Solsting

Ivan Bunin

  Efter middagen gick de ut på däck från den klart och hett upplysta matsalen och stannade vid relingen. Hon slöt ögonen, lade handen mot kinden med handflatan utåt, brast ut i ett enkelt underbart skratt - allt var underbart hos denna lilla kvinna - och sade:

  - Jag är visst full... Var kom ni ifrån? För tre timmar sedan anade jag inte ens att ni fanns. Jag vet inte ens var ni steg på. I Samara? Men i alla fall... Snurrar det i mitt huvud eller svänger vi av åt något håll?

  Föröver fanns mörker och ljusprickar. En stark, mjuk vind från mörkret slog dem i ansiktet, och ljusprickarna rusade fram någonstans åt sidan: ångbåten beskrev med Volgatypisk elegans tvärt en vid båge och skyndade fram mot en liten kaj.

  Löjtnanten tog hennes hand och förde den till läpparna. Handen, liten och stark, luktade solbränna. Och både lycksaligt och förskrämt stelnade hjärtat vid tanken på hur kraftfull och solbränd hon antagligen var hel och hållen under denna lätta linneklänning efter en hel månads liggande under den sydliga solen, på den heta havssanden (hon hade sagt att hon var på väg från Anapa). Löjtnanten mumlade

  - Låt oss gå av...

  - Var då? frågade hon förvånat.

  - På det här stället.

  - Varför det?

  Han svarade inte. Hon lade än en gång utsidan av handen mot den heta kinden.

  - Galenskap...

  - Låt oss gå av, upprepade han tomt. Jag bönfaller er...

  - Åh, ni gör som ni vill, sade hon och vände sig bort.

  Ångbåten som tagit fart stötte med en mjuk duns emot den svagt upplysta kajen, och de föll nästan på varandra. Över huvudena kom änden på trossen flygande, så rusade ångbåten bakåt, och med ett brus började vattnet koka, landgången slamra... Löjtnanten kastade sig iväg efter sakerna.

  På ett ögonblick hade de passerat en sömnig Volgakaj, kommit ut på djup sand som nådde ända till navet och satt sig tigande i en nerdammad hästdroska. Den långa sluttande uppförsbacken bland enstaka sneda gatlyktor, längs en väg som blivit mjuk av dammet, verkade oändlig. Men så hade de kommit upp, kört ut och börjat klappra fram på en stenlagd gata, där ett slags torg, ämbetsverk, ett brandtorn, värmen och lukterna av nattlig landsortsstad på sommaren... Droskkusken stannade bredvid en upplyst port, bakom vars öppna dörrar det reste sig en brant gammal trätrappa, en gammal, orakad betjänt i rosa rysk skjorta och i syrtut tog missnöjt sakerna och gick iväg på sina söndertrampade fötter. De gick in i ett stort, men hemskt kvavt rum som solen hettat upp under dagen, med vita neddragna gardiner för fönstren och två otända ljus på hyllan under spegeln - och så fort de kommit in och betjänten stängt dörren, kastade sig löjtnanten så vettlöst mot henne och båda tappade så häftigt andan i en kyss, att de i många år sedan mindes detta ögonblick: varken den ena eller den andra upplevde något liknande i hela sitt liv.

  Klockan tio på morgonen, solig, het, lycklig, med klockklang från kyrkorna, med marknad på torget framför hotellet, med lukt av hö, tjära och återigen allt detta sammansatta och välluktande som en rysk landsortsstad bär prägel av, gav hon sig av, denna lilla namnlösa kvinna som på inga villkor sagt sitt namn, som skämtsamt kallat sig den vackra obekanta. De hade sovit lite, men på morgonen när hon kom fram bakom skärmen bredvid sängen efter att på fem minuter ha tvättat och klätt sig var hon fräsch, som sjutton år. Var hon generad? Nej, mycket lite. Som tidigare var hon enkel, glad och - redan förnuftig.

  - Nej, nej, kära ni, sade hon som svar på hans bön att de skulle fara vidare tillsammans - nej, ni måste stanna till nästa ångbåt. Om vi far tillsammans blir allt förstört. Det blir mycket obehagligt för mig. Jag ger er mitt hedersord på att jag inte alls är den som ni kunde tro. Aldrig har det hänt mig något som liknar det som skedde, och det kommer inte att hända igen. Mitt sinne blev sannerligen förmörkat... Eller, rättare sagt, vi drabbades båda av något som liknar solsting...

  Och på ett sätt hade löjtnanten lätt att hålla med henne. Med lätt och glatt humör körde han henne till kajen - just till avgången för den rosa ”Samoljot” - kysste henne på däck i allas åsyn och hann knappt hoppa upp på landgången som man redan hade börjat dra in.

  Lika lätt och obekymrad återvände han också till hotellet. Men något hade redan förändrats. Utan henne tycktes hotellrummet på något sätt vara helt annorlunda än när hon var där. Det var fortfarande fyllt av henne - och tomt. Det var underligt! Fortfarande kändes lukten av hennes goda engelska eau-de-cologne, fortfarande stod hennes inte helt ur­druckna kopp på brickan, men hon var inte längre där... Och löjtnantens hjärta pressades plötsligt samman av sådan ömhet att löjtnanten skyndade sig att tända en cigarett och han gick några gånger fram och tillbaka i rummet.

  - Ett underligt äventyr! sade han högt, skrattade och kände att hans ögon fylldes av tårar. ”Jag ger er mitt hedersord på att jag inte alls är den som ni kunde tro....” Och hon har redan åkt sin väg...

  Skärmen hade flyttats undan, sängen var ännu obäddad. Och han kände att han helt enkelt inte stod ut med att titta på denna säng nu. Han dolde den med skärmen, stängde fönstren för att inte höra pratet från marknaden och knarrandet från vagnshjulen, drog ned de vita gardinerna som blåste upp, satte sig i soffan... Ja, det här var slutet på detta ”reseäventyr”! Hon hade gett sig av - och är nu redan långt borta, sitter antagligen i den vita glassalongen eller på däck och betraktar den väldiga floden som glittrar i solen, de mötande flottarna, de gula sandbankarna, det i fjärran skimrande ljuset från vatten och himmel, hela det gränslösa Volgalandskapet... Farväl, och redan för alltid, för alltid... För var kan de träffas nu? ”Inte kan väl jag”, tänkte han, ”inte kan väl jag komma som från ingenstans till den stad där hennes man och hennes treåriga flicka finns, överhuvudtaget hela hennes familj och hela hennes vanliga liv!” Och staden tycktes honom vara speciell på något sätt, en hemlighetsfull stad, och tanken på att hon skulle leva sitt ensamma liv i den, kanske ofta minnas honom, minnas deras tillfälliga, så flyktiga möte, och han skulle aldrig få se henne mer, denna tanke förbluffade och förvånade honom. Nej, detta kan inte vara sant! Det skulle vara alltför absurt, onaturligt, osannolikt! - Och han kände en sådan smärta och en sådan likgiltighet inför hela sitt fortsatta liv utan henne att han greps av fasa, förtvivlan.

  ”Vad i helsike!”, tänkte han, reste sig och började gå omkring i rummet igen och försökte att inte titta på sängen bakom skärmen. ”Vad är det med mig? Och vad är det som är så speciellt med henne och vad hände egentligen? Verkligen, det är faktiskt något som liknar solsting! Och det viktigaste, hur skall jag nu utan henne fördriva en hel dag i denna håla?”

  Han mindes henne fortfarande hel och hållen, med alla små egenheter, mindes lukten av hennes solbränna och linneklänning, hennes kraftfulla kropp, den livliga, enkla och muntra tonen i hennes röst... Känslan av den nyss upplevda njutningen av hela hennes kvinnliga behag var fortfarande ovanligt levande i honom, men det viktigaste var nu ändå denna andra, helt nya känsla - denna underliga, ofattbara känsla som inte alls funnits medan de varit tillsammans, som han inte ens kunnat ana hos sig själv när han igår inledde denna som han trodde endast roande bekantskap, och som redan var omöjlig att berätta för henne! ”Och viktigast är”, tänkte han, ”att du aldrig kan berätta för henne om den! Och vad skall man göra, hur genomleva denna ändlösa dag, med dessa minnen, med detta oförklarliga lidande, i denna gudsförgätna småstad ovanför den glittrande Volga på vilken den rosafärgade ångbåten hade fört iväg henne!”

  Han måste finna räddning, ta itu med något, förströ sig, gå någonstans. Han satte beslutsamt på sig skärmmössan, tog ridspöet, passerade med klingande sporrar snabbt genom den tomma korridoren, sprang utför den branta trappan till porten... Ja, men vart skulle han gå? Vid porten höll en droskkusk, ung, i tjusig långrock, och rökte lugnt en handrullad cigarett. Löjtnanten tittade förvirrat på honom och häpnade: hur var det möjligt att sitta så lugnt på kuskbocken, röka och överhuvudtaget vara så enkel, oberörd, likgiltig? ”Det är antagligen bara jag som är så hemskt olycklig i hela denna stad”, tänkte han när han gav sig av mot marknaden.

  Marknaden höll redan på att bryta upp. Han gick av någon anledning en stund i den färska dyngan bland vagnarna, bland kärrorna med gurkor, bland de nya bunkarna och krukorna, och bondkvinnorna som satt på marken ropade oavbrutet på honom, tog krukorna i händerna och knackade, fick dem att ljuda med fingrarna för att visa deras kvalitet, bönderna skrek öronbedövande till honom: ”Se här är gurkor av bästa sort, ers välborenhet!” Allt detta var så dumt, orimligt, att han flydde från marknaden. Han gick in i katedralen där man redan sjöng högt, glatt och beslutsamt, med medvetenhet om att uppfylla en plikt, sedan vandrade han länge, irrade omkring i den lilla, heta och förfallna trädgården vid bergsbranten, ovanför flodens ofantliga ljust stålgrå vidd... Axelklaffarna och knapparna på hans uniformsjacka brände så att de var omöjliga att vidröra. Kanten på skärmmössan var alldeles våt inuti, ansiktet blossade... Återkommen till hotellet gick han med njutning in i den stora och tomma svala matsalen på bottenvåningen, tog med njutning av sig skärmmössan och satte sig vid ett bord intill ett öppet fönster, där hettan kom in men luften ändå fläktade, beställde svagdrickssoppa med is... Allt var bra, i allt fanns en omätlig lycka, en överväldigande glädje; till och med i denna hetta och med alla lukterna från marknaden, i hela denna okända småstad och på detta gamla landsortshotell fanns den, denna glädje, och samtidigt slets hjärtat bara i bitar. Han drack ett par glas vodka, tog en bit lättsaltad gurka kryddad med dill och kände att han utan att tveka skulle dö i morgon om det genom något mirakel vore möjligt att få henne tillbaka, få tillbringa ännu en dag med henne, denna dag - tillbringa bara för att, bara för att tala om för henne och på något sätt bevisa, övertyga, hur smärtfyllt och hänfört han älskade henne... Varför bevisa? Varför övertyga? Han visste inte varför, men det var nödvändigare än livet.

  - Nerverna är verkligen i dallring! sade han medan han hällde upp det femte glaset vodka.

  Han sköt ifrån sig svagdrickssoppan, bad om svart kaffe och började röka och fundera intensivt: vad skulle han göra nu, hur bli kvitt denna plötsliga, oväntade kärlek? Men att bli kvitt den - han kände det alltför tydligt - var omöjligt. Och han reste sig plötsligt snabbt igen, tog skärmmössan och ridspöet, och sedan han frågat efter postkontoret skyndade han iväg dit med en redan färdig telegramfras i huvudet: ”Hädanefter är hela mitt liv för alltid, till graven, ert, i er makt”. Men när han kom fram till det gamla huset med tjocka väggar, där postkontoret och telegrafen låg, stannade han förfärad: han visste vilken stad hon bodde i, visste att hon hade man och en treårig dotter, men visste inte vad hon hette, varken i efternamn eller i förnamn! Han hade frågat henne några gånger om det vid middagen och på hotellet dagen innan, och varje gång hade hon skrattat och sagt:

  - Och varför behöver ni veta, vem jag är, vad jag heter?

  På hörnet, intill postkontoret, fanns ett skyltfönster med fotografier. Han stod länge och betraktade ett stort porträtt av en militär med täta epåletter, med utstående ögon, med låg panna, med häpnadsväckande ståtliga polisonger och en synnerligen bred bringa, helt och hållet prydd av ordnar... Så absurt, hemskt, allt vardagligt, vanligt är, när hjärtat är drabbat - ja, drabbat, han förstod det nu - av detta hemska ”solsting”, av alltför stor kärlek, av alltför stor lycka! Han tittade på ett nygift par - en ung man i lång syrtut och vit halsduk med stubbad frisyr som stod i givakt arm i arm med en flicka i brudslöja - han vände blicken mot ett porträtt av en söt och gäckande fröken med studentmössan på sned... Därefter, plågad av en smärtsam avund mot alla dessa som var okända för honom, som inte led, började han spänt titta längs gatan.

  - Vart skall jag gå? Vad skall jag göra?

  Gatan var helt tom. Husen var alla likadana, vita, i två våningar, köpmanshus, med stora trädgårdar, och det verkade som att det inte fanns en enda själ i dem; på stenläggningen låg ett tjockt vitt damm; och allt detta bländade, allt var uppfyllt av en het, flammande och glädjefull, men här som av en meningslös sol. Gatan höjde sig i fjärran, bildade ett krön och stötte ihop med den molnfria, gråaktiga horisonten, med dess återsken. I detta fanns något sydligt som påminde om Sevastopol, Kertj... Anapa. Det var särskilt outhärdligt. Och med hängande huvud, kisande på grund av solen, koncentrerat tittande i marken, stegade löjtnanten tillbaka, vacklande, snubblande med sporrarna hakande i varandra.

  Han återvände till hotellet så utmattad av trötthet som om han hade utfört en rejäl dagsmarsch någonstans i Turkestan, i Sahara. Han samlade sina sista krafter, gick in i sitt stora och tomma rum. Rummet var redan städat, berövat de sista spåren av henne - endast en hårnål som hon glömt låg på nattygsbordet! Han tog av sig uniformsjackan och tittade sig i spegeln: hans ansikte - ett vanligt officersansikte, grått av solbrännan, med vitblonda, solblekta mustascher och blåaktiga ögonvitor, som av solbrännan tycktes vara ännu vitare - hade nu ett upprört, galet uttryck, och i den vita tunna skjortan med stärkt ståkrage fanns något ungdomligt och djupt olyckligt. Han lade sig på rygg i sängen och placerade sina neddammade stövlar på sänggaveln. Fönstren var öppna, gardinerna neddragna och en lätt vindpust fyllde dem då och då med luft, fläktade in i rummet med den starka hettan från de uppvärmda plåttaken och hela den skimrande och nu helt folktomma, tysta Volgavärlden. Han låg med händerna bakom huvudet och tittade stint framför sig. Så bet han ihop tänderna, slöt ögonlocken och kände hur tårarna vällde fram på kinderna under dem - och somnade till slut, och när han öppnade ögonen igen lyste kvällssolen redan rödaktigt gul bakom gardinerna. Vinden hade avtagit, i rummet var det kvavt och torrt som i en ugn... Både gårdagen och morgonen idag mindes han som om de hade inträffat för tio år sedan.

  Han steg upp utan brådska, tvättade sig utan brådska, drog upp gardinerna, ringde och bad om en samovar och räkningen, drack länge teet med citron. Han gav sedan order om att hämta en droskkusk, bära ut sakerna och, när han satte sig i hästdroskan på dess gulnade urblekta säte, gav han betjänten hela fem rubel.

  - Och det verkar, ers välborenhet, som jag också körde er i natt! - sade droskkusken glatt och fattade tyglarna.

  När de tagit sig ned till kajen blånade redan den blå sommarnatten över Volga, och redan var många ljus i olika färger spridda längs floden, och ljus hängde från masterna på ångbåten som närmade sig.

  -Vi kom fram i tid! - sade droskkusken inställsamt.

