Resplan
För resan till Moskva och Sankt Petersburg sommaren 2016 hade jag reserverat tio övernattningar sammanlagt, fem i vardera staden. Jag ville framförallt se mer av Moskva än det vi gjorde på BAM-resan 2013. Då hanns bara med en kväll och en förmiddag innan vi satte oss på tåget till Sibirien.
Moskva
– Satan, vad det regnar! Just utkommen från tunnelbanan stod jag framför en tät grå mur av regn. Jag befann mig vid station Majakovskaja, mitt emot Triumftorget i centrala Moskva. Stationen är en av mina favoriter och sägs ha influerat designen av pendeltågsstationen Stockholms södra på Södermalm. Två möjligheter gavs nu: vända tillbaka till hotellet eller fortsätta som planerat. Jag valde den senare.
Dagen innan, alltså söndagen den 14 augusti, hade jag flugit från Stockholm-Arlanda och efter två timmar landat på flygplatsen Sjeremetjevo i Moskva. Det lite skraltiga flygtåget till Vitryska järnvägsstationen hade tagit 30 min, och den återstående biten, inklusive bytet på station Kurskaja och incheckningen på hotell Alfa strax intill tunnelbanestationen Partizanskaja, hade gått på en halvtimme den också.
Installerad på hotellrummet åt jag en enklare middag på resaturangen-puben Kruzjka bredvid hotellet. Klockan var då sju på kvällen. Vädret var molnigt och väderlekstjänsten spådde regn hela nattten och även nästa dag. Och regn det blev det, mer än tillräckligt. Mitt mål för dagen därpå var att ta en promenad i spåren av Bulgakovs kultroman Mästaren och Margarita. Det är inget komplicerat eftersom det mesta av handlingen utspelas i ett ganska begränsat område i Moskva, lagom stort för att promenera igenom på en dag.
När jag nu stod utanför station Majakovskaja hoppades jag intensivt på att regnet skulle avta och jag kom att tänka på biljettköpet i tunnelbanan dagen innan. Jag hade bett kvinnan i spärrluckan om en biljett för elva enkelresor, en biljettyp som skulle passa mina resbehov.
– Såna biljetter finns inte, svarade kvinnan. Ett déjà vu av sovjettiden hade då genomfarit mitt inre.
På Triumftorget står poeten Vladimir Majakovskij staty. Majakovskij tillhörde gruppen futurister och har för vissa blivit den ryska revolutionens poet. Förbi torget passerar Stora Sadovajagatan och en bit ner ligger Biskosdammarna. Romanen Mästaren och Margarita inleds där och nu var jag på väg dit. Tjajkovskij-konserthuset och ingången till Bulgakovmuséet gick jag förbi innan jag kom fram till dammarna. Och regnet, det vräkte ner.
– Idag blir det nog dagsregn, sa jag till mig själv.
När jag väl var framme vid dammarna sökte jag skydd från regnet under ett utskjutande tak. Därifrån kunde jag blicka ut över raden av parkbänkar där Woland slagit sig ner bredvid Berlioz, redaktören och ordföranden i den litterära föreningen MASSOLIT och poeten Bezdomnyj, för en besynnerlig diskussion om Jesus existens. Innan jag lämnade Biskopsdammarna hann jag kasta en blick bort mot den förmodade platsen för vändkorset där Berlioz, på väg till MASSOLIT för ett viktigt möte, hade mött sitt öde i form av en en spårvagn. Vilken kraft finns det inte i utspilld solrosolja!
Via smågatorna i området tråcklade jag mig vidare i riktning mot centrum ner till Spridonovkagatan och hus nr 17. Huset är en riktig praktivilla och anses av vissa vara en av fyra möjliga förebilder för Margaritas bostad, i alla fall när det gäller själva husets arkitektur. Jag stannade till en stund, tog ett foto och stretade vidare, mot Tverskojboulevarden.
På Tverskojboulevarden nr 25 är Gorkijinstitutet beläget. Byggnaden var Bulgakovs förebild för Gribojedovhuset, det hus som inhyste den litterära föreningen MASSOLIT, dit Berlioz hade varit på väg innan han blev överkörd av spårvagnen. Huset var omgärdat av ett högt staket och skymdes av lummiga träd, så jag det kunde jag knappt se när jag kikade in mellan lövklasarna. Men nu var jag sjöblöt, och det kändes om om det var dags att vända tillbaka till hotellet för att låta kläderna torka till nästa dag. Men jag hade ändå hunnit med en hel del av det som jag planerat. Resten fick jag skjuta upp liksom besöket på Bulgakovmuséet som öppnade först kl. 13.00.
Just nu är det fint väder men kylan i morgonluften vägrar att släppa taget. Idag är det alltså tisdagen den 15 augusti, dag nummer två i Moskva, och jag tar mig ner till frukosten redan vid sjutiden för jag har en lång dag framför mig. Fruktosten serveras för min del i hotellets VIP-matsal som är en mindre matsal lite vid sidan av den stora matsalen som, när jag passrar den, är packad med frukostgäster, de allra flesta från Kina. VIP-matsalen däremot är tom när jag kommer dit. VIP-frukosten på hotell Alfa håller mycket hög klass, tycker jag. Man kan välja mellan allt möjligt gott utöver det som är vanligt för hotellfrukostar: ägghalvor med röd kaviar eller varför inte nygräddade pannkakor med en bit rökt lax och smetana till. Mousserande vin eller öl.
Sedan bär det iväg ut på stan. Först tunnelbana till station Komsomolskaja för att bekanta mig med Leningradjärnvägsstationen som mitt tåg till Sankt Petersburg kommer att gå från senare i veckan. Stationen ligger vid ett torg och där ligger också också Jaroslavskijjärnvägsstationen och Kazanskijjärnvägsstationen. Från den senare reste vi, tre förväntansfulla svenskar, iväg på BAM-resan 2013. Vilken resa var inte det!
På måndagen hade jag hunnit med knappt halva promenaden i Bulgakovromanens fotspår innan det kraftiga regnet tagit ut sin rätt. Alltså, jag började från MASSOLIT där jag slutat på grund av regnet, tog mig över Tverskojboulevarden och fortsatte till Stora Gnezdnikovskijgränden och platsen fär Mästaren och Margarita hade mötts för första gången. Jag vände sedan om och gick Tverskojboulevarden i motsatt riktning, passerade gatan som fått namnet Den svenska återvändsgränden och fortsatte i en lång vid båge över gatorna Nya Arbat och Arbat för att till slut hamna på Pretjistenkagatan. Sedan var raka spåret till tunnelbanestationen Leninbiblioteket för vidare befordran tillbakatill hotell Alfa. Bara besöket på utsiktplatsen vid Moskvauniversitetet återstod nu.
– Det sista tar jag imorgon, bestämde jag.
Hela dagen hade jag varit i rörelse och det kändes i benen. Jag hade hunnit besöka flera av de platser som omnämns i Bulgakovs romanen: ytterligare tre förebilder för Margaritas bostad, ett hus som kunde ha varit Mästarens bostad, stäckningen för Margaritas flygtur och lite till. Området innanför de vrålande ringlederna lämpade sig väl för promenader – lite trafik, lummigt och mycket att titta på. Den snabba hamburgerlunchen inklusive en stor öl på Arbat hade gett mig kraft att hålla igång fotarbetet.
– Hela den ölen? hade tjejen bakom disken frågat.
Hemkommen till hotellet rundade jag av dagen med Izmailovskij Kreml som är ett kultur- och rekreationscenter beläget strax intill hotellet. Jag frågade några av de andra besökarna var Bunker Stalina låg och fick olika svar. Var det kanske meningen?
Så blev det onsdag och jag var inne på min tredje dag i Moskva. Jag styrde direkt kosan mot Moskvauniversitetet, sista anhalten för Bulgakovpromenaden. Själva universitet ligger vid Sparvbergen som är ett begränsat höjdområde längs Moskvafloden. Inte långt från universitetetsbyggnaden har man en storartad utsikt över Moskva. Det var säkert härifrån som Woland inklusive sällskap hade flugit iväg mot evigheten. För mig återstod nu egentligen bara ett objekt – huset på Lavrunskijgränden nr 17, mittemot entrén till Tretjakovgalleriet. Huset lär vara förebild för DRAMLIT (Dramatikernas och litteratörernas hus) där Margarita hade landat efter sin flygtur. Lägenhet nr 84 som inhyste kritikern Latunskij förstördes av Margarita. Latunskij, det var ju han som hade krossat Mästaren.
Jag skyndade tillbaka till tunnelbanan och hoppade på tåget mot station Leninskij prospekt. En bit från den stationen reser sig det fantastiska Gagarinmonumentet i sovjetstil högt upp i luften, och det ville jag se. Men jag klev först av en stund på Sjabalovskaja som är stationen före. Stationen ligger vid den långsträckta Sjabalovkagatan som är central för handlingen i den ryska novell jag hade läst före resan. Tre popplar på Sjabalovka, heter den. Filmatiseringen av novellen hade jag också sett när jag var hemma, men då hade gatan fått namnet Pliusjtjíchagatan som är belägen i en annan del av Moskva. I en kiosk intill stationen köpte jag ett par piroger som jag smällde i mig på en gång. Redan hungrig trots den digra frukosten!
Resten av dagen ägnade jag åt Tretjakovgalleriet vid Lavrunskijgränden, Usajdba Soluguba på Povarskajagatan, den byggnad som sägs vara förebild till familjen Rostovs hus i romanen Krig och fred och Pliusjtjíchagatan som fick bli den sista attraktionen för dagen.
Tretjakovgalleriet är verkligen fantastiskt! Äntligen fick jag tillfälle att återse målningar av Repin och Surikov och de andra Vandringsmålarna och att för första gången stå framför och beskåda Andrej Rubljovs berömda ikon ”Treenigheten”.
Men det som skulle föreställa familjen Rostovs hus var inte alls lika ståtligt som jag hade tänkt mig.
Pliusjtjichagatan var lugn och lummig och den var perfekt för ett kafé som i filmen Tre popplar. Jag var lite osäker om vägen dit, så jag bad jag en man på gatan om hjälp. Han kom från Kertj, sa han, och beklagade sin dåliga engelska. Han visste egetligen inte alls hur jag skulle hitta rätt bland alla gator i områder utan ville nog mest var vänlig och hjälpsam. Istället vände jag mig till en polis som en polisbil och satt och fingrade på en mobil.
– Gå över glasbron där borta, sa han.
– OK, då gör jag väl det då. Och det fungerade alldeles utmärkt.
Torsdagen, sedan, innehöll två aktiviteter: på förmiddagen Tretjakovgalleriet igen, denna gång avdelningen för 1900-talskonst och modern konst och på eftermiddagen Bulgakovmuséet.
Jag hade tänkt att se bara en enda av de många tavlorna i galleriet: Svart kvadrat av Kazimir Malevitj. Naturligtvis blev det annat också, som socialrealism och mer moderna verk. Mycket inntressant, det också!
På väg till Tretjakovgalleriet hade jag kommit att tänka på Putin och det han sagt på våren under sitt telefonväkteri med det ryska folket. Han hade uttryckt sig ungefär så här om jag minns det rätt:
– Det bästa skulle kanske vara om Ryssland hade en kvinnlig president och efter det hade han lagt till:
– Rysslands president sysslar framförallt med de inrikes frågorna och inte relationerna med USA.
Uttalandet hade fått mig att studsa till.
– Aha, så Putin ställer alltså inte upp i presidentvalet 2018 och han vill ha en kvinna på presidentposten!
Någon månad senare läste jag i Sputniknews att det efter beslut i Ryska överhuset nu var möjligt att utse en kvinna till president i Ryssland. I den korta artikeln hade det funnits ett foto på ordföranden i det ryska överhuset – Valentina Matvienko.
– Jaha, är det möjligen hon som är den tilltänkta framtida presidenten?
Och enligt ryktet skulle också utrikesminister Sergej Lavrov avgå och lämna över till en kvinna.
– Vad är det som händer? Fan tro´t. Kanske blir Putin kvar trots allt, men utnämner en vicepresident som är kvinna. Nog blir väl Putin vald trots allt och kanske han utnämner en kvinna till vicepresident.
Efter en kort lunch var det så dags för Bulgakovmuséet. Under cirka en timme åhörde jag en föredragning om Bulgakovs liv och verk och fick också tillfälle att beskåda den spegel som Azazello plötsligt hade trätt ut ur och lite annan rekvisita i romanen. I porten bredvid museiingången tog jag mig upp för trapporna till i en lägenhet vilken Bulgakov själv hade bott i. Jag hamnade i den förskräckliga lägenheten. Bäst att se upp.
Stärkt av museibesöket åket jag tillbaka till hotellet för en tidig middag på Kruzjka. Eftersom det var sista kvällen i Moskva avslutade jag med kaffe och konjak.
Sapsantåget till Petersburg på fredag förmiddag var modernt och bekvämt, men bagageutrymme i golvhöjd var det ont om och det gav mig problem. Som tur var hjälpte mig en stark kille med att baxa upp resväskan på bagagehyllan ovanför min sittplats. Som sagt, det var ett mycket bra tåg, men handen på hjärtat, är det inte lite tråkigt att resa med de här moderna tågen som liknar flygplan. De gamla tågen med riktig rastaurangvagn må ha tagit längre tid men gav ändå en helt annan resupplevelse.
Sankt Petersburg
Första morgonen i Petersburg regnar det ymnigt. Från mitt rum på hotell Sankt Petersburg har jag fantastisk utsikt över den vackra staden som den här dagen kläs i en tät, jämngrå skrud. Rummet är trångt och saknar luftkonditionering. Nere på gatan utanför hotellet är trafiken intensiv och bilarna väsnas när jag har fönstret öppet. Natten var bättre, då kom utsikten verkligen till sin rätt. Broarna över Neva var upplysta och uppfällda för att släppa fram båtrafiken till och från Ladoga.
Någon särskild plan för besöket i Petersburg hade jag inte, utom en sak: jag ville ta mig ut till Rosjtjina och besöka minnesstenen över poeten Edith Södergran. Samhället Rosjtjina ligger västerut i riktning mot Vyborg och finska gränsen.
Att åka tåg från Finländska järnvägsstationen till Rosjtjino tar lite drygt en timme. Jag stegade fram till biljettluckan för att köpa en tur-och-retur-biljett:
– En tur-och-retur-biljett till Rosjtjina, tack, sa jag till kvinnan bakom glasrutan.
– Det vanliga tåget eller Svalan? svarade hon
– Är restiden samma? frågade jag
– Det vanliga eller Svalan? frågade hon, irriterat denna gång.
Jag förstod att det inte var upplagt för några mer frågor, så jag köpte en biljett tiil Svalan.
Promenaden från stationen i Rosjtjino till minnesstenen tog väl ungefär tjugo minuter. Stenen med några av diktarens versrader ingraverade, var rest intill en liten kyrka och inramades av tunna lövträd. I bakgrunden framträdde en sjö. Mycket vackert! Tyvärr stördes bilden av skräp och klotter på bänkarna intill.
De följande dagarna i Petersburg promenerade jag mest omkring utan något specifikt mål. Jag besökte inga muséer, inte heller några restauranger eller andra lokaler. Ibland regnade det ymnigt, ibland sken solen starkt – typiskt Leningradväder.
En solig dag promenerade jag till Strelka – Vasilijudden – slog mig ner på en av bänkarna nära vattnet. Där lät jag blicken svepa över Neva och palatsen på andra sidan. Ermitaget sträckte lite extra på sig i det skarpa solljuset. Jag sätter mig ofta på en bänk vid Strelka när jag besöker Petersburg. Efter en stunds vila fortsatte jag över Palatsbron, passerade Ermitaget och det stora Palatstorget och landade på Nevskij prospekt, Petersburgs huvudgata. Jag kom att tänka på när en äldre rysk man för några år sedan kom fram till mig på Nevskij. Han hade berättat att den östa delen av gatan minsann var byggd av svenskar. Jag stäckte därför lite grand på mig som den väg-och vattenbyggare jag är och tittade sedan snabbt in i Jelisejevs delikatessaffär som jag visste hade renoverats. Vilken affär var inte det!
Hemfärd
Som vanligt var det mycket folk i matsalen till frukost. Det var mest kineser och så hade det ju varit också i Moskva. Utcheckningen från hotellet gick snabbt och jag drog mig själv och min resväska mot Finländska järnvägsstationen.
Snabbtåget Allegro tog oss snabbt och bekvämt till Helsingfors central. Pass- och tullkontrollen skedde ombord medan tåget var i rörelse, och den gjordes på båda sidor om gränsen. Den var ett under av smidighet om man jämför med förr i tiden. Då kunde följande dialog utspinna sig mellan tullaren och resenären:
– Where are you from?
– Sweden.
– Is that your luggage?
– Yes.
– Show me please.
Och då var det bara att packa upp allt sitt bagage så att tullaren fick rota i det.
Viking Mariella tog mig sista biten till Stockholm.
– Den borde redan ha legat på botten, hörde jag en av medpassagerarna säga. Jag håller helt med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar