söndag 8 december 2013

Slutpunkt Baumol

Jag har i mina tidigare inlägg tagit upp ett välkänt fenomen i nationalekonomin – Baumols sjukdom eller Baumols kostnadssjuka som det också kallas – och utgått från det för att förklara kostnadsökningen i SL-trafiken. Baumols sjukdom bottnar i ett grundläggande samband i ekonomiska system: sambandet mellan produktivitetsutveckling och lönesättning. Sjukdomen uppkommer när lönerna i produktivitets-starka sektorer (industrin) görs till riktmärke för lönerna i produktivitetssvaga sektorer som den offentliga sektorn. Att lönesättningen skulle gå annorlunda till är svårt att tänka sig.

Analyserna utgår från att SL-trafiken är ett industriellt produktionssystem, låt vara att slutprodukten är en tjänst. Jag påstår att åtminstone SL:s busstrafik är drabbad av kostnadssjukan. Den snabba ökningen av SL-trafikens busskostnader beror enligt min mening i grunden på en lång period av ökande reallöner i kombination med en mycket svag produktivitetsutveckling på grund av ökad trängsel, nya pausregler och liknande. Men det är inte tillräckligt som förklaring. Kostnader för miljö- och kvalitetssatsningar, tillgänglighetsanpassningar samt ökade energikostnader med mera måste också läggas till.

Baumols sjukdom är en välfärdssjukdom i ekonomiska system. Den drabbar sektorer med hög personaltäthet och långsam produktivitetsutveckling. Symptomen bär välfärdssjukdomens kännetecken: små successiva förändringar åt ett ogynnsamt håll. I ekonomiska system är det kostnaderna som ökar. Som jag skrev i ett tidigare inlägg får nog vissa delar av ekonomin dras med sjukdomen livet ut. Fast sjukdomens effekter går att dämpa och det finns ett recept för hur man gör: genom att ständigt förnya, förbättra och effektivisera kan kostnaderna sänkas.

För att få en helhetsbild av Baumols sjukdom bör man inte begränsa sig till kostnaderna utan också se vad som sker med priser och intäkter. I ett annat av mina inlägg har jag försökt att göra detta. Med hjälp av en enkel kostnadsmodell uppbyggd av exponentialfunktioner (ränta på ränta) undersöker jag alltså hur kostnadssjukan kan påverka prisbildning och skattefinansiering.

SL-trafiken har en hög andel busstrafik och SL har medvetet velat ha det så. Det måste man utgå ifrån. 
Varför bygga ut ett trafikslag som relativt sett kräver mycket personal och vars produktivitet kan komma att sjunka när detta kan leda till kraftiga kostnadsökningar? Den frågan är inte helt enkel att besvara. Kanske kan man närma sig den genom att gå tillbaka till de investeringsanalyser som SL gjorde för länge sedan och som motiverat busstrafikens utbyggnad. Det troliga är att analyserna har genomförts med stöd av de statliga riktlinjerna för just sådana analyser. En följdfråga är då: vad säger de statliga riktlinjerna om hanteringen av Baumols sjukdom, produktivitetsutveckling och ökande (eller minskande) reallöner i investeringsanalyser?

Bristen på kunskap om vad som orsakar den kraftiga ökningen av SL:s trafikkostnader förvånar och oroar. Redan 2005 påtalade jag och några andra SL-medarbetare att trafikkostnaderna ökade mycket snabbt och att det kunde tvinga fram framtida höjningar av SL-taxan. För egen del pekade jag på just kostnadsutvecklingen i busstrafiken. ”Skenande” busskostnader samtidigt med betydande investeringar i spårtrafik kunde bli mycket kännbart för SL:s och landstingets ekonomi.

Påståendena ovan om SL:s kostnader måste naturligtvis prövas ytterligare. Sådana studier bör inte vara något problem. Mycket data finns att tillgå och begreppet Baumols sjukdom är välkänt inom nationalekonomin och kan betraktas som allmängods.

”Imagination is more important than knowledge.”

(Albert Einstein)

lördag 17 augusti 2013

Intryck från en Asienresa 2002

-        återbesök i Kina efter trettio år


Anders Börjeson



Intro
     I början på 1970-talet levde mina föräldrar några år i Peking. Jag reste dit två somrar och hälsade på dem en dryg månad vardera gången. Det var åren 1971 och 1972, på sommarlovet från studierna på KTH. Det jag minns bäst av Peking är de fåtaliga bilarna, horderna av cyklister och den gassande heta solen. Förutom Peking besökte jag också: Shanghai, Sochow, Hangchow, bron över Yangtsefloden i Nanking, Changsha med det närbelägna Shaoshan där Mao Tsetung föddes, badorten Beidache vid Gula havet och så inte minst Pekingmänniskans boplats en bit utanför Peking. Vilka upplevelser för en ung student! Ett mycket starkt intryck gjorde även Transmongoliska järnvägen mellan Moskva och Peking.
    Nu var det 2001, och trettio år hade gått sedan den första kinaresan. En morgon på jobbet ringde jag min gode vän Åke Sternälv i ett tjänsteärende. Vid sidan av allt det övriga, frågade jag om han inte ville åka med till Kina, åka tåg från Moskva till Peking som jag hade gjort på 1970-talet. Utan att tveka, svarade han ja! Resan planerades på hösten 2001. Kina och att åka tåg genom Ryssland var resans stomme. Som avslutning lade vi till Malaysia och Singapore.
Mot Ryssland med finlandsbåt och tåg
     Åke och jag lämnade Stockholm fredagen den 12 april med Silja Symphony från Värtahamnen. Klockan var fem på eftermiddagen och solen sken. I Helsingfors hade vädret skiftat till mulet, men det klarnade upp efter hand. I väntan på att tåget skulle avgå till Sankt Petersburg, gjorde vi ett kort besök i Tempelkyrkan. Den var verkligen är vacker på ett mycket speciellt sätt.
     Tåget till Sankt Petersburg var uppkallat efter den ryske bataljmålaren Repin, och namnet var skrivet med kyrilliska tecken på vagnssidorna. Vi hamnade i en kupé för sex personer. Där fick vi samsas med en rysk man, en rysk kvinna som omedelbart gick till annan kupé, en ung ryska som satt kvar och en medelålders finsk man. Den finske mannen föreslog Åke och mig att gå till restaurangvagnen och ta en öl tillsammans. Bra förslag! Vi gick dit och beställde var sin Baltika. Han luktar gammal KGB, tänkte jag. Gränspassagen till Ryssland var snabbt avklarad och när vi växlat till oss lite rubel gled tåget lugnt och fint in på stationen i Viborg.
     Viborg hade inte förändrats särskilt mycket sedan förra gången jag passerade gränsen. Det var 1986, samtidigt med Tjernobyl. På stationen kände jag igen inskriptionen PECTOPAH som satt på husväggen intill plattformen. Den var sannerligen märkt av tidens gång. Vad betyder egentligen PEKTOPAH? undrar många resenärer. RESTAURANG! Sent på kvällen kom vi fram till Sankt Petersburg och den Finska järnvägsstationen. Vi inkvarterades på Sankt Petersburg International Hostel, inte långt Moskvajärnvägsstationen. Därifrån skulle vi nästa dag ta oss vidare till Moskva.
Sankt Petersburg
     Efter frukosten och när vi hade ställt vårt bagage i hotellets bagagerum bar det ut på stan. Vi tog metron till det stora varuhuset Gostinyj Dvor på Nevskij Prospekt. Söndag morgon och ändå så mycket folk på metrostationen, och vilket hämningslöst tempo!
     Jag hade stämt träff med min vän Jura senare på dagen. Före dess hade Åke och jag gott om tid för en sightseeingrunda på staden. Först in på hotell Grand Europe där vi beskådade den fantastiskt vackra matsalen. Därefter bort mot Palatstorget och Vinterpalatset, sedan vidare mot floden Neva och dess granitkajer. Från sjön Ladoga kom stora och små isflak långsamt och mäktigt flytande på väg mot Östersjön. Den här gången såg jag dock inga vinterbadare som solade borta vid Peter Paul-fästningen på den motsatta stranden.
     Jag såg på långt håll att det var Jura som stod där och väntade när Åke och jag skyndade fram mot hotell Grand Europés entré. Det kändes som om vi hade träffats ”igår”. Det var bara att fortsätta där vi hade slutat förra gången.
     Åkes och min stadsvandring avslutades med Eremitaget som vi klarade av på den förmodade rekordtiden en och en halv timme. Sedan var vi rejält mätta på konst i alla dess former. Resan till Moskva med snabbtåget 200 tog drygt fem timmar.
Moskva
     I Moskva fick vi tillgång till en liten lägenhet på Ulitsa Konjusjennaja som är en tvärgata till den välkända gågatan Arbat.
     På morgonen nästa dag styrde vi stegen mot Röda torget och Leninmausoleet. På vägen gjorde vi en avstickare till Frälsarkatedralen vars rekonstruktion hade slutförts ett par år tidigare. I Kremlområdet lyste de gyllene kyrkokupolerna intensivt i det starka solskenet. Kanske var det som i Vysotskijs sång, att ryssarna klär kupolerna med guld för att Gud ska lägga märke till dem oftare. När vi kom fram hade Leninmausoleet stängt eftersom det var måndag. Vi vände då blickarna mot Kremlområdet och vandrade runt en stund där bland de vackra byggnaderna och kyrkorna som sträckte på sig i vårsolen. I en av dessa kyrkor stannade vi till för att få en glimt av ikonmålningarna av mästarna Andrej Rubljov och Feofan Grek.
     Efter rundvandringen i Kremlområdet behövde vi släcka törsten. Vi slog oss snart ner med varsin kall öl på en servering utanför Manegen och njöt i solskenet. Jag sade till den trevliga kvinnan som serverade att det var verkligen en härlig dag – varm och solig. ”En bra dag för att titta på flickor”, svarade hon med ett illmarigt leende. Vår plan för fortsättningen var att först åka med metron till universitetet. Därifrån skulle vi gå till utsiktspunkten vid Leninbergen från vilken Moskva kunde ses i ett panoramaperspektiv.
     På vägen från Leninbergen tillbaka till centrum haffade vi en buss som förde oss till Gagarintorget. Därifrån tog vi metron för att på så sätt sluta cirkeln. Det behöver väl inte påpekas att Moskvas metro var en riktig höjdare.
     På våra promenader stötte vi ideligen på människor med en öppnad ölflaska i handen. Det var ungdomar som rörde sig på stan och vanliga knegare på väg hem från kontoret. Män som kvinnor.
     Även morgonen därpå inledde vi med fotvandring genom Moskva. Denna gång gick vi dock åt motsatt håll. Via Nya Arbat, före detta Kalininskij prospekt som är en parallellgata till Arbat, passerade vi över Moskvafloden efter att under tystnad beskådat regeringsbyggnaden Vita huset. Vi tittade in för ett ögonblick på hotell Ukraina och fortsatte därefter längs floden till Kievjärnvägsstationen. Sedan metro till Röda torget. I en sval underjordisk gravkammare i mausoleet vilade Lenins kvarlevor tryggt och säkert i en kristallsarkofag. Strax utanför låg Stalin liksom andra ledare från sovjettiden. I Kremlmuren fanns gravar för många prominenta sovjetmedborgare. Det för oss mest bekanta namnet var Jurij Gagarin.
     Promenaden tog inte slut i och med Röda torget. Efter en paus fortsatte vi i god fart uppför Tverskaja Ulitsa bort mot Biskopsdammarna. Vid dessa anspråkslösa dammar dröjde vi en stund, och jag passade på att återkalla den fantastiska inledningen av Bulgakovs roman Mästaren och Margarita. ”Men … var skall ni bo någonstans? – I er våning, svarade den sinnessjuke plötsligt uppsluppet och blinkade till.”
     Vi kom i god tid till Jaroslavskijstationen, och tåget hade ännu inte kört in på plattformen. Stationen var sliten och tråkig, och vi såg några mindre kul typer som satt i stationshallen och tryckte. En sak var ändå ganska lustig. När personalen hade fått se våra ryggsäckar, hade de genast förstått att vi skulle resa vidare till Peking.
Transmongoliska järnvägen
      Så var vi då äntligen ombord på detta tåg som skulle föra oss till Kina. Våra kinesiska tågvärdar välkomnade oss ombord. De var två stycken och stod uppsträckta i stiliga mörkgröna uniformer vid ingången till vagnen. Vi undrade om det var något fel på biljetterna. För tågvärdarna studerade dem mycket noga, det vändes och vreds på dem flera gånger. Vad hade de kunnat se, upptäcka egentligen? undrade Åke och jag. För det var sent på kvällen, och plattformen låg nästan helt i mörker.
     Som förstagångsresenär fick Åke underslafen i vår fina tvåpersonerskupé av de luxe-klass. Kupén var utformad på samma sätt som på 1970-talet. Då hade väggarna varit klädda med äkta mahognypaneler och blå sidentapeter och inte som nu med plast och andra moderna material. Cirka tio minuter i tolv avgick tåget – exakt på utsatt tid. Det var nu som resan började på riktigt!
    Naturligtvis var Åke och jag de första gästerna i restaurangvagnen nästa morgon. Servitören, en medelålders man, verkade ganska desorienterad. Trots sina starka och väl tilltagna glasögon tycktes han se väldigt dåligt. Oss hade han hur som helst svårt att förstå och även om han alltid repeterade vår beställning (butter two, cheese two och så vidare) var vi osäkra på om han hade uppfattat allt rätt. Staden Kirov passerades. På något sätt räknade vi ut att tåget for fram med en hastighet av cirka 100 km per timme.
     Det var kallt och ruggigt när vi kom till staden Tiumen. Vi gjorde en utflykt i tåget och hälsade på ett svenskt sällskap med tre bröder som vi tidigare mött lite hastigt. Bröderna hade en hel fyrbäddskupé för sig själva bortom restaurangvagnen. Som en överraskning hade vi tagit med oss en flaska vodka, av märket Kristall med blå etikett, några hemlagade pannkakor och en plastpåse med pelmeni som vi köpt under ett av stationsuppehållen. Brödernas slutmål var Shanghai, men först skulle de göra en stop-over i Irkutsk. Resten av dagen bjöd på gråväder.
     Det var ändå en vacker upplevelse att sitta och blicka ut över områdena med sibiriska björkar som sträckte sig så långt ögat kunde nå. Björkarna i Sibirien är helt vita, även grenarna är vita, vilket ger träden en speciell karaktär. Jag passade på att läsa en stund i min reslektyr – Fysikens Tao. Vi bjöd vår franske medresenär att smaka på våra pelmeni. Han stoppade girigt ner handen i plastpåsen och plockade upp några stycken. Sedan smackade han belåtet och bekräftade att pelmeni visst påminde om ravioli.
     Vi inledde dagarna på tåget med en lugn frukost i restaurangvagnen. Frukosten var helt i sin ordning: antingen yoghurt, bröd, ost och skinka eller så ägg och korv stekta tillsammans i en liten panna. Kaffet var egentligen det enda som inte var något vidare.
     I Novosibirsk hade det kommit på ett par nya resenärer i vagnen. Efter Krasnojarsk, som vi passerade vid tvåtiden på eftermiddagen lokal tid, inträffade något intressant. Just på vår vagn hade en stötdämpare gått sönder, men det visade sig inte innebära något problem. På bara femton minuter under tåguppehållet hade den bytts ut av underhållspersonal som jobbade mycket koncentrerat och precis visste vad de gjorde. Nästa stora anhalt var staden Irkutsk, inte långt från den mäktiga Bajkalsjön.
     Passagen av Bajkalsjön var en attraktion i sig. Den stora sjön och dess inramning var magnifik och en fantastisk naturupplevelse. Jag mindes kinaresan 1972. Då satt jag i restaurangvagnen och åt frukost tillsammans med en grupp vietnameser när vi närmade oss Bajkalsjön. Vietnameserna började spontant applådera när tåget passerat krönet efter en lång uppförsbacke, himlen öppnat sig och Bajkalsjöns blanka spegelyta bredde ut sig nedanför oss. Det var inte riktigt samma känsla denna gång. I motlutet före krönet satte jag mig i alla fall på en av de små fällsitsarna i korridoren, tittade ut genom fönstret och försökte frammana den speciella känslan från den tidigare resan. Nere vid sjön stannade tåget till en stund. Där såldes rökt fisk, och vår franske medpassagerare köpte sig ett stort fång. Inte kunde han missa en sådan kulinarisk upplevelse!
     Från staden Ulan Ude mot den mongoliska gränsen var järnvägen inte längre elektrifierad. Framdriften togs över av ett diesellok. Vid den ryska gränsstaden Nausjki fick vi dröja kvar i mer än två timmar. Orsaken var att den koreanske passageraren i vår vagn hade fel på visumet. Bankkontoret på stationen var stängt, så vi kunde inte växla våra ryska pengar. Typiskt, just nu när den borde ha varit öppen.
Transit genom Mongoliet
     Pass- och tullkontrollen i Mongoliet utfördes av kvinnor i gröna, snävt tillskurna dräkter med kort kjol. Svarta stövlar och en snitsig liten hatt gav intryck av att kontrollen var en statustyngd uppgift. Det var söndagsmorgon och vid åttatiden anlände tåget till Ulan Bator. Även denna gång skulle jag gå av under det korta tåguppehållet, knalla runt lite på plattformen, stiga på igen och sedan åka iväg utan att fått se något av staden. Jag frågade mig själv om det någonsin skulle bli något mer i Ulan Bator än detta korta tåguppehåll. Mårten, den unge danske killen i vår vagn, och det franska paret lämnade tåget för att stanna några dagar i Mongoliet. Istället steg en ung mongolisk tjej ombord. Hon bar en välsittande svart skinnjacka och en skick liten ryggsäck. Efter sig drog hon en mindre resväska på hjul. Hon avslöjade senare att hon var på väg till Peking för att dansa. Det var oklart vilken typ av dans det gällde.
     I Mongoliet var den ryska restaurangvagnen utbytt mot en mongolisk. Den ryska personalen hade fått stanna kvar vid gränsen, men skulle gå på tåget igen när det kom tillbaka från Peking. Den mongoliska restaurangvagnen var strået vassare än den ryska, och man betalade med dollar. Under dagen gjorde sig naturens krafter påminda: det snöade i Gobiöknen, och till kvällen blåste det upp till sandstorm.
     Även gränsen mot Kina passerades utan problem. Just när jag slog på min mobil för att kontrollera att den fungerade, mottog jag ett SMS från SL:s säkerhetschef Johan Hedenfalk. Det gällde inhyrningen av de tyska tågen till pendeltågstrafiken. På tal om tåg innehåller gränspassagen mellan Mongoliet och Kina ett intressant moment: byte av vagnboggier. Detta måste ske eftersom länderna har olika spårvidd. Bytet gjordes i en depå i den kinesiska gränsstaden Erlien. Vagnarna lyftes upp, de gamla boggierna kördes undan och bakifrån fylldes det på med nya. Så enkelt var det!
Kina – Mittens rike
Mot Peking
     Genom kupéfönstret nästa morgon såg vi att marken under natten hade fått ett rejält snötäcke. Frukosten denna gång serverades i en kinesisk restaurangvagn av andra klass. Vad saknade jag inte den restaurangvagn som kopplades på förr vid den kinesiska gränsen. Att stiga in i den vagnen var som att komma in på förstaklassens kineskrog, med kypare i nystrukna vita serveringsjackor som perfekt matchade den rödbruna mahognyn och de blå sidentapeterna på väggarna.
Peking
     Det var tisdagen den 23 april, och vi upplevde den första morgonen i Peking. I Förbjudna staden passerade vi genom tempel efter tempel tillsammans med tusentals andra turister. Jag mindes förra gången i Förbjudna staden då jag och en guide hade varit de enda besökarna. Vid utgången blev vi uppfångade av man som presenterade sig som Joe. Han körde oss sedan till Stora muren, Sommarpalatset och andra attraktioner. Åke sade att Joe påminde om Micke Lindskog på Citypendeln – samma lite slängiga stil och flaxande kavaj och med en osviklig förmåga att plötsligt dyka upp som från ingenstans.
     Klockan sex på morgon nästa dag befann vi oss vid Himmelens tempel. I parken intill templet pågick kinesisk morgongympa – tai-chi och andra aktiviteter där gamla och unga deltog med stor energi. Några äldre män hade tagit med sig burar med vackra fåglar som spred skönsång i parken.
     För en turist i Peking fanns det mycket att se och göra. De få dagar som vi var där hann vi med att besöka bara ett fåtal av attraktionerna. Maos mausoleum var prioriterat. Framför luckorna till väskinlämningen kryllade det av människor. Folk sprang som yra höns med väskor och annat bagage. En del personer knuffade jag helt sonika undan så att jag snabbt kunde komma fram till en lucka.
     Kön till mausoleet var gigantisk eftersom det var kinesisk semester denna vecka. Ändå behövde vi inte vänta i mer än en halvtimme innan vi kunde passera kristallkistan med Maos kvarlevor.
     Som nästa utflyktsmål valde vi svenska ambassaden. Där tillbringade jag mycket tid på somrarna i början av 1970-talet. Att få återse ambassaden efter så många år skulle verkligen bli roligt. Jag mindes så väl ambassadbyggnaderna med det grå kinesiska teglet och de sintrade bitarna, instuckna lite här och där i murverket. På ambassaden kom en man fram och frågade om vi behövde hjälp. Det var ambassadören själv – Rolf Anneling, och vi språkades vid ett tag. Jag berättade att vi anlänt med järnvägen från Moskva och att vi snart skulle resa vidare genom Kina. En av de finaste upplevelserna, sade han, var att ta sig till Guilin i södra Kina och därifrån vidare med flodbåt till Yangzhou. ”Där är det verkligen otroligt vackert! ”Vilken tur för oss, för det var just så som vi hade tänkt göra. Först skulle vi dock åka flodbåt på Yangtsefloden, den Blå floden.
     Efter ambassadbesöket promenerade vi vidare i området och återfann det hus där mina föräldrar hade bott, och jag själv vid mina besök. Det märktes tydligt att det hade gått trettio år sedan förra gången. Nu hade träden vuxit upp, och gården intill husen hade fått en helt annan grönska. Gatan utanför var full av barer och restauranger – de flesta i västerländsk stil.
     Vi fortsatte till tunnelbanan för att åka med den tillbaka till hotellet. På vägen till stationen passerade vi två stadionanläggningar om vilka det sagts att de under Kulturrevolutionen hade använts för folkdomstolar. Tunnelbanan i Peking var ren och snygg och gick mjukt och fint. Ovanför vagnsdörrarna satt en informationstavla som föreställde spårnätet, med ljusdioder som markerade stationerna. På kvällen åt vi pekinganka på en restaurang som rekommenderades av Lonely Planet. Nästa dag skulle vi åka vidare.
     Nu började den mer äventyrliga delen av resan, tyckte både Åke och jag när vi steg upp morgonen därpå. Från Stockholm hade vi tagit med flygbiljetter för att resa vidare till Chongqing. Utöver dessa hade vi ingenting bokat utom hemresan från Singapore. Planen var nu att flyga till Chongqing och därifrån åka båt på Yangtsefloden. Flygresan till Chongqing gick bra, men maten ombord var inte mycket att hurra för: ett korvbröd med ost för en resa på ett par timmar!
Chongqing och flodbåt på Yangtsefloden
     Flygbussen in till Chongqings centrum stod och väntade på bussterminalen. Från centrum åkte vi vidare i taxi till hotell Chung King som vi hittat i Lonely Planet. Hotellet låg nära floden och passagerarbåtarna, vilket passade oss bra. Taxichauffören var väldigt pratsam och försökte hela tiden att få kontakt med oss. När jag betalade tittade han litet småslugt på mig som om han ville säga något. Jag blev inte klok på vad han menade, kanske ville han ha mer dricks, men det verkade inte så. Hotellet verkade bra, och vi fick ett standard dubbelrum som inklusive frukost kostade 268 yuan per natt.
     Flodbåtarna på Yangtsefloden låg bara på tio minuters gångavstånd från hotellet. Efter att ha släpat upp bagaget på rummet, gick vi ut på stan och uppsökte biljettkontoret där båtresorna såldes. Kontoret hade tyvärr stängt så här dags, så vi fick återkomma nästa dag. På natten ringde telefonen, och jag hann inte svara första gången. Strax ringde det igen, och i andra änden uppfattade jag en kvinnoröst som sade: ”Do you want a message?” Jag svarade sömndrucken: ”No”. Jag tänkte att imorgon kan jag fråga i receptionen. Meddelandet kan gott få vänta till dess, ingen hemma visste ju att vi var just här, på detta hotell.
     Det låg inget ”message” och väntade på oss i receptionen nästa morgon. Den unge kinesiske portieren skakade på huvudet, och verkade inte förstå ett dugg när jag frågade. Då gick det upp ett ljus, och jag insåg vad kvinnan i telefonen hade sagt. Förstås hade hon menat ”massage” och inte ”message”. Vår pigge taxichaufför hade nog haft ett finger med i spelet. Han hade ju oväntat dykt upp när vi checkade in och snokat efter något.
     Biljettkontoret höll precis på att öppna när vi kom dit. Vi köpte båtbiljetter till Yichang och såg fram emot att få uppleva passagen genom The Three Gorges (De tre ravinerna). Den ansågs vara en stor tilldragelse på Yangtsefloden. Personalen på biljettkontoret pratade bara kinesiska, så biljetterna tog lång tid att köpa. Tack och lov fick vi hjälp av en yngre välskräddad kinesisk man som pratade mycket god engelska. Han förklarade att vi skulle få åka med en kinesisk grupp och att båten skulle avgå klockan tio, dvs. om cirka trekvart. Vägen till båten kantades av människor som sålde cigaretter till båtpassagerarna. Varför gjorde de detta? Svaret skulle vi få senare, på båtresan.
     Båten visade sig vara en riktig rishög och verkade helt skrotfärdig. Efter ett par timmars färd lade vi till vid det lilla samhället Fengdu. De kinesiska passagerarna försvann snabbt iväg till en nöjespark. Åke och jag stannade kvar för att gå omkring i staden och betrakta folklivet. Mycket folk var i rörelse, och på gatorna pågick vild kommers av grönsaker, kött och andra livsmedel. När vi lade oss till sängs på kvällen var det iskallt i hytten, så vi kröp ner utan att ta av oss ytterkläderna.
     Tidigt i ottan dagen därpå – lördagen den 27 april – lade båten till vid Wan shu. Gruppen med kineser åkte på bussutflykt igen, denna gång för att besöka ett tempel. Åke och jag tackade nej till också denna utflykt. När vi steg av båten, noterade vi att tjejen som skötte båtens enda kiosk hade sovit där under natten, insvept i ett jättetjockt täcke! Det var alltså inte bara Åke och jag som hade frusit på natten. Vi lade också märke till att andra passagerare hade dragit på sig en träningsoverall under ytterkläderna för att hålla sig varma. Wan shu, Fengdu liksom andra samhällen längs floden såg ut som riktiga spökstäder. Underhållet hade upphört, eftersom dessa samhällen skulle komma att dränkas genom den enorma vattenkraftsdamm som var under uppförande i Yangtsefloden. I stället hade en ny infrastruktur vuxit fram, högre upp på flodbranten. Vi lunchade på en uteservering i Wan shu där det serverades wokad färskpotatis, något som jag aldrig förut ätit i Kina. Åkes passade på att köpa cigaretter för de som såldes ombord på båten var svindyra. Se där, då fick vi förklaringen till de många cigarettförsäljarna i Chongqing. The Three Gorges var mycket imponerande och fascinerande, liksom det stora dammbygget som pågick intill.
Yichang
     Ungefär vid midnatt lade båten till vid Yichang, slutstation för Åkes och min båtresa. Före dess hade vi passerat en jättesluss som rymde flera stora båtar av vår typ. Den var enorm som mycket annat i Kina. I Yichang tog vi in på Ge zhou ba hotel och kom i säng vid tvåtiden.
     Trots den sena timmen kvällen innan, vaknade vi tidigt på söndagsmorgonen. Jag var urtrött, något som tillhör ovanligheterna. Hotellpersonalen var mycket tillmötesgående och hjälpte oss att komma vidare till Guilin. Att flyga från Yichang var tydligen ingen bra idé. Vi fick rådet att istället ta bussen till Wuhan och flyga därifrån. Bussresan gick trögt och tog fyra timmar.
Wuhan
     Wuhan var en jättestad med ett myllrande folkliv. Av en fransman på gatan fick vi veta att det pågick en festival i staden. Resebyrån, där vi skulle köpa flygbiljetterna till Guilin, var inte lätt att hitta. Med hjälp av en polis fann vi den till slut. Polismannen drog med mig till en bank där en bankkassörska, som pratade litet engelska, berättade att resebyrån låg på gångavstånd och flera våningar upp i ett vanligt flervåningshus. Vi blev rekommenderade att bo på ett hotell i närheten, hotell Xun li men. Ett standardrum för två kostade där 358 yuan per natt. Rummet låg högt upp med förträfflig utsikt över en livligt trafikerad trafikrondell. Efter middagen nere på stan, gjorde Åke och jag samma reflektion i den svala kvällsluften på vägen hem till hotellet: den riktiga värmen, som vi hade väntat på så länge, hade ännu inte infunnit sig.
     Det var måndag och en ny vecka började. Jag hade naturligtvis fått ont i halsen efter den iskalla båtturen på Yangtsefloden. Det var väl därför som jag hade känt mig så trött på morgonen i Yichang. Till Wuhans flygplats kom vi snabbt och bekvämt. En grupp fransmän försökte tränga sig förbi i kön till incheckningen, men Åke och jag stod emot trycket. Fransmännen muttrade något om att vi var amerikaner. Då högg jag i direkt och sade att vi var ”Suédois”, och då tystnade de tvärt.
Guilin
     Guilin var mycket vackert, det såg vi redan under bussfärden från flygplatsen och in till stan. Höga trolska sockertoppsberg tornade upp sig i fjärran, och luften hade fått värme – äntligen! På Kinas internationella resebyrå CITS bokade vi hotell för natten och en båtresa till Yangshuo på floden Li följande dag. Två övernattningar i Yangshou fick vi också med. På kvällen promenerade vi i Elephant Trunk Park och hamnade i diverse turistfällor. Den värsta var väl en fjättrad skarv som visades upp för nyfikna och kanske som vi lite beklämda turister.
Båtresa på floden Li och uppehåll i Yangshou
     Det blev tisdagen den 30 april och det var alltså Valborg. Båtfärden utmed floden Li var verkligen en skönhetsupplevelse. Floden kantades av sockertoppsberg, och många av dem sades det, var förknippade med en egen sägen. Vattnet var klart och verkade friskare än den gulbruna smeten i Yangtsefloden. Jag samtalade länge med en trevlig engelsman som vi hade träffat på bussen till båtterminalen. Han var från London och arbetade med datorer. Vi kom naturligtvis att prata om kollektivtrafiken i England, och han var mycket kritisk till privatiseringen av denna. Connex kallade han för ”Anti-Christ”, det var enligt hans mening det värsta av trafikföretagen i England. Flodresan gick som planerat och vi kom fram efter tre-fyra timmar.
     Yangshuo var en liten trevlig stad, omgiven av de typiska sockertoppsbergen. På andra sidan floden bodde lokalbefolkningen medan vår sida dominerades av restauranger, hotell och annan turistservice. Vi upplevde staden som mycket västorienterad. Jag tyckte att den påminde om Saint Jean de Luz vid Frankrikes atlantkust. Kanske var det de många ungdomarna från väst – ryggsäcksfolket – som gav staden dess västerländska karaktär.
     Nästa resmål var Hong Kong och det lockade alltmer. Vi slopade därför en av övernattningarna i Yangshou och började planera nästa etapp. Det slutade med att vi bokade platser på en nattbuss som skulle ta oss till Shen zhen, strax norr om Hong Kong.
     På kvällen åkte vi tillsammans med en tysk grupp på en intressant lokal begivenhet – fiske med skarvfåglar. När fiskafänget var avslutat och vi steg ur fiskebåten, stod skarvarna på rad och vinkade farväl. Väl­drillat och typiskt kinesiskt på något vis.
     Nästa dag, som var första maj, försiggick ett intensivt och högljutt firande i staden. Mängder av kinesiska smällare brändes av på gatorna. I avvaktan på nattens bussresa passade Åke på att klippa sig. Frisören frågade då och då mig vad jag tyckte om resultatet. Att fråga Åke brydde han sig inte om.
Sleeper Yangshou – Sen zhen
     Klockan sju på kvällen skulle nattbussen avgå till Sen zhen. Vi väntade på hållplatsen tillsammans med en ung holländare som var drygt två meter lång. Vi hade sett fram mot en fin långfärdsbuss, luftkonditionerad och med sköna säten som man kunde sova gott i. Dessvärre var bussen en ”Sleeper”, vilket var något helt annat – någon gräsligare buss hade Åke och jag aldrig sett. Möbleringen utgjordes av tre rader med taksängar i metall, sammanlagt 34 sovplatser. Åke hamnade på en överslaf i mellanraden, så trång att han var tvungen att vika ihop sig för att få plats. Längst bak i bussen, i en hörna, låg ett ungt par. Pojken gjorde ideliga framstötar och klämde flickan både här och där medan hon värjde sig frenetiskt. På sluttampen blev ett litet barn kissnödigt i slafen intill. Pappan lät då barnet pinka i en plastkasse och kastade sedan helt frankt påsen med sitt innehåll rätt ut genom ett sidofönster.
Hong Kong
     Efter tolv timmars resa var vi så framme i Shen zhen, efter att ha åkt taxi sista biten tillsammans med den långe holländaren som var anmärkningsvärt pigg efter bussresan. Gränspassagen till Hong Kong gick bra, och vi hamnade strax på ett tåg in till järnvägsstationen på Kowloon. Det tog inte lång tid förrän vi blev uppraggade och erbjudna ett rum på Mirador Arcade i Kowloon hotel, ett antal våningar upp i en stor och stökig byggnad. Vi installerade oss på hotellet, och tog därefter färjan över till Hong Kong Island. Hela detta Hong Kong låg nu öppet för oss! På kvällen lyftes vi upp av the Peak Tram till Victoria Hill. Från toppen såg vi en lång stund ut över världsstaden Hong Kong – vilken fantastisk syn i det djupa kvällsmörkret.
     ”Copy watch – Lolex, come and see mister, just for you”. Från morgon till kväll stod mängder av försäljare utanför hotellklustret Chunking Mansions litet längre ner på Nathan Road. De påkallade aggressivt turisternas uppmärksamhet. Även urmakarna försökte på alla sätt att locka till sig förbipasserande. För oss blev det ändå ingen klocka, men väl ett par nya läsglasögon åt Åke. Jag prutade ordentligt, så vi fick ett hyfsat pris plus ett elegant fodral till glasögonen.
     Dag två i Hong Kong hade vi vikt åt stadens kollektivtrafik. Vi inledde med tunnelbana från Kowloon över till Hong Kong Island. Där fortsatte vi med en dubbeldäckad spårvagn som framfördes på bara en boggi. Vi satte oss längst bak i övervåningen med bra utsikt över gatuvimlet. Det ryska tennisesset Anna Kournikova blickade ner på oss från en jättelik reklamskylt för Omegaklockor. Betala fick vi göra vid avstigningen, och det kändes ovanligt. För att komma tillbaka till färjeterminalen tog vi en dubbeldäckad buss, sådana fanns det gott om i Hong Kong. Innan dagen var slut passerade vi terminalen på Kowloon för färjorna till Macao. Det fanns bara fyra platser kvar på katamaranerna till Macao nästa dag. Vi köpte två biljetter till fullt pris även om en av oss hade kunnat få pensionärsrabatt.
     Färden nästa dag med katamaranen till Macao tog 75 minuter. Det märktes att det årliga formel 1-loppet Macao Grand Prix hade satt sin prägel på Macao. Många fina vägar och gator hade byggts för racerbilarna, och kanske hade också kasinot kommit till för biltävlingens skull. Förutom detta gjorde Macao inget större intryck på Åke och mig.
     Den sista dagen i Hong Kong besökte vi Hong Kong Island en sista gång för att suga i oss allt som gick av stadens miljö och atmosfär. Planet mot Kuala Lumpur lyfte ungefär klockan halv fyra.
Malaysia
Kuala Lumpur
     Eftersom det var belagt med dödsstraff att föra in narkotika i Malaysia, var det inte utan en känsla av obehag som vi passerade tullkontrollen i Kuala Lumpur. Chauffören på flygbussen var hygglig och körde oss till ett billigt och hyfsat hotell – Comfort Inn.
     Återigen ny vecka, denna gång i Malaysia. Målet var att besöka Kuala Lumpurs enorma byggnad Twin Towers. Det tog en bra stund att promenera dit från hotellet. Byggnaden var tyvärr stängd på måndagar, så denna gång blev det inget besök. På vägen tillbaka till hotellet krockade vår nya fina taxi med en cykel. Chauffören blev naturligtvis urförbannad och skrek långa svordomar efter cyklisten.
     På kvällen gav vi oss ut i Kuala Lumpurs nattvimmel. Den ena hallicken efter den andra kom fram och erbjöd välvilligt sina tjänster. ”Chinese lady is waiting for you”, sade mister Eddie och stack åt mig sitt visitkort. Tjänsteutövarna själva, ja, de fick beställningarna på mobiltelefon.
     Nästa dag försökte vi på nytt med Twin Towers. Vi fick tid för uppstigning klockan kvart över ett, och då skulle vi få komma upp till Skybridge, dvs. bryggan mellan de två tornen på 41:sta våningen. I mellantiden åkte vi till busstationen Puduraja och köpte biljetter till Mersing på Malaysias östkust. Dit skulle vi fortsätta nästa dag för att bada och sola bland söderhavsöarna. Från Skybridge hade vi god utsikt över staden.
     På hemvägen passade vi på att pröva den omtalade frukten Durian som salufördes på många av marknaderna. Den luktade förfärligt och smakade som surströmming. I Malaysia verkade den ändå vara mycket uppskattad. På grund av den fräna lukten var frukten förbjuden att ta med på hotellen.
Mersing samt öarna Pulau Rawa och Pualu Besar
     Bussen från Kuala Lumpur till Mersing segade sig rofyllt fram genom Malaysias regnskog. Vi stannade till i en halvtimme för en bensträckare vid en sjaskig uteservering. Maten låg upplagd utan något som helst skydd och var överhopad med flugor. Åke och jag avstod från att äta, mer än gärna. När vi kom fram till Mersing var vädret mulet men det var varmt, vilket var viktigast. Vi tog in på ett av Mersings flottare ställen – hotell Timotel. Där bodde fler svenskar fick vi veta. Ett svenskt TV-team var där för att spela in Expedition Robinson. Mersing bar flera spår av Robinsonprogrammen, bland annat ett kontor på stan för det svenska TV-teamet.
     Dagen därpå köpte vi båtbiljetter och gav oss iväg till ön Pulau Rawa, inte så långt ut från Mersing. Färden dit tog bara en halvtimme. Pulau Rawa var en lugn och pittoresk ö med sköna bad och 30 grader i vattnet. Vid ett tillfälle, då jag låg i vattnet och plaskade, samtalade Åke med mannen som hyrde ut snorklar och annan dykutrustning på ön. Han berättade om en grupp finländare som varit på besök. De hade sagt att man i Finland badade bastu. Något så dumt hade han aldrig hört talas om – att värma upp sig på det viset! Han beskrev också smugglingen av cigaretter och annat gods som förekom bland öarna utanför Mersing.
     Efter badet tog vi var sin öl. Vi konstaterade att i Malaysia drack vi Tiger som var ett gott öl och passade bra som törstsläckare i värmen. I Kina, där ölet också var mycket bra, var Tsingtao ett vanligt märke. Dessutom fanns det många lokala ölsorter av bra kvalitet. Även ölet i Ryssland fick klart godkänt. Det ryska ölet var något helt annat än ölet under sovjettiden. Borta var det ”sockerbeska” dricka som serverades vid rumstemperatur. Efter middagen betraktade vi stjärnhimlen, men stjärnbilderna var svåra att urskilja; det kom för mycket ljus från alla kulörta lyktor som hängde i träden.
     Efter två övernattningar vände vi tillbaka till Mersing. Rummet på Hotel Timotel var iskallt denna gång. Redan morgonen därpå bar det iväg igen, till Pulau Besar. Även denna ö var mycket trevlig, men kanske inte lika pittoresk som Pulau Rawa. På Pulau Besar fanns mycket rester från inspelningarna av Robinsonprogrammen. Halvruttna repstegar låg slängda på ett ställe, och det verkade som TV-teamen hade bott alldeles intill.
     Återkomna till Mersing efter badsejouren på Pulau Besar köpte vi bussbiljetter till Singapore och knallade vidare till hotell Timotel – ”vårt” hotell. ”Ni har redan fått rabatt”, sade kvinnan i hotellreceptionen när jag försökte att pruta på hotellpriset. Nästa morgon packade vi ihop våra prylar inför bussresan till Singapore. Åke började leta efter sin badmössa, men kunde inte hitta den. Inte undra på det, för den hade jag norpat åt mig och stoppat ner hans ryggsäck. Packad och klar, med andra ord. Bussresan till Singapore beräknades ta omkring tre och en halv timme. Det var inte många resenärer med i bussen, och färden var långsam och tråkig.
Singapore
     Vi åkte taxi från busstationen i Singapore in till centrum. Av taxichauffören blev jag tillsagd att använda säkerhetsbältet. I Kina hade det varit tvärtom, något bälte hade jag absolut inte fått använda. Taxin passerade en elektronisk vägport, och som tillägg till taxipriset betalade vi trängselavgift. Vi tog in på Summer View Hotel, i ett litet fönsterlöst rum med en ljustavla som fingerad fönsterutsikt.
     Vid frukosten låtsades vi inte tillhöra hotellets gäster. Istället för att gå direkt till frukostmatsalen, tog vi en omväg via gatan. Frukosten var nämligen billigare om man inte bodde på hotellet. Sedan blev det en lång vandring genom Chinatown med sikte på att nå linbanan till Sentosa Island med dess turistattraktioner. Vi hade biljetter till Under Water World och en uppvisning av skära delfiner som skulle göra olika konster. Kvällen avslutades med en Singapore Sling i the Long Bar på Raffel´s hotel. Ett obligatorium i Singapore!
     Vi flyttade nästa dag till ett billigare hotell men som ändå var av hygglig standard. Vi åkte en sväng med Singapores rena och snygga tunnelbana och köpte en förbudsskylt mot vandalisering. Skylten tänkte vi ge till Kjell Hultman när vi kom tillbaka till jobbet. Åke hade flyt och fick ett redan stängt urmakeri att öppna så att han kunde köpa sig en Rolexkopia. Efter prutning fick han en fin klocka för 30 singaporedollar.
     Det var nu fredag, och vi hade som enda ambition att besöka Singapores zoo. På tunnelbanan passade vi på att studera ordningsbestämmelserna ombord. Vi tyckte att vissa överträdelser var riktigt dyra: att äta i vagnen 500 kr, att röka 1 000 kr och att missbruka nödanrop 5 000 kr. I djurparken imponerades vi av de vita tigrarna. Tyvärr var de riktigt slöa efter att just blivit utfodrade. Det var ordentligt hett nu, och vi svettades ymnigt.
     Till slut infann sig det oundvikliga: dagen då vi skulle åka hem till Sverige. För halva priset av en övernattning fick vi behålla hotellrummet till klockan sex. Det passade oss bra, för flyget gick inte förrän på kvällen. Nere på stan, på den stora affärsgatan Orchard Road, hade kommersen ännu inte kommit igång. Vi inväntade att affärerna skulle öppna med var sin soft ice på McDonald´s.
     En sak som jag tyckte mycket om i Singapore var alla de små fast food-restaurangerna som man träffade på litet här och där. De var ofta placerade runt en öppen plats med stolar och bord, och det serverades mat från Asiens alla hörn. När hettan slog till under den tidiga eftermiddagen, satte vi oss ner nära hotellet på just en sådan typisk fast food-restaurang.
     Planet till Moskva, en IL 86-300, lyfte på utsatt tid. Bekvämligheten ombord var inte mycket att hurra för, och inredningen påminde om mock-upen som vi byggde i Hammarby under Vagn 2000-projektet. Något måste ha hänt med planet, för under mellanlandningen i Bangkok blev vi stående mycket längre än beräknat. Informationen var urusel, men så kom hux flux ett besked om att planet var färdigt att lyfta. En av motorerna hade provkörts och sades nu fungera. Planet gav sig alltså iväg, och bevisligen fungerade nu motorn. Åke och jag undrade ändå om den var helt återställd: för det tog fyra timmar att nå planets marschhöjd!
     Naturligtvis var vi försenade till Moskva men lyckades ändå hinna med planet till Stockholm. Vi fick springa, men vad gjorde det när vi snart var hemma! Nästan på utsatt tid landade vi på Arlanda, men det gjorde inte vårt bagage.
Utro
     Asienresan 2002 var en fantastisk upplevelse, rent av en succé och mina förväntningar överträffades rejält. I stort sett gick allt som planerat – inga omläggningar av resvägen att tala om, och vi hade inte drabbats av några sjukdomar. Blir det något mer besök i Kina? Det hoppas jag, för dit vill jag verkligen åka igen. Gärna med järnväg över Sibirien, och då ska jag baske mig hoppa av några dagar i Mongoliet.

Den ”lilla människan” i rysk litteratur

Anton Pavlovitj Tjechov
     Tjechov debuterade med berättelser och skisser i små humoristiska tidskrifter och skiljde inte ut sig från mängden med en gång. Hans tidiga verk är av högst skiftande värde, till strukturen ligger de nära anekdotgenren. Humoristiska tidskrifter var ju under 1880-talet underhållande och rent kommersiella. Därför får man inte sammanbinda uppkomsten av den stora tjechovska talangen med den lågflygande humoristiska populärlitteraturen. Vaggan för denna talang var den klassiska litteraturen, vars traditioner den unge Tjechov tillägnade sig med framgång.
     Temat ”den lilla människan” är typiskt för den tidige Tjechov. Man kan nämna sådana berättelser som ”Tjänstemannens död”, ”Människa i fodral”, ”Krusbär” och andra.
     I en rad av Tjechovs tidiga verk framträder gestalter från den ryske 1800-talssatirikern Michail Saltykov-Sjtjedrin såsom ”det triumferande svinet”, ”hårdhandskarna” och ”pompadourerna”. Tjechov använder också konstnärliga grepp hos Sjtjedrin, till exempel zoologiska liknelser och grotesk. I berättelsen ”Underofficer Prisjibajev” växlar hyperbolism med lakonism och utvalda, berikande konstnärliga detaljer som ger hjältens karaktär en nästan symbolisk innebörd. Utan att störa den realistiska trovärdigheten för typen, väljer Tjechov ut de mest väsentliga dragen och avlägsnar omsorgsfullt allt som kan skymma eller fördunkla dessa drag.
     Tjechovs tidiga berättelser är helt igenom humoristiska, och dessutom är humorn i dem synnerligen originell och skiljer sig markant från den klassiska litterära traditionen. I den ryska 1800-talslitteraturen från och med Gogol hade det slagit igenom med ”skratt genom tårar”, ”det högstämda skrattet”. Det komiska draget hos Gogol växlade i regel med ”sorgsenhet och djup misströstan”. Hos Tjechov är skrattet tvärtom glatt och bekymmerslöst smittande, inte ”ett skratt genom tårar” utan ett ”skratt så att tårarna rinner”.
     Mycket ofta i de tidiga verken gör Tjechov komik av dramatiska situationer som är traditionella för den ryska litteraturen. Till exempel löser han på ett nytt sätt den i vår litteratur omtyckta konflikten mellan översittare och offer. Med början i ”Stationsföreståndaren” av Pusjkin, via Gogols ”Kappan” till Dostojevskijs ”Fattigt folk” och vidare till Ostrovskijs verk finns en obruten linje av medkänsla för ”den lilla människan”, offret för orättvisa sociala förhållanden. Men på 1880-talet när opersonliga relationer mellan människor genomsyrade alla samhällsskikt förvandlades den ”lilla människan” till den obetydliga människan och förlorade sina mänskliga drag. I berättelsen ”Den tjocke och den magre” är just ”den magre” mest inställsam, fnissande som en kines: ”Hi-hik- ers excellens”. Underdånigheten har berövat honom allt levande, allt mänskligt.
     I ”Tjänstemannens död” är ”den lilla människan” Ivan Dmitrijevitj Tjervjakov (tjerv = mask) på teatern när han oavsiktligt nyser och stänker ner flinten på general Brizzjalov som sitter framför honom. Denna händelse upplever Tjervjakov som att ”världen skakar i sina grundvalar”. Han kan absolut inte förlika sig med att generalen inte ger händelsen skälig uppmärksamhet och lite för lättvindigt förlåter honom som ”kränkt” den ”heliga” ämbetsmannahierarkin. I Tjervjakovs lakejsjäl smyger sig in en misstanke. ”Jag måste förklara för honom att jag inte alls önskade… att det är naturens lag, annars tror han att jag ville spotta. Tror han det inte nu, så kommer han att tro det sedan!..” Misstänksamheten växer, han går för att be generalen om ursäkt både dagen därpå och dagen efter det... ”Försvinn!!”, röt plötsligt generalen, skakande och blå i ansiktet. ”Vad, ers –het?”, viskade Tjervjakov, knäsvag av skräck. ”Försvinn!!”, upprepade generaldirektören och började stampa med fötterna. I Tjervjakovs mage brast något. Utan att se något, utan att höra något ryggade han tillbaka mot dörren, gick ut på gatan och släpade sig i väg… Efter att mekaniskt tagit sig hem lade han sig utan att ta av frackuniformen på soffan och… dog.”
     Här väcker ”Offret” ingen medkänsla. Det är inte en människa som dör utan något själlöst byråkratväsen. Låt oss nu uppmärksamma berättelsens nyckelelement. ”Något brast”, inte i själen utan i magen på Tjervjakov. Samtidigt som skildringen av denna dödliga rädsla är psykologiskt trovärdig har den också symbolisk innebörd, för en själ var just vad denne hjälte saknade. Det är inte en människa som lever utan en opersonlig kugge i det byråkratiska maskineriet. Därför dör han också ”utan att ta av frackuniformen”.

Ivanov, V. 2004

Översättning Anders Börjeson, Stockholm Södermalm, 2013
© Anders Börjeson, baborjeson@gmail.com


Den lilla människan” i rysk litteratur

Berättelsen ”Tjänstemannens död”

     I ”Tjänstemannens död” nämns överhuvudtaget inte huvudpersonens rang; av det kan man dra slutsatsen att Tjervjakovs (tjerv = mask) beteende inte bestäms av rangen. Bara befattningen anges – den är obetydlig (kanslist – ämbetsman med ansvar för ekonomin på ett kansli eller ett ämbetsverk), men tillräcklig för att Tjervjakov – för prestigens skull – skall kunna gå på teater. Det kunde Akakij Akakijevitj, hjälten i Gogols ”Kappan”, inte ens drömma om. Den tjechovska ämbetsmannens sociala ställning är helt befriad från de eländiga levnadsvillkor som gav näring åt Akakij Akakijevitjs osäkerhet och starka fruktan inför överheten. Det gör det möjligt för Tjechov att utesluta skräck som förklaring till Tjervjakovs undergång och flytta läsarens uppmärksamhet från yttre till inre orsaker – från samhälleliga till psykologiska och moraliska faktorer.
     Det är bara Tjervjakov själv som nedvärderar sin egen mänskliga värdighet och gör detta synnerligen envist. Och detta gör han av egen vilja och med nöje till skillnad från Makar Devusjkin i Dostojevskijs roman ”Fattigt folk”. Hade för övrigt den tjechovska kanslisten den känsla för sin unika personlighet som den lilla människan hos Dostojevskij värdesatte högst av alla världsliga välsignelser? Denna fråga leder direkt till lösningen på gåtan vad hjälten i ”Tjänstemannens död” dog av.
     Tjervjakov var inte ämbetsman till samhällsfunktionen utan till sitt moraliska och psykologiska väsen. Och detta väsen blottläggs i berättelsen med några få men förvånansvärt exakta och innehållsrika detaljer. Centrala nyckelord här är – viktig person, mask, be om ursäkt och förklara.
     Berättelsens utgångsläge ”ämbetsman av högre och lägre rang” förflyttar sig hos Tjechov genom en växande ömsesidig oförståelse mellan kanslisten och generalen. Brizzjalovs höga byråkratiska rang hindrade honom inte från att förbli en normal människa. Trots sin låga rang är Tjervjakov tvärtom inte en personlighet, utan en personifikation av det byråkratiska systemet som grundar sig på obetingad vördnad från dem som står lägre för dem som står högre, oberoende av individuella kvaliteter eller förtjänster. Särskilt för dess stöttepelare eller som Tjervjakov uttryckte det ”viktiga personer”: civila eller icke-civila generaler. För den tjechovska kanslisten hade en sådan vördnad i form av självförnedring inte blivit bara en norm utan ett behov.
     De flesta ryska författare uppskattade inte ämbetsmän, vilka sedan urminnes tider kallades för ”brännässlefrön” av folket. Detta hindrade dem inte från att skapa färgstarka varianter av denna samhällstyp. Här fanns ämbetsmän som, tvärtemot Gribojedovs hjälte Tjatskij, inte tjänade saken utan just personerna. Här fanns lismarna och hycklarna Moltjanins med sin ”måttfullhet och ordentlighet”, också de hjältar i Gribojedovs komedi ”Förstånd bringar olycka”. Här fanns också de njutningslystna Zubatovs hos Saltykov-Sjtjedrin och deras ideologi för den räta linjen och ett kasernsamhälle.
     Tjechovs Tjervjakov tillhör ingen av dessa ämbetsmannatyper: han är inte karriärist och inte mutkolv, inte ideolog och inte hycklare eftersom det inte finns några antydningar om detta i berättelsen. Tjervjakov är ämbetsmannen som sådan, en människa som i bokstavlig mening förkroppsligade ämbetsmannaidén. I skenet av den litterära originaliteten hos Tjechovs hjälte finns givetvis en definition, vilken ges redan på berättelsens första rad: ”en förträfflig kanslist”. En kanslist(1) är en ämbetsman på ett kansli eller ett ämbetsverk. Men hos Tjechov saknas just detta ”på”: Tjervjakov är den utpräglade kanslisten, inte verkställare åt konkreta personer eller av konkreta uppgifter, utan verkställare av naturen. Men just att verkställa och ”inte våga ha en egen uppfattning” är helt i sin ordning för en fulländad ämbetsman. Det är en annan sak att ett sådant verkställande oundvikligen, som Tjechov visar, leder till kryperi vars baksida visar sig vara våld. Ordet kanslist (exekutor) har ju samma rot som exekution som på franska betyder inte bara verkställelse utan också straff. Utan att ana det utför hjälten i ”Tjänstemannens död” också ett sådant straff mot general Brizzjalov och inte minst gentemot sig själv.
     Tjechovs Tjervjakov är alltså inte ämbetsman till slag av tjänst eller befattning utan till sin natur. Det är en typ som inte är så mycket social eller socialpsykologisk som moralisk. Den existerar i alla miljöer och hos alla folk (Tjervjakovs förnamn är för övrigt Ivan, det mest frekventa såväl i Ryssland som – i dess motsvarigheter på främmande språk – i andra länder i Gamla och Nya världen). Den kan vara både mager (som motsvarande hjälte ur Tjechovs berättelse ”Den tjocke och den magre”) och synnerligen imponerande. I den nämnda egenskapen är han tyvärr inte alls mindre evig och odödlig än typerna romantiker eller realist, drömmare eller pragmatiker.
     Inget av detta hindrar honom från att också förbli den art av den lilla människan som just Tjechov i den ryska litteraturen kom till insikt om och konstnärligt förverkligade. Gogol och Dostojevskij blottlade människan i den fattige ämbetsmannen. Tjechov visade att den lilla människan minst lika mycket som någon annan av naturen kan vara ämbetsman.
     Ta Pusjkins historia om Samson Vydrin och hans förlorade dotter som till skillnad från sin evangelieprototyp inte återvände till sin far. Redan denna historia väckte läsarens djupa medkänsla för ”verkliga martyrer av rangtabellens(2) fjortonde klass”. Med patos utropade Gogol i sin ”Kappan” den lilla människans rätt till att omgivningen behandlade honom som sin broder i Kristus. Rätt till sin personlighet försvarades av Dostojevskijs lilla människa i ”Fattigt folk”. Hjälten i Tjechovs ”Tjänstemannens död” dog därför att han inte blev förstådd och tillgodosedd i en helt annan rätt – rätten till att vara inställsam.   

Ivanov, V. 2004
Översättning Anders Börjeson, Stockholm Södermalm, 2013
© Anders Börjeson, baborjeson@gmail.com
------------------------------------------------------------
(1) I översättningen används ”kanslist” i stället för ”exekutor”, som ansluter bokstavligt till det ryska ordet i originaltexten.

(2) Fjortonde klass var den lägsta tjänstegraden i den ryska rangtabellen. I denna var alla statstjänstemän av högre rang inplacerade.

lördag 8 juni 2013

Solsting

Ivan Bunin


  Efter middagen gick de ut på däck från den klart och hett upplysta matsalen och stannade vid relingen. Hon slöt ögonen, lade handen mot kinden med handflatan utåt, brast ut i ett enkelt underbart skratt - allt var underbart hos denna lilla kvinna - och sade:
  - Jag är visst full... Var kom ni ifrån? För tre timmar sedan anade jag inte ens att ni fanns. Jag vet inte ens var ni steg på. I Samara? Men i alla fall... Snurrar det i mitt huvud eller svänger vi av åt något håll?
  Föröver fanns mörker och ljusprickar. En stark, mjuk vind från mörkret slog dem i ansiktet, och ljusprickarna rusade fram någonstans åt sidan: ångbåten beskrev med Volgatypisk elegans tvärt en vid båge och skyndade fram mot en liten kaj.
  Löjtnanten tog hennes hand och förde den till läpparna. Handen, liten och stark, luktade solbränna. Och både lycksaligt och förskrämt stelnade hjärtat vid tanken på hur kraftfull och solbränd hon antagligen var hel och hållen under denna lätta linneklänning efter en hel månads liggande under den sydliga solen, på den heta havssanden (hon hade sagt att hon var på väg från Anapa). Löjtnanten mumlade
  - Låt oss gå av...
  - Var då? frågade hon förvånat.
  - På det här stället.
  - Varför det?
  Han svarade inte. Hon lade än en gång utsidan av handen mot den heta kinden.
  - Galenskap...
  - Låt oss gå av, upprepade han tomt. Jag bönfaller er...
  - Åh, ni gör som ni vill, sade hon och vände sig bort.
  Ångbåten som tagit fart stötte med en mjuk duns emot den svagt upplysta kajen, och de föll nästan på varandra. Över huvudena kom änden på trossen flygande, så rusade ångbåten bakåt, och med ett brus började vattnet koka, landgången slamra... Löjtnanten kastade sig iväg efter sakerna.
  På ett ögonblick hade de passerat en sömnig Volgakaj, kommit ut på djup sand som nådde ända till navet och satt sig tigande i en nerdammad hästdroska. Den långa sluttande uppförsbacken bland enstaka sneda gatlyktor, längs en väg som blivit mjuk av dammet, verkade oändlig. Men så hade de kommit upp, kört ut och börjat klappra fram på en stenlagd gata, där ett slags torg, ämbetsverk, ett brandtorn, värmen och lukterna av nattlig landsortsstad på sommaren... Droskkusken stannade bredvid en upplyst port, bakom vars öppna dörrar det reste sig en brant gammal trätrappa, en gammal, orakad betjänt i rosa rysk skjorta och i syrtut tog missnöjt sakerna och gick iväg på sina söndertrampade fötter. De gick in i ett stort, men hemskt kvavt rum som solen hettat upp under dagen, med vita neddragna gardiner för fönstren och två otända ljus på hyllan under spegeln - och så fort de kommit in och betjänten stängt dörren, kastade sig löjtnanten så vettlöst mot henne och båda tappade så häftigt andan i en kyss, att de i många år sedan mindes detta ögonblick: varken den ena eller den andra upplevde något liknande i hela sitt liv.
  Klockan tio på morgonen, solig, het, lycklig, med klockklang från kyrkorna, med marknad på torget framför hotellet, med lukt av hö, tjära och återigen allt detta sammansatta och välluktande som en rysk landsortsstad bär prägel av, gav hon sig av, denna lilla namnlösa kvinna som på inga villkor sagt sitt namn, som skämtsamt kallat sig den vackra obekanta. De hade sovit lite, men på morgonen när hon kom fram bakom skärmen bredvid sängen efter att på fem minuter ha tvättat och klätt sig var hon fräsch, som sjutton år. Var hon generad? Nej, mycket lite. Som tidigare var hon enkel, glad och - redan förnuftig.
  - Nej, nej, kära ni, sade hon som svar på hans bön att de skulle fara vidare tillsammans - nej, ni måste stanna till nästa ångbåt. Om vi far tillsammans blir allt förstört. Det blir mycket obehagligt för mig. Jag ger er mitt hedersord på att jag inte alls är den som ni kunde tro. Aldrig har det hänt mig något som liknar det som skedde, och det kommer inte att hända igen. Mitt sinne blev sannerligen förmörkat... Eller, rättare sagt, vi drabbades båda av något som liknar solsting...
  Och på ett sätt hade löjtnanten lätt att hålla med henne. Med lätt och glatt humör körde han henne till kajen - just till avgången för den rosa ”Samoljot” - kysste henne på däck i allas åsyn och hann knappt hoppa upp på landgången som man redan hade börjat dra in.
  Lika lätt och obekymrad återvände han också till hotellet. Men något hade redan förändrats. Utan henne tycktes hotellrummet på något sätt vara helt annorlunda än när hon var där. Det var fortfarande fyllt av henne - och tomt. Det var underligt! Fortfarande kändes lukten av hennes goda engelska eau-de-cologne, fortfarande stod hennes inte helt ur­druckna kopp på brickan, men hon var inte längre där... Och löjtnantens hjärta pressades plötsligt samman av sådan ömhet att löjtnanten skyndade sig att tända en cigarett och han gick några gånger fram och tillbaka i rummet.
  - Ett underligt äventyr! sade han högt, skrattade och kände att hans ögon fylldes av tårar. ”Jag ger er mitt hedersord på att jag inte alls är den som ni kunde tro....” Och hon har redan åkt sin väg...
  Skärmen hade flyttats undan, sängen var ännu obäddad. Och han kände att han helt enkelt inte stod ut med att titta på denna säng nu. Han dolde den med skärmen, stängde fönstren för att inte höra pratet från marknaden och knarrandet från vagnshjulen, drog ned de vita gardinerna som blåste upp, satte sig i soffan... Ja, det här var slutet på detta ”reseäventyr”! Hon hade gett sig av - och är nu redan långt borta, sitter antagligen i den vita glassalongen eller på däck och betraktar den väldiga floden som glittrar i solen, de mötande flottarna, de gula sandbankarna, det i fjärran skimrande ljuset från vatten och himmel, hela det gränslösa Volgalandskapet... Farväl, och redan för alltid, för alltid... För var kan de träffas nu? ”Inte kan väl jag”, tänkte han, ”inte kan väl jag komma som från ingenstans till den stad där hennes man och hennes treåriga flicka finns, överhuvudtaget hela hennes familj och hela hennes vanliga liv!” Och staden tycktes honom vara speciell på något sätt, en hemlighetsfull stad, och tanken på att hon skulle leva sitt ensamma liv i den, kanske ofta minnas honom, minnas deras tillfälliga, så flyktiga möte, och han skulle aldrig få se henne mer, denna tanke förbluffade och förvånade honom. Nej, detta kan inte vara sant! Det skulle vara alltför absurt, onaturligt, osannolikt! - Och han kände en sådan smärta och en sådan likgiltighet inför hela sitt fortsatta liv utan henne att han greps av fasa, förtvivlan.
  ”Vad i helsike!”, tänkte han, reste sig och började gå omkring i rummet igen och försökte att inte titta på sängen bakom skärmen. ”Vad är det med mig? Och vad är det som är så speciellt med henne och vad hände egentligen? Verkligen, det är faktiskt något som liknar solsting! Och det viktigaste, hur skall jag nu utan henne fördriva en hel dag i denna håla?”
  Han mindes henne fortfarande hel och hållen, med alla små egenheter, mindes lukten av hennes solbränna och linneklänning, hennes kraftfulla kropp, den livliga, enkla och muntra tonen i hennes röst... Känslan av den nyss upplevda njutningen av hela hennes kvinnliga behag var fortfarande ovanligt levande i honom, men det viktigaste var nu ändå denna andra, helt nya känsla - denna underliga, ofattbara känsla som inte alls funnits medan de varit tillsammans, som han inte ens kunnat ana hos sig själv när han igår inledde denna som han trodde endast roande bekantskap, och som redan var omöjlig att berätta för henne! ”Och viktigast är”, tänkte han, ”att du aldrig kan berätta för henne om den! Och vad skall man göra, hur genomleva denna ändlösa dag, med dessa minnen, med detta oförklarliga lidande, i denna gudsförgätna småstad ovanför den glittrande Volga på vilken den rosafärgade ångbåten hade fört iväg henne!”
  Han måste finna räddning, ta itu med något, förströ sig, gå någonstans. Han satte beslutsamt på sig skärmmössan, tog ridspöet, passerade med klingande sporrar snabbt genom den tomma korridoren, sprang utför den branta trappan till porten... Ja, men vart skulle han gå? Vid porten höll en droskkusk, ung, i tjusig långrock, och rökte lugnt en handrullad cigarett. Löjtnanten tittade förvirrat på honom och häpnade: hur var det möjligt att sitta så lugnt på kuskbocken, röka och överhuvudtaget vara så enkel, oberörd, likgiltig? ”Det är antagligen bara jag som är så hemskt olycklig i hela denna stad”, tänkte han när han gav sig av mot marknaden.
  Marknaden höll redan på att bryta upp. Han gick av någon anledning en stund i den färska dyngan bland vagnarna, bland kärrorna med gurkor, bland de nya bunkarna och krukorna, och bondkvinnorna som satt på marken ropade oavbrutet på honom, tog krukorna i händerna och knackade, fick dem att ljuda med fingrarna för att visa deras kvalitet, bönderna skrek öronbedövande till honom: ”Se här är gurkor av bästa sort, ers välborenhet!” Allt detta var så dumt, orimligt, att han flydde från marknaden. Han gick in i katedralen där man redan sjöng högt, glatt och beslutsamt, med medvetenhet om att uppfylla en plikt, sedan vandrade han länge, irrade omkring i den lilla, heta och förfallna trädgården vid bergsbranten, ovanför flodens ofantliga ljust stålgrå vidd... Axelklaffarna och knapparna på hans uniformsjacka brände så att de var omöjliga att vidröra. Kanten på skärmmössan var alldeles våt inuti, ansiktet blossade... Återkommen till hotellet gick han med njutning in i den stora och tomma svala matsalen på bottenvåningen, tog med njutning av sig skärmmössan och satte sig vid ett bord intill ett öppet fönster, där hettan kom in men luften ändå fläktade, beställde svagdrickssoppa med is... Allt var bra, i allt fanns en omätlig lycka, en överväldigande glädje; till och med i denna hetta och med alla lukterna från marknaden, i hela denna okända småstad och på detta gamla landsortshotell fanns den, denna glädje, och samtidigt slets hjärtat bara i bitar. Han drack ett par glas vodka, tog en bit lättsaltad gurka kryddad med dill och kände att han utan att tveka skulle dö i morgon om det genom något mirakel vore möjligt att få henne tillbaka, få tillbringa ännu en dag med henne, denna dag - tillbringa bara för att, bara för att tala om för henne och på något sätt bevisa, övertyga, hur smärtfyllt och hänfört han älskade henne... Varför bevisa? Varför övertyga? Han visste inte varför, men det var nödvändigare än livet.
  - Nerverna är verkligen i dallring! sade han medan han hällde upp det femte glaset vodka.
  Han sköt ifrån sig svagdrickssoppan, bad om svart kaffe och började röka och fundera intensivt: vad skulle han göra nu, hur bli kvitt denna plötsliga, oväntade kärlek? Men att bli kvitt den - han kände det alltför tydligt - var omöjligt. Och han reste sig plötsligt snabbt igen, tog skärmmössan och ridspöet, och sedan han frågat efter postkontoret skyndade han iväg dit med en redan färdig telegramfras i huvudet: ”Hädanefter är hela mitt liv för alltid, till graven, ert, i er makt”. Men när han kom fram till det gamla huset med tjocka väggar, där postkontoret och telegrafen låg, stannade han förfärad: han visste vilken stad hon bodde i, visste att hon hade man och en treårig dotter, men visste inte vad hon hette, varken i efternamn eller i förnamn! Han hade frågat henne några gånger om det vid middagen och på hotellet dagen innan, och varje gång hade hon skrattat och sagt:
  - Och varför behöver ni veta, vem jag är, vad jag heter?
  På hörnet, intill postkontoret, fanns ett skyltfönster med fotografier. Han stod länge och betraktade ett stort porträtt av en militär med täta epåletter, med utstående ögon, med låg panna, med häpnadsväckande ståtliga polisonger och en synnerligen bred bringa, helt och hållet prydd av ordnar... Så absurt, hemskt, allt vardagligt, vanligt är, när hjärtat är drabbat - ja, drabbat, han förstod det nu - av detta hemska ”solsting”, av alltför stor kärlek, av alltför stor lycka! Han tittade på ett nygift par - en ung man i lång syrtut och vit halsduk med stubbad frisyr som stod i givakt arm i arm med en flicka i brudslöja - han vände blicken mot ett porträtt av en söt och gäckande fröken med studentmössan på sned... Därefter, plågad av en smärtsam avund mot alla dessa som var okända för honom, som inte led, började han spänt titta längs gatan.
  - Vart skall jag gå? Vad skall jag göra?
  Gatan var helt tom. Husen var alla likadana, vita, i två våningar, köpmanshus, med stora trädgårdar, och det verkade som att det inte fanns en enda själ i dem; på stenläggningen låg ett tjockt vitt damm; och allt detta bländade, allt var uppfyllt av en het, flammande och glädjefull, men här som av en meningslös sol. Gatan höjde sig i fjärran, bildade ett krön och stötte ihop med den molnfria, gråaktiga horisonten, med dess återsken. I detta fanns något sydligt som påminde om Sevastopol, Kertj... Anapa. Det var särskilt outhärdligt. Och med hängande huvud, kisande på grund av solen, koncentrerat tittande i marken, stegade löjtnanten tillbaka, vacklande, snubblande med sporrarna hakande i varandra.
  Han återvände till hotellet så utmattad av trötthet som om han hade utfört en rejäl dagsmarsch någonstans i Turkestan, i Sahara. Han samlade sina sista krafter, gick in i sitt stora och tomma rum. Rummet var redan städat, berövat de sista spåren av henne - endast en hårnål som hon glömt låg på nattygsbordet! Han tog av sig uniformsjackan och tittade sig i spegeln: hans ansikte - ett vanligt officersansikte, grått av solbrännan, med vitblonda, solblekta mustascher och blåaktiga ögonvitor, som av solbrännan tycktes vara ännu vitare - hade nu ett upprört, galet uttryck, och i den vita tunna skjortan med stärkt ståkrage fanns något ungdomligt och djupt olyckligt. Han lade sig på rygg i sängen och placerade sina neddammade stövlar på sänggaveln. Fönstren var öppna, gardinerna neddragna och en lätt vindpust fyllde dem då och då med luft, fläktade in i rummet med den starka hettan från de uppvärmda plåttaken och hela den skimrande och nu helt folktomma, tysta Volgavärlden. Han låg med händerna bakom huvudet och tittade stint framför sig. Så bet han ihop tänderna, slöt ögonlocken och kände hur tårarna vällde fram på kinderna under dem - och somnade till slut, och när han öppnade ögonen igen lyste kvällssolen redan rödaktigt gul bakom gardinerna. Vinden hade avtagit, i rummet var det kvavt och torrt som i en ugn... Både gårdagen och morgonen idag mindes han som om de hade inträffat för tio år sedan.
  Han steg upp utan brådska, tvättade sig utan brådska, drog upp gardinerna, ringde och bad om en samovar och räkningen, drack länge teet med citron. Han gav sedan order om att hämta en droskkusk, bära ut sakerna och, när han satte sig i hästdroskan på dess gulnade urblekta säte, gav han betjänten hela fem rubel.
  - Och det verkar, ers välborenhet, som jag också körde er i natt! - sade droskkusken glatt och fattade tyglarna.
  När de tagit sig ned till kajen blånade redan den blå sommarnatten över Volga, och redan var många ljus i olika färger spridda längs floden, och ljus hängde från masterna på ångbåten som närmade sig.
  -Vi kom fram i tid! - sade droskkusken inställsamt.
  Löjtnanten gav fem rubel till honom också, köpte biljett, gick till kajen... Liksom dagen innan kändes en mjuk stöt när ångbåten lade till och en lätt yrsel av obalansen under fötterna, så en flygande tross, brus från vatten som började koka och strömma framåt under hjulen när ångbåten backade lite… Och det kändes ovanligt välkomnande och bra med alla människorna på ångbåten som redan var upplyst överallt och luktade mat.
  En stund senare hastade man vidare, uppströms, dit hon också hade rest nyss på morgonen.
  Sommarens mörka aftonrodnad slocknade långt där framme, återspeglades dunkelt, sömnigt och mångfärgat i floden, som här och där fortfarande lyste av vibrerande krusningar långt under den, under denna aftonrodnad, och ljusen drev och drev tillbaka, spridda i mörkret runtomkring.
  Löjtnanten satt på däck under soltaket och kände sig som om han hade åldrats tio år.

Maritima Alperna, 1925

Översättning Anders Börjeson, Stockholm Södermalm, 2013
© Anders Börjeson, baborjeson@gmail.com

--------------------------------------------------------------
”En ämbetsmans död” och ”Solsting” är egna översättningar av ryska originaltexter. Tjechovs berättelse om den enastående ämbetsmannen Tjervjakov bestämde jag för länge sedan att översätta den dag då jag slutade att jobba inom byråkratin. Bunins novell om löjtnanten och den lilla okända kvinnan som träffas på ångbåten på Volga gjorde starkt intryck redan första gången jag läste den. Det var under utbildningen i ryska. Nu förtäljer ryktet att ”Solsting” blir film med Nikita Michalkov som regissör (Brända av solen, Svarta ögon, Platonov…).
Under det roliga men samtidigt lätt frustrerande arbetet med texterna har jag fått kvalificerad vägledning av översättaren Kerstin Olofsson. Tack Kerstin för en proffsig insats! Vi ses igen i höst.