  Löjtnanten gav fem rubel till honom också, köpte biljett, gick till kajen... Liksom dagen innan kändes en mjuk stöt när ångbåten lade till och en lätt yrsel av obalansen under fötterna, så en flygande tross, brus från vatten som började koka och strömma framåt under hjulen när ångbåten backade lite… Och det kändes ovanligt välkomnande och bra med alla människorna på ångbåten som redan var upplyst överallt och luktade mat.

  En stund senare hastade man vidare, uppströms, dit hon också hade rest nyss på morgonen.

  Sommarens mörka aftonrodnad slocknade långt där framme, återspeglades dunkelt, sömnigt och mångfärgat i floden, som här och där fortfarande lyste av vibrerande krusningar långt under den, under denna aftonrodnad, och ljusen drev och drev tillbaka, spridda i mörkret runtomkring.

  Löjtnanten satt på däck under soltaket och kände sig som om han hade åldrats tio år.

Maritima Alperna, 1925

Översättning Anders Börjeson, Stockholm Södermalm, 2013

© Anders Börjeson, baborjeson@gmail.com

--------------------------------------------------------------

”En ämbetsmans död” och ”Solsting” är egna översättningar av ryska originaltexter. Tjechovs berättelse om den enastående ämbetsmannen Tjervjakov bestämde jag för länge sedan att översätta den dag då jag slutade att jobba inom byråkratin. Bunins novell om löjtnanten och den lilla okända kvinnan som träffas på ångbåten på Volga gjorde starkt intryck redan första gången jag läste den. Det var under utbildningen i ryska. Nu förtäljer ryktet att ”Solsting” blir film med Nikita Michalkov som regissör (Brända av solen, Svarta ögon, Platonov…).

Under det roliga men samtidigt lätt frustrerande arbetet med texterna har jag fått kvalificerad vägledning av översättaren Kerstin Olofsson. Tack Kerstin för en proffsig insats! Vi ses igen i höst.

En ämbetsmans död

Anton Tjechov

  En enastående kväll satt den inte mindre enastående kanslisten, Ivan Dmitritj Tjervjakov, i en fåtölj på andra bänk och tittade i kikare på ”Cornevilles klockor”. Han satt och tittade och kände sig på höjden av lycksalighet. Men plötsligt… I berättelser stöter vi ofta på detta ”men plötsligt”. Författarna har rätt: livet är så där fullt av oväntade händelser! Men plötsligt drogs hans ansikte ihop, ögonen trängde ut ur sina hålor, andningen stannade upp… han tog kikaren från ögonen, böjde sig fram och… atjo!!! Han nös som ni ser. Att nysa har inte förvägrats någon någonstans. Nyser, det gör både bönder och polismästare och ibland även geheimeråd. Alla nyser. Tjervjakov lät sig inte alls besväras, torkade sig med näsduken, och som en belevad man såg han sig omkring: hade han kanske stört någon med sitt nysande? Men här blev han tvungen att känna sig besvärad. Han såg att en liten gubbe som satt framför honom på första bänk omsorgsfullt torkade av sin flint och hals med en handske medan han muttrade någonting. Gubben kände Tjervjakov igen som den civile generalen(1) Brizzjalov som tjänstgjorde vid ämbetsverket för kommunikationer.
  ”Jag stänkte ner honom!” tänkte Tjervjakov. ”Det är inte min chef, inte min egen, men det är ändå pinsamt. Jag måste be om ursäkt.”
  Tjervjakov harklade sig, lutade sig fram och viskade i örat på generalen:
  - Ursäkta, ers –het, jag stänkte ner er… det var inte min avsikt…
  - För all del, för all del…
  - För guds skull, ursäkta. Jag… jag gjorde det ju inte med vilje!
  - Åh, var snäll och sitt still! Låt mig få lyssna!

  Tjervjakov kände sig besvärad, log dumt och började titta på scenen. Han tittade men kände inte längre någon lycksalighet. Han började plågas av oro. I mellanakten gick han fram till Brizzjalov, gick en kort stund vid hans sida, övervann sin försagdhet och mumlade:
  - Jag stänkte ner er, ers –het … Förlåt… Jag… det var ju inte för att…
  - Åh, sluta då… Jag har redan glömt det, men ni går på om samma sak! sade generalen  och rörde otåligt på underläppen.

  ”Har glömt det, men giftigheten lyser ur ögonen på honom”, tänkte Tjervjakov och tittade misstänksamt på generalen. ”Och vill inte säga någonting. Jag måste förklara för honom att jag inte alls önskade… att det är naturens lag, annars tror han att jag ville spotta. Om han inte tror det nu, så kommer han att tro det sedan!..”

Hemkommen berättade Tjervjakov för hustrun om sin drumlighet. Hustrun, tyckte han, tog alltför lättsinnigt på det som hänt; hon blev bara förskräckt, men sedan när hon fått veta att Brizzjalov ”inte var hans egen”, lugnade hon sig.
  - Men gå ändå och be om ursäkt, sade hon. Annars tror han att du inte kan föra dig bland människor.
  - Det är just det! Jag bad om ursäkt, men han… konstigt på något sätt… Sade inte ett vettigt ord. Ja, och det fanns inte tid att samtala.
  - Dagen därpå satte Tjervjakov på sig den nya frackuniformen, klippte sig och gick iväg till Brizzjalov för att förklara… När han kom till generalens audiensrum fick han se att många supplikanter var där och mitt bland dessa generalen själv som redan hade börjat ta emot suppliker. Efter att ha frågat ut några supplikanter lyfte generalen blicken mot Tjervjakov.
  - Igår i ”Arkadien”, om ni minns, ers –het, började kanslisten sin utläggning, nös jag, ers –het och stänkte oavsiktligt ner… Urs…

  - Vilka småsaker! Gud vete vad! Vad önskas? sade generalen och vände sig till nästa supplikant.

  ”Han vill inte säga någonting!”, tänkte Tjervjakov och bleknade. ”Han är alltså arg... Nej, så här kan det inte få vara… Jag skall förklara för honom…”

  När generalen hade avslutat samtalet med den sista supplikanten och var på väg till de inre gemaken stegade Tjervjakov efter honom och mumlade:
  - Ers –het. Om jag törs besvära ers –het, så är det just av en känsla, kan jag säga, av ånger!... Inte med flit, ni behagar själv veta det, ers –het!

  Generalens anlade en irriterad min och vinkade avvärjande med handen.

  - Ni skojar helt enkelt med mig, minbästhrre! sade han när han försvann bakom dörren.

  ”Vad skulle det vara för skoj?”, tänkte Tjervjakov. ”Det är inte alls fråga om något skoj! General, och kan inte fatta! När det är så här tänker jag inte be den där skrävlaren om ursäkt mer! Åt fanders med honom! Jag skriver ett brev till honom, men besöka honom tänker jag inte! Minsann, det tänker jag inte!”

Så tänkte Tjervjakov på vägen hem. Men något brev till generalen skrev han inte. Han tänkte och tänkte men kunde absolut inte tänka ut detta brev. Han blev tvungen att följande dag ge sig iväg själv för att förklara.
  - Jag kom igår och besvärade ers –het, mumlade han, när generalen höjde sin frågande blick mot honom, inte för att skoja, som ni behagade säga. Jag bad om ursäkt för att jag nös, stänkte ner ers –het… men att skoja hade jag inte en tanke på. Skulle jag våga skoja? Om vi skulle skoja, då skulle det alltså… inte heller finnas någon respekt för viktiga personer…
  - Försvinn!!, röt plötsligt generalen, skakande och blå i ansiktet.
  - Vad, ers –het?, viskade Tjervjakov, knäsvag av skräck.
  - Försvinn!!, upprepade generalen och började stampa med fötterna.

  I Tjervjakovs mage brast något. Utan att se något, utan att höra något ryggande han tillbaka mot dörren, gick ut på gatan och släpade sig i väg… Efter att mekaniskt tagit sig hem lade han sig utan att ta av frackuniformen på soffan och… dog.

1883

Översättning Anders Börjeson, Stockholm Södermalm, 2013
© Anders Börjeson, baborjeson@gmail.com



-----------------------------------------
(1) Titeln civil general var i Tsarryssland reserverad för statstjänstemän av högre rang. Den motsvarar titeln general i den militära rangordningen.

Ständigt denne Baumol

Produktionskostnaden per sittplatskm i SL:s busstrafik har vuxit med 5,6 procent per år i fasta priser mellan 1998 och 2010. Detta beror bland annat på Baumols sjukdom (se tidigare inlägg). Kostnadsökningen kan alltså förklaras delvis av:
- en svag produktivitetsutveckling i trafiken,
- en lång period av reallöneökningar och
- en hög löneandel i totalkostnaden

Begreppet Baumols sjukdom brukar dyka upp i diskussionerna om den offentliga sektorns finansiering, inte minst när det gäller vård, omsorg och skola. Baumols tankegång utgår från att produktiviteten utvecklas olika snabbt i olika delar av ekonomin.

Löneutvecklingen i sektorer med snabb produktivitetstillväxt används normalt som riktmärke för andra sektorer, även om produktiviteten växer långsamt i dessa. I sektorer med långsam produktivitetstillväxt kommer därför lönekostnaderna att öka snabbare än i sektorer med snabb tillväxt.

Baumols teser sägs strida mot klassisk nationalekonomi där det hävdas att produktivitet och löneutveckling följs åt.

Låt oss nu göra en enkel teoretisk betraktelse över den baumolska åkomman.

Kostnadsmodell

För en verksamhet som producerar en viss typ av tjänst antas att TC(t)= W(t)*N(t) + ­K(t) + M(t), där

TC(t) = verksamhetens totalkostnad

W₀(t) = genomsnittlig lön per anställd

W₁(t) = genomsnittlig lön per skattebetalare

N(t) = arbetade timmar per år

K(t)= kapitalkostnad per år

M(t) = kostnad för insatsvaror per år

Q(t) = produktion per år

A(t) = verksamhetens produktivitet Q(t)/N(t)(1)

Genom att dividera med produktionen Q(t) får vi enhetskostnaden AC(t) = TC(t)/Q(t):

AC(t) = W(t)*N(t)/Q(t) + K(t)/Q(t) + M(t)/Q(t)

Sedan sätter vi in produktivitetsuttrycket A(t) = Q(t)/N(t) i formeln, vilket ger:

AC(t)= W(t)/A(t) + K(t)/Q(t) + M(t)/Q(t)

En konstant kontinuerlig procentuell förändring per tidsenhet kan generellt uttryckas med

X(t) = X₀e^xt, där variabeln X(t) startar i X₀ och sedan växer med (x) procent per tidsenhet, t.ex. (x) procent per år. I fortsättningen används detta uttryck i formlerna för TC(t) respektive AC(t) och (t) får representera enskilda år under en viss tidsperiod.

För att analysera Baumols sjukdom antar vi att verksamheten är optimal i utgångsläget och alltså inte kan göras mer effektiv. Det innebär att produktiviteten A(t) är konstant, vilket är lika med att den har nolltillväxt från och med utgångsåret. Med hjälp av uttrycket i det föregående stycket kan A(t) nu skrivas som A₀e^0*t, vilket kan förenklas till A₀. Till slut får vi således att

TC(t) = Q₀e^qt * W₀/A₀*e^wt + K₀e^kt + M₀e^mt och

AC(t) = W₀/A₀*e^wt + K₀e^kt/Q₀e^qt + M₀e^mt/Q₀e^qt = W₀/A₀*e^wt + K₀/Q₀*e^(k-q)t + M₀ /Q₀*e^(m-q)t

Vi antar vidare att verksamheten bedrivs av en enda producent i ett område med befolkningen B(t) och där summan av antalet skattebetalare är S(t). Verksamheten är den enda leverantören i området av just denna typ av tjänst och den finansieras med biljett- respektive skatteintäkter. Den andel av verksamhetens kostnad som finansieras av kunder är lika med (1-α) procent varför den andel som finansieras med skatter är (α) procent. Skattesatsen sk(t) definierar vi som skatteintäkten per skattebetalare och inkomst. Sk(t) kan man kalla den teoretiska skattesatsen, den skattesats som precis uppfyller finansieringsvillkoret för skattedelen.

Tjänsternas pris p(t) beslutas av de ansvariga för verksamheten och sätts som ett genomsnittspris. Produktionen Q(t) och kostnaderna för kapital K(t) och nödvändiga insatsvaror M(t) antas ha en likformig utveckling. Med det menas att kapitalkostnaden och kostnaden för insatsvaror ökar lika mycket som den årliga produktionstillväxten, dvs. q = k = m.

Antalet skattebetalare S(t) antas utgöra en fast andel av befolkningen i området och växer med (s) procent per år, i samma takt som befolkningsökningen. Marknaden för verksamheten befinner sig i jämvikt och produktionen Q(t) är därför lika med efterfrågan D(t).

För att verksamhetskostnaderna ska kunna täckas med biljettintäkter och skatteintäkter måste två villkor vara uppfyllda:

1. Biljettintäkterna R(t) ska motsvara andelen (1-α) av totalkostnaderna TC(t).

R(t) = (1-α)*TC(t) = (1- α)* Q(t)*AC(t) men

R(t) = p(t)*Q(t) varför

p(t)*Q(t) = (1-α)*Q(t)*AC(t)

Prisvillkoret är alltså

p(t) = (1-α)*AC(t)

och med förutsättningen ovan att q = k = m kan det tecknas

p(t) = (1-α)*(W₀/A₀*e^wt + K₀/Q₀ + M₀/Q₀)

2. Skatteintäkterna SK(t) är lika med den teoretiska skattesatsen sk(t) multiplicerad med antalet skattebetalare S(t) och genomsnittsinkomsten per skattebetalare W₁(t). De ska täcka andelen (α) av totalkostnaderna TC(t). Finansieringsvillkoret för skattedelen kan då sammanfattas med

SK(t) = sk(t)*S(t)*W₁(t) = α*TC(t)

sk(t)*S₀e^st * W₁e^wt(2) = α*(Q₀e^qt *W₀/A₀*e^wt + K₀e^kt + M₀e^mt)

sk(t) = α*[Q₀e^(q-s)t *W₀/(W₁A₀S₀) + (K₀e^kt + M₀e^mt)/S₀e^st * W₁e^wt]

sk(t) = α*[Q₀e^(q-s)t *W₀/(W₁A₀S₀) + (K₀e^(k-s-w)t + M₀e^(m-s-w)t)/S₀W₁],

men eftersom vi antagit att q = k =m kan villkoret för skattefinansieringen uttryckas med

sk(t) = α*[Q₀e^(q-s)t *W₀/(W₁A₀S₀)  + (K₀ + M₀)*e^(q-s-w)t/S₀W₁]

Pris och skatt vid olika antaganden – ett par exempel

Som framgår av de ovan härledda uttrycken är det många faktorer som påverkar priset p(t) och skattesatsen sk(t). Nedan illustreras detta i två exempel med olika antaganden för produktionstillväxt (q) och befolkningstillväxt/tillväxt av antal skattebetalare (s). Men först deriverar vi p(t) och sk(t) med avseende på (t).

p´(t) = (1-α)*w*W₀/A₀*e^wt

p´´(t) = (1-α)*w² *W₀/A₀*e^wt                          

sk´(t) = α*[(q-s)*Q₀e^(q-s)t * W₀/(W₁A₀S₀)  + (q-s-w)*(K₀ + M₀)*e^(q-s-w)t/S₀W₁]

sk´´(t) = α*[(q-s)² *Q₀e^(q-s)t * W₀/(W₁A₀S₀)  + (q-s-w)² *(K₀ + M₀)*e^(q-s-w)t/S₀W₁]

a) Det första exemplet är typiskt för ett område där befolkningen och produktionen växer lika snabbt.  Uttryckt på formelspråk antar vi alltså att q – s = 0.

Pris

Produktionen (Q₀), kostnaderna (K_0, W₀ och M₀) och produktiviteten (A₀) antas vara givna i utgångsläget liksom parametern (α) som bestämmer fördelningen mellan biljettintäkter och skatteintäkter. Enligt prisformeln bestäms då enhetskostnaden AC(t) och priset p(t) enbart av löneutvecklingen (w).

p(t) = (1-α)*(W₀/A₀*e^wt + K₀/Q₀ + M₀/Q₀)

Vi kan notera att prisderivatan p´(t) = (1-α)*w*W₀/A₀*e^wt är positiv och växande, förutsatt att inte löneutvecklingen är negativ.

Skatt

När q – s = 0 kan skattesatsen sk(t) och dess förstaderivata sk´(t) formuleras som

sk(t) = α*[Q₀*W₀/(W₁ A₀S₀) + (K₀ + M₀)*e^-wt/(S₀ W₁]

sk´(t) = -α*w*(K₀ + M₀)*e^-wt/S₀W₁ < 0

Även skattesatsen sk(t) förändras enbart beroende på  löneutvecklingen (w), men dock på ett helt annat sätt än priset. Eftersom löneutvecklingen förekommer som en negativ exponent (e^-wt) i uttrycket för sk(t) är förstaderivatan sk´(t) negativ, vilket indikerar att den teoretiska skattesatsen sk(t) sjunker med tiden. Ett specialfall uppkommer när (K₀ + M₀) är lika med noll, alltså när verksamheten endast utförs med personal. Då är också förstaderivatan sk´(t) lika med noll, vilket innebär att den teoretiska skattesatsen sk(t) konstant.

b) I det andra exemplet utgår vi från att produktionen ökar snabbare än befolkningen/antalet skattebetalare, med andra ord antar vi att q – s > 0

Pris

Uttrycket för priset påverkas inte av de nya förutsättningarna utan här får vi samma uttryck som i exempel a), dvs.

p(t) = (1-α)*(W₀/A₀*e^wt + K₀/Q₀ + M₀/Q₀)

Skatt

Men uttrycket för skattesatsen sk(t) skriver vi nu som

sk(t) = α*[Q₀e^(q-s)t *W₀/(W₁A₀S₀)  + (K₀ + M₀)*e^(q-s-w)t/S₀W₁]

sk´(t) = α*[(q-s)* Q₀e^(q-s)t * W₀/(W₁A₀S₀)  + (q-s-w)*(K₀ + M₀)*e^(q-s-w)t/S₀W₁]

sk´´(t) = α*[(q-s)² *Q₀e^(q-s)t * W₀/(W₁A₀S₀)  + (q-s-w)² *(K₀ + M₀)*e^(q-s-w)t/S₀W₁]

Det inses lätt att i detta exempel är andraderivatan sk´´(t) positiv. Det betyder att skattesatsen sk(t) har en minimipunkt vid den tidpunkt (t_min) där förstaderivatan sk´(t) är lika med noll. Minimipunkten kan bestämmas med hjälp av formlerna ovan.

Vi får då att

t_min = 1/w*ln[(w+s-q)*(K₀ + M₀)*A₀/((q-s)*Q₀*W₀)]

För att t_min ska kunna beräknas måste gälla att

(w+s-q)/(q-s) > Q₀*W₀/[(K₀ + M₀)*A₀]

I annat fall är ln-funktionen (naturliga logaritmen) odefinierad och någon minimipunkt existerar inte.

Slutsatser

Analysen i denna korta studie görs med en enkel kostnadsmodell och några förenklade antaganden. Ett sådant antagande är att produktion, kapitalkostnader och kostnader för insatsvaror förändras i samma takt. 

Modellen inklusive exemplen kan sägas beskriva en verksamhet där alla delar förändras proportionellt utan tillskott av extra resurser. Till exempel kan detta innebära att inga resurser läggs på att höja tjänsteutbudets kvalitet eller sätts av för att förbättra produktionen på annat sätt. Det enda som sker är en anpassning till ökad produktion och inget mer.

Men som analysen visat kan även denna förenklade kostnadsmodell ge en fingervisning om hur pris och skatt påverkas av Baumols sjukdom. För att få mer kunskap om dessa förhållanden måste naturligtvis mer fördjupade studier göras.

Några iakttagelser:

När vi antar att befolkning och produktion förändras i samma takt (q – s = 0) och att produktiviteten är konstant (A(t) = A₀) bestäms tillväxten i enhetskostnad AC(t) och pris p(t) av lön och andel lönekostnader i produktionen; ju kraftigare lönetillväxt och ju större lönekostnadsandel, desto snabbare ökar enhetskostnaden respektive priset. Enhetskostnaden och priset ökar även vid oförändrad produktion (q = k = m = 0).

Hur den teoretiska skattesatsen sk(t) påverkas är en litet mer komplicerad fråga. Den kan öka eller minska beroende på befolkningstillväxt, verksamhetens omfattning etc. men påverkas också av andelen lönekostnader i verksamheten.

När vi antar att q – s = 0 och att produktionskostnaden inte enbart utgörs av lönekostnader kommer skatteintäkterna att växa snabbare än verksamhetens produktionskostnad. Detta resulterar i att den teoretiska skattesatsen sk(t) sjunker med tiden. Kurvans nedåtlutning blir brantare ju mindre lönekostnadsandelen är, enligt illustrationen i figuren.

När produktion och befolkning förändras i samma takt stiger alltså priset på tjänsten samtidigt som den teoretiska skattesatsen faller.  Den teoretiska skattesatsens nedåtgående trend skulle kunna utnyttjas som finansieringskälla på olika sätt(3). Om den faktiska skattesatsen behölls oförändrad kunde överskjutande skatteintäkter användas till att t.ex. spara i ladorna för kärvare tider, skjuta upp eventuella prishöjningar eller satsa på förbättrad produktivitet, kvalitet och ökad hållbarhet.

När produktionen ökar i mycket snabbare takt än befolkningen (q – s > 0) faller inte längre den teoretiska skattesatsen sk(t), vilket illustreras av kurvan A i figuren ovan. Förloppet skulle kunna bromsas om verksamheten successivt effektiviserades så att produktionen utfördes med färre resurser. Den extensiva produktionen med minskande kvot mellan produktion och produktionskostnader skulle då kunna närma sig en intensiv där kvoten ökar.

Baumols sjukdom skonar ingen verksamhet med svag produktivitetsutveckling. Men analysen har visat att sjukdomsförloppet är olika vid avgiftsfinansiering och skattefinansiering.

Kommentar SL

Som nämns i inledningen ökade produktionskostnaden per sittplatskm för SL:s busstrafik med 5,6 procent per år i fasta priser mellan åren 1998 och 2010. Under samma period ökade SL:s priser (30-dagarskortet) med 3,5 procent per år.

För att kunna upprätthålla en kostnadsökning av den storleksordningen krävs säkert mer än att bara lönerna ökar och att produktiviteten är konstant.

För det första kan kostnaderna för kapital och insatsvaror, (k) respektive (m), ökat snabbare än antalet sittplatskm (q). Om man blickar bakåt i tiden är detta inte svårt att föreställa sig. Satsningar har gjorts såväl för att höja busstrafikens kvalitet som att göra busstrafiken mer tillgänglig och miljövänlig.

För det andra bör kostnadsutvecklingen ha påverkats av en svag produktivitetsutveckling. I kostnadsmodellen definieras produktiviteten som arbetsproduktivitet, dvs.

A(t) = Q(t)/N(t),

där Q(t) anger produktion per år och N(t) arbetade timmar per år. Genom att differentiera får vi den årliga procentuella produktivitetstillväxten uttrycket i variablerna Q(t) och N(t)

dA(t)/A(t) = dQ(t)/Q(t) – dN(t)/N(t).

I de teoretiska resonemangen förutsätts att produktiviteten A(t) är konstant. Det innebär att produktivitetstillväxten dA(t)/A(t) antas vara lika med noll och att därför dQ(t)/Q(t) är lika med dN(t)/N(t). I klartext betyder detta att produktion och arbetade timmar antas växa i samma takt.

En hel del talar för att busstrafikens arbetsproduktivitet sjunkit sedan slutet av 1990-talet – alltså att antalet arbetade timmar i busstrafiken ökat mer än trafikproduktionen. Orsaker är bland annat ökad trängsel i trafiken, nya avtal och förändrade arbetstidsregler för bussförarna.

Priset

Den sjunkande produktiviteten i busstrafiken har drivit upp busstrafikens kostnader, vilket i sin tur bidragit till att priserna i SL-trafiken ökat (mellan busstrafikens kostnader och SL:s priser råder ett signifikant positivt samband). För att få hela bilden får man lägga till kostnaderna för kapital och insatsvaror. Men även kostnadsposternas andelar av totalkostnaderna måste avgränsas.

Skatten

Mellan 1998 och 2010 ökade befolkningen i Stockholms län med 1,1 procent per år och produktionen av sittplatskm i SL:s busstrafik med 0,7 procent per år(4). Om vi avgränsar oss till busstrafiken är det alltså sannolikt att skatteintäkterna under perioden ökat snabbare än trafikproduktionen.  Inom busstrafiken bör det därför ha uppstått ett ”överskott” av skatteintäkter av det slag som nämnts tidigare i texten. Dock kan överskottet mer eller mindre ha gått upp i rök på grund av svag produktivitetsutveckling och ökade kostnader för kapital och insatsvaror.

Avrundning

En angelägen uppgift är att öka produktiviteten i SL:s busstrafik. Eftersom bussföraren inte går att rationalisera bort(5) kan möjligheter till tjänsteutveckling övervägas. Ett exempel är snabbgående busstrafik som höjer omsättningshastigheten hos såväl arbetskraft som kapital. De elva stombusslinjer som SL presenterat skapar kanske en öppning för sådan trafik.

Hur resursmässigt hållbar är egentligen konventionell busstrafik? Behöver inte förädlingsgraden öka?

”We cannot solve our problems with the same thinking we used when we created them.”

(Albert Einstein)

”Ständigt denne Baumol” är det tredje och sista inlägget om Baumols sjukdom. Baumols tankegångar kan tillämpas på all kollektivtrafik.

----------------------------------------------------------------
(1) Produktiviteten definieras här som arbetsproduktivitet, dvs. produktion per arbetstimme. Förändringar i arbetsproduktiviteten kan alltså bero på att antalet arbetstimmar N(t) ökar eller minskar medan produktionen i övrigt är oförändrad. I vissa produktionssystem kan en förändring av antal arbetade timmar innebära att befintlig produktionsutrustning, inklusive insatsvaror måste kompletteras alternativt tas ur drift. Eftersom vi fortsättningsvis antar att produktiviteten A(t) är konstant bör denna ”extra effekt” kunna bortses ifrån.
(2) Det antas att lönenivån i verksamheten respektive i området kan vara olika. Löneutvecklingen antas däremot vara densamma.
(3) Verksamheter som finansieras med enbart biljettintäkter har alltså inte samma möjlighet
(4) Under samma period ökade resandet mätt i antal personkm med 1,5 procent per år.
(5) Just detta kan vara ett av skälen till varför privatfinansierade busslinjer i kollektivtrafiken inte är särskilt attraktiva för investerare. Se Neuraths börsblogg, Svd. ”Riskkapitalist: för låga marginaler i välfärd.” 2012-12-21.