Viktoria Tokareva
Och det var en dag, då pappa tog med gossen Dima till djurparken och visade honom en tiger. Tigern hade gröna ögon med lodräta pupiller, runt den svarta lädernäsan spred sig svarta ringar och öronen stack ut från huvudet som två likbenta trianglar.
– Pappa, sa Dima när de gått bort från buren, jag vill ha en tiger. Pappa gick och tänkte på sitt.
– Men, pap-pa ... började Dima gnälla.
– Vad då, vad? frågade pappa irriterat.
Om Dima varit äldre, hade han förstått att vid sådana här tillfällen borde man inte prata affärer. Men Dima var bara sex år, och han sa:
– Jag vill att det ska bo en tiger hemma hos mig.
– Hemma bor det katter och hundar, svarade pappa. Men tigrar bor inte hemma.
Och det gick tjugo år. Dima arbetade som läkare på en vårdakut. Folk kallade på honom när de var dåliga och gladdes mycket åt Dimas ankomst. Men så fort de blivit lite bättre och Dima gett sig av, glömde de bort honom fullständigt. Sådan är egenskapen hos den mänskliga naturen.
Arbetet var inte fantasifullt, det var enformigt. Och de personer som Dima brukade träffa var också enformiga. När något gör ont hos en person, pratar han med läkaren bara på detta tema och blir ointressant.
Den dag som det kommer att handla om, blev Dima kallad till en patient som hade ont där inne.
– Exakt var? preciserade Dima.
– Exakt där inne, preciserade patienten.
När Dima inte upptäckte något där inne, blev kvinnan stött och framförde sin inställning till medicin i allmänhet och till Dima, i synnerhet. Dima hade kunnat invända på lämpligt sätt, men att käbbla med patienter var förbjudet. Han packade sin svarta läderportfölj och gick.
En oförslösad vrede tryckte på revbenen, och Dima, med blicken på dörren, sa bara ett ord:
– Häst.
Och Dima hade en kärlek vid namn Ljalja.
Ljalja arbetade på frisersalong och varannan vecka färgade hon håret i olika färger. Än var det svart, än oranget, än blått.
Dima brukade komma efter jouren, stannade till intill frisersalongens fönster. Fönstret tog upp hela väggen, och där, bakom glaset som i ett akvarium, rörde sig människor långsamt. Allt detta liknade ultrarapid, och Ljalja med sitt nyckfulla lilla ansikte hos ett bortskämt barn liknade på pricken Brigitte Bardot.
Den dag som det kommer att handla om, gick Ljalja som alltid ut på gatan, och efter att uttråkat ha betraktat Dima yttrade hon:
– Du skulle ha köpt dig en annan mössa, kanske …
Det var brist på respekt.
Och Dima kom hem, och hemma frågade man honom:
– Fick du tag i nån finsk diskho?
– Nej, sa Dima.
– Varför det?
– Jag kom till affären, de sa "nej".
– Varför sa de "ja" till Zamskij?
– Varför vet jag inte.
– Men jag vet, sa Dimas mamma. I barndomen kunde du inte busa elementärt som andra barn, och nu kan du inte ens drömma elementärt som andra dagdrivare. Du har inget och kommer aldrig att ha något.
Mamma tillade vidare att det var väldigt bekvämt att använda Dima för tunga arbeten, och att här fanns det inget att rätta till, därför att detta karaktärsdrag var medfött, ärvt från pappa.
Och Dima gick iväg till en pelmenibar och söp sig full på dessa ord.
Om han mådde bra, så mådde han ännu bättre av allt drickande. Men om dåligt, så ännu sämre.
Nu mådde han ännu sämre. Dima tittade surmulet på ett litet marmorbord och lyssnade på sina två nya bekanta som stod vid detta bord. Den ene hade platt keps, den andre – utan särskilda kännetecken.
– Vad vill ni ha mest av allt? frågade den utan särskilda kännetecken den i keps.
– Vad har ni för dröm?
– Jag har en dröm att leva länge och inte vara sjuk.
– Men jag har en dröm att vara känd, som artisten Filippov.
– Varför det?
– När jag är ute och går, vill jag att folk ska stanna och säga: "Titta där går Ochrimenko." Jag har skrivit ett brev till Filippov, väntar på svar.
– En banal dröm, insköt Dima.
– Men vilken har ni? frågade Ochrimenko med vördnad och torkade mungiporna med fingrarna.
Dima tänkte efter och sa:
– Jag vill att det ska bo en tiger hemma hos mig.
– Hemma bor det bara katter och hundar, anmärkte personen i kepsen förnuftigt.
– Jag förstår, instämde Dima resignerat och suckade. Jag föddes försent. En överflödig person. En tragisk person. Så här sa Engels: "Vad är då en tragedi? Önskningens kollision med förverkligandets omöjlighet …”
Den okände Ochrimenko tyckte synd om Dima, och han sa:
– Men gå ni till djurparken. Kanske, finns det en överflödig tiger där ...
Och Dima gick iväg till djurparken.
Sist han var här var för tjugo år sedan med pappa. Och nu, när han gick förbi burarna, tänkte han på att fullvuxna barn inte borde gå till djurparken.
Tidigare, för tjugo år sedan, hade Dima sett bara en örn. Men nu såg han en örn i en bur. Buren var öppen upptill och ovanför örnen var himlen, men att flyga upp dit kunde den inte, därför att den hade klippta vingar. Örnen satt på en tjock stubbe med sina nedhängande klippta vingar och såg ut som en trästatyett som man brukar sälja i färghandeln.
Tigern sov i sin bur och låg på sidan med utsträckta ben. Magen höjde och sänkte sig – kanske drömde den om öknen.
Dima föreställde sig, att ett likadant rovdjur skulle ligga tvärsöver hans rum och bevara öknens hemlighet, och hans hjärta fylldes av djärvhet. Och alla andra livets motsättningar tycktes betydelselösa.
Djurparkens direktion var inrymd i en lokal med sångfåglar. Uppenbarligen, djurparken hade också sitt bostadsproblem.
Direktören satt bakom ett bord och läste några slags dokument, antagligen, väldigt tråkiga, för när Dima kom in, sken han upp och log brett mot Dima och visade omedelbart alla tänderna – blåaktiga och oklanderliga, som oklanderliga konstgjorda tänder är.
– Goddag, hälsade Dima artigt.
– Med vad kan jag stå till tjänst? Direktören blev glad.
– Säg, ni har händelsevis inte – Dima betonade ordet "händelsevis" – en överflödig tiger?
– Va?
– En tiger …
– Vilken organisation kommer ni från?
– Jag kommer inte från någon organisation. Jag kommer privat.
– Men varför vill ni ha en tiger?
– Inte av någon särskild anledning.
– Inte av någon särskild anledning kraxar inte ens korparna. Direktören var inte övertygad.
Ni behöver väl den ändå till något …
– Jag vill att det ska bo en tiger hemma hos mig.
– Men är ni inte rädd att den ska käka upp er?
– Jag ska tämja den.
– Men varför det? Vilket är slutresultatet?
Direktören tittade på Dima som på en representant för den moderna ungdomen, och tänkte, att, kanske, ungdomen kände till något som deras generation inte kände till. Men Dima kände inte till något sådant.
– Slutresultatet är detsamma för alla, sa Dima. Han visste detta som läkare. Varför tänka på det?
Direktören dolde tänderna och slutade le.
– Vi har inte en överflödig tiger, sa han. Och det vore otänkbart. Det är ju ett sådant värdeföremål.
– Jag ska köpa den, lovade Dima.
– Det ligger bortom era möjligheters gräns, förklarade djurparksdirektören.
Dima sneglade på dörren och viskade något i örat på direktören. Han tog hänsyn till försöket med de finska diskhoarna.
– Nej vi har inga tigrar, på hedersord, erkände direktören uppriktigt. Gå ni till cirkusen till en djurtämjare, kanske, finns det där …
Djurtämjaren öppnade dörren för Dima, och när han hört frågan, släppte han inte in honom i huset. Djurtämjaren bestämde sig för att det hade kommit en person med en fix idé till honom. Han kände redan en sådan – mycket social person, som, när han stannade till för en pratstund, brukade dra en nyckelknippa genom ett knapphål i rocken på samtalspartnern. När han tog farväl drog han igen, men åt motsatt håll. Han hade en fix idé att låsa upp människor och sedan låsa dem igen.
Djurtämjaren betraktade Dima med reserverad nyfikenhet. Dima hade inga nycklar i händerna, han stod obeväpnad framför djurtämjaren, blinkade med ögonfransarna, raka och vita, som vingarna på en kålfjäril.
– Driver ni med mig? frågade djurtämjaren försiktigt.
Ibland kom det personer till honom uteslutande för detta ändamål. Sådana personer ansåg att en djurtämjare hade att göra med kastrerade tigrar som skiljde sig åt från en normal katt enbart genom storleken.
– Jag driver inte med er, sa Dima allvarligt.
– Vill ni dressera den?
– Nej. Jag vill inget.
– Men varför vill ni då ha en tiger?
– En dröm ...
– En konstig dröm. Djurtämjaren blev förvånad.
– Var och en har sin.
– Men var arbetar ni?
– Jag är läkare.
– Kirurg?
– Nej, allmänläkare.
– Men varför har jag påsar under ögonen på morgnarna? Djurtämjaren lyste upp.
– Av olika skäl, sa Dima. Kanske hjärtat, eller kanske njurarna.
– Jaså, djurtämjaren fylldes av tillit till Dima och föll i tankar. Tänkte att personen botade folk och drömde om en tiger. Men han, djurtämjaren, hade aldrig drömt om dem. Han hade hela sitt liv drömt om att flytta från svärmor, för att bo ensam och inte gå varandra på nerverna.
– Jag har ingen tiger åt er, sa djurtämjaren som kvicknat till. Jag har inte själv så att det räcker.
– Jag behöver bara en, vädjade Dima.
– Jag förstår att det gäller en och inte tio. Men jag behöver den mer än ni. Ni har en dröm, men jag produktionsredskap.
– Vad ska man göra?
– Jag vet inte. Djurtämjaren kliade sig på hjässan. Gå till Durovs hörna, kanske, finns det där …
På teatern var ingen i teaterns direktion på plats. På direktörens kontor satt en flicka som var sekreterare och pratade tyst i telefon.
När Dima kom in, slutade hon prata och vänligt, uppmärksamt såg hon igenom Dima. Hennes ögon var målade och mycket vackra.
– Goddag, hälsade Dima.
– Goddag, sa flickan och fortsatte le, men inte åt Dima utan åt den som hon pratade med.
– Ni har inte en tiger? frågade Dima. Han väntade sig att flickan skulle bli förvånad, och fråga från vilken organisation han kom och varför han skulle ha en tiger.
Men hon blev inte förvånad och frågade inte om något. Hon lade ner telefonen i knät och svarade artigt:
– Vi har kaniner, duvor, tvättbjörn. Det finns ett akvarium, men vi har ingen tiger.
Flickan plockade upp luren från knät och, med nedslagna ögon, yttrade hon tyst något i den.
– Adjö, sa Dima.
Hon tittade upp, nickade och skrattade till, men inte åt Dima, utan åt den som hon pratade med.
Dima gick på gatan, tittade på människorna och ställde diagnoser med professionell vana.
På vägen stötte han på två med högt blodtryck och ett barn i ettårsåldern med symptom på rakitis.
Hemma grälade han av någon obetydlig anledning i telefon med Ljalja och helt utan minsta anledning bråkade han med mamma. Pappa satt i soffan och läste tidningen. Världens öden intresserade honom.
Hemma fanns det inget att göra, och Dima gick iväg till grannen Regina. Regina bodde på våningen under och bodde ensam. Tidigare hade hon varit gift två gånger, båda gångerna olyckligt: Regina investerade hela själen, ungdomen och pengarna i sina män, men männen, utan att känna ens elementär tacksamhet, gick till andra kvinnor som inte var lika fina som Regina och investerade inget.
Regina öppnade dörren för Dima samtidigt som hon blängde på honom nerifrån och upp med en näsduk för näsan.
– Åh, är det du, sa hon besviket. Kom in, säg inget bara. Jag arbetar.
Dima satte sig i soffan och började betrakta Regina. Regina bläddrade i ett okänt manuskript – hon arbetade som korrekturläsare, och under morgonrocken i flanell rörde sig hennes skulderblad.
I rummet var det rent och ombonat, Regina hade en vacker skarp profil, men allt detta – hennes prydlighet och skönhet – var ännu inte efterfrågat.
– Humöret är uselt, yttrade Dima.
Regina var tyst och vände sida.
– Det hade varit bra, om människan haft en sådan knapp i hjärnan: man trycker – och glömmer allt man vill glömma. Dima ville glömma tigern.
– Hör på, Regina vände sig om och hennes ansikte blev besjälat. Jag har ont i nedre delen av ryggen, det rentav sprängvärker. Varför är det så?
– Jag vet inte, svarade Dima torrt. Han var less på att från morgon till kväll höra talas om sjukdomar. Alla väntade på hjälp av honom, men honom själv ville ingen hjälpa. Jag vet inte, upprepade han. Kanske, njurarna, eller kanske, radikulit.
– Att du inte känner till det? Regina blev förvånad. Du är ju läkare ...
– Du måste kontrollera urinen, sa Dima och vände hemåt.
En knapp i hjärnan existerar förvisso inte, men däremot existerar telepati. När en person tänker oavbrutet på något, går från hans hjärna hårt spända täta vågor åt alla håll. Dessa vågor fyller en lägenhet, och ryms de inte i denna, seglar de ut genom fönstret. Utanför fönstret sprider de sig uppåt och åt sidorna och stöter på antenner. Dessa antenner står på husen som små streckfigurer med upplyfta käppliknande armar. Figurerna står med vidöppna armar och tar till sig allt som finns i världen: ord, musik och tankar. De tar emot allt som finns i världen, och genom mottagarna överförs detta hem till folk. Musiken och orden går för det mesta att höra, men inte tankarna. Tankar går inte att höra, men de känns. Och om någon någonstans mår mycket dåligt, då kan en annan person, även om denne bor på den motsatta änden av jorden, utan anledning tappa humöret.
Dima låg på soffan och tänkte på tigern, omkring hans huvud blixtrade osynliga bioelektriska strömmar som glorier. Och just då ringde det i telefonen.
Det var Dimas före detta skolkamrat, numera geologen Vasia, som ringde. Vasia hälsade och berättade att han nyligen hade återvänt från den Ussuriska tajgan, där han hittat en ryggrad från en utdöd mammut och förutom ryggraden, hade han tagit med sig en liten tigerunge från tajgan som present till dottern. Hustrun invänder av någon anledning aktivt emot en sådan gåva och kräver att Vasia överlämnar den gratis, antingen till staten eller till en privatperson.
Och drömmen gick i uppfyllelse!
För Ochrimenko gick den inte i uppfyllelse, och för nittionio procent av mänskligheten går den inte i uppfyllelse. Men för Dima gick den i uppfyllelse.
I hans rum bosatte sig en tigerunge med stort huvud. Den hade gröna ögon med lodräta pupiller, runt den svarta lädernäsan spred sig svarta ringar och öronen stack ut från huvudet som två likbenta trianglar.
Dima fick uppleva lycka och glädje, men någon särskilt ljus glädje upplevde han inte. Det var överraskning, någon slags lätt inre tomhet, men glädje var det inte. Helt enkelt var Dima för första gången med om att en dröm gick i uppfyllelse och kände inte till, att det kom till uttryck just så här: överraskning, tomhet och lugn.
Dima gick en trappa ner och ringde på hos Regina. Regina öppnade dörren för honom, samtidigt som hon blängde på honom nerifrån och upp med en näsduk för näsan.
– Åh, är det du, sa hon besviket
Dima tog tyst av den korta kavajen efter att han visat upp innerfickan ur vilken en flaska Starka stack fram.
Regina vände om och gick in i djupet av rummet, och Dima, insvept i kavajen, rörde sig alldeles efter.
Regina plockade fram glas och assietter ur vitrinskåpet. Allt detta var av kristall och gnistrade.
– För vad? frågade hon och svalde några slags tabletter. Regina hade allergi, och hon drack vodka endast efter medicinen.
– För en dröm, föreslog Dima.
– Äh, det kommer jag inte att dricka en skål för. Regina vägrade.
– Men det är ju omöjligt att leva utan en dröm.
– Du får drömma vad du vill, sa hon. Det säger jag inget om.
Regina drack och andades in med näsan i näsduken. Hennes ansikte var blekt. Hon var mycket trött av att läsa andras manuskript.
Dima drack också och han mådde bra.
När en person mår bra, blir han vänligare och önskar andra all lycka. Dima önskade alla han kände och inte kände all lycka. Han ville bära denna lycka i sin läderportfölj och lämna kvar den i varje hus, dit man kallat på honom med hjälp av akutvården.
Dima återvände hem. Tigern sov mitt i rummet med utsträckta ben. Dess buk höjde och sänkte sig, örats lilla triangel ryckte till i sömnen – förmodligen drömde tigern om den Ussuriska tajgan. Dima tittade på den en stund, gick sedan till fönstret och drog undan gardinen.
Utanför fönstret stod det hus med upplysta fönster som julgranar med glödlampor. Men längst ner – mörka, knappt skönjbara i skymningen – stod det skjul.
Dima stod lutad med tinningen mot fönsterkarmen och tänkte på att han fortfarande var ung, att han hade många år framför sig och många intressanta händelser och möten.
Det var söndag, och det var den lyckligaste söndagen i hela hans medvetna liv.
Slutet av dagen förstörde mamma en aning. Mammor har förmåga att älska som ingen annan, och, som ingen annan förstöra allt.
– Dima! ropade mamma strängt, och när Dima vände sig om mot rösten, pekade hon tyst med fingret på ett hörn.
Dima följde med ögonen i fingrets riktning och fick i hörnet intill tigern se en pöl av oregelbunden form.
– Torka upp! befallde mamma och lät sitt finger sjunka ner.
Denna episod var överflödig och klipptes absolut inte ihop med dagen i sin helhet och med Dimas tidigare humör. Hade det gällt film, till exempel, skulle regissören ha kommit till klipprummet, tagit en sax och klippt bort en sådan episod i filmen. Dima kunde inte klippa bort något, så han stegade lydigt iväg till badrummet. I badrummet på elementet hängde golvtrasor, vissa kom från från gamla byxor, andra – från jutesäckar. Dima valde en av jute.
Han lade trasan på pölen, trampade på den, flyttade sedan på foten lite mot sig och ifrån sig. Om en person boende i huset mitt emot tittat på Dima från sitt fönster, då hade denne trott att Dima dansat twist.
Efter att ha avslutat sin ”twist", tog Dima med två fingrar i trasans yttersta ände, bar den till badrummet och slängde den under elementet.
Genom detta borde episoden vara utagerad, men det kom in en granne i rummet och sa:
– God kväll!
– Goddag, hälsade Dima. Han torkade händerna på en handduk.
– Jag har inget emot, sa grannen, att ni använt min trasa. Men om det nu är så att ni använt den, så är det nödvändigt att tvätta och hänga upp den på den plats där ni har tagit den.
Allt lät rimligt. Dima gick tillbaka till badrummet, tog fram trasan under elementet och stack in den i den kalla strålen.
Av vattnet blev trasan mörkbrun och tung. Dima kramade ur den med händerna, kände, att den var klibbig och hal samtidigt.
– Med tvål, föreslog grannen, som frivilligt gått med på att ledsaga och vägleda Dima.
Dima tog en bit tallbarrstvål och drog med kraft längs trasan, så att en gulaktig tvålrand blev kvar på den. Vattnet rann utmed denna rand, utan att spola bort den, fingrarna raspades av sand och några slags småstenar.
– Med varmvatten ..., handledde grannen.
Dima släppte på det varma vattnet, och händerna blev varma med detsamma, tvålen löddrade sig och vattnet började strömma häftigt och gråbrunt, och badkaret blev genast mörkt, men trasan ljus.
Denna process överraskade och gladde Dima. Han tittade med tacksamhet på grannen och ville inte längre skiljas från trasan, tvättade den tills tvålbiten hade förvandlats från rätvinklig till oval.
Efter att Dima hängt upp trasan på elementet och redan drog skjortan över huvudet, och skulle gå till sängs, kikade en annan granne in genom dörren. När hon fick se en man som klädde av sig, beslöt hon sig för att inte gå in, utan stack bara in hjässan i dörren. Grannen hade en gång i tiden haft permanent, men den tiden var förbi, håret hade slätats ut och liknade nu en borstad päls.
Grannen, utan att höja rösten, fast utan att sänka den, trots den sena timmen, klagade på att Dima hade tvättat bort hennes tvål och inte gjort rent badkaret efter sig, och att en sådan nedrighet hade hon förväntat sig av vem som helst, men bara inte av honom.
Efter söndag följer måndag, efter måndag tisdag, efter tisdag, naturligtvis, onsdag. Onsdag – veckans mittpunkt, och söndag tycks inte längre avlägsen, och humöret stiger på den arbetande människan.
För Dima blev veckan annorlunda. Efter söndag kom måndag. Efter måndag – måndag igen, och hela hans liv förvandlades till bara måndagar.
Drömmen i en tigerunges gestalt jamade på nätterna och hoppade upp i sängen till Dima.
Man var tvungen att mata den med kött som kostade två rubel kilot. Förvisso, benen gav man tigerungen, men ben saluförs tillsammans med kött och kostar lika mycket.
Grannarna skickade in skrivelser till bostads- och exploateringskontoret, hämtade en polisman och gårdskarlen.
Kärleken vid namn Ljalja sa att psykiskt normala människor inte skaffar sig tigrar. Ljalja vägrade att hälsa på honom – hon var rädd för Dima lika mycket som för tigern.
Nära och avlägsna vänner ryckte på axlarna och log överseende. De kände sin överlägsenhet över dem som var grannar.
Mamma slutade sätta på TV:n – hon var rädd för att vara utan ljus. Kvällarna i familjen blev lediga, och mamma använde den lediga tiden till att anklaga pappa. Pappa var som förut tyst och tittade i tidningen, men inte lika uppmärksamt som tidigare. Han satt på en stol med benen indragna, med knäna uppdragna mot hakan, och flyttade då och då blicken försiktigt utmed golvet och åt sidorna.
Och under tiden växte tigerungen och misstänkte inget.
Hemligheten och ädelheten med den, möjligen, var, inte bara dolda, utan inget kom heller till uttryck. Tigerungen for runt från hörn till hörn, och som en vanlig trappkatt, jagade omkring i rummet efter Dimas stetoskop. När den tröttnade på denna sysselsättning, reste den sig på baktassarna, och framför dessa rev den sönder soffans klädsel. Tigern vässade sina klor inför framtiden.
Mamma blev mycket irriterad på detta uppförande, men att ge tigerungen en anmärkning förmådde hon inte. Tyst kunde hon heller inte vara, därför fick Dima lyssna till slut på mammas alla anmärkningar.
Dima lyssnade till slut och mindes djurparksdirektörens ansikte och dennes frågor, och anade redan logiken i mammas ord och i beteendet hos Vasias fru.
Det var då tvivlet började.
Tvivel, såsom vilken annan sjukdom som helst, bör man gripa tag i och behandla i tid, då passerar det utan spår.
Dimas tvivel hade ignorerats: det plågade honom i två månader och gav svåra komplikationer. Tidigare hade han känt av det bara i mellangärdet och bara på natten, men upplevde det nu dag som natt, och upplevde det inte bara i mellangärdet utan i hjärtat, i hjärnan och till och med i munnen. När han skulle till att äta, betraktade Dima matbiten länge och väl från alla håll, sniffade på den och först efter det bestämde han sig för att äta.
Efter att ha upplevt tvivlets närvaro i livsviktiga centra, plockade Dima upp telefonen och ringde sin före detta skolkamrat, numera geologen Vasia.
Dima hälsade artigt och frågade: kunde Vasia inte ta tillbaka tigern? Dima lovade att lämna tillbaka den kostnadsfritt på samma villkor som han hade tagit emot den.
Vasia hälsade och svarade att han på inga villkor kunde ta tillbaka presenten och att föreslå någon annan sådan drömmare som Dima, kunde han inte heller.
– Vänd dig till djurparken, föreslog Vasia. Där betalar man dig bra och kysser dig på handen.
Dima gick iväg till djurparken, men ingen kysste honom på handen.
– Vi behöver ingen, sa djurparksdirektören. Vi har inga burar.
Han betraktade Dima artigt och likgiltigt, och Dima kunde inte begripa – kom han ihåg honom eller inte.
– Jag tittade in till er, antydde Dima försiktigt.
– Jag kommer ihåg det, sa direktören försiktigt.
Han kom ihåg Dima, men visade inget intresse för honom. För länge sedan, när direktörens alla tänder var hela, hade han också råkat ut för en analog historia: direktören hade drömt passionerat om en kvinna, men senare, när han gift sig med henne, hade han insett, att det inte hade varit nödvändigt.
– Ni sa ju: ett ”värdeföremål", påminde Dima.
– Naturligtvis, ett värdeföremål, instämde direktören. Därför måste vi ta hand om den väl. Och vi har ingen plats. Ni vet ju – bostadsfrågan är allmänt sett tillspetsad.
Direktören tystnade och väntade på att Dima skulle säga adjö och ge sig av.
– Adjö, sa Dima.
– Ha det så bra, önskade direktören. Ni vet ju, det finns gott om vilda djur, men bara en djurpark. Gå till cirkusen, kanske, behövs det där.
Djurtämjarens rum var tapetserat med affischer istället för med tapeter. Ovanför skrivbordet hängde ett porträtt i blyerts – på det var djurtämjaren avbildad i profil och framstod som en sällsynt vacker man.
Skönhet – i centimeter. Konstnären hade, uppenbarligen, beaktat denna sanning. Han hade gjort ögonen en halv centimeter längre, men näsan en halv centimeter kortare än hos originalet. Det totala antalet centimeter var fortfarande detsamma.
Djurtämjaren lyssnade på Dima och frågade försiktigt:
– Driver ni med mig? Han tyckte inte om när man drev med honom.
Dima var tyst. Han satt på en stol, mager och ledsen, liknade en tonårspojke, en väluppfostrad pojke från en anständig familj.
– Konstigt. Djurtämjaren lät förvånad. Ni drömde ju själv ...
– Ja, men ... Och Dima räknade upp alla "men".
– Jag, förresten, köper också kött för två rubel kilot, sa djurtämjaren.
– Era tigrar tar staten hand om, anmärkte Dima. Det är olika saker.
Det var verkligen inte en och samma sak.
– Det är rätt, instämde djurtämjaren, tigern ingår inte i planen. För honom finns det ingen kalkyl.
– Ni sa ju: ett ”värdeföremål" …
– Men naturligtvis ..., sa djurtämjaren obestämt och tittade frånvarande ut genom fönstret. Han var trött på tigrar liksom Dima på mänskliga sjukdomar.
Dörren öppnades, och in i rummet kom en äldre kvinna med mustasch.
– Hälsa, bad djurtämjaren med en hastig viskning.
– Goddag, sa Dima lydigt.
Kvinnan svarade inget, med värdighet gick hon ut ur rummet, och när hon kommit ut, smällde hon i dörren.
Dima tittade frågande på djurtämjaren.
– Har du sett? frågade denne med någon slags dyster tillfredsställelse.
– Det har jag, bekräftade Dima.
– Och sådär hela vägen ...
Dima var artigt tyst. Han visste inte vad djurtämjaren pratade om, och det intresserade honom inte.
Och djurtämjaren, i sin tur, var inte intresserad av tigrarna. Tigrar, liksom människor, är fullständigt olika och samtidigt fullkomligt lika. Och i princip spelar det ingen större roll, han kommer att ha en tiger mer eller mindre.
– Ni går till Durovs hörna, föreslog djurtämjaren. Kanske, de behöver en tiger? Vi behöver det inte, sa flickan som var sekreterare.
Hon kopierade något från en stor skrivbok till en annan stor skrivbok. Hennes ansikte var förgråtet och ögonen omålade. Eftersom ögonfransarna var ljusa, märktes de inte, och ögonlocken verkade nakna.
– Hos oss finns det barn. Det är farligt, förklarade sekreteraren.
– Det är ju ett värdeföremål, förklarade Dima för henne.
– Vi kan inte ta hand om ett värdeföremål hos oss.
– Men var är direktören? frågade Dima.
– Han har inte synts till.
– Men var är han?
– Var, var … inte synts till – och det är allt. Men varför vill ni ha tag på honom?
– För att prata lite.
– Men för att säga vad då? Jag förklarade för er – och det var allt.
När man pratade ohövligt med Dima blev han väldigt blyg och av blygseln blev han själv oartig.
– Nej, det är inte allt, sa han.
– Ni är konstig på något sätt, sannerligen. Sekreteraren delade med sig. Först behöver ni en tiger, sedan behöver ni inte en tiger. Har ni då inget bättre att göra? Om jag ändå inte hade värre bekymmer än så.
Hon drog ut en låda och drog därifrån fram en tredje stor skrivbok. Uppenbarligen, Dimas bekymmer tyckte hon var obefogade jämfört med sina egna.
– Nå, vad väntar ni på? frågade hon.
– Men vad ska man göra? klagade Dima tyst. Inte kan jag väl själv förgifta den ...
– Men varför själv? Led bort den till veterinärkliniken. Den sövs ner och det är allt.
När en person mår dåligt, flyr han dit, där han är älskad, där man tror på honom.
Dima flydde till Ljalja.
Hennes hår denna gång var gult, utstrött på axlarna. Om man ställt Brigitte Bardot bredvid henne, hade det varit helt omöjligt att skilja på: vilken av dem som var Brigitte, och vilken som var Ljalja.
Det var en vårdag, och halva körbanan var torr, ljus, men den andra halvan befann sig i skugga, asfalten där var fuktig och mörk.
Dima stod på den soliga sidan. Lutad mot ett stuprör, lyssnade vänd mot den varma solen och kände trötthet, som om han burit omkring i staden på tunga resväskor.
– Jag förstår dig, sa Ljajla sorgset och strök med handflatan över Dimas magra kind. Hon förstod honom och var ledsen. Det var en riktig kvinna. Skaffa dig en annan dröm.
– Men det är förräderi! utbrast Dima och förde ihop tre fingrar, som om han tänkte be.
– Varför är det förräderi? Ljalja blev förvånad. En uppfylld dröm – det är inte längre en dröm.
– Om jag inte tar hand om tigern, jag vet inte hur jag ska förklara det, men då kommer den bästa delen av mig att överge mig.
– Men om du tar hand om den, kommer den att växa och käka upp dig. Och av dig kommer överhuvudtaget inget att finnas kvar.
Ljaljas hand föreföll Dima kall och hård. Han tog bort den från kinden, sedan lyfte han lite på axeln och torkade av kinden mot axeln.
Veterinärmottagningen skiljde sig inte på något sätt från sjukhusmottagningen, och Dima kände att han befann sig i en välbekant miljö.
Han tog av sig rocken i garderoben, gick sedan till luckan, över vilken det stod ”Information”.
– Är det första gången ni är här? frågade man i informationsdisken.
– Första gången, sa Dima. Och sista.
– Det intresserar oss inte, anmärkte man strängt i informationsdisken. Vänd er till registraturen, man öppnar ett kort på er.
Dima tog två steg åt höger och stack in huvudet i luckan intill.
– Namn … , frågade registratorn. Här talade man kort och koncist. Endast om det viktigaste.
– Vems? Dima förstod inte.
– Vad tror ni, vems? Inte ert, förstås ...
Dima blev osäker.
– Tiger, sa han.
– Hankatt?
– Tiger, upprepade Dima.
– Jag frågar: hankatt eller honkatt?
– Från kattfamiljen, svarade Dima obestämt. Registratorn höjde blicken mot honom. Dima var tyst, hon ryckte på axlarna och markerade något på kortet.
– Efternamn?
– Vems?
– Tja, inte kattens, naturligtvis. Ert.
– Korostysjevskij.
– Tiger Korostysjevskij, dikterade registratorn för sig själv och räckte Dima ett könummer.
I korridoren fanns det flera rum. På bänkarna satt människor och väntade.
Dima satte sig också på en bänk som var täckt med beige oljefärg, och började vänta på sin tur. Framför honom satt en tjock kvinna med en stor kasse i sitt knä. Ur kassen tittade en hundnos fram – vit och lurvig, liknade en krysantemum.
