan till hotellet. Ombord på tåget blev jag tillrådd av ett engelskt par från Cambridge att gå av vid stationen Museum och gå till fots resten av vägen. Jag vet inte om det var ett så gott råd, för Museum visade sig sakna hiss. Men inga problem, ett par unga raska grabbar med flicksällskap ryckte in och hjälpte mig att bära resväskan. Snyggt!
Nästa dag, sista dagen ”Down Under”, gick jag en sväng i området vid hotellet medan jag väntade på skyttelbussen till flygplatsen. Hyde Park låg strax intill, och den var precis lagom stor för att promenera i en stund.
British Airways-planet till Singapore, en Boeing 777-300, var fullastat med resenärer på väg till Singapore eller London, men några skulle som jag byta i Singapore och fortsätta till Helsingfors. Före Singapore hann jag med att se två filmer och lyssna en stund på musik. Kanske blev det för mycket att se The Theory of Everything och The Imitation Game direkt efter varandra. På något sätt är filmerna ganska lika. Huvudpersonerna är två mycket speciella människor och kända i hela världen. Men filmerna var helt klart sevärda.
Nu sitter jag på den på jättelika flygplatsen i Singapore igen och väntar på att få gå ombord. Och det blir ytterligare en säkerhetskontroll.
Visst var det lite yrvaket när jag klev av planet nästa morgon i Helsingfors. Flygtiden mellan Singapore och Helsingfors är närmare 12 timmar. Vi hade serverats både middag och frukost, sovit en god stund hade jag också gjort. Nu återstod bara den entimmes flygresan till Stockholm, och jag förflyttade mig långsamt mot gaten till Stockholmsplanet.
En kaffe med croissant hade jag förtärt i det första fiket jag stött på i terminalen. Där hade jag observerat hur två unga män från vårt grannland i öst beställt var sin öl. Det hade verkligen sett gott ut. Jag kände mig frestad, så det fick bli en öl även för mig. Tidigt på morgonen lokal tid den 7 mars, drack jag alltså en iskall Lapinkulta på Helsingfors flygplats, serverad av en trevlig finska. Var det månne den godaste öl jag någonsin druckit?
Hemma igen
Flygplanet lyfte snart och vi landade på Arlanda enligt tidtabell. Därifrån gick färden vidare med Arlanda Express till Centralen och sedan tunnelbana till Slussen för 3-ans buss sista biten hem. När jag steg ombord på tunnelbanan klev det samtidigt på en rom med dragspel. Vilken välkomstfanfar blev inte det!
André, när ska vi ses igen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar