En ämbetsmans död

Anton Tjechov

  En enastående kväll satt den inte mindre enastående kanslisten, Ivan Dmitritj Tjervjakov, i en fåtölj på andra bänk och tittade i kikare på ”Cornevilles klockor”. Han satt och tittade och kände sig på höjden av lycksalighet. Men plötsligt… I berättelser stöter vi ofta på detta ”men plötsligt”. Författarna har rätt: livet är så där fullt av oväntade händelser! Men plötsligt drogs hans ansikte ihop, ögonen trängde ut ur sina hålor, andningen stannade upp… han tog kikaren från ögonen, böjde sig fram och… atjo!!! Han nös som ni ser. Att nysa har inte förvägrats någon någonstans. Nyser, det gör både bönder och polismästare och ibland även geheimeråd. Alla nyser. Tjervjakov lät sig inte alls besväras, torkade sig med näsduken, och som en belevad man såg han sig omkring: hade han kanske stört någon med sitt nysande? Men här blev han tvungen att känna sig besvärad. Han såg att en liten gubbe som satt framför honom på första bänk omsorgsfullt torkade av sin flint och hals med en handske medan han muttrade någonting. Gubben kände Tjervjakov igen som den civile generalen(1) Brizzjalov som tjänstgjorde vid ämbetsverket för kommunikationer.
  ”Jag stänkte ner honom!” tänkte Tjervjakov. ”Det är inte min chef, inte min egen, men det är ändå pinsamt. Jag måste be om ursäkt.”
  Tjervjakov harklade sig, lutade sig fram och viskade i örat på generalen:
  - Ursäkta, ers –het, jag stänkte ner er… det var inte min avsikt…
  - För all del, för all del…
  - För guds skull, ursäkta. Jag… jag gjorde det ju inte med vilje!
  - Åh, var snäll och sitt still! Låt mig få lyssna!

  Tjervjakov kände sig besvärad, log dumt och började titta på scenen. Han tittade men kände inte längre någon lycksalighet. Han började plågas av oro. I mellanakten gick han fram till Brizzjalov, gick en kort stund vid hans sida, övervann sin försagdhet och mumlade:
  - Jag stänkte ner er, ers –het … Förlåt… Jag… det var ju inte för att…
  - Åh, sluta då… Jag har redan glömt det, men ni går på om samma sak! sade generalen  och rörde otåligt på underläppen.

  ”Har glömt det, men giftigheten lyser ur ögonen på honom”, tänkte Tjervjakov och tittade misstänksamt på generalen. ”Och vill inte säga någonting. Jag måste förklara för honom att jag inte alls önskade… att det är naturens lag, annars tror han att jag ville spotta. Om han inte tror det nu, så kommer han att tro det sedan!..”

Hemkommen berättade Tjervjakov för hustrun om sin drumlighet. Hustrun, tyckte han, tog alltför lättsinnigt på det som hänt; hon blev bara förskräckt, men sedan när hon fått veta att Brizzjalov ”inte var hans egen”, lugnade hon sig.
  - Men gå ändå och be om ursäkt, sade hon. Annars tror han att du inte kan föra dig bland människor.
  - Det är just det! Jag bad om ursäkt, men han… konstigt på något sätt… Sade inte ett vettigt ord. Ja, och det fanns inte tid att samtala.
  - Dagen därpå satte Tjervjakov på sig den nya frackuniformen, klippte sig och gick iväg till Brizzjalov för att förklara… När han kom till generalens audiensrum fick han se att många supplikanter var där och mitt bland dessa generalen själv som redan hade börjat ta emot suppliker. Efter att ha frågat ut några supplikanter lyfte generalen blicken mot Tjervjakov.
  - Igår i ”Arkadien”, om ni minns, ers –het, började kanslisten sin utläggning, nös jag, ers –het och stänkte oavsiktligt ner… Urs…

  - Vilka småsaker! Gud vete vad! Vad önskas? sade generalen och vände sig till nästa supplikant.

  ”Han vill inte säga någonting!”, tänkte Tjervjakov och bleknade. ”Han är alltså arg... Nej, så här kan det inte få vara… Jag skall förklara för honom…”

  När generalen hade avslutat samtalet med den sista supplikanten och var på väg till de inre gemaken stegade Tjervjakov efter honom och mumlade:
  - Ers –het. Om jag törs besvära ers –het, så är det just av en känsla, kan jag säga, av ånger!... Inte med flit, ni behagar själv veta det, ers –het!

  Generalens anlade en irriterad min och vinkade avvärjande med handen.

  - Ni skojar helt enkelt med mig, minbästhrre! sade han när han försvann bakom dörren.

  ”Vad skulle det vara för skoj?”, tänkte Tjervjakov. ”Det är inte alls fråga om något skoj! General, och kan inte fatta! När det är så här tänker jag inte be den där skrävlaren om ursäkt mer! Åt fanders med honom! Jag skriver ett brev till honom, men besöka honom tänker jag inte! Minsann, det tänker jag inte!”

Så tänkte Tjervjakov på vägen hem. Men något brev till generalen skrev han inte. Han tänkte och tänkte men kunde absolut inte tänka ut detta brev. Han blev tvungen att följande dag ge sig iväg själv för att förklara.
  - Jag kom igår och besvärade ers –het, mumlade han, när generalen höjde sin frågande blick mot honom, inte för att skoja, som ni behagade säga. Jag bad om ursäkt för att jag nös, stänkte ner ers –het… men att skoja hade jag inte en tanke på. Skulle jag våga skoja? Om vi skulle skoja, då skulle det alltså… inte heller finnas någon respekt för viktiga personer…
  - Försvinn!!, röt plötsligt generalen, skakande och blå i ansiktet.
  - Vad, ers –het?, viskade Tjervjakov, knäsvag av skräck.
  - Försvinn!!, upprepade generalen och började stampa med fötterna.

  I Tjervjakovs mage brast något. Utan att se något, utan att höra något ryggande han tillbaka mot dörren, gick ut på gatan och släpade sig i väg… Efter att mekaniskt tagit sig hem lade han sig utan att ta av frackuniformen på soffan och… dog.

1883

Översättning Anders Börjeson, Stockholm Södermalm, 2013
© Anders Börjeson, baborjeson@gmail.com



-----------------------------------------
(1) Titeln civil general var i Tsarryssland reserverad för statstjänstemän av högre rang. Den motsvarar titeln general i den militära rangordningen.