– Vill ni söva ner den? frågade Dima försiktigt.
– Vad säger ni! Kvinnan blev rädd och flyttade på sig från Dima. Vi har nervös neurasteni, vi ska få en spruta B-vitamin.
Kön rörde sig långsamt, och Dima var glad att den rörde sig så långsamt. Han tittade på tåspetsarna på sina skor och drömde inom sig, att denna dag snarast skulle vara över och morgondagen komma. För att kunna glömma denna dag så fort som möjligt.
Veterinären lyssnade uppmärksamt på Dimas historia, och, när han lyssnade, så av någon anledning tittade han inte på Dima utan ritade åttor på receptet.
– Vi kan inte ta på oss ett sådant ansvar, sa läkaren. Det här är ju inte en katt utan en tiger. Mycket pengar.
– Ta emot den som gåva, bönföll Dima. Jag ger bort den som gåva.
– Vi behöver ingen gåva. Doktorn slutade rita åttor och höjde blicken mot Dima. Inte ens som gåva behöver vi den ...
Och Dima återvände hem, men tigern var borta.
– Vi vet inte, sa föräldrarna.
– Vi vet inte, sa grannarna.
Dima gick runt i all användbar golvyta i lägenheten och gemensamma utrymmen, men tigern fanns ingenstans.
– Antagligen rymt, sa grannarna, till den Ussuriska tajgan.
– Rovdjur, de är otacksamma, sa föräldrarna.
Dima väntade länge med att gå och lägga sig, men när, han till slut, hade lagt sig, kunde han inte somna. Han väntade hela tiden på att det skulle ringa på dörren och att, när han öppnade den på glänt, tigerungen skulle stickas in i springan.
Dima låg och försökte lyssna, begrundade sin situation, och i hans huvud snurrade en fras från någon slags melodi. Han kunde absolut inte frigöra sig från denna fras och från anspänningen. Men det kom ingen till honom och stack in tigerungen. Kanske hade den verkligen rymt till den Ussuriska tajgan.
Det gick en vecka.
Dima arbetade som förut på akutvården och såg redan en stor mening med sitt arbete.
Och kärleken vid namn Ljalja gick ut till honom och pratade, därför att Dima även om han var lite speciell, ändå hade seriösa avsikter.
Och föräldrarna var överens om, att det var bättre att vara en sådan mes som Dima än så slipad som Zamskij.
Och grannarna blev vänligare. I allmänhet tycker folk inte om när någon lever annorlunda än de.
Allt gick bra – mycket bättre än förut. Dima mådde bättre, och såg piggare ut, och började glömma den tid då en tiger hade bott bredvid honom i rummet. Men en gång, när han kommit hem från nattskiftet, gick han och lade sig, och tigerungen kom till honom i drömmen – med stort huvud, med gröna ögon, pupiller som lodräta bindestreck. Runt den svarta lädernäsan spred sig svarta ringar och öronen stack ut från huvudet som två likbenta trianglar.
Dima vaknade. Huvudet surrade, och han hade en sådan känsla som om han ätit sig mätt på ull. Det var skymning, och han kunde inte alls förstå – var det just då morgon eller kväll. Senare, efter att utifrån vissa kännetecken ha listat ut, att det var kväll, klädde han på sig och gick ut på gatan.
Dima tittade in på pelmenibaren och söp sig full till sin egen förvåning.
Om han mådde bra, så mådde han ännu bättre av allt drickande. Men om dåligt, så ännu sämre. Nu mådde han sämre och han förstod, att, det betydde, att han mått dåligt innan.
Dima tittade dystert på det lilla marmorbordet och lyssnade på sina gamla vänner – Ochrimenko och den andre, i platt keps. Och Dima fick intrycket, att från den gång, då han hade träffat dem här för två månader sedan, hade dessa människor inte gått ut härifrån.
– Nå, har Filippov skickat dig nåt brev? frågade Dima Ochrimenko.
– Nej, inte ännu. Men skaffade du en tiger åt dig själv? frågade Ochrimenko Dima.
Dima betraktade honom och blev plötsligt fundersam: om han nu erkänner att drömmen själv har rymt, kommer han inte att bli arg på någon annan än sig själv. Och överhuvudtaget skulle han framstå som en ointressant person, utan några som helst drömmar.
Jag föddes försent. En överflödig person. En tragisk person. Så här sa Engels: "Vad är då en tragedi? Önskningens kollision med förverkligandets omöjlighet ..."
Den okände Ochrimenko tyckte synd om Dima, men han sa inget. Han befann sig i samma situation.
Översättning Anders Börjeson, Stockholm Södermalm, 2016
baborjeson@gmail.com
