onsdag 13 september 2017

Anteckningar från Sydamerikaresan 2017

Utfärd
   Avresan till Sydamerika skedde den 3 mars med Lufthansa från Arlanda. Tidigt på morgonen lokal tid lördagen den 4 mars landade vi i Rio de Janeiro efter ett krångligt byte i Frankfurt. Natten över Atlanten hade varit lugn och landningen helt perfekt – mitt i prick på utsatt tid. En uppvisning i tysk precision med andra ord.

Rio de Janeiro
  Till hotellet tog jag en av REAL:s bussar. Den hygglige chauffören körde mig ända fram till hotellentrén så när som på femtio meter. Medan hotellrummet iordningställdes åt jag en andra frukost. Vid tolvtiden var rummet klart.
     Hotellet låg nära Ipanema beach. En del påstår att Ipanema håller högre kvalitet än Copacabana, som är mer för turisterna. Ute var det varmt, eller snarare hett – termometern visade runt trettio grader. Ipanema, som också är namnet på en stadsdel, var full av människor som slappade och småpratade under utspända solparasoll, medan andra flanerade på strandpromenaden. Siktade de månne in sig på någon av de små serveringarna som låg utspridda där?
     På hörnet, helt nära hotellet, fanns en anspråkslös uteservering. Den gjorde inte mycket väsen av sig. Maten var enkel men välsmakande och den blev mitt regelbundna matställe i Rio. Jag beställde grillad fisk alternativt grillat kött och garnityret var alltid detsamma: ris, pommes frites och svarta bönor. Den som så önskade kunde beströ anrättningen med farofa (cassavamjöl) som ställdes fram på bordet i en särskild skål. Till detta passade en stor kall öl alldeles förträffligt och säkrade också vätskebalansen i värmen.
   Söndag den 5 mars. Redan tidigt på morgonen når värmen och luftfuktigheten nya höjder. Jag bokar plats på en favelautflykt nästa dag hos de trevliga farbröderna i receptionen och sen ger jag mig ut på stan. För att göra vad då? Ta en långpromenad, så klart! Efter fem heta timmar återvänder jag  – varm, genomsvettig och utmattad.
     Längs promenadvägen hade jag tittat in i en minimal butik och köpt lite vatten. Vattnet hade varit iskallt och hela flaskan hade jag dragit i mig i ett enda svep. Jag hade passerat Copacabana, stannat till en stund och tittat på de som spelade fotboll, passerat genom en bullrig vägtunnel och vänt tillbaka till hotellet längs en annan väg ovanför de välkända beacherna. Vägen gick i kanten insjön i Rio och solen hade skinit starkt. Min tunna långärmade jacka hade ändå gett ett skapligt skydd för det ultravioletta ljuset. Litet röd hade jag blivit här och där när jag tittade mig i spegeln på hotellrummet.
      Efter lunchen slappade jag på rummet. Nu gällde det att vila benen inför kommande uppgifter. Middagen avåts i kvällningen på den lilla serveringen på hörnet. Det blev kött denna gång.
     Favelautflykten nästa dag var verkligen intressant, mycket tack vare en fantastiskt bra guide. Han var kunnig och vältalig. Chiago hette han, och namnet ska uttalas som Chicago utan c lät han berätta. På programmet stod två favelor – en mycket brottsbelastad och en där det rådde lag och ordning. Luften på eftermiddagen var extremt fuktig och på kvällen började det regna. 
   Nästa morgon tog jag mig ända till Flamengo beach. Det var som att vandra texten i Deidres samba av Cornelis fast i omvänd riktning (mellan playa de Flamengo och det fagra Ipanema finns de rikas heta stränder…)

Brasilia
Det blev den 8 mars, den Internationella kvinnodagen. Ingenting av det märktes dock på hotellet. Nu var det dags att förflytta sig till Brasiliens huvudstad, Brasilia. Flygresan dit gick fort och bekvämt och till hotellet åkte jag med Executive Bus. Konduktören, en äldre man, hjälpte mig av med bagaget alldeles intill hotellet. När jag klev av skakade vi hand för att bekräfta vårt goda samarbete.
     Vilket flyt! Redan före frukosten nästa morgon hann jag boka en City Tour i Brasilia. Klockan nio skulle guiden hämta upp mig på hotellet, och rundturen skulle sträcka sig över tre timmar. Vi skulle framförallt besöka Niemeyers arkitektoniska skapelser, de som bidragit till Brasilias världsberömmelse. Niemeyers mest kända byggnad är väl annars FN-skrapan i New York.
     Rundturen blev dock framflyttad till eftermiddagen eftersom den engelsktalande guiden tillsjuknat under natten. Nåväl, jag slog i stället en lov på egen hand under ett par timmar. Brasilia är sannerligen en speciell stad, men jag undrar om jag skulle vilja bo där permanent. Staden är genomplanerad ”uppifrån och ner”, medan andra städer har fått växa organiskt. Hotell och andra funktioner i är samlade i separata enklaver. Dagen avrundades med en kycklingburgare på hotellrummet inköpt på Brasilia Shopping, ett par minuters promenad från hotellet.
     Trafiken den så kallade Monumentalaxeln, den breda huvudväg som genomkorsar hela Brasilia, är intensiv mest för jämnan. Mest är det personbilar, men det är också bussar i snabb förflyttning. På vissa avsnitt har Monumentalaxeln sex filer i bägge riktningar. De många fordonen till trots flyter trafiken på utan större störningar.
     Marken i Brasilia är röd som i Afrika. Det är lateritjord, även kallad järnsten, och den är rik på järn- och aluminiumoxider.
     Avresedag den 11 mars. Denna gång flyger jag till Montevideo med planbyte i Sao Paolo. Hotellpersonalen i Brasilia är bland de trevligaste jag mött. Ofta stod vi bara och pratade en stund om ditt och datt, om roliga och intressanta saker. Med Gustavo fick jag bäst kontakt. Han trivdes bra i Brasilia, sa han, och Sverige skulle han vilja besöka någon gång. Bussen till flygplatsen var samma Executive Bus som vid ankomsten. Samma konduktör dessutom. Busslinjen ingår i det allmänna trafiknätet och kör en given slinga hela dagen. Taxan var bara 12 R$.

Montevideo
     Att göra en mellanlandning kan ibland vara kinkigt. Jag minns särskilt Charles de Gaulle för några år sedan, då ett plötsligt snöoväder i Paris räddat mig från att missa avgången till Stockholm. För att byta plan i Sao Paolo fanns dock det gott om tid – nästan en och en halv timme – och vi hade kommit iväg från Brasilia tidigare än planerat. Goda vibbar, alltså.
     På grund av förtidig landning blev vi fördröjda av andra plan när vi taxade in till gaten i Sao Paolo. Var det kanske då som turen vände?
     Hur som helst, efter pass- och säkerhetskontrollen, förflyttade jag mig i rask takt mot Terminal 3, Montevideoplanet skulle avgå därifrån enligt min biljett. Nästan framme vid gaten kasta jag en blick på en av de fåtaliga informationstavlorna utmed gångvägen. Den meddelade, tyvärr, att Montevideoavgången nu skulle ske från Terminal 2 och att ombordstigningen var tidigarelagd tjugo minuter. Långa benet före var det alltså som gällde nu. Jag hann fram i tid, inga problem, för ombordstigning hade just börjat och kön av väntande passagerare var lång. Och jag drog en lättnadens suck. Planet landade i Montevideo en halvtimme före utsatt tid och taxade in till gaten helt normalt. Suntransfers körde mig till hotellet efter viss väntan vid utgången. Somnade, det gjorde jag kvart över två. Ungefär.
     Första dagen i Montevideo började med – just det – en långpromenad. Mitt hotellfönster vette ut mot havet och jag kände starkt för att vandra utmed det blanka vattnet i den soliga, men lite kyliga morgonen. Hela dagen strövade jag omkring, främst i den gamla stadsdelen, innan jag stöp i säng tidigt på kvällen. Det hade blåst kraftigt under dagen och på natten stormade det så att vågorna gick höga. Det var nästan så att palmkronornas långa blad slickade marken. Jag vaknade tidigt. Det hårda vädret hade lagt sig och havet var åter lugnt. 
     På förmiddagen denna andra dag gick jag till köpcentret Tres Cruces för att köpa bussbiljett till Colonia, dit jag skulle resa nästa dag. Tres Cruses låg på andra sidan stan och vägen dit var ganska lång. Biljettköpet var däremot snabbt avklarat och på vägen tillbaka inhandlade jag kvällsmat för ännu en middag på rummet.
     Jag upplevde Montevideo som en mycket angenäm stad: fina miljöer i den gamla stadsdelen och trevliga hjälpsamma människor, men ack så smutsigt. 
     Men nu är det den 14 mars och jag ska lämna Montevideo med buss senare under dagen. Med bussbiljetten till Colonia nedstoppad i fickan och resväskan packad, var jag redo för frukost. Matsalen var vänd mot havet och panoramautsikten lät inte skämmas för sig. Matsalen var idag intagen av tyska och brittiska pensionärer på rundresa. De var nu i full färd med att länsa frukostborden som utsvultna rovfiskar, när jag som ensamturist gled in i salen.
     Vid niotiden checkade jag ut. Coloniabussen från Tres Cruces avgick planenligt och efter två och en halv timme var vi framme efter en lugn och behaglig färd. Hotellet i Colonia var litet och bohemiskt och beläget bara 5 minuter från bussterminalen. Den pratsamme portieren tog fram en karta och började rita. – Promenera genom stadens historiska del, den ligger alldeles intill hotellet, sa han. Och så blev det.
     Colonias historiska stadsdel var mycket pittoresk. Här och där, ganska ofta, dök det upp små uteserveringar fulla av människor som slagit sig ner för en öl, kaffe eller nåt att äta. Perfekta ställen för dem som gillar att hänga.

Buenos Aires
Det är den15 mars och tidig morgon i Colonia. Idag skall jag dra vidare till Buenos Aires. Färjan Seacat ska avgå 09.30, och resenärerna har anmodats att checka in minst en timme i förväg. Det passar illa med hotellets frukost som serveras från kl 08.00. Men den pratsamme portieren är inte bara pratsam utan också förekommande. Innan jag lämnar hotellet, har han hunnit sticka åt mig en kopp kaffe och ett par kringlor, en mini-frukost i flygande fläng. Tack!
     Exakt på utsatt tid lämnar Seacat hamnen i Colonia. Hotellportiern har sagt att överfarten till tar en timme. Det stämmer. En timme efter ankomsten till Buenos Aires, till fots, kommer jag till hotellet – Tango de Mayo.
     Nästa dag, den 16 mars, fyller Natasja år, och jag skickar henne ett e-mail med gratulationer. 
     Ett nytt hotell betyder en ny frukostmeny. Alla hotellfrukostar är lika men vissa är mer lika än andra. Det är en modern frukostmeny på Tango de Mayo. Hotellet satsar på nötter och frön till yoghurt och egen blandad fruktcocktail. Ett bra och uppskattat initiativ!
     Vid bordet intill, den här morgonen, slår sig ett udda par ner. Hon, ung i kort-kort och han, äldre i rostbruna manchesterjeans och den fulaste skjorta jag sett på länge. Stora blaffiga blommor på svagt beige och gul botten. – Kan det vara ryssar, tänker jag. Jo minsann, så är det. Språket avslöjar dem.
     Snart är det dags att återuppta arbetet – det vill säga – att ta en vända på stan. Morgonen är sval, nästan kylig, utetemperaturen bara femton grader. Sen blir det varmare och eftermiddagen är het och skön.
     Jag promenerar ner Avenida de Mayo som är fylld av människor i rörelse. Längst ner väntar Casa Rosada, huset där Evita Peron talade till folket från en balkong. Bakom Casa Rosada finns ännu en attraktion. Det är gångbron ritad av Calatrava, arkitekten bakom Turning Torso i Malmö. Kvinnornas bro kallas den. 
     Jag sträcker sen ut stegen mot Desnivel, restaurangen som Micke hade rekommenderat för deras fantastiskt goda kött. Jag kom fram för tidigt. Restaurangen var visserligen stängd, men bakom glasrutan rörde sig personal, så den skulle nog snart öppna. Jag väntade en stund utanför tills en äldre man som verkade vara en av kyparna fick syn på mig. Han bjöd mig att komma in och ordnade så att jag fick min eftertraktade lunch – en Biff de Chorizo. Vilket kött var inte det!
     På kvällen blev det fotbollsmatch framför TV:n. Manchester United mot Rostov i Europacupen. Zlatan klackpassade snyggt till en medspelare som skickade bollen i mål. – GOAL! vrålade TV-kommentatorn. GOAL!
     Zlatan ja, det var igår det. Idag vandrar jag åt ett annat håll, till kyrkogården med Eva Perons grav. Ett amerikanskt par fotade mig vid graven. 
     De följande dagarna i Buenos Aires vandrade jag till stadsdelarna San Telmo och La Boca. Den senare inhyser La Bombonera, fotbollslaget CA Boca Juniors hemmaarena. Innan jag flög hem hade jag promenerat genom staden i alla dess huvudriktningar.
     Jag kom att tycka om Buenos Aires också. Min stolsgranne på planet till Montevideo hade sagt, att är man i Buenos Aires bör man absolut äta Biff de Chorizo och – lite otippat – pizza. I bägge fallen stämde det.

Hemfärd
Måndag 20 mars, dags att resa hem. Morgonen är solig och dagen kommer att bli riktigt het. I Stockholm är det bara några plusgrader men imorgon ska det bli varmare.
     Jag hade anlitat hotellets taxiservice till flygplatsen. Efter sedvanlig incheckning, gängse säkerhets- och migrationskontroll där mina fingeravtryck inte hade låtit sig registreras, log kontrollanten mot mig och släppte ut mig i avgångshallen. Mina återstående argentinska pesos räckte precis till en rejäl fernet branca före avfärd. Passagerarna och personalen på Lufthansaplanet tilltalade mig på tyska. Jag svarade oartikulerat med några enkla tyska fraser och möttes av återhållna leenden.
     Tisdag 21 mars, snart är jag hemma. Den långa flygresan från Buenos Aires hade gått bra. Jag hade sett en kalkonfilm med Brad Pitt och sovit när vi flög över Atlanten. I Frankfurt hade jag hjälpt ett äldre par från Argentina med väskorna. Madammen hade tackat mig på tyska, så klart. 

     Efter en kall besk tysk öl och laxmacka väntar jag nu vid gaten till Stockholm. Det var den resan det. En givande resa. Sydamerika har gett mig många positiva upplevelser och nya referenspunkter. När sker nästa resa och vart åker jag?

Moskva och Sankt Petersburg 14-25 augusti 2016

Resplan
För resan till Moskva och Sankt Petersburg sommaren 2016 hade jag reserverat tio övernattningar sammanlagt, fem i vardera staden. Jag ville framförallt se mer av Moskva än det vi gjorde på BAM-resan 2013. Då hanns bara med en kväll och en förmiddag innan vi satte oss på tåget till Sibirien.

Moskva
 – Satan, vad det regnar! Just utkommen från tunnelbanan stod jag framför en tät grå mur av regn. Jag befann mig vid station Majakovskaja, mitt emot Triumftorget i centrala Moskva. Stationen är en av mina favoriter och sägs ha influerat designen av pendeltågsstationen Stockholms södra på Södermalm. Två möjligheter gavs nu: vända tillbaka till hotellet eller fortsätta som planerat. Jag valde den senare.
     Dagen innan, alltså söndagen den 14 augusti, hade jag flugit från Stockholm-Arlanda och efter två timmar landat på flygplatsen Sjeremetjevo i Moskva. Det lite skraltiga flygtåget till Vitryska järnvägsstationen hade tagit 30 min, och den återstående biten, inklusive bytet på station Kurskaja och incheckningen på hotell Alfa strax intill tunnelbanestationen Partizanskaja, hade gått på en halvtimme den också.
     Installerad på hotellrummet åt jag en enklare middag på resaturangen-puben Kruzjka bredvid hotellet. Klockan var då sju på kvällen. Vädret var molnigt och väderlekstjänsten spådde regn hela nattten och även nästa dag. Och regn det blev det, mer än tillräckligt. Mitt mål för dagen därpå var att ta en promenad i spåren av Bulgakovs kultroman Mästaren och Margarita. Det är inget komplicerat eftersom det mesta av handlingen utspelas i ett ganska begränsat område i Moskva, lagom stort för att promenera igenom på en dag. 
     När jag nu stod utanför station Majakovskaja hoppades jag intensivt på att regnet skulle avta och jag kom att tänka på biljettköpet i tunnelbanan dagen innan. Jag hade bett kvinnan i spärrluckan om en biljett för elva enkelresor, en biljettyp som skulle passa mina resbehov. 
     – Såna biljetter finns inte, svarade kvinnan. Ett déjà vu av sovjettiden hade då genomfarit mitt inre.
     På Triumftorget står poeten Vladimir Majakovskij staty. Majakovskij tillhörde gruppen futurister och har för vissa blivit den ryska revolutionens poet. Förbi torget passerar Stora Sadovajagatan och en bit ner ligger Biskosdammarna. Romanen Mästaren och Margarita inleds där och nu var jag på väg dit. Tjajkovskij-konserthuset och ingången till Bulgakovmuséet gick jag förbi innan jag kom fram till dammarna. Och regnet, det vräkte ner. 
     – Idag blir det nog dagsregn, sa jag till mig själv.
     När jag väl var framme vid dammarna sökte jag skydd från regnet under ett utskjutande tak. Därifrån kunde jag blicka ut över raden av parkbänkar där Woland slagit sig ner bredvid Berlioz, redaktören och ordföranden i den litterära föreningen MASSOLIT och poeten Bezdomnyj, för en besynnerlig diskussion om Jesus existens. Innan jag lämnade Biskopsdammarna hann jag kasta en blick bort mot den förmodade platsen för vändkorset där Berlioz, på väg till MASSOLIT för ett viktigt möte, hade mött sitt öde i form av en en spårvagn. Vilken kraft finns det inte i utspilld solrosolja!
     Via smågatorna i området tråcklade jag mig vidare i riktning mot centrum ner till Spridonovkagatan och hus nr 17. Huset är en riktig praktivilla och anses av vissa vara en av fyra möjliga förebilder för Margaritas bostad, i alla fall när det gäller själva husets arkitektur. Jag stannade till en stund, tog ett foto och stretade vidare, mot Tverskojboulevarden.
     På Tverskojboulevarden nr 25 är Gorkijinstitutet beläget. Byggnaden var Bulgakovs förebild för Gribojedovhuset, det hus som inhyste den litterära föreningen MASSOLIT, dit Berlioz hade varit på väg innan han blev överkörd av spårvagnen. Huset var omgärdat av ett högt staket och skymdes av lummiga träd, så jag det kunde jag knappt se när jag kikade in mellan lövklasarna. Men nu var jag sjöblöt, och det kändes om om det var dags att vända tillbaka till hotellet för att låta kläderna torka till nästa dag. Men jag hade ändå hunnit med en hel del av det som jag planerat. Resten fick jag skjuta upp liksom besöket på Bulgakovmuséet som öppnade först kl. 13.00.

Just nu är det fint väder men kylan i morgonluften vägrar att släppa taget. Idag är det alltså tisdagen den 15 augusti, dag nummer två i Moskva, och jag tar mig ner till frukosten redan vid sjutiden för jag har en lång dag framför mig. Fruktosten serveras för min del i hotellets VIP-matsal som är en mindre matsal lite vid sidan av den stora matsalen som, när jag passrar den, är packad med frukostgäster, de allra flesta från Kina. VIP-matsalen däremot är tom när jag kommer dit. VIP-frukosten på hotell Alfa håller mycket hög klass, tycker jag. Man kan välja mellan allt möjligt gott utöver det som är vanligt för hotellfrukostar: ägghalvor med röd kaviar eller varför inte nygräddade pannkakor med en bit rökt lax och smetana till. Mousserande vin eller öl. 
     Sedan bär det iväg ut på stan. Först tunnelbana till station Komsomolskaja för att bekanta mig med Leningradjärnvägsstationen som mitt tåg till Sankt Petersburg kommer att gå från senare i veckan. Stationen ligger vid ett torg och där ligger också också Jaroslavskijjärnvägsstationen och Kazanskijjärnvägsstationen. Från den senare reste vi, tre förväntansfulla svenskar, iväg på BAM-resan 2013. Vilken resa var inte det!
     På måndagen hade jag hunnit med knappt halva promenaden i Bulgakovromanens fotspår innan det kraftiga regnet tagit ut sin rätt. Alltså, jag började från MASSOLIT där jag slutat på grund av regnet, tog mig över Tverskojboulevarden och fortsatte till Stora Gnezdnikovskijgränden och platsen fär Mästaren och Margarita hade mötts för första gången. Jag vände sedan om och gick Tverskojboulevarden i motsatt riktning, passerade gatan som fått namnet Den svenska återvändsgränden och fortsatte i en lång vid båge över gatorna Nya Arbat och Arbat för att till slut hamna på Pretjistenkagatan. Sedan var raka spåret till tunnelbanestationen Leninbiblioteket för vidare befordran tillbakatill hotell Alfa. Bara besöket på utsiktplatsen vid Moskvauniversitetet återstod nu. 
     – Det sista tar jag imorgon, bestämde jag.
     Hela dagen hade jag varit i rörelse och det kändes i benen. Jag hade hunnit besöka flera av de platser som omnämns i Bulgakovs romanen: ytterligare tre förebilder för Margaritas bostad, ett hus som kunde ha varit Mästarens bostad, stäckningen för Margaritas flygtur och lite till. Området innanför de vrålande ringlederna lämpade sig väl för promenader – lite trafik, lummigt och mycket att titta på. Den snabba hamburgerlunchen inklusive en stor öl på Arbat hade gett mig kraft att hålla igång fotarbetet. 
     – Hela den ölen? hade tjejen bakom disken frågat. 
     Hemkommen till hotellet rundade jag av dagen med Izmailovskij Kreml som är ett kultur- och rekreationscenter beläget strax intill hotellet. Jag frågade några av de andra besökarna var Bunker Stalina låg och fick olika svar. Var det kanske meningen?
     Så blev det onsdag och jag var inne på min tredje dag i Moskva. Jag styrde direkt kosan mot Moskvauniversitetet, sista anhalten för Bulgakovpromenaden. Själva universitet ligger vid Sparvbergen som är ett begränsat höjdområde längs Moskvafloden. Inte långt från universitetetsbyggnaden har man en storartad utsikt över Moskva. Det var säkert härifrån som Woland inklusive sällskap hade flugit iväg mot evigheten. För mig återstod nu egentligen bara ett objekt – huset på Lavrunskijgränden nr 17, mittemot entrén till Tretjakovgalleriet. Huset lär vara förebild för DRAMLIT (Dramatikernas och litteratörernas hus) där Margarita hade landat efter sin flygtur. Lägenhet nr 84 som inhyste kritikern Latunskij förstördes av Margarita. Latunskij, det var ju han som hade krossat Mästaren.
     Jag skyndade tillbaka till tunnelbanan och hoppade på tåget mot station Leninskij prospekt. En bit från den stationen reser sig det fantastiska Gagarinmonumentet i sovjetstil högt upp i luften, och det ville jag se. Men jag klev först av en stund på Sjabalovskaja som är stationen före. Stationen ligger vid den långsträckta Sjabalovkagatan som är central för handlingen i den ryska novell jag hade läst före resan. Tre popplar på Sjabalovka, heter den. Filmatiseringen av novellen hade jag också sett när jag var hemma, men då hade gatan fått namnet Pliusjtjíchagatan som är belägen i en annan del av Moskva. I en kiosk intill stationen köpte jag ett par piroger som jag smällde i mig på en gång. Redan hungrig trots den digra frukosten!
     Resten av dagen ägnade jag åt Tretjakovgalleriet vid Lavrunskijgränden, Usajdba Soluguba på Povarskajagatan, den byggnad som sägs vara förebild till familjen Rostovs hus i romanen Krig och fred och Pliusjtjíchagatan som fick bli den sista attraktionen för dagen. 
     Tretjakovgalleriet är verkligen fantastiskt! Äntligen fick jag tillfälle att återse målningar av Repin och Surikov och de andra Vandringsmålarna och att för första gången stå framför och beskåda Andrej Rubljovs berömda ikon ”Treenigheten”. 
     Men det som skulle föreställa familjen Rostovs hus var inte alls lika ståtligt som jag hade tänkt mig. 
     Pliusjtjichagatan var lugn och lummig och den var perfekt för ett kafé som i filmen Tre popplar. Jag var lite osäker om vägen dit, så jag bad jag en man på gatan om hjälp. Han kom från Kertj, sa han, och beklagade sin dåliga engelska. Han visste egetligen inte alls hur jag skulle hitta rätt bland alla gator i områder utan ville nog mest var vänlig och hjälpsam. Istället vände jag mig till en polis som  en polisbil och satt och fingrade på en mobil. 
     – Gå över glasbron där borta, sa han. 
     – OK, då gör jag väl det då. Och det fungerade alldeles utmärkt.
     Torsdagen, sedan, innehöll två aktiviteter: på förmiddagen Tretjakovgalleriet igen, denna gång avdelningen för 1900-talskonst och modern konst och på eftermiddagen Bulgakovmuséet. 
     Jag hade tänkt att se bara en enda av de många tavlorna i galleriet: Svart kvadrat av Kazimir Malevitj. Naturligtvis blev det annat också, som socialrealism och mer moderna verk. Mycket inntressant, det också!
     På väg till Tretjakovgalleriet hade jag kommit att tänka på Putin och det han sagt på våren under sitt telefonväkteri med det ryska folket. Han hade uttryckt sig ungefär så här om jag minns det rätt: 
     – Det bästa skulle kanske vara om Ryssland hade en kvinnlig president och efter det hade han lagt till:
     – Rysslands president sysslar framförallt med de inrikes frågorna och inte relationerna med USA. 
     Uttalandet hade fått mig att studsa till.
     – Aha, så Putin ställer alltså inte upp i presidentvalet 2018 och han vill ha en kvinna på presidentposten!
     Någon månad senare läste jag i Sputniknews att det efter beslut i Ryska överhuset nu var möjligt att utse en kvinna till president i Ryssland. I den korta artikeln hade det funnits ett foto på ordföranden i det ryska överhuset – Valentina Matvienko. 
     – Jaha, är det möjligen hon som är den tilltänkta framtida presidenten?
     Och enligt ryktet skulle också utrikesminister Sergej Lavrov avgå och lämna över till en kvinna.
     – Vad är det som händer? Fan tro´t. Kanske blir Putin kvar trots allt, men utnämner en vicepresident som är kvinna. Nog blir väl Putin vald trots allt och kanske han utnämner en kvinna till vicepresident. 
     Efter en kort lunch var det så dags för Bulgakovmuséet. Under cirka en timme åhörde jag en föredragning om Bulgakovs liv och verk och fick också tillfälle att beskåda den spegel som Azazello plötsligt hade trätt ut ur och lite annan rekvisita i romanen. I porten bredvid museiingången tog jag mig upp för trapporna till i en lägenhet vilken Bulgakov själv hade bott i. Jag hamnade i den förskräckliga lägenheten. Bäst att se upp.
     Stärkt av museibesöket åket jag tillbaka till hotellet för en tidig middag på Kruzjka. Eftersom det var sista kvällen i Moskva avslutade jag med kaffe och konjak.
     Sapsantåget till Petersburg på fredag förmiddag var modernt och bekvämt, men bagageutrymme i golvhöjd var det ont om och det gav mig problem. Som tur var hjälpte mig en stark kille med att baxa upp resväskan på bagagehyllan ovanför min sittplats. Som sagt, det var ett mycket bra tåg, men handen på hjärtat, är det inte lite tråkigt att resa med de här moderna tågen som liknar flygplan. De gamla tågen med riktig rastaurangvagn må ha tagit längre tid men gav ändå en helt annan resupplevelse. 


Sankt Petersburg
Första morgonen i Petersburg regnar det ymnigt. Från mitt rum på hotell Sankt Petersburg har jag fantastisk utsikt över den vackra staden som den här dagen kläs i en tät, jämngrå skrud. Rummet är trångt och saknar luftkonditionering. Nere på gatan utanför hotellet är trafiken intensiv och bilarna väsnas när jag har fönstret öppet. Natten var bättre, då kom utsikten verkligen till sin rätt. Broarna över Neva var upplysta och uppfällda för att släppa fram båtrafiken till och från Ladoga.
     Någon särskild plan för besöket i Petersburg hade jag inte, utom en sak: jag ville ta mig ut till Rosjtjina och besöka minnesstenen över poeten Edith Södergran. Samhället Rosjtjina ligger västerut i riktning mot Vyborg och finska gränsen. 
     Att åka tåg från Finländska järnvägsstationen till Rosjtjino tar lite drygt en timme. Jag stegade fram till biljettluckan för att köpa en tur-och-retur-biljett:
     – En tur-och-retur-biljett till Rosjtjina, tack, sa jag till kvinnan bakom glasrutan.
     – Det vanliga tåget eller Svalan? svarade hon
     – Är restiden samma? frågade jag
     – Det vanliga eller Svalan? frågade hon, irriterat denna gång.
     Jag förstod att det inte var upplagt för några mer frågor, så jag köpte en biljett tiil Svalan.
     Promenaden från stationen i Rosjtjino till minnesstenen tog väl ungefär tjugo minuter. Stenen med några av diktarens versrader ingraverade, var rest intill en liten kyrka och inramades av tunna lövträd. I bakgrunden framträdde en sjö. Mycket vackert! Tyvärr stördes bilden av skräp och klotter på bänkarna intill.

De följande dagarna i Petersburg promenerade jag mest omkring utan något specifikt mål. Jag besökte inga muséer, inte heller några restauranger eller andra lokaler. Ibland regnade det ymnigt, ibland sken solen starkt – typiskt Leningradväder. 
     En solig dag promenerade jag till Strelka – Vasilijudden – slog mig ner på en av bänkarna nära vattnet. Där lät jag blicken svepa över Neva och palatsen på andra sidan. Ermitaget sträckte lite extra på sig i det skarpa solljuset. Jag sätter mig ofta på en bänk vid Strelka när jag besöker Petersburg. Efter en stunds vila fortsatte jag över Palatsbron, passerade Ermitaget och det stora Palatstorget och landade på Nevskij prospekt, Petersburgs huvudgata. Jag kom att tänka på när en äldre rysk man för några år sedan kom fram till mig på Nevskij. Han hade berättat att den östa delen av gatan minsann var byggd av svenskar. Jag stäckte därför lite grand på mig som den väg-och vattenbyggare jag är och tittade sedan snabbt in i Jelisejevs delikatessaffär som jag visste hade renoverats. Vilken affär var inte det!

Hemfärd
Som vanligt var det mycket folk i matsalen till frukost. Det var mest kineser och så hade det ju varit också i Moskva. Utcheckningen från hotellet gick snabbt och jag drog mig själv och min resväska mot Finländska järnvägsstationen.
     Snabbtåget Allegro tog oss snabbt och bekvämt till Helsingfors central. Pass- och tullkontrollen skedde ombord medan tåget var i rörelse, och den gjordes på båda sidor om gränsen. Den var ett under av smidighet om man jämför med förr i tiden. Då kunde följande dialog utspinna sig mellan tullaren och resenären:
     – Where are you from?
     – Sweden.
     – Is that your luggage?
     – Yes.
     – Show me please.
     Och då var det bara att packa upp allt sitt bagage så att tullaren fick rota i det.
     Viking Mariella tog mig sista biten till Stockholm. 
     – Den borde redan ha legat på botten, hörde jag en av medpassagerarna säga. Jag håller helt med.