- återbesök
i Kina efter trettio år
Anders Börjeson
Intro
I början på 1970-talet levde mina
föräldrar några år i Peking. Jag reste dit två somrar och hälsade på dem en
dryg månad vardera gången. Det var åren 1971 och 1972, på sommarlovet från
studierna på KTH. Det jag minns bäst av Peking är de fåtaliga bilarna, horderna
av cyklister och den gassande heta solen. Förutom Peking besökte jag också: Shanghai,
Sochow, Hangchow, bron över Yangtsefloden i Nanking, Changsha med det
närbelägna Shaoshan där Mao Tsetung föddes, badorten Beidache vid Gula havet
och så inte minst Pekingmänniskans boplats en bit utanför Peking. Vilka
upplevelser för en ung student! Ett mycket starkt intryck gjorde även Transmongoliska
järnvägen mellan Moskva och Peking.
Nu var det 2001, och trettio år hade gått
sedan den första kinaresan. En morgon på jobbet ringde jag min gode vän Åke
Sternälv i ett tjänsteärende. Vid sidan av allt det övriga, frågade jag om han inte
ville åka med till Kina, åka tåg från Moskva till Peking som jag hade gjort på
1970-talet. Utan att tveka, svarade han ja! Resan planerades på hösten 2001. Kina
och att åka tåg genom Ryssland var resans stomme. Som avslutning lade vi till Malaysia
och Singapore.
Mot
Ryssland med finlandsbåt och tåg
Åke och jag lämnade Stockholm fredagen den
12 april med Silja Symphony från Värtahamnen. Klockan var fem på eftermiddagen
och solen sken. I Helsingfors hade vädret skiftat till mulet, men det klarnade
upp efter hand. I väntan på att tåget skulle avgå till Sankt Petersburg, gjorde
vi ett kort besök i Tempelkyrkan. Den var verkligen är vacker på ett mycket speciellt
sätt.
Tåget till Sankt Petersburg var uppkallat
efter den ryske bataljmålaren Repin, och namnet var skrivet med kyrilliska
tecken på vagnssidorna. Vi hamnade i en kupé för sex personer. Där fick vi
samsas med en rysk man, en rysk kvinna som omedelbart gick till annan kupé, en
ung ryska som satt kvar och en medelålders finsk man. Den finske mannen
föreslog Åke och mig att gå till restaurangvagnen och ta en öl tillsammans. Bra
förslag! Vi gick dit och beställde var sin Baltika. Han luktar gammal KGB,
tänkte jag. Gränspassagen till Ryssland var snabbt avklarad och när vi växlat till
oss lite rubel gled tåget lugnt och fint in på stationen i Viborg.
Viborg
hade inte förändrats särskilt mycket sedan förra gången jag passerade gränsen.
Det var 1986, samtidigt med Tjernobyl. På stationen kände jag igen inskriptionen
PECTOPAH som satt på husväggen intill plattformen. Den var sannerligen märkt av
tidens gång. Vad betyder egentligen PEKTOPAH? undrar många resenärer. RESTAURANG!
Sent på kvällen kom vi fram till Sankt Petersburg och den Finska
järnvägsstationen. Vi inkvarterades på Sankt Petersburg International Hostel,
inte långt Moskvajärnvägsstationen. Därifrån skulle vi nästa dag ta oss vidare
till Moskva.
Sankt Petersburg
Efter frukosten och när vi hade ställt vårt
bagage i hotellets bagagerum bar det ut på stan. Vi tog metron till det stora
varuhuset Gostinyj Dvor på Nevskij Prospekt. Söndag morgon och ändå så mycket
folk på metrostationen, och vilket hämningslöst tempo!
Jag hade stämt träff med min vän Jura senare
på dagen. Före dess hade Åke och jag gott om tid för en sightseeingrunda på
staden. Först in på hotell Grand Europe där vi beskådade den fantastiskt vackra
matsalen. Därefter bort mot Palatstorget och Vinterpalatset, sedan vidare mot
floden Neva och dess granitkajer. Från sjön Ladoga kom stora och små isflak långsamt
och mäktigt flytande på väg mot Östersjön. Den här gången såg jag dock inga
vinterbadare som solade borta vid Peter Paul-fästningen på den motsatta
stranden.
Jag
såg på långt håll att det var Jura som stod där och väntade när Åke och jag
skyndade fram mot hotell Grand Europés entré. Det kändes som om vi hade träffats
”igår”. Det var bara att fortsätta där vi hade slutat förra gången.
Åkes och min stadsvandring avslutades med Eremitaget som vi klarade av
på den förmodade rekordtiden en och en halv timme. Sedan var vi rejält mätta på
konst i alla dess former. Resan till Moskva med snabbtåget 200 tog drygt fem
timmar.
Moskva
I Moskva fick vi tillgång till en liten lägenhet
på Ulitsa Konjusjennaja som är en tvärgata till den välkända gågatan Arbat.
På morgonen nästa dag styrde vi stegen mot
Röda torget och Leninmausoleet. På vägen gjorde vi en avstickare till
Frälsarkatedralen vars rekonstruktion hade slutförts ett par år tidigare. I
Kremlområdet lyste de gyllene kyrkokupolerna intensivt i det starka solskenet.
Kanske var det som i Vysotskijs sång, att ryssarna klär kupolerna med guld för
att Gud ska lägga märke till dem oftare. När vi kom fram hade Leninmausoleet stängt
eftersom det var måndag. Vi vände då blickarna mot Kremlområdet och vandrade
runt en stund där bland de vackra byggnaderna och kyrkorna som sträckte på sig
i vårsolen. I en av dessa kyrkor stannade vi till för att få en glimt av
ikonmålningarna av mästarna Andrej Rubljov och Feofan Grek.
Efter rundvandringen i Kremlområdet behövde
vi släcka törsten. Vi slog oss snart ner med varsin kall öl på en servering
utanför Manegen och njöt i solskenet. Jag sade till den trevliga kvinnan som
serverade att det var verkligen en härlig dag – varm och solig. ”En bra dag för
att titta på flickor”, svarade hon med ett illmarigt leende. Vår plan för
fortsättningen var att först åka med metron till universitetet. Därifrån skulle
vi gå till utsiktspunkten vid Leninbergen från vilken Moskva kunde ses i ett panoramaperspektiv.
På vägen från Leninbergen tillbaka till
centrum haffade vi en buss som förde oss till Gagarintorget. Därifrån tog vi
metron för att på så sätt sluta cirkeln. Det behöver väl inte påpekas att Moskvas
metro var en riktig höjdare.
På våra promenader stötte vi ideligen på människor
med en öppnad ölflaska i handen. Det var ungdomar som rörde sig på stan och vanliga
knegare på väg hem från kontoret. Män som kvinnor.
Även morgonen därpå inledde vi med fotvandring
genom Moskva. Denna gång gick vi dock åt motsatt håll. Via Nya Arbat, före detta
Kalininskij prospekt som är en parallellgata till Arbat, passerade vi över
Moskvafloden efter att under tystnad beskådat regeringsbyggnaden Vita huset. Vi
tittade in för ett ögonblick på hotell Ukraina och fortsatte därefter längs
floden till Kievjärnvägsstationen. Sedan metro till Röda torget. I en sval
underjordisk gravkammare i mausoleet vilade Lenins kvarlevor tryggt och säkert
i en kristallsarkofag. Strax utanför låg Stalin liksom andra ledare från
sovjettiden. I Kremlmuren fanns gravar för många prominenta sovjetmedborgare.
Det för oss mest bekanta namnet var Jurij Gagarin.
Promenaden tog inte slut i och med Röda
torget. Efter en paus fortsatte vi i god fart uppför Tverskaja Ulitsa bort mot
Biskopsdammarna. Vid dessa anspråkslösa dammar dröjde vi en stund, och jag
passade på att återkalla den fantastiska inledningen av Bulgakovs roman Mästaren
och Margarita. ”Men … var skall ni bo någonstans? – I er våning, svarade den
sinnessjuke plötsligt uppsluppet och blinkade till.”
Vi
kom i god tid till Jaroslavskijstationen, och tåget hade ännu inte kört in på
plattformen. Stationen var sliten och tråkig, och vi såg några mindre kul typer
som satt i stationshallen och tryckte. En sak var ändå ganska lustig. När personalen
hade fått se våra ryggsäckar, hade de genast förstått att vi skulle resa vidare
till Peking.
Transmongoliska järnvägen
Så
var vi då äntligen ombord på detta tåg som skulle föra oss till Kina. Våra kinesiska
tågvärdar välkomnade oss ombord. De var två stycken och stod uppsträckta i
stiliga mörkgröna uniformer vid ingången till vagnen. Vi undrade om det var något
fel på biljetterna. För tågvärdarna studerade dem mycket noga, det vändes och
vreds på dem flera gånger. Vad hade de kunnat se, upptäcka egentligen? undrade
Åke och jag. För det var sent på kvällen, och plattformen låg nästan helt i
mörker.
Som förstagångsresenär fick Åke
underslafen i vår fina tvåpersonerskupé av de luxe-klass. Kupén var utformad på
samma sätt som på 1970-talet. Då hade väggarna varit klädda med äkta mahognypaneler
och blå sidentapeter och inte som nu med plast och andra moderna material. Cirka
tio minuter i tolv avgick tåget – exakt på utsatt tid. Det var nu som resan
började på riktigt!
Naturligtvis var Åke och jag de första
gästerna i restaurangvagnen nästa morgon. Servitören, en medelålders man, verkade
ganska desorienterad. Trots sina starka och väl tilltagna glasögon tycktes han se
väldigt dåligt. Oss hade han hur som helst svårt att förstå och även om han alltid
repeterade vår beställning (butter two, cheese two och så vidare) var vi osäkra
på om han hade uppfattat allt rätt. Staden Kirov passerades. På något sätt räknade
vi ut att tåget for fram med en hastighet av cirka 100 km per timme.
Det var kallt och ruggigt när vi kom till
staden Tiumen. Vi gjorde en utflykt i tåget och hälsade på ett svenskt sällskap
med tre bröder som vi tidigare mött lite hastigt. Bröderna hade en hel fyrbäddskupé
för sig själva bortom restaurangvagnen. Som en överraskning hade vi tagit med
oss en flaska vodka, av märket Kristall med blå etikett, några hemlagade
pannkakor och en plastpåse med pelmeni som vi köpt under ett av stationsuppehållen.
Brödernas slutmål var Shanghai, men först skulle de göra en stop-over i
Irkutsk. Resten av dagen bjöd på gråväder.
Det var ändå en vacker upplevelse att sitta
och blicka ut över områdena med sibiriska björkar som sträckte sig så långt
ögat kunde nå. Björkarna i Sibirien är helt vita, även grenarna är vita, vilket
ger träden en speciell karaktär. Jag passade på att läsa en stund i min
reslektyr – Fysikens Tao. Vi bjöd vår franske medresenär att smaka på våra pelmeni.
Han stoppade girigt ner handen i plastpåsen och plockade upp några stycken.
Sedan smackade han belåtet och bekräftade att pelmeni visst påminde om ravioli.
Vi inledde dagarna på tåget med en lugn
frukost i restaurangvagnen. Frukosten var helt i sin ordning: antingen yoghurt,
bröd, ost och skinka eller så ägg och korv stekta tillsammans i en liten panna.
Kaffet var egentligen det enda som inte var något vidare.
I Novosibirsk hade det kommit på ett par
nya resenärer i vagnen. Efter Krasnojarsk, som vi passerade vid tvåtiden på
eftermiddagen lokal tid, inträffade något intressant. Just på vår vagn hade en
stötdämpare gått sönder, men det visade sig inte innebära något problem. På
bara femton minuter under tåguppehållet hade den bytts ut av underhållspersonal
som jobbade mycket koncentrerat och precis visste vad de gjorde. Nästa stora
anhalt var staden Irkutsk, inte långt från den mäktiga Bajkalsjön.
Passagen av Bajkalsjön var en attraktion i
sig. Den stora sjön och dess inramning var magnifik och en fantastisk
naturupplevelse. Jag mindes kinaresan 1972. Då satt jag i restaurangvagnen och
åt frukost tillsammans med en grupp vietnameser när vi närmade oss Bajkalsjön. Vietnameserna
började spontant applådera när tåget passerat krönet efter en lång
uppförsbacke, himlen öppnat sig och Bajkalsjöns blanka spegelyta bredde ut sig
nedanför oss. Det var inte riktigt samma känsla denna gång. I motlutet före
krönet satte jag mig i alla fall på en av de små fällsitsarna i korridoren, tittade
ut genom fönstret och försökte frammana den speciella känslan från den tidigare
resan. Nere vid sjön stannade tåget till en stund. Där såldes rökt fisk, och
vår franske medpassagerare köpte sig ett stort fång. Inte kunde han missa en
sådan kulinarisk upplevelse!
Från
staden Ulan Ude mot den mongoliska gränsen var järnvägen inte längre
elektrifierad. Framdriften togs över av ett diesellok. Vid den ryska
gränsstaden Nausjki fick vi dröja kvar i mer än två timmar. Orsaken var att den
koreanske passageraren i vår vagn hade fel på visumet. Bankkontoret på stationen
var stängt, så vi kunde inte växla våra ryska pengar. Typiskt, just nu när den
borde ha varit öppen.
Transit genom Mongoliet
Pass- och tullkontrollen i Mongoliet utfördes
av kvinnor i gröna, snävt tillskurna dräkter med kort kjol. Svarta stövlar och en
snitsig liten hatt gav intryck av att kontrollen var en statustyngd uppgift. Det
var söndagsmorgon och vid åttatiden anlände tåget till Ulan Bator. Även denna
gång skulle jag gå av under det korta tåguppehållet, knalla runt lite på
plattformen, stiga på igen och sedan åka iväg utan att fått se något av staden.
Jag frågade mig själv om det någonsin skulle bli något mer i Ulan Bator än
detta korta tåguppehåll. Mårten, den unge danske killen i vår vagn, och det
franska paret lämnade tåget för att stanna några dagar i Mongoliet. Istället
steg en ung mongolisk tjej ombord. Hon bar en välsittande svart skinnjacka och
en skick liten ryggsäck. Efter sig drog hon en mindre resväska på hjul. Hon avslöjade
senare att hon var på väg till Peking för att dansa. Det var oklart vilken typ
av dans det gällde.
I Mongoliet var den ryska restaurangvagnen
utbytt mot en mongolisk. Den ryska personalen hade fått stanna kvar vid gränsen,
men skulle gå på tåget igen när det kom tillbaka från Peking. Den mongoliska
restaurangvagnen var strået vassare än den ryska, och man betalade med dollar. Under
dagen gjorde sig naturens krafter påminda: det snöade i Gobiöknen, och till kvällen
blåste det upp till sandstorm.
Även
gränsen mot Kina passerades utan problem. Just när jag slog på min mobil för
att kontrollera att den fungerade, mottog jag ett SMS från SL:s säkerhetschef Johan
Hedenfalk. Det gällde inhyrningen av de tyska tågen till pendeltågstrafiken. På
tal om tåg innehåller gränspassagen mellan Mongoliet och Kina ett intressant
moment: byte av vagnboggier. Detta måste ske eftersom länderna har olika spårvidd.
Bytet gjordes i en depå i den kinesiska gränsstaden Erlien. Vagnarna lyftes upp,
de gamla boggierna kördes undan och bakifrån fylldes det på med nya. Så enkelt
var det!
Kina – Mittens rike
Mot Peking
Genom
kupéfönstret nästa morgon såg vi att marken under natten hade fått ett rejält
snötäcke. Frukosten denna gång serverades i en kinesisk
restaurangvagn av andra klass. Vad saknade jag inte den restaurangvagn som
kopplades på förr vid den kinesiska gränsen. Att stiga in i den vagnen var som
att komma in på förstaklassens kineskrog, med kypare i nystrukna vita
serveringsjackor som perfekt matchade den rödbruna mahognyn och de blå
sidentapeterna på väggarna.
Peking
Det var tisdagen den 23 april, och vi
upplevde den första morgonen i Peking. I Förbjudna staden passerade vi genom
tempel efter tempel tillsammans med tusentals andra turister. Jag mindes förra
gången i Förbjudna staden då jag och en guide hade varit de enda besökarna. Vid
utgången blev vi uppfångade av man som presenterade sig som Joe. Han körde oss sedan
till Stora muren, Sommarpalatset och andra attraktioner. Åke sade att Joe
påminde om Micke Lindskog på Citypendeln – samma lite slängiga stil och
flaxande kavaj och med en osviklig förmåga att plötsligt dyka upp som från ingenstans.
Klockan sex på morgon nästa dag befann vi
oss vid Himmelens tempel. I parken intill templet pågick kinesisk morgongympa –
tai-chi och andra aktiviteter där gamla och unga deltog med stor energi. Några
äldre män hade tagit med sig burar med vackra fåglar som spred skönsång i
parken.
För en turist i Peking fanns det mycket att
se och göra. De få dagar som vi var där hann vi med att besöka bara ett fåtal
av attraktionerna. Maos mausoleum var prioriterat. Framför luckorna till
väskinlämningen kryllade det av människor. Folk sprang som yra höns med väskor
och annat bagage. En del personer knuffade jag helt sonika undan så att jag
snabbt kunde komma fram till en lucka.
Kön till mausoleet var gigantisk eftersom
det var kinesisk semester denna vecka. Ändå behövde vi inte vänta i mer än en
halvtimme innan vi kunde passera kristallkistan med Maos kvarlevor.
Som nästa utflyktsmål valde vi svenska
ambassaden. Där tillbringade jag mycket tid på somrarna i början av 1970-talet.
Att få återse ambassaden efter så många år skulle verkligen bli roligt. Jag
mindes så väl ambassadbyggnaderna med det grå kinesiska teglet och de sintrade bitarna,
instuckna lite här och där i murverket. På ambassaden kom en man fram och frågade
om vi behövde hjälp. Det var ambassadören själv – Rolf Anneling, och vi
språkades vid ett tag. Jag berättade att vi anlänt med järnvägen från Moskva
och att vi snart skulle resa vidare genom Kina. En av de finaste upplevelserna,
sade han, var att ta sig till Guilin i södra Kina och därifrån vidare med
flodbåt till Yangzhou. ”Där är det verkligen otroligt vackert! ”Vilken tur för
oss, för det var just så som vi hade tänkt göra. Först skulle vi dock åka flodbåt
på Yangtsefloden, den Blå floden.
Efter ambassadbesöket promenerade vi
vidare i området och återfann det hus där mina föräldrar hade bott, och jag
själv vid mina besök. Det märktes tydligt att det hade gått trettio år sedan
förra gången. Nu hade träden vuxit upp, och gården intill husen hade fått en
helt annan grönska. Gatan utanför var full av barer och restauranger – de
flesta i västerländsk stil.
Vi fortsatte till tunnelbanan för att åka med
den tillbaka till hotellet. På vägen till stationen passerade vi två stadionanläggningar
om vilka det sagts att de under Kulturrevolutionen hade använts för
folkdomstolar. Tunnelbanan i Peking var ren och snygg och gick mjukt och fint. Ovanför
vagnsdörrarna satt en informationstavla som föreställde spårnätet, med ljusdioder
som markerade stationerna. På kvällen åt vi pekinganka på en restaurang som rekommenderades
av Lonely Planet. Nästa dag skulle vi åka vidare.
Nu
började den mer äventyrliga delen av resan, tyckte både Åke och jag när vi steg
upp morgonen därpå. Från Stockholm hade vi tagit med flygbiljetter för att resa
vidare till Chongqing. Utöver dessa hade vi ingenting bokat utom hemresan från
Singapore. Planen var nu att flyga till Chongqing och därifrån åka båt på Yangtsefloden.
Flygresan till Chongqing gick bra, men maten ombord var inte mycket att hurra
för: ett korvbröd med ost för en resa på ett par timmar!
Chongqing
och flodbåt på Yangtsefloden
Flygbussen in till Chongqings centrum stod
och väntade på bussterminalen. Från centrum åkte vi vidare i taxi till hotell
Chung King som vi hittat i Lonely Planet. Hotellet låg nära floden och passagerarbåtarna,
vilket passade oss bra. Taxichauffören var väldigt pratsam och försökte hela
tiden att få kontakt med oss. När jag betalade tittade han litet småslugt på
mig som om han ville säga något. Jag blev inte klok på vad han menade, kanske
ville han ha mer dricks, men det verkade inte så. Hotellet verkade bra, och vi
fick ett standard dubbelrum som inklusive frukost kostade 268 yuan per natt.
Flodbåtarna på Yangtsefloden låg bara på tio
minuters gångavstånd från hotellet. Efter att ha släpat upp bagaget på rummet, gick
vi ut på stan och uppsökte biljettkontoret där båtresorna såldes. Kontoret hade
tyvärr stängt så här dags, så vi fick återkomma nästa dag. På natten ringde
telefonen, och jag hann inte svara första gången. Strax ringde det igen, och i
andra änden uppfattade jag en kvinnoröst som sade: ”Do you want a message?” Jag
svarade sömndrucken: ”No”. Jag tänkte att imorgon kan jag fråga i receptionen.
Meddelandet kan gott få vänta till dess, ingen hemma visste ju att vi var just
här, på detta hotell.
Det låg inget ”message” och väntade på oss
i receptionen nästa morgon. Den unge kinesiske portieren skakade på huvudet,
och verkade inte förstå ett dugg när jag frågade. Då gick det upp ett ljus, och
jag insåg vad kvinnan i telefonen hade sagt. Förstås hade hon menat ”massage”
och inte ”message”. Vår pigge taxichaufför hade nog haft ett finger med i
spelet. Han hade ju oväntat dykt upp när vi checkade in och snokat efter något.
Biljettkontoret höll precis på att öppna
när vi kom dit. Vi köpte båtbiljetter till Yichang och såg fram emot att få
uppleva passagen genom The Three Gorges (De tre ravinerna). Den ansågs vara en
stor tilldragelse på Yangtsefloden. Personalen på biljettkontoret pratade bara
kinesiska, så biljetterna tog lång tid att köpa. Tack och lov fick vi hjälp av
en yngre välskräddad kinesisk man som pratade mycket god engelska. Han
förklarade att vi skulle få åka med en kinesisk grupp och att båten skulle avgå
klockan tio, dvs. om cirka trekvart. Vägen till båten kantades av människor som
sålde cigaretter till båtpassagerarna. Varför gjorde de detta? Svaret skulle vi
få senare, på båtresan.
Båten visade sig vara en riktig rishög och
verkade helt skrotfärdig. Efter ett par timmars färd lade vi till vid det lilla
samhället Fengdu. De kinesiska passagerarna försvann snabbt iväg till en
nöjespark. Åke och jag stannade kvar för att gå omkring i staden och betrakta
folklivet. Mycket folk var i rörelse, och på gatorna pågick vild kommers av
grönsaker, kött och andra livsmedel. När vi lade oss till sängs på kvällen var det
iskallt i hytten, så vi kröp ner utan att ta av oss ytterkläderna.
Tidigt
i ottan dagen därpå – lördagen den 27 april – lade båten till vid Wan shu. Gruppen
med kineser åkte på bussutflykt igen, denna gång för att besöka ett tempel. Åke
och jag tackade nej till också denna utflykt. När vi steg av båten, noterade vi
att tjejen som skötte båtens enda kiosk hade sovit där under natten, insvept i
ett jättetjockt täcke! Det var alltså inte bara Åke och jag som hade frusit på
natten. Vi lade också märke till att andra passagerare hade dragit på sig en träningsoverall
under ytterkläderna för att hålla sig varma. Wan shu, Fengdu liksom andra
samhällen längs floden såg ut som riktiga spökstäder. Underhållet hade upphört,
eftersom dessa samhällen skulle komma att dränkas genom den enorma vattenkraftsdamm
som var under uppförande i Yangtsefloden. I stället hade en ny infrastruktur
vuxit fram, högre upp på flodbranten. Vi lunchade på en uteservering i Wan shu
där det serverades wokad färskpotatis, något som jag aldrig förut ätit i Kina. Åkes
passade på att köpa cigaretter för de som såldes ombord på båten var svindyra. Se
där, då fick vi förklaringen till de många cigarettförsäljarna i Chongqing. The
Three Gorges var mycket imponerande och fascinerande, liksom det stora
dammbygget som pågick intill.
Yichang
Ungefär vid midnatt lade båten till vid Yichang,
slutstation för Åkes och min båtresa. Före dess hade vi passerat en jättesluss
som rymde flera stora båtar av vår typ. Den var enorm som mycket annat i Kina.
I Yichang tog vi in på Ge zhou ba hotel och kom i säng vid tvåtiden.
Trots
den sena timmen kvällen innan, vaknade vi tidigt på söndagsmorgonen. Jag var urtrött,
något som tillhör ovanligheterna. Hotellpersonalen var mycket tillmötesgående
och hjälpte oss att komma vidare till Guilin. Att flyga från Yichang var tydligen
ingen bra idé. Vi fick rådet att istället ta bussen till Wuhan och flyga
därifrån. Bussresan gick trögt och tog fyra timmar.
Wuhan
Wuhan var en jättestad med ett myllrande folkliv. Av en fransman på
gatan fick vi veta att det pågick en festival i staden. Resebyrån, där vi
skulle köpa flygbiljetterna till Guilin, var inte lätt att hitta. Med hjälp av
en polis fann vi den till slut. Polismannen drog med mig till en bank där en
bankkassörska, som pratade litet engelska, berättade att resebyrån låg på gångavstånd
och flera våningar upp i ett vanligt flervåningshus. Vi blev rekommenderade att
bo på ett hotell i närheten, hotell Xun li men. Ett standardrum för två kostade
där 358 yuan per natt. Rummet låg högt upp med förträfflig utsikt över en
livligt trafikerad trafikrondell. Efter middagen nere på stan, gjorde Åke och
jag samma reflektion i den svala kvällsluften på vägen hem till hotellet: den
riktiga värmen, som vi hade väntat på så länge, hade ännu inte infunnit sig.
Det
var måndag och en ny vecka började. Jag hade naturligtvis fått ont i halsen efter
den iskalla båtturen på Yangtsefloden. Det var väl därför som jag hade känt mig
så trött på morgonen i Yichang. Till Wuhans flygplats kom vi snabbt och
bekvämt. En grupp fransmän försökte tränga sig förbi i kön till incheckningen,
men Åke och jag stod emot trycket. Fransmännen muttrade något om att vi var
amerikaner. Då högg jag i direkt och sade att vi var ”Suédois”, och då tystnade
de tvärt.
Guilin
Guilin var mycket
vackert, det såg vi redan under bussfärden från flygplatsen och in till stan.
Höga trolska sockertoppsberg tornade upp sig i fjärran, och luften hade fått
värme – äntligen! På Kinas internationella resebyrå CITS bokade vi hotell för
natten och en båtresa till Yangshuo på floden Li följande dag. Två övernattningar
i Yangshou fick vi också med. På kvällen promenerade vi i Elephant Trunk Park
och hamnade i diverse turistfällor. Den värsta var väl en fjättrad skarv som
visades upp för nyfikna och kanske som vi lite beklämda turister.
Båtresa
på floden Li och uppehåll i Yangshou
Det blev tisdagen den 30 april och det var
alltså Valborg. Båtfärden utmed floden Li var verkligen en skönhetsupplevelse.
Floden kantades av sockertoppsberg, och många av dem sades det, var förknippade
med en egen sägen. Vattnet var klart och verkade friskare än den gulbruna
smeten i Yangtsefloden. Jag samtalade länge med en trevlig engelsman som vi hade
träffat på bussen till båtterminalen. Han var från London och arbetade med
datorer. Vi kom naturligtvis att prata om kollektivtrafiken i England, och han
var mycket kritisk till privatiseringen av denna. Connex kallade han för ”Anti-Christ”,
det var enligt hans mening det värsta av trafikföretagen i England. Flodresan gick
som planerat och vi kom fram efter tre-fyra timmar.
Yangshuo var en liten trevlig stad,
omgiven av de typiska sockertoppsbergen. På andra sidan floden bodde lokalbefolkningen
medan vår sida dominerades av restauranger, hotell och annan turistservice. Vi
upplevde staden som mycket västorienterad. Jag tyckte att den påminde om Saint
Jean de Luz vid Frankrikes atlantkust. Kanske var det de många ungdomarna från
väst – ryggsäcksfolket – som gav staden dess västerländska karaktär.
Nästa resmål var Hong Kong och det lockade
alltmer. Vi slopade därför en av övernattningarna i Yangshou och började
planera nästa etapp. Det slutade med att vi bokade platser på en nattbuss som
skulle ta oss till Shen zhen, strax norr om Hong Kong.
På kvällen åkte vi tillsammans med en tysk
grupp på en intressant lokal begivenhet – fiske med skarvfåglar. När fiskafänget
var avslutat och vi steg ur fiskebåten, stod skarvarna på rad och vinkade
farväl. Väldrillat och typiskt kinesiskt på något vis.
Nästa
dag, som var första maj, försiggick ett intensivt och högljutt firande i
staden. Mängder av kinesiska smällare brändes av på gatorna. I avvaktan på
nattens bussresa passade Åke på att klippa sig. Frisören frågade då och då mig vad
jag tyckte om resultatet. Att fråga Åke brydde han sig inte om.
Sleeper
Yangshou – Sen zhen
Klockan
sju på kvällen skulle nattbussen avgå till Sen zhen. Vi väntade på hållplatsen tillsammans
med en ung holländare som var drygt två meter lång. Vi hade sett fram mot en
fin långfärdsbuss, luftkonditionerad och med sköna säten som man kunde sova
gott i. Dessvärre var bussen en ”Sleeper”, vilket var något helt annat – någon
gräsligare buss hade Åke och jag aldrig sett. Möbleringen utgjordes av tre
rader med taksängar i metall, sammanlagt 34 sovplatser. Åke hamnade på en
överslaf i mellanraden, så trång att han var tvungen att vika ihop sig för att
få plats. Längst bak i bussen, i en hörna, låg ett ungt par. Pojken gjorde ideliga
framstötar och klämde flickan både här och där medan hon värjde sig frenetiskt.
På sluttampen blev ett litet barn kissnödigt i slafen intill. Pappan lät då barnet
pinka i en plastkasse och kastade sedan helt frankt påsen med sitt innehåll rätt
ut genom ett sidofönster.
Hong Kong
Efter tolv timmars resa var vi så framme i
Shen zhen, efter att ha åkt taxi sista biten tillsammans med den långe
holländaren som var anmärkningsvärt pigg efter bussresan. Gränspassagen till
Hong Kong gick bra, och vi hamnade strax på ett tåg in till järnvägsstationen
på Kowloon. Det tog inte lång tid förrän vi blev uppraggade och erbjudna ett
rum på Mirador Arcade i Kowloon hotel, ett antal våningar upp i en stor och
stökig byggnad. Vi installerade oss på hotellet, och tog därefter färjan över
till Hong Kong Island. Hela detta Hong Kong låg nu öppet för oss! På kvällen lyftes
vi upp av the Peak Tram till Victoria Hill. Från toppen såg vi en lång stund ut
över världsstaden Hong Kong – vilken fantastisk syn i det djupa kvällsmörkret.
”Copy watch – Lolex, come and see mister,
just for you”. Från morgon till kväll stod mängder av försäljare utanför
hotellklustret Chunking Mansions litet längre ner på Nathan Road. De påkallade aggressivt
turisternas uppmärksamhet. Även urmakarna försökte på alla sätt att locka till
sig förbipasserande. För oss blev det ändå ingen klocka, men väl ett par nya
läsglasögon åt Åke. Jag prutade ordentligt, så vi fick ett hyfsat pris plus ett
elegant fodral till glasögonen.
Dag två i Hong Kong hade vi vikt åt stadens
kollektivtrafik. Vi inledde med tunnelbana från Kowloon över till Hong Kong
Island. Där fortsatte vi med en dubbeldäckad spårvagn som framfördes på bara en
boggi. Vi satte oss längst bak i övervåningen med bra utsikt över gatuvimlet.
Det ryska tennisesset Anna Kournikova blickade ner på oss från en jättelik
reklamskylt för Omegaklockor. Betala fick vi göra vid avstigningen, och det
kändes ovanligt. För att komma tillbaka till färjeterminalen tog vi en
dubbeldäckad buss, sådana fanns det gott om i Hong Kong. Innan dagen var slut
passerade vi terminalen på Kowloon för färjorna till Macao. Det fanns bara fyra
platser kvar på katamaranerna till Macao nästa dag. Vi köpte två biljetter till
fullt pris även om en av oss hade kunnat få pensionärsrabatt.
Färden nästa dag med katamaranen till
Macao tog 75 minuter. Det märktes att det årliga formel 1-loppet Macao Grand
Prix hade satt sin prägel på Macao. Många fina vägar och gator hade byggts för
racerbilarna, och kanske hade också kasinot kommit till för biltävlingens
skull. Förutom detta gjorde Macao inget större intryck på Åke och mig.
Den sista dagen i Hong Kong besökte vi Hong Kong Island en sista gång
för att suga i oss allt som gick av stadens miljö och atmosfär. Planet mot
Kuala Lumpur lyfte ungefär klockan halv fyra.
Malaysia
Kuala
Lumpur
Eftersom det var belagt med dödsstraff att
föra in narkotika i Malaysia, var det inte utan en känsla av obehag som vi
passerade tullkontrollen i Kuala Lumpur. Chauffören på flygbussen var hygglig och
körde oss till ett billigt och hyfsat hotell – Comfort Inn.
Återigen ny vecka, denna gång i Malaysia. Målet
var att besöka Kuala Lumpurs enorma byggnad Twin Towers. Det tog en bra stund
att promenera dit från hotellet. Byggnaden var tyvärr stängd på måndagar, så
denna gång blev det inget besök. På vägen tillbaka till hotellet krockade vår
nya fina taxi med en cykel. Chauffören blev naturligtvis urförbannad och skrek
långa svordomar efter cyklisten.
På kvällen gav vi oss ut i Kuala Lumpurs
nattvimmel. Den ena hallicken efter den andra kom fram och erbjöd välvilligt sina
tjänster. ”Chinese lady is waiting for you”, sade mister Eddie och stack åt mig
sitt visitkort. Tjänsteutövarna själva, ja, de fick beställningarna på mobiltelefon.
Nästa dag försökte vi på nytt med Twin
Towers. Vi fick tid för uppstigning klockan kvart över ett, och då skulle vi få
komma upp till Skybridge, dvs. bryggan mellan de två tornen på 41:sta våningen.
I mellantiden åkte vi till busstationen Puduraja och köpte biljetter till
Mersing på Malaysias östkust. Dit skulle vi fortsätta nästa dag för att bada
och sola bland söderhavsöarna. Från Skybridge hade vi god utsikt över staden.
På
hemvägen passade vi på att pröva den omtalade frukten Durian som salufördes på
många av marknaderna. Den luktade förfärligt och smakade som surströmming. I Malaysia
verkade den ändå vara mycket uppskattad. På grund av den fräna lukten var
frukten förbjuden att ta med på hotellen.
Mersing
samt öarna Pulau Rawa och Pualu Besar
Bussen från Kuala Lumpur till Mersing
segade sig rofyllt fram genom Malaysias regnskog. Vi stannade till i en
halvtimme för en bensträckare vid en sjaskig uteservering. Maten låg upplagd
utan något som helst skydd och var överhopad med flugor. Åke och jag avstod från
att äta, mer än gärna. När vi kom fram till Mersing var vädret mulet men det
var varmt, vilket var viktigast. Vi tog in på ett av Mersings flottare ställen
– hotell Timotel. Där bodde fler svenskar fick vi veta. Ett svenskt TV-team var
där för att spela in Expedition Robinson. Mersing bar flera spår av Robinsonprogrammen,
bland annat ett kontor på stan för det svenska TV-teamet.
Dagen därpå köpte vi båtbiljetter och gav
oss iväg till ön Pulau Rawa, inte så långt ut från Mersing. Färden dit tog bara
en halvtimme. Pulau Rawa var en lugn och pittoresk ö med sköna bad och 30
grader i vattnet. Vid ett tillfälle, då jag låg i vattnet och plaskade, samtalade
Åke med mannen som hyrde ut snorklar och annan dykutrustning på ön. Han
berättade om en grupp finländare som varit på besök. De hade sagt att man i
Finland badade bastu. Något så dumt hade han aldrig hört talas om – att värma
upp sig på det viset! Han beskrev också smugglingen av cigaretter och annat
gods som förekom bland öarna utanför Mersing.
Efter badet tog vi var sin öl. Vi konstaterade
att i Malaysia drack vi Tiger som var ett gott öl och passade bra som
törstsläckare i värmen. I Kina, där ölet också var mycket bra, var Tsingtao ett
vanligt märke. Dessutom fanns det många lokala ölsorter av bra kvalitet. Även ölet
i Ryssland fick klart godkänt. Det ryska ölet var något helt annat än ölet under
sovjettiden. Borta var det ”sockerbeska” dricka som serverades vid
rumstemperatur. Efter middagen betraktade vi stjärnhimlen, men stjärnbilderna var
svåra att urskilja; det kom för mycket ljus från alla kulörta lyktor som hängde
i träden.
Efter två övernattningar vände vi tillbaka
till Mersing. Rummet på Hotel Timotel var iskallt denna gång. Redan morgonen
därpå bar det iväg igen, till Pulau Besar. Även denna ö var mycket trevlig, men
kanske inte lika pittoresk som Pulau Rawa. På Pulau Besar fanns mycket rester från
inspelningarna av Robinsonprogrammen. Halvruttna repstegar låg slängda på ett
ställe, och det verkade som TV-teamen hade bott alldeles intill.
Återkomna till Mersing efter badsejouren på Pulau Besar köpte vi
bussbiljetter till Singapore och knallade vidare till hotell Timotel – ”vårt”
hotell. ”Ni har redan fått rabatt”, sade kvinnan i hotellreceptionen när jag försökte
att pruta på hotellpriset. Nästa morgon packade vi ihop våra prylar inför
bussresan till Singapore. Åke började leta efter sin badmössa, men kunde inte
hitta den. Inte undra på det, för den hade jag norpat åt mig och stoppat ner
hans ryggsäck. Packad och klar, med andra ord. Bussresan till Singapore
beräknades ta omkring tre och en halv timme. Det var inte många resenärer med i
bussen, och färden var långsam och tråkig.
Singapore
Vi åkte taxi från busstationen i Singapore
in till centrum. Av taxichauffören blev jag tillsagd att använda säkerhetsbältet.
I Kina hade det varit tvärtom, något bälte hade jag absolut inte fått använda. Taxin
passerade en elektronisk vägport, och som tillägg till taxipriset betalade vi
trängselavgift. Vi tog in på Summer View Hotel, i ett litet fönsterlöst rum med
en ljustavla som fingerad fönsterutsikt.
Vid frukosten låtsades vi inte tillhöra
hotellets gäster. Istället för att gå direkt till frukostmatsalen, tog vi en
omväg via gatan. Frukosten var nämligen billigare om man inte bodde på
hotellet. Sedan blev det en lång vandring genom Chinatown med sikte på att nå
linbanan till Sentosa Island med dess turistattraktioner. Vi hade biljetter till
Under Water World och en uppvisning av skära delfiner som skulle göra olika
konster. Kvällen avslutades med en Singapore Sling i the Long Bar på Raffel´s
hotel. Ett obligatorium i Singapore!
Vi flyttade nästa dag till ett billigare
hotell men som ändå var av hygglig standard. Vi åkte en sväng med Singapores
rena och snygga tunnelbana och köpte en förbudsskylt mot vandalisering. Skylten
tänkte vi ge till Kjell Hultman när vi kom tillbaka till jobbet. Åke hade flyt
och fick ett redan stängt urmakeri att öppna så att han kunde köpa sig en Rolexkopia.
Efter prutning fick han en fin klocka för 30 singaporedollar.
Det var nu fredag, och vi hade som enda
ambition att besöka Singapores zoo. På tunnelbanan passade vi på att studera
ordningsbestämmelserna ombord. Vi tyckte att vissa överträdelser var riktigt
dyra: att äta i vagnen 500 kr, att röka 1 000 kr och att missbruka nödanrop 5
000 kr. I djurparken imponerades vi av de vita tigrarna. Tyvärr var de riktigt slöa
efter att just blivit utfodrade. Det var ordentligt hett nu, och vi svettades
ymnigt.
Till slut infann sig det oundvikliga: dagen
då vi skulle åka hem till Sverige. För halva priset av en övernattning fick vi
behålla hotellrummet till klockan sex. Det passade oss bra, för flyget gick inte
förrän på kvällen. Nere på stan, på den stora affärsgatan Orchard Road, hade kommersen
ännu inte kommit igång. Vi inväntade att affärerna skulle öppna med var sin
soft ice på McDonald´s.
En sak som jag tyckte mycket om i
Singapore var alla de små fast food-restaurangerna som man träffade på litet
här och där. De var ofta placerade runt en öppen plats med stolar och bord, och
det serverades mat från Asiens alla hörn. När hettan slog till under den tidiga
eftermiddagen, satte vi oss ner nära hotellet på just en sådan typisk fast
food-restaurang.
Planet till Moskva, en IL 86-300, lyfte på
utsatt tid. Bekvämligheten ombord var inte mycket att hurra för, och
inredningen påminde om mock-upen som vi byggde i Hammarby under Vagn
2000-projektet. Något måste ha hänt med planet, för under mellanlandningen i
Bangkok blev vi stående mycket längre än beräknat. Informationen var urusel,
men så kom hux flux ett besked om att planet var färdigt att lyfta. En av motorerna
hade provkörts och sades nu fungera. Planet gav sig alltså iväg, och bevisligen
fungerade nu motorn. Åke och jag undrade ändå om den var helt återställd: för
det tog fyra timmar att nå planets marschhöjd!
Naturligtvis
var vi försenade till Moskva men lyckades ändå hinna med planet till Stockholm.
Vi fick springa, men vad gjorde det när vi snart var hemma! Nästan på utsatt
tid landade vi på Arlanda, men det gjorde inte vårt bagage.
Utro
Asienresan 2002 var en fantastisk upplevelse,
rent av en succé och mina förväntningar överträffades rejält. I stort sett gick
allt som planerat – inga omläggningar av resvägen att tala om, och vi hade inte
drabbats av några sjukdomar. Blir det något mer besök i Kina? Det hoppas jag,
för dit vill jag verkligen åka igen. Gärna med järnväg över Sibirien, och då
ska jag baske mig hoppa av några dagar i Mongoliet.
