Ivan Bunin
Efter middagen gick de ut på däck från den
klart och hett upplysta matsalen och stannade vid relingen. Hon slöt ögonen,
lade handen mot kinden med handflatan utåt, brast ut i ett enkelt underbart
skratt - allt var underbart hos denna lilla kvinna - och sade:
- Jag är visst full... Var kom ni ifrån? För
tre timmar sedan anade jag inte ens att ni fanns. Jag vet inte ens var ni steg
på. I Samara? Men i alla fall... Snurrar det i mitt huvud eller svänger vi av åt
något håll?
Föröver fanns mörker och ljusprickar. En stark,
mjuk vind från mörkret slog dem i ansiktet, och ljusprickarna rusade fram
någonstans åt sidan: ångbåten beskrev med Volgatypisk elegans tvärt en vid båge
och skyndade fram mot en liten kaj.
Löjtnanten tog hennes hand och förde den till läpparna.
Handen, liten och stark, luktade solbränna. Och både lycksaligt och förskrämt stelnade
hjärtat vid tanken på hur kraftfull och solbränd hon antagligen var hel och
hållen under denna lätta linneklänning efter en hel månads liggande under den
sydliga solen, på den heta havssanden (hon hade sagt att hon var på väg från
Anapa). Löjtnanten mumlade
- Låt oss gå av...
- Var då? frågade hon förvånat.
- På det här stället.
- Varför det?
Han svarade inte. Hon lade än en gång utsidan
av handen mot den heta kinden.
- Galenskap...
- Låt oss gå av, upprepade han tomt. Jag
bönfaller er...
- Åh, ni gör som ni vill, sade hon och vände
sig bort.
Ångbåten som tagit fart stötte med en mjuk
duns emot den svagt upplysta kajen, och de föll nästan på varandra. Över huvudena
kom änden på trossen flygande, så rusade ångbåten bakåt, och med ett brus
började vattnet koka, landgången slamra... Löjtnanten kastade sig iväg efter sakerna.
På ett ögonblick hade de passerat en sömnig
Volgakaj, kommit ut på djup sand som nådde ända till navet och satt sig tigande
i en nerdammad hästdroska. Den långa sluttande uppförsbacken bland enstaka
sneda gatlyktor, längs en väg som blivit mjuk av dammet, verkade oändlig. Men så
hade de kommit upp, kört ut och börjat klappra fram på en stenlagd gata, där ett
slags torg, ämbetsverk, ett brandtorn, värmen och lukterna av nattlig landsortsstad
på sommaren... Droskkusken stannade bredvid en upplyst port, bakom vars öppna
dörrar det reste sig en brant gammal trätrappa, en gammal, orakad betjänt i
rosa rysk skjorta och i syrtut tog missnöjt sakerna och gick iväg på sina
söndertrampade fötter. De gick in i ett stort, men hemskt kvavt rum som solen
hettat upp under dagen, med vita neddragna gardiner för fönstren och två otända
ljus på hyllan under spegeln - och så fort de kommit in och betjänten stängt
dörren, kastade sig löjtnanten så vettlöst mot henne och båda tappade så häftigt
andan i en kyss, att de i många år sedan mindes detta ögonblick: varken den ena
eller den andra upplevde något liknande i hela sitt liv.
Klockan tio på morgonen, solig, het, lycklig,
med klockklang från kyrkorna, med marknad på torget framför hotellet, med lukt
av hö, tjära och återigen allt detta sammansatta och välluktande som en rysk
landsortsstad bär prägel av, gav hon sig av, denna lilla namnlösa kvinna som på
inga villkor sagt sitt namn, som skämtsamt kallat sig den vackra obekanta. De hade
sovit lite, men på morgonen när hon kom fram bakom skärmen bredvid sängen efter
att på fem minuter ha tvättat och klätt sig var hon fräsch, som sjutton år. Var
hon generad? Nej, mycket lite. Som tidigare var hon enkel, glad och - redan
förnuftig.
- Nej, nej, kära ni, sade hon som svar på hans
bön att de skulle fara vidare tillsammans - nej, ni måste stanna till nästa ångbåt.
Om vi far tillsammans blir allt förstört. Det blir mycket obehagligt för mig.
Jag ger er mitt hedersord på att jag inte alls är den som ni kunde tro. Aldrig har
det hänt mig något som liknar det som skedde, och det kommer inte att hända
igen. Mitt sinne blev sannerligen förmörkat... Eller, rättare sagt, vi drabbades
båda av något som liknar solsting...
Och på ett sätt hade löjtnanten lätt att hålla
med henne. Med lätt och glatt humör körde han henne till kajen - just till avgången
för den rosa ”Samoljot” - kysste henne på däck i allas åsyn och hann knappt
hoppa upp på landgången som man redan hade börjat dra in.
Lika lätt och obekymrad återvände han också till
hotellet. Men något hade redan förändrats. Utan henne tycktes hotellrummet på
något sätt vara helt annorlunda än när hon var där. Det var fortfarande fyllt
av henne - och tomt. Det var underligt! Fortfarande kändes lukten av hennes
goda engelska eau-de-cologne, fortfarande stod hennes inte helt urdruckna kopp
på brickan, men hon var inte längre där... Och löjtnantens hjärta pressades
plötsligt samman av sådan ömhet att löjtnanten skyndade sig att tända en
cigarett och han gick några gånger fram och tillbaka i rummet.
- Ett underligt äventyr! sade han högt,
skrattade och kände att hans ögon fylldes av tårar. ”Jag ger er mitt hedersord
på att jag inte alls är den som ni kunde tro....” Och hon har redan åkt sin
väg...
Skärmen hade flyttats undan, sängen var ännu
obäddad. Och han kände att han helt enkelt inte stod ut med att titta på denna
säng nu. Han dolde den med skärmen, stängde fönstren för att inte höra pratet
från marknaden och knarrandet från vagnshjulen, drog ned de vita gardinerna som
blåste upp, satte sig i soffan... Ja, det här var slutet på detta ”reseäventyr”!
Hon hade gett sig av - och är nu redan långt borta, sitter antagligen i den vita
glassalongen eller på däck och betraktar den väldiga floden som glittrar i
solen, de mötande flottarna, de gula sandbankarna, det i fjärran skimrande
ljuset från vatten och himmel, hela det gränslösa Volgalandskapet... Farväl,
och redan för alltid, för alltid... För var kan de träffas nu? ”Inte kan väl
jag”, tänkte han, ”inte kan väl jag komma som från ingenstans till den stad där
hennes man och hennes treåriga flicka finns, överhuvudtaget hela hennes familj
och hela hennes vanliga liv!” Och staden tycktes honom vara speciell på något
sätt, en hemlighetsfull stad, och tanken på att hon skulle leva sitt ensamma
liv i den, kanske ofta minnas honom, minnas deras tillfälliga, så flyktiga möte,
och han skulle aldrig få se henne mer, denna tanke förbluffade och förvånade
honom. Nej, detta kan inte vara sant! Det skulle vara alltför absurt,
onaturligt, osannolikt! - Och han kände en sådan smärta och en sådan
likgiltighet inför hela sitt fortsatta liv utan henne att han greps av fasa, förtvivlan.
”Vad i helsike!”, tänkte han, reste sig och började
gå omkring i rummet igen och försökte att inte titta på sängen bakom skärmen. ”Vad
är det med mig? Och vad är det som är så speciellt med henne och vad hände
egentligen? Verkligen, det är faktiskt något som liknar solsting! Och det
viktigaste, hur skall jag nu utan henne fördriva en hel dag i denna håla?”
Han mindes henne fortfarande hel och hållen, med
alla små egenheter, mindes lukten av hennes solbränna och linneklänning, hennes
kraftfulla kropp, den livliga, enkla och muntra tonen i hennes röst... Känslan
av den nyss upplevda njutningen av hela hennes kvinnliga behag var fortfarande
ovanligt levande i honom, men det viktigaste var nu ändå denna andra, helt nya
känsla - denna underliga, ofattbara känsla som inte alls funnits medan de varit
tillsammans, som han inte ens kunnat ana hos sig själv när han igår inledde denna
som han trodde endast roande bekantskap, och som redan var omöjlig att berätta
för henne! ”Och viktigast är”, tänkte han, ”att du aldrig kan berätta för henne
om den! Och vad skall man göra, hur genomleva denna ändlösa dag, med dessa minnen,
med detta oförklarliga lidande, i denna gudsförgätna småstad ovanför den
glittrande Volga på vilken den rosafärgade ångbåten hade fört iväg henne!”
Han måste finna räddning, ta itu med något, förströ
sig, gå någonstans. Han satte beslutsamt på sig skärmmössan, tog ridspöet,
passerade med klingande sporrar snabbt genom den tomma korridoren, sprang utför
den branta trappan till porten... Ja, men vart skulle han gå? Vid porten höll
en droskkusk, ung, i tjusig långrock, och rökte lugnt en handrullad cigarett.
Löjtnanten tittade förvirrat på honom och häpnade: hur var det möjligt att
sitta så lugnt på kuskbocken, röka och överhuvudtaget vara så
enkel, oberörd, likgiltig? ”Det är antagligen bara jag som är så hemskt
olycklig i hela denna stad”, tänkte han när han gav sig av mot marknaden.
Marknaden höll redan på att bryta upp. Han
gick av någon anledning en stund i den färska dyngan bland vagnarna, bland
kärrorna med gurkor, bland de nya bunkarna och krukorna, och bondkvinnorna som
satt på marken ropade oavbrutet på honom, tog krukorna i händerna och knackade,
fick dem att ljuda med fingrarna för att visa deras kvalitet, bönderna skrek
öronbedövande till honom: ”Se här är gurkor av bästa sort, ers välborenhet!”
Allt detta var så dumt, orimligt, att han flydde från marknaden. Han gick in i
katedralen där man redan sjöng högt, glatt och beslutsamt, med medvetenhet om
att uppfylla en plikt, sedan vandrade han länge, irrade omkring i den lilla,
heta och förfallna trädgården vid bergsbranten, ovanför flodens ofantliga ljust
stålgrå vidd... Axelklaffarna och knapparna på hans uniformsjacka brände så att
de var omöjliga att vidröra. Kanten på skärmmössan var alldeles våt inuti,
ansiktet blossade... Återkommen till hotellet gick han med njutning in i den
stora och tomma svala matsalen på bottenvåningen, tog med njutning av sig
skärmmössan och satte sig vid ett bord intill ett öppet fönster, där hettan kom
in men luften ändå fläktade, beställde svagdrickssoppa med is... Allt var bra,
i allt fanns en omätlig lycka, en överväldigande glädje; till och med i denna
hetta och med alla lukterna från marknaden, i hela denna okända småstad och på
detta gamla landsortshotell fanns den, denna glädje, och samtidigt slets hjärtat
bara i bitar. Han drack ett par glas vodka, tog en bit lättsaltad gurka kryddad
med dill och kände att han utan att tveka skulle dö i morgon om det genom något
mirakel vore möjligt att få henne tillbaka, få tillbringa ännu en dag med
henne, denna dag - tillbringa bara för att, bara för att tala om för henne och
på något sätt bevisa, övertyga, hur smärtfyllt och hänfört han älskade henne...
Varför bevisa? Varför övertyga? Han visste inte varför, men det var
nödvändigare än livet.
- Nerverna är verkligen i dallring! sade han
medan han hällde upp det femte glaset vodka.
Han sköt ifrån sig svagdrickssoppan, bad om
svart kaffe och började röka och fundera intensivt: vad skulle han göra nu, hur
bli kvitt denna plötsliga, oväntade kärlek? Men att bli kvitt den - han kände det
alltför tydligt - var omöjligt. Och han reste sig plötsligt snabbt igen, tog
skärmmössan och ridspöet, och sedan han frågat efter postkontoret skyndade han iväg
dit med en redan färdig telegramfras i huvudet: ”Hädanefter är hela mitt liv
för alltid, till graven, ert, i er makt”. Men när han kom fram till det gamla huset
med tjocka väggar, där postkontoret och telegrafen låg, stannade han förfärad: han
visste vilken stad hon bodde i, visste att hon hade man och en treårig dotter,
men visste inte vad hon hette, varken i efternamn eller i förnamn! Han hade
frågat henne några gånger om det vid middagen och på hotellet dagen innan, och
varje gång hade hon skrattat och sagt:
- Och varför behöver ni veta, vem jag är, vad
jag heter?
På hörnet, intill postkontoret, fanns ett
skyltfönster med fotografier. Han stod länge och betraktade ett stort porträtt av
en militär med täta epåletter, med utstående ögon, med låg panna, med häpnadsväckande
ståtliga polisonger och en synnerligen bred bringa, helt och hållet prydd av
ordnar... Så absurt, hemskt, allt vardagligt, vanligt är, när hjärtat är
drabbat - ja, drabbat, han förstod det nu - av detta hemska ”solsting”, av
alltför stor kärlek, av alltför stor lycka! Han tittade på ett nygift par - en
ung man i lång syrtut och vit halsduk med stubbad frisyr som stod i givakt arm
i arm med en flicka i brudslöja - han vände blicken mot ett porträtt av en söt
och gäckande fröken med studentmössan på sned... Därefter, plågad av en
smärtsam avund mot alla dessa som var okända för honom, som inte led, började
han spänt titta längs gatan.
- Vart skall jag gå? Vad skall jag göra?
Gatan var helt tom. Husen var alla likadana, vita,
i två våningar, köpmanshus, med stora trädgårdar, och det verkade som att det
inte fanns en enda själ i dem; på stenläggningen låg ett tjockt vitt damm; och
allt detta bländade, allt var uppfyllt av en het, flammande och glädjefull, men
här som av en meningslös sol. Gatan höjde sig i fjärran, bildade ett krön och
stötte ihop med den molnfria, gråaktiga horisonten, med dess återsken. I detta
fanns något sydligt som påminde om Sevastopol, Kertj... Anapa. Det var särskilt
outhärdligt. Och med hängande huvud, kisande på grund av solen, koncentrerat tittande
i marken, stegade löjtnanten tillbaka, vacklande, snubblande med sporrarna hakande
i varandra.
Han återvände till hotellet så utmattad av
trötthet som om han hade utfört en rejäl dagsmarsch någonstans i Turkestan, i
Sahara. Han samlade sina sista krafter, gick in i sitt stora och tomma rum.
Rummet var redan städat, berövat de sista spåren av henne - endast en hårnål
som hon glömt låg på nattygsbordet! Han tog av sig uniformsjackan och tittade
sig i spegeln: hans ansikte - ett vanligt officersansikte, grått av solbrännan,
med vitblonda, solblekta mustascher och blåaktiga ögonvitor, som av solbrännan tycktes
vara ännu vitare - hade nu ett upprört, galet uttryck, och i den vita tunna
skjortan med stärkt ståkrage fanns något ungdomligt och djupt olyckligt. Han
lade sig på rygg i sängen och placerade sina neddammade stövlar på sänggaveln.
Fönstren var öppna, gardinerna neddragna och en lätt vindpust fyllde dem då och
då med luft, fläktade in i rummet med den starka hettan från de uppvärmda
plåttaken och hela den skimrande och nu helt folktomma, tysta Volgavärlden. Han
låg med händerna bakom huvudet och tittade stint framför sig. Så bet han ihop
tänderna, slöt ögonlocken och kände hur tårarna vällde fram på kinderna under
dem - och somnade till slut, och när han öppnade ögonen igen lyste kvällssolen redan
rödaktigt gul bakom gardinerna. Vinden hade avtagit, i rummet var det kvavt och
torrt som i en ugn... Både gårdagen och morgonen idag mindes han som om de hade
inträffat för tio år sedan.
Han steg upp utan brådska, tvättade sig utan
brådska, drog upp gardinerna, ringde och bad om en samovar och räkningen, drack
länge teet med citron. Han gav sedan order om att hämta en droskkusk, bära ut
sakerna och, när han satte sig i hästdroskan på dess gulnade urblekta säte, gav
han betjänten hela fem rubel.
- Och det verkar, ers välborenhet, som jag
också körde er i natt! - sade droskkusken glatt och fattade tyglarna.
När de tagit sig ned till kajen blånade redan den
blå sommarnatten över Volga, och redan var många ljus i olika färger spridda
längs floden, och ljus hängde från masterna på ångbåten som närmade sig.
-Vi kom fram i tid! - sade droskkusken
inställsamt.
Löjtnanten gav fem rubel till honom också, köpte
biljett, gick till kajen... Liksom dagen innan kändes en mjuk stöt när ångbåten
lade till och en lätt yrsel av obalansen under fötterna, så en flygande tross, brus
från vatten som började koka och strömma framåt under hjulen när ångbåten backade
lite… Och det kändes ovanligt välkomnande och bra med alla människorna på
ångbåten som redan var upplyst överallt och luktade mat.
En stund senare hastade man vidare, uppströms,
dit hon också hade rest nyss på morgonen.
Sommarens mörka aftonrodnad slocknade långt
där framme, återspeglades dunkelt, sömnigt och mångfärgat i floden, som här och
där fortfarande lyste av vibrerande krusningar långt under den, under denna aftonrodnad,
och ljusen drev och drev tillbaka, spridda i mörkret runtomkring.
Löjtnanten satt på däck under soltaket och kände
sig som om han hade åldrats tio år.
Maritima Alperna, 1925
Maritima Alperna, 1925
Översättning
Anders Börjeson, Stockholm Södermalm, 2013
--------------------------------------------------------------
”En ämbetsmans död” och ”Solsting” är
egna översättningar av ryska originaltexter. Tjechovs berättelse om den
enastående ämbetsmannen Tjervjakov bestämde jag för länge sedan att översätta
den dag då jag slutade att jobba inom byråkratin. Bunins novell om löjtnanten
och den lilla okända kvinnan som träffas på ångbåten på Volga gjorde starkt
intryck redan första gången jag läste den. Det var under utbildningen i ryska.
Nu förtäljer ryktet att ”Solsting” blir film med Nikita Michalkov som regissör
(Brända av solen, Svarta ögon, Platonov…).
Under det roliga men samtidigt lätt frustrerande
arbetet med texterna har jag fått kvalificerad vägledning av översättaren
Kerstin Olofsson. Tack Kerstin för en proffsig insats! Vi ses igen i höst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar