Anton
Pavlovitj Tjechov
Tjechov debuterade med berättelser och skisser i små humoristiska
tidskrifter och skiljde inte ut sig från mängden med en gång. Hans tidiga verk är
av högst skiftande värde, till strukturen ligger de nära anekdotgenren.
Humoristiska tidskrifter var ju under 1880-talet underhållande och rent kommersiella.
Därför får man inte sammanbinda uppkomsten av den stora tjechovska talangen med
den lågflygande humoristiska populärlitteraturen. Vaggan för denna talang var
den klassiska litteraturen, vars traditioner den unge Tjechov tillägnade sig
med framgång.
Temat ”den lilla människan” är typiskt för den tidige Tjechov. Man kan
nämna sådana berättelser som ”Tjänstemannens död”, ”Människa i fodral”,
”Krusbär” och andra.
I en rad av Tjechovs tidiga verk framträder gestalter från den ryske
1800-talssatirikern Michail Saltykov-Sjtjedrin såsom ”det triumferande svinet”,
”hårdhandskarna” och ”pompadourerna”. Tjechov använder också konstnärliga grepp
hos Sjtjedrin, till exempel zoologiska liknelser och grotesk. I berättelsen ”Underofficer
Prisjibajev” växlar hyperbolism med lakonism och utvalda, berikande konstnärliga
detaljer som ger hjältens karaktär en nästan symbolisk innebörd. Utan att störa den realistiska
trovärdigheten för typen, väljer Tjechov ut de mest väsentliga dragen och
avlägsnar omsorgsfullt allt som kan skymma eller fördunkla dessa drag.
Tjechovs tidiga berättelser är helt igenom humoristiska, och dessutom är
humorn i dem synnerligen originell och skiljer sig markant från den klassiska
litterära traditionen. I den ryska 1800-talslitteraturen från och med Gogol
hade det slagit igenom med ”skratt genom tårar”, ”det högstämda skrattet”. Det
komiska draget hos Gogol växlade i regel med ”sorgsenhet och djup misströstan”.
Hos Tjechov är skrattet tvärtom glatt och bekymmerslöst smittande, inte ”ett
skratt genom tårar” utan ett ”skratt så att tårarna rinner”.
Mycket ofta i de tidiga verken gör Tjechov komik av dramatiska
situationer som är traditionella för den ryska litteraturen. Till exempel löser
han på ett nytt sätt den i vår litteratur omtyckta konflikten mellan
översittare och offer. Med början i ”Stationsföreståndaren” av Pusjkin, via
Gogols ”Kappan” till Dostojevskijs ”Fattigt folk” och vidare till Ostrovskijs verk
finns en obruten linje av medkänsla för ”den lilla människan”, offret för
orättvisa sociala förhållanden. Men på 1880-talet när opersonliga relationer
mellan människor genomsyrade alla samhällsskikt förvandlades den ”lilla
människan” till den obetydliga människan och förlorade sina mänskliga drag. I
berättelsen ”Den tjocke och den magre” är just ”den magre” mest inställsam, fnissande
som en kines: ”Hi-hik- ers excellens”. Underdånigheten har berövat honom allt levande,
allt mänskligt.
I ”Tjänstemannens död” är ”den lilla människan” Ivan Dmitrijevitj
Tjervjakov (tjerv = mask) på teatern när han oavsiktligt nyser och stänker ner
flinten på general Brizzjalov som sitter framför honom. Denna händelse upplever
Tjervjakov som att ”världen skakar i sina grundvalar”. Han kan absolut inte
förlika sig med att generalen inte ger händelsen skälig uppmärksamhet och lite
för lättvindigt förlåter honom som ”kränkt” den ”heliga” ämbetsmannahierarkin. I
Tjervjakovs lakejsjäl smyger sig in en misstanke. ”Jag måste förklara för honom
att jag inte alls önskade… att det är naturens lag, annars tror han att jag
ville spotta. Tror han det inte nu, så kommer han att tro det sedan!..”
Misstänksamheten växer, han går för att be generalen om ursäkt både dagen därpå
och dagen efter det... ”Försvinn!!”, röt plötsligt generalen, skakande och blå
i ansiktet. ”Vad, ers –het?”, viskade Tjervjakov, knäsvag av skräck. ”Försvinn!!”,
upprepade generaldirektören och började stampa med fötterna. I Tjervjakovs mage
brast något. Utan att se något, utan att höra något ryggade han tillbaka mot
dörren, gick ut på gatan och släpade sig i väg… Efter att mekaniskt tagit sig
hem lade han sig utan att ta av frackuniformen på soffan och… dog.”
Här väcker ”Offret” ingen medkänsla. Det är inte en människa som dör
utan något själlöst byråkratväsen. Låt oss nu uppmärksamma berättelsens nyckelelement.
”Något brast”, inte i själen utan i magen på Tjervjakov. Samtidigt som
skildringen av denna dödliga rädsla är psykologiskt trovärdig har den också symbolisk
innebörd, för en själ var just vad denne hjälte saknade. Det är inte en
människa som lever utan en opersonlig kugge i det byråkratiska maskineriet. Därför
dör han också ”utan att ta av frackuniformen”.
Ivanov, V. 2004
Översättning Anders Börjeson, Stockholm
Södermalm, 2013
© Anders Börjeson, baborjeson@gmail.com
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar