fredag 23 maj 2014

Bajkal Amur Magistral (BAM) 2013

-         reseanteckningar

Lördag 24 augusti
Det var strålande vackert väder när jag lämnade Katarina Bangata med 76-ans buss. Målet var Arlanda och klockan var 09.57 så jag var ute i god tid. På Slussen valde jag reflexmässigt Gröna linjen för den korta sträckan till T-centralen och därifrån krånglade jag mig vidare till Arlanda Express-tåget på Stockholms Central. Alla var vi på plats där – Calle, Stoffe och jag – för den sista biten till Arlanda och flyget till Moskva. Tåget blev direkt 15 minuter försenat på grund av signalfel, men incheckningen på Arlanda gick bra, men som vanligt hade det tjutit till i säkerhetskontrollen. Vad är det som är fel? Är det min nya fina höftled som spökar? Moskvaplanet kom iväg i rätt tid och på vägen körde piloten in den kvart vi förlorat på tåget. Ett-noll till flyget!
     I Moskva, från flygplatsen Sjeremetjevo kröp flygtåget långsamt fram mot Vitryska järnvägsstationen. Vi fortsatte med metron till station Partisanskaja nära intill hotell Alfa, där vi skulle bo vår enda natt i Moskva. Efter en utdragen incheckning och ett kort besök på hotellrummet var vi så ute på stan och vi inledde med middag på en pub inte långt från hotellet. Det var en riktig sylta. Två kulsprutebeväpnade vakter vakade över oss och en av gästerna hängde raklång över bordet och sov. Maten var ändå helt i sin ordning.
     Kvällens enda utflyktsmål var Röda torget. Det gick inte att känna igen eftersom det var belamrat med träläktare och andra anordningar för the International Tattoo som Moskva denna gång hade värdskapet för. Leninmausoleet hade hamnat helt i skymundan och några vakter i stram givakt vid ingången kunde jag inte se. Var det möjligt?! Vi promenerade en stund och passade på att fotografera i den gråa och litet kyliga kvällsluften.
    För metroresan tillbaka till hotellet köpte jag tre biljetter, en enkelresa till oss var. Men denna gång fick jag bara två plastkort. När jag frågade varför jag inte fått tre, surnade kvinnan i spärrluckan till och jag fick ordentligt med skäll. En ung snabbfotad kvinna dök då upp som kommen från ingenstans och hon visade oss att det faktiskt fanns tre biljetter på de två plastkorten. Hon höll bara upp korten ett och ett mot en apparat på väggen och den markerade omgående att det ena var laddat med två biljetter.
     Utekvällen avslutades med öl på kulsprutesyltan där vi tidigare ätit middag.
Söndag 25 augusti
Nu kändes det att resan hade kommit igång på allvar! Det var idag vi skulle kliva på tåget för en femnätters resa till Severobajkalsk vid Bajkalsjöns strand. Och dagen började bra. Frukosten på hotell Alfa var helt fantastisk och vi tog för oss rejält av allt det goda - nygräddade pannkakor med rökt lax, till exempel.
     Sparvbergen som förut kallades Leninbergen med den kända utsiktspunkten framför Moskvauniversitetet var dagens enda utflyktsmål, åtminstone det skulle vi hinna med innan tåget gick. Från utsiktspunkten får man en närmast total överblick över Moskva. Kända landmärken är Moskvafloden, idrottsstadion, de karakteristiska skyskraporna i samma arkitektoniska stil som universitetet. Vi tog metron från hotellet och klev av vid just Sparvbergen, en nybyggd station på bro över Moskvafloden, och promenerade en god stund innan vi kom fram till utsiktsplatsen. Tyvärr skymdes panoramautsikten denna gång av lövklädda träd men en hygglig överblick av Moskva gick ändå att få.
     Vi återvände så till hotellet, hämtade vårt bagage och checkade ut. Tåget till Severobajkalsk skulle avgå kl. 12.42 från Kazanskijstationen. Innan vi klev ombord hade vi köpt lite mat för en gemensam lunch i tågkupén. Men det armeniska vinet vi fått tag i var halvsött, visade det sig. Det ville vi inte ha. I stället fick tågvärdinnorna ta hand om det som en ”gesture of good will” från vår sida. Och jag påmindes om sovjettiden då det knappt gick att få tag i torra röda viner. Samma sak nu som då, verkade det.
     De transsibiriska tågen gör många uppehåll längs vägen. Men få är så långa att man hinner gå av ens för en kort stund. Det första längre stoppet var staden Vladimir som är känd för sin storslagna katedral. Kyrkan är inuti utsmyckad med målningar av den berömde ikonmålaren Andrej Rubljov. Hans fresk ”Den yttersta domen” finns där. Den som sett Andrej Tarkovskijs film med samma namn vet vem Andrej Rubljov är. "Ni hinner inte", svarade en kvinnlig vakt när jag frågade om vägen till närmaste mataffär. Vi gjorde i alla fall ett tappert försök men i Vladimir blev det inga inköp.
     Under nästa längre stopp som var Nizjnij Novgorod prövade vi igen och då gick det bättre. Så denna första kväll i tågkupén kom kvällsmaten att bestå av ost och kex med riktigt torrt, och gott, rödvin. Före läggdags noterade vi att en riktig fyllkaja följde med i vagnen. Han var så där berusad som man bara kan bli om man dricker ren sprit, mängder av ren sprit. Lealös var han och iklädd undertröja och tunna blommiga shorts eller om det var kalsonger. Hur skulle det gå för honom?
Måndag 26 augusti
Klockan var fyra på morgonen Moskvatid när jag steg upp, två timmar före svensk tid. Det var riktigt tidigt även för mig som är morgonpigg. Jag gick bort till tågvärdarnas tjänstekupé i vår ände av vagnen och bad om en kopp te som den tjänstgörande tågvärdinnan kvickt ordnade. Det gjorde gott med varm dryck på morgonkulan. Jag åt en bit av vårt medhavda bröd till en första frukost. Ute var det fortfarande mörkt och kylan hade bitit sig kvar.
     Efter halvannan timme gled tåget in till Balezino där vi skulle göra ett litet längre uppehåll för lokbyte. För att få en glimt av stationen passade jag på att kika ut genom vagnsdörren som stod öppen. "Unge man hoppa inte ut!" hörde jag tågvärdinnan ropa. "Då kommer jag att få skulden." Hon hade så klart helt rätt eftersom trappstegen inte var utfälld och avståndet ner till plattformen var stort nog för ett benbrott om olyckan var framme. Att tågvärdinnan hade använt uttrycket "unge man" överraskade och stärkte mig. Hon var säkert yngre än jag själv.
     Vår första lunch ombord åt vi i tågets buffévagn. Antalet platser i buffévagnen är inte lika stort som i de vanliga restaurangvagnarna. Fast det är fullt tillräckligt eftersom många på tåget hade med sig egen mat och dryck. Då, på lunchen träffade vi polarna Vlad och Dima.
Polarna Vlad och Dima
När man är på fest blir köket ofta en naturlig samlingspunkt. Inte minst fram på småtimmarna samlas man där när det börjar suga i magen efter lite mat. I köket träffas människor som inte känner varandra och man samtalar om allt mellan himmel och jord. På tåget är restaurangvagnen en sådan naturlig mötesplats.
    Det satt ett par personer intill väggen bakom vårt bord och jag kände att vi hade fångat deras intresse. Plötsligt hade en av dem slagit sig ner hos oss, intill mig. Han presenterade sig som Vlad (Vladimir) och strax efter kom Dima (Dimitrij) och satte sig.
     Vlad var den aktive och talföre av de båda. Han var på hemresa till familjen i Jekaterinburg från sitt bevakningsjobb på tundran. "På tundran är det mycket kallt", svarade han när jag frågade om hur det var att jobba på en sådan avlägsen plats. Vlad ville veta vilka vi var och varför vi hade åkt till Ryssland. Han var frågvis och lite lätt provocerande.
     Dima var helt annorlunda, en mjuk och tystlåten person och lätt att känna sympati för. På väg till tåget i Moskva hade han råkat riktigt illa ut. Han hade blivit rånad på allt sitt bagage utom sina rent personliga dokument som han bar i en liten väska runt halsen. Dima jobbade i Moskva och reste nu hem till fru och nyfött barn i Omsk. Vlad och Dima kände inte varandra innan de träffades på tåget. Så är det med tågresor. Människor möts och fördriver en stund tillsammans för att aldrig mer ses igen. En kravlös samvaro.
     Klockan var 15.35 enligt Moskvatid. Vi befann oss i tidzon Moskvatid+2 (MT+2), 1 761 km bortom Moskva. Vi hade redan passerat den vita obelisken som markerar gränsen mellan Europa och Asien. Tåget anlöpte nu stationen i Jekaterinburg för 46 minuters uppehåll. Det var här i Jekaterinburg som den siste tsaren och hans familj arkebuserades av bolsjevikerna. Mindre känt är kanske att i luftrummet över Sverdlovsk, som staden hette under sovjettiden, blev det amerikanska U2-planet med piloten Gary Powers nedskjutet. Det var 1960 och jag kommer fortfarande ihåg de stora tidningsrubrikerna. I Jekaterinburg lär det finnas ett monument som föreställer ett keyboard samt ett minnesmärke över Michael Jackson. Naturligtvis hann vi inte se särskilt mycket av staden. Som på övriga längre uppehåll gällde det att trygga livsmedelsförsörjningen i kupén.
Tågkupén
Vår tågkupé var en vanlig fyrbäddskupé i andra klass. Förutom de fyra bäddarna satt det en enkel bordsskiva under kupéfönstret. Förvaringsutrymmen fanns under de två underslafarna och uppe vid taket ut mot korridoren. Dörren till korridoren var en skjutdörr som gick att låsa eller regla om man hellre ville det.
     Vagnen hade två toaletter, en i vardera vagnsänden. I den ände där tågvärdarna höll till fanns en samovar. Denna kunde alla i vagnen använda om man behövde varmt vatten för te och kaffe eller för att koka upp nudlar och liknande.
     Att resa tre personer i en fyrbäddskupé visade sig vara perfekt för oss. Alltid fanns det utrymme för ryggsäckarna och annat som vi ville ha lätt tillgängligt. Vi vande oss snabbt vid att ha det så här, faktiskt hade vi det riktigt mysigt i kupén. Fönstren hade gardiner men de tog vi bort för att få bättre utsikt. En av gardinhalvorna råkade hamna på golvet och fick ligga kvar där. Men det uppskattade inte tågpersonalen alls. "Dåligt, riktigt dåligt", sa tågvärdinnan med en min och ett tonfall som uttryckte att en illusion just hade gått förlorad.    
     Det blev middag i buffévagnen denna andra resdag. Calle och jag beställde köttsoppan Soljanka och Stoffe fisksoppa. Vi hade två öldrickande gäster vid bordet bredvid. Den ene försökte prata med oss över borden men det blev inte mycket till samtal. Den andre kom däremot över till oss och hade en hel del att berätta. Han var "méstnyj", från trakten, och mycket trevlig. Vi tillbringade en lång stund tillsammans och han berättade om sitt jobb och sevärdheter längs järnvägen. Han gillade bandy och Karlstads stolthet Boltic var favoritlaget. Efteråt sa vi att detta var resans höjdpunkt hittills.
     Ja, så kom kvällen. Det sibiriska landskapet tonade sakta bort i kupéfönstret och en stund av stillhet infann sig. Osten, salamin och vinet från Jekaterinburg passade bra som avrundning på en full dag.
Tisdag 27 augusti
Mitt i natten stannade vi för ett uppehåll i Mariinsk. Jag steg upp och gick ut i korridoren för att få en skymt av staden och landskapet. Även om det fanns tid lämnade jag inte vagnen denna gång. Det var mörkt ute och inte mycket att se.
     Klockan 03.47 Moskvatid anlöpte vi Krasnojarsk, alltså kl. 07.47 lokal tid och vi var alltså fortfarande i tidzon (MT+4). Vädret var klart och stadens omgivningar var mycket vackra. Luften kändes frisk utom precis på plattformen där kolröken stack ordentligt i halsen. Innan jag steg ombord igen köpte jag några piroger till frukost i en kiosk på plattformen.
     Vagnen hade nu fått en ny passagerare. Den ljushåriga tågvärdinnan, den äldre av de två i vagnen och hon som var chef, frågade oss om den nya passageraren kunde få använda vårt obegagnade fjärde lakanset. Naturligtvis fick hon göra det och hon tackade och tog emot. Efter fadäsen med den nerfallna gardinhalvan låg vi på plus igen! Handduken som hörde till behöll vi, för den behövdes som huvudskydd när man reste sig från underslafen. Vi hade den virad runt ett av fästena för stålramen i överslafen som skulle hindra en från att ramla ner på golvet.
     Efter Krasnojarsk färdades vi genom ett kuperat och mer omväxlande landskap än tidigare och björkskogen hade ersatts av barrskog.  Vid Krasnojarsk passerade vi den mäktiga floden Jenisej, vars namn betyder "Det vida vattnet". 
Onsdag 28 augusti
På stationen i Ilanskaja stod tåget kvar i cirka 20 minuter. Det var redan den femte dagen på vår resa, avresedagen medräknad, och avståndet till Moskva var 4 327 km. Ilanskaja är ett litet samhälle med bara knappt 18 000 invånare. År 1734 valdes platsen ut av den danskfödde ryske upptäcktsresanden Vitus Bering under dennes andra expedition till Kamtjatka.
     På perrongen rådde febril aktivitet. Resenärer och tågpersonal visste att här gick det att proviantera. Plattformen var fylld av försäljare och deras utbud var inte dåligt: potatis, grönsaker, bröd, piroger, pannkakor, kyckling, stekt fisk, lättsaltade gurkor m.m. och öl av olika styrkor och storlekar.
Folkets röst
Under sommaren före resan ställde jag samman lite information om tågstoppen på järnvägslinjen. Uppgifterna hämtade jag från min guidebok och från internet. Materialet tog jag med som ren färdvägsbeskrivning men också för att det skulle ge en glimt av livet längs järnvägen. Här följer ett axplock:
·         Under andra världskriget bosatte sig många Leningradbor här. Idag tillverkas gungor och gungbrädor.
·         Under ett tåguppehåll på ett par minuter hinner man inte titta på stationen.
·         I år kunde man läsa i tidningen att tre ton rudor hade dött.
·         Högtiden ägde rum intill ingången till kulturhuset. Scenen var dekorerad i klara och glada färger.
·         Anställda på det kommunala biblioteket har planterat ett rönnbärsträd bredvid sin arbetsplats
·         Fiska, någon?
·         Till salu: trähus på landet, två etage, sex rum, 240 kvm. Tomt 0,2 ha. Byggt 2007. Pris 215 000 rubel.
·         I fältet för födelseort i min fars pass står det: Krasnojarskområdet, Rybindistriktet, Kamala. Andäktigt betraktade jag hans hembygd. Vid 25 kom han till Krim och bodde här hela sitt liv. Men han mindes sitt Sibirien med tårar i ögonen.
·         Och var ska fabriken ta in energi?
·         I juni i år flög jag till norra Tjuna med AN-2. Syftet var att spana efter bränder.
·         Hej, var snäll och skriv upp ert telefonnummer. Vi kan inte kontakta er, skrev försäljningsavdelningen.
·         I samhället finns sju gator: Leningatan, Nygatan, Pionjärernas gata, Sovjetgatan, Tajgagatan och Skolgatan samt Postens återvändsgränd.
·         Om man beaktar klimatförutsättningarna… Alperna är rena semesterbyn jämfört med Sibirien.
·         Kan tyvärr inte hitta ett enda tåg i tidtabellen för den här stationen.
·         Inte ens BAM har radikalt kunnat förändra sättet att leva i det öde hörn där vi träffades.
·         Vlad skriver: bodde i den högra delen. Den runda fläcken till vänster är en sophög.
·         Den 3 maj rapporterades till polisen i Tynda att två män i Chorogotji dödat två katter inför ögonen på förbipasserande. När de brottsbekämpande myndigheterna anlänt till platsen fann de att djuren var döda.
·         På den norra uppfarten till stationen ser man en skogsindustrianläggning. Över dess järnvägsvagnar vajar stolt… en kinesisk flagga.
·         År 1992 var jag här med ett byggteam. Två månader på sommaren. Vi monterade ner ett samhälle som uppförts åt byggnadsarbetarna på BAM, på söndagarna söp vi. En gång klättrade vi i bergen. Halva stan brann ner, av en ren tillfällighet.
·         Här korsar järnvägen den guldförande älven Selemdzja. Staden har haft problem med infrastrukturen på grund av läget ovanpå träskmarken.
·         Idag lever man mer bekvämt. Många gånger finns alternativ. Till exempel, köpa tågbiljett Moskva – Isakan kan man göra både i vanliga kassan och via elektronisk registrering.
·         Döm om min förvåning. Trots att enminutersstoppen vid mötesplatserna Tujun och Stlanik fanns med i min utskrift ur Express-3 av färdvägen för tåg 964E passerade vi platserna utan att stanna.
·         Kina har redan byggt allt på sin sida. Vi fortfarande stjäl.
·         Hej. År 1948 föddes jag på stationen Tjernigovka, så står det i födelseattesten. Far var stridspilot, mor sjuksyster. Områdena minns jag inte. Men hjärtat minns, att mitt liv också är förenat med Fjärran östern. Jag önskar alla som bor i de här områdena allt gott, välmåga och god hälsa.
     Klockan var 20 minuter över fyra på eftermiddagen lokal tid (MT+5) när tåget gled in på stationen i Tajsjet, 4 466 km från Moskva. Det är här som själva BAM börjar. BAM är en förkortning av ”Bajkal Amur Magistral” som kan översättas med ”Bajkal-Amur-järnvägen". Apropå en fabrik för impregnering av järnvägssliprar i Tajsjet, skriver Alexander Solsjenitsyn i romanen Gulagarkipelagen: "där, sa man, tränger kreosoten igenom skinn och ben och lungorna fylls av dess ångor - och det är döden." Fabriken lär användas än idag.
     Stationen var tråkig och det verkade staden också vara. Vi kunde beskåda en Leninbyst och ett krigsmonument. Och ett gammalt lokomotiv, det var mycket stiligt.
     När tåget kommit igång igen slog sig en ung ryss ner för en pratstund i kupén. Han jobbade i Jakutien, med montering. Oförmodat bad han om att få ett minne från vår korta träff – en bok eller så. Vi dividerade om detta en stund och till slut stack jag åt honom en penna. Alltid något, tänkte jag och han återvände till sin kupé längre bort i vagnen. Strax var han tillbaka med sin egen gåva – en kapsyl från en vodkaflaska. Han gjorde tummen upp när han gick och när vi tog i hand förstod vi att det var tunga saker som han jobbade med – vilket grepp, rena stenkrossen.
     Middag i buffévagnen. Som vanligt reagerade bordet intill när vi tre slog oss ner. En man som sa sig vara pensionerad poliskommissarie från trakten ville prata med oss och mycket prat blev det. Putin gillade han inte. Bland ryska artister höll han Vysotskij högst. Att dra fingerkrok var en av hans specialiteter och av artighet ställde jag upp i en på förhand förlorad match. Naturligtvis var jag helt chanslös. Kanske var han med i en poliskör för han hade bra sångröst. Spontant framförde han en stämningsfull sång från kriget. Tyvärr blev han så småningom ganska påträngande och efterhängsen och följde efter oss till kupén. Han stod utanför i korridoren, vi satt bakom vår låsta dörr. Till slut stack jag ut huvudet och önskade honom god natt. Vänligt men bestämt. "Blev du sur på mig?" var det sista han sa innan han gick sin väg.
Torsdag 29 augusti
Vid sextiden på morgonen kom tåget kom fram till samhället Lena. Det steg av mycket folk här. Jag skymtade den unge mannen från igår, han som hade gett mig vodkakapsylen och som skulle vidare norrut till Jakutsk för att fortsätta med sin montering. Skulle han månne fara dit på floden Lena med bärplansbåt? Han hade i så fall inte precis en nätt liten tur att se fram emot.
     Tåget lämnade stationen, nu på enkelspår. Vi gjorde några korta uppehåll vid mindre samhällen med typisk sovjetisk arkitektur, grovhuggen och uppblåst. Byggnaderna var slitna och förfulade. Vi närmade oss så sakteliga Severobajkalsk som var tågets slutstation.
En riktig sovjét
Vem var han egentligen den där fyllkajan i blommiga shorts och undertröja som hade stigit på i Moskva? Han lämnade sällan kupén, satt eller kanske låg där och tryckte, inte ensam utan med några likasinnade medresenärer. Ibland kunde gänget skymtas på plattformen när tåget gjorde uppehåll.
     Jag såg vår vän i korridoren en natt, i livlig diskussion med den äldre av tågvärdinnorna. De kände nog varandra sedan tidigare, kanske jobbade båda på järnvägen. När vi närmade oss Severobajkalsk började vår vän sakta men säkert komma i ordning. Han snyggade till sig, satte på sig skjorta, kavaj och finbyxorna och såg riktigt proper ut. Bredvid i korridoren stod tågvärdinnorna och samtalade. Jag kunde inte undgå att höra den äldre säga: ”Den där, det är en riktig sovjét!”.
     När vi beställde resan hemma i Stockholm planerade vi en övernattning i Severobajkalsk och två i Moskva. Det hade vi fått ändra på och nu skulle vi alltså spendera två nätter i Severobajkalsk. Vi var i tidzon MT+5, 5 529 km bortom Moskva. Riktigt långt bort alltså, vad väntade oss här?
     Severobajkalsk hade karaktär av bedagad sovjetstad. En rak och bred huvudgata kantad av stora bostadskomplex med affärer i markplanet som från en bastant järnvägsstation med vissa futuristiska inslag leder i svag uppförslutning till ett centrum. På avstånd var det en praktfull bild som mötte oss och det var naturligtvis också syftet. I närbild var husen däremot skröpliga med sina dåligt murade och slitna fasader. Från stationen promenerade vi hela vägen till hotellet, det var skönt att få röra på benen efter tågresan.
     Bagaget lämnade vi på hotellrummen och gick iväg för en sväng på stan. På ett enkelt kafé i retrosovjetisk stil åt vi lunch och fortsatte sedan förbi järnvägsstationen mot Bajkalsjön.
     Severobajkalsk ligger alldeles intill Bajkalsjöns nordliga strand. Väl där framme möttes vi av en torftig beach men en helt sagolik vy över Bajkalsjön – en ofantlig stilla vattenspegel mot en fond av blånande berg långt borta. Efterhand dök fler upp på stranden för att sola, bada och ha picknick. Några bilar kom det också och de kördes upp i sanden utan någon som helst tvekan.
     Middagen åt vi på hotellets restaurang för någon annan var inte så lätt att hitta. "Restauranger är en komplicerad fråga", hade damen på stadens turistbyrå svarat när vi hade frågat efter bra matställen i stan. På kvällen mejlade Stoffe till Roman på vår resebyrå Iventus angående översvämningsläget i Fjärran östern. Fungerade järnvägarna och framförallt, hur det stod till med vårt hotell i Komsomolsk-na-Amure? Tågen gick som vanligt hade man sagt både på turistbyrån och på järnvägsstationen. Om vårt hotell som var beläget inte så långt från floden Amur, vars vattennivå stigit rejält på grund av regnen i Kina, visste man däremot ingenting.

Fredag 30 augusti
Jag vaknade kl. 01.30 Moskvatid, klockan i Severobajkalsk var då 06.30. Helt perfekt! I väntan på hotellfrukosten som serverades från kl. 08.00 bryggde jag var sin kopp te åt Stoffe och mig. På rummet fanns det vattenkokare, koppar och tepåsar. Men hotellfrukosten var mycket spartansk: utspädd bovetegröt (var det soppa?) med kaffe eller te. Nåväl, den satt ändå fint på morgonen men vi saknade verkligen frukosten på hotell Alfa i Moskva.
     Dagens huvudaktivitet var att picknicka nere vid Bajkalsjön, vi tänkte gå tillbaka till beachen vi besökt dagen innan. Med friskt humör stegade vi in på den supermarket som låg dörr i dörr med hotellet och köpte färska ägg i påse samt bröd, ost, korv och smör. Allt i matväg finns att köpa numera. Annat var det förr under sovjettiden då hyllorna gapade tomma så när som på några burkar med konserver och förpackningar med salt och liknande. Äggen var färska och på hotellets kafé fick vi dem hårdkokta. ”Nio minuter?” frågade tjejen i kaféet. Inte visste jag men nickade ändå ”ja” till svar.
     På en marknad i miniformat för frukt och grönsaker fyllde vi på med tomater och lättsaltade gurkor. Nu var vi rustade för en heldag på stranden och inte på vilken strand som helst utan på Bajkalsjöns strand.
     Att promenera till beachen tog oss inte lång stund. Vid centrum tog vi av och gick ner längs huvudgatan där vi travat på väg till hotellet dagen innan. Vid stationen passerade vi över järnvägsspåren på en hög gångbro, stegade sedan raskt genom ett smärre skogsparti och se, där låg Bajkalsjön. Väldig, lugn och spegelblank. Vilken fantastisk anblick!
     Det var soligt väder och luften varm och de höga bergen på Bajkalsjöns motsatta sida skymtade svagt genom ett tunt dis. Det som låg först var naturligtvis att ta ett dopp i det klara härliga vattnet som faktiskt var helt badbart, kanske uppåt 18 grader. Tiden på stranden använde vi till att läsa och må gott i det vackra vädret. Det strömmade till en del nytt folk som också ville sola och bada och njuta av det härliga vädret. Ett par bilar kom också upp på stranden. Ingen förändring sedan dagen innan, alltså.
     En av de badande kvinnorna kom oväntat fram till mig och tilltalade mig på god engelska. Hon var utbildad i engelska, berättade hon, och hade studerat för länge sedan i Irkutsk. Utbildningen var dålig: ”Vi fick aldrig träffa några utländska studenter”, sa hon med emfas. Hon var född i Ulan Ude (inte så långt från gränsen till Mongoliet) och hade flyttat till Severobajkalsk för 30 år sedan. Vi samtalade en god stund och det var mycket trevligt att höra hennes berättelser. Jag prövade att ibland skjuta in en och en annan rysk fras men hon bet sig envist fast i engelskan.
     Eftermiddagen kom ilande, solen hade sjunkit ner och det blev dags att knalla tillbaka till hotellet. På hotellet hade Roman svarat på Stoffes mejl: det är ingen fara, vårt hotell i Komsomolsk är inte översvämmat och järnvägarna i Fjärran östern fungerar som de ska. Vilket flyt!
Friday night at Severobajkalsk
Middagen hade vi tänkt äta i någon av de små enkla restauranger intill centrum som vi passerat tidigare på dagen. Vi hade sett att man serverade kaukasisk mat där. Kvällen var mild och utan blåst, det kändes som om vi vore på Rivieran. Fredag var det också och upplagt för en utekväll i Severobajkalsk.
     Restaurangen var mycket anspråkslös. Utanpå var den klädd med korrugerad plåt som många andra byggnader här. Också inredningen var av det oansenliga slaget. Restaurangen var ändå helt i sin ordning och vi slog oss ner vid ett av borden utomhus. Ur en långsmal byggnad intill flödade högljudd musik. Det var folk i rörelse, uppklädda till fest, åtminstone kvinnorna som riktigt slagit på stort. Männen var däremot som vanligt, bara mer berusade. Unga tjejer dansade med varandra och unga män i sportkläder höll sig för sig själva.
     Vid ett bord intill satt tre glada ryska grabbar och delade på en helflaska vodka med lite öl och kallskuret till. En av dem kom fram till vårt bord och ställde de obligatoriska frågorna: varifrån kommer ni? Varför kommer ni just hit? Han var mycket trevlig och talade oklanderlig ryska som var lätt för mig att förstå. Grabbarna och vi satt kvar medan festandet pågick intill och kvällsljuset sakta tonade ut. Det var mörkt när vi återvände till hotellet.
Lördag 31 augusti
Nästa stad med övernattning var Tynda som ligger 1 300 km svagt nordost om Severobajkalsk. Vårt tåg skulle avgå först kl. 12.57 lokal tid så vi kunde utan brådska förbereda oss inför avresan. Efter en tur på stan med besök i ett par affärer återvände vi till hotellet för att packa det sista och checka ut. ”Kom tillbaka någon gång”, sa kvinnan i receptionen. ”Gärna, men inte på vintern, då är det ju så kallt här”, svarade jag. Hon log brett: ”Nej inte kallt, bara torrt.” Grabben på restaurangen kvällen innan hade sagt att det var rysligt kallt i Severobajkalsk vintertid. Kallt med vindar från Bajkalsjön men inte så mycket snö. För den blåser bort med de kraftiga vindarna. Vem skulle man tro på?
     Vår tågkupé var inte urplockad och städad denna gång men bara efter en kort stund var den helt iordningsställd. Nästa tågetapp kunde därmed börja. Vagnen var väl hållen och toaletterna noga städade. Till och med fanns det flytande tvål i behållaren ovanför handfatet.
55 minuter i Taksimo
Taksimo var en tillflyktsort för soldater ur Vita armén, präster och andra som flydde undan bolsjevikerna efter revolutionen 1917. Staden var ett center när BAM byggdes. Guldfyndigheter finns i området.
     Vid Taksimo kopplas den västra elektrifierade delen av BAM ihop med den östra oelektrifierade. Det var väl därför som tåget gjorde uppehåll här i hela 55 minuter, ett av de längsta stoppen under hela resan. Vad fanns att fylla ut tiden med? Flygplansmonumentet inte långt från stationen var ett alternativ. Monumentet är en fullskalemodell av flygplanet ANT-7 som på 30-talet användes för flygfotografering av området där BAM så småningom skulle dras fram.
     Jag övergav tanken på monumentet och uppsökte istället en butik som jag just fått syn på för att köpa lite bröd. Butiken var av det mindre slaget och den var fullpackad med kunder, de flesta från tåget. Mellan ytterväggen och disken fanns ett smalt utrymme och längst in stod kassaapparaten. När jag är halvvägs och sagt vilket bröd jag vill ha och den ena expediten lagt fram det hos den andra i kassan, blir jag undanknuffad av en storväxt man som tränger sig före. Bakom mig säger en annan man av mer ordinär storlek att nu får jag ta och skynda på och betala. Alla i kön var helstressade. När jag betalat och krånglat mig ut ur butiken ställde jag mig några sekunder utanför, drog djupt efter andan och pustade ut. I lugnt tempo gick jag sedan tillbaka till tåget. Det var en skön kväll med hög och klar luft och Taksimos intagande omgivningar kunde ses mycket tydligt.  
    Vi hade lämnat Taksimo och fortsatte österut. Tåget skar genom den kalla och stjärnklara Sibiriennatten, och från min brits kunde jag ligga och betrakta stjärnhimlen med Karlavagnen i högsätet som var som fastklistrad på fönsterrutan. Under natten passerade vi BAM:s högsta punkt – bergspasset Mururin på 1 300 meter. "Bergspasset Mururin" är också namnet på en rysk film, om än inte så känd. Filmen skildrar en verklig händelse den 19 augusti 1992 då en sektion av ett lok lossnade och fortsatte ensam utför den långa nerförsbacken bakom krönet. Filmen är producerad i filmstudion BAM i Tynda två år efter händelsen. Om filmen har det sagts att "i den kan man inte bara föreställa sig det som hände utan också skönheten i detta bergsområde på gränsen till Transbajkal och Jakutien."
Söndag 1 september
Morgonen var solig och kall när vi kom till Juktali för ett längre uppehåll. Samhället är beläget på vänstra stranden av floden Njukzja. Det grundades 1977 och hade namnet Ust-Njukzjа-2 fram till 1979. Under uppehållet utväxlades lättare gods och det var också dags för lokbyte. Dieselloket som dragit oss över de östsibiriska höjderna under natten behövde väl ta igen sig en stund. Jag slog följe med vår tågvärd bort till stationshuset men det gav inte mycket. Jag kom tomhänt tillbaka till kupén.
     Vid 17-tiden samma dag kom vi så fram till Tynda. Vi hade lagt bakom oss ännu en tidzon och befann oss nu i MT+6, 6 829 km bortom Moskva.
     Tynda är en av de större städerna längs BAM. Staden grenslar över BAM och Lilla BAM som är en förbindelselänk mellan BAM och Transsibiriska järnvägen. Stationshusets arkitektur utstrålade sovjetiskt 70-tal och utanför reste sig ett gigantiskt torn som kröntes av en trafikledningscentral. Mycket imponerande. En kontrast var gångvägen till centrum, den var rent bedrövlig. Tjocka rör från det intilliggande kraftvärmeverket löpte längs gångvägens båda sidor och det såg inte klokt ut. Vilket första intryck, vilket välkomnande vi resenärer fick! Gångvägen fortsatte i uppförsbacke en bra bit och efter en högersväng uppe på krönet kom vi fram till hotellet – hotell Junost (Ungdom). En trevlig kvinna hälsade oss välkomna. Rummen var av lägre standard. Badrummet hade så kallad Stockholmsdusch, alltså en handdusch på toaletten och det var allt.
    Vi frågade oss fram efter en middagsrestaurang. En gatuförsäljare tipsades oss om Café Asia som låg inom synhåll. Där serverades uzbekisk mat och det passade bra.
     Tynda är en välplanerad stad med anslående hyreshus och ett trevligt promenadstråk som skär tvärs genom samhället. Affärerna ligger samlade i en centrumanläggning och var svåra att hitta eftersom de saknade skyltar på utsidan. Men utbudet i affärerna är det inget fel på. Som komplement finns en mindre servicebutik i de stora huskomplexen. Husens standard hade stora likheter med det vi hade sett i Severobajkalsk; på avstånd verkade allt bra men närmare inpå syntes skavankerna efter många års förslitning. Goda ambitioner från början men nu var Tynda en sliten och lite sorgsen stad. Det kändes som om den hade blivit utslängd av planekonomin för att utföra något viss uppgift. Man kan undra hur en sådan stad fungerar nu, i en marknadsekonomi? Sker det någon förändring eller fortsätter allt som vanligt?
Måndag 2 september
Det var första måndagen i september och höstterminen började i de ryska skolorna. Lärare, elever och föräldrar – i Tynda var alla uppklädda inför starten på det nya skolåret. Vi lämnade hotellet två timmar före tågets avgång. Vi kände oss väl rustade inför fortsättningen på äventyret.
     Nästa stad var Komsomolsk-na-Amure, två tågövernattningar bort. På plattformen stod det holländska paret vi hade mött i Severobajkalsk och väntade på samma tåg som vi. Innan tåget kom fick den ena av tågvärdinnorna tillfälle att visa sitt heta temperament. Det var när en kraftigt berusad man visade upp biljetten och den gällde för en annan vagn i tåget. Han bestods en rejäl och högljudd utskällning och lommade iväg med svansen mellan benen. Det var ord och inga visor, varken mer eller mindre.
     Före läggdags den kvällen hann jag få iväg ett SMS med grattis till Micke som fyller år den 2 september. Vistelsen i Tynda hade förlöpt väl också den, och det kändes att vi hade riktigt BAM-flyt.
Tisdag 3 september
Under natten var det kvavt i kupén och i vagnskorridoren också. Tågvärdinnan hade stängt vädringsluckorna och lagt sig att sova som vi andra, bara när tåget gjorde uppehåll vaknade hon till och steg upp. Även denna natt var stjärnklar och återigen hade Karlavagnen häftat sig fast på vårt kupéfönster. En följeslagare. Så småningom ljusnade det och solen steg upp så sakteliga. Dimman lättade och luften klarnade och så med ens var det morgon igen.
     Under dagen passerade vi stora områden med klen växtlighet. Det var mycket riskbuskar och bara ett fåtal träd. En tröstlös sträcka. För att lätta upp stämningen köpte jag ett glas vodka (10 cl) i buffén som på det här tåget fanns i vagnen intill. Buffén var liten, det hade varit mer passande att kalla den en kiosk med bord för ett fåtal stående gäster. Vodkaglaset var tillslutet med ett lock av stanniol.
     Med tiden kom vi in i Chabarovskregionen, en indikation på att vi befann oss mycket långt österut. Vi passerade många stationer, eller snarare mötesplatser, bara för korta uppehåll på ett par minuter. Lättare gods utväxlades och en och annan passagerare.
     På eftermiddagen tittade några ryska killar in i kupén. De jobbade på järnvägen och skulle ut på nya uppdrag. Vi blev bjudna på vodka och fisk och vi returnerade med franskt rödvin. Diskussionen var intensiv, de berättade mycket om sig själva och ville veta allt om oss. Hur det var att arbeta på järnvägen i Sibirien visade de med ett videoklipp i telefonen. Det var hårt och på vintern mycket kallt, minus 40 grader Celsius. Bodde gjorde man i utrangerade järnvägsvagnar uppställda längs järnvägsspåret. Man tvättade sig och duschade på kopplet mellan två vagnar. Mitt uppe i berättandet kom polisen förbi och körde iväg killarna som snabbt drog sig tillbaka till den egna kupén. Det var tågvärdinnan som hade kallat på polis. "De gillar inte att vi umgås med utlänningar, de tror att vi ska råna er", sa en av killarna som återvände till oss när poliserna gått.
Onsdag 4 september
Som planerat anlände vi kl. 06.42 till järnvägsstationen i Komsomolsk-na-Amure. Stationsbyggnaden var rosa och verkade mycket välskött. Morgonen var fortfarande skum när vi drog oss bort mot tvåans spårvagn som skulle föra oss till hotell Business Center. Infarten till Komsomolsk hade gått genom vattendränkta områden och för första gången hade vi kommit i nära kontakt med den stora översvämningen i Fjärran östern. Det blev än tydligare när vi fick se Amurfloden. Vattnet hade stigit närmare åtta meter berättade man senare. De stora vattenmassorna hade sitt ursprung i östra Kina där det regnat mycket kraftigt. Vattnet leddes vidare av Amur för att till slut hamna i Stilla havet.
Hotell Biznestsentr i Komsolmosk-na-Amure
”Hur kom ni hit?” frågade den unga flickan i receptionen på engelska. Både den ovanliga frågan och att jag fick den på engelska överrumplade mig. Vi gav henne direkt våra pass och förklarade att vi hade kommit i morse med tåg och visade henne vår itinerary med all information om resan. ”Jag behöver kopiera alla era dokument”, sa hon nu. ”För chefen måste ha dem”. Kopierandet på den icke-helt moderna kopiatorn hann knappt börja förrän det blev stopp i pappersflödet. Som alla vet kan det drabba vem som helst när som helst. Hennes kollega i receptionen ryckte in. Det gjorde också den unga killen som annars satt och stirrade i en datorskärm medan tjejerna jobbade. Även jag bidrog med en insats och föreslog omstart. Ingenting hjälpte. Utan att få tillbaka passen gick vi till våra rum, vägledda av den unge mannen som var mycket älskvärd mot de nyanlända gästerna. Passen fick vi så småningom utan problem.
     På eftermiddagen gick Stoffes och min badrumsdörr i baklås. Hur vi än försökte kunde vi inte öppna den så jag gick till receptionen och bad om hjälp. Jag fick sällskap tillbaka av en välklädd medelålders man som verkade ha som jobb att hela tiden befinna sig i hotellobbyn och vara till hands med ditt och datt. Han hade tagit med sig en stor brödkniv men inte heller nu gav låset med sig. ”Jag kommer om fem minuter, jag ska bara hämta en kompis”, sa han och stack iväg. Efter en stund återkom mannen tillsammans med en yngre person. Denne var mycket intressant. Han tittade stint ner i golvet och lyfte aldrig blicken. Han gick hastigt in i rummet och på maximalt 10 sekunder hade han fått upp låset, med sådana där grejer man brukar använda på film kan jag väl tillägga. Sedan försvann han lika snabbt som han hade kommit. Det var en kompis det!
     Morgonen därpå åt vi tidig frukost, redan vid sjutiden så att vi skulle hinna till tåget utan problem. Några minuter före klockan sju steg jag in i receptionen. Den var då helt nersläckt. Den välklädde mannen, han med den effektive kompisen, låg utsträckt på en soffa och sov med kostymen på. Han reagerade omedelbart när jag kom, steg upp och tände ljuset. Inom ett par minuter var receptionen bemannad med en tjej som sovit i ett rum intill. Och efter ytterligare några minuter kom två tjejer till, de som skulle göra i ordning frukosten och servera. Alla var de framkommenderade av mannen i kostym som själv verkade hur pigg och vaken som helst. Vilken var hans profession, egentligen?
Komsomolsk ligger enligt längdmätningen för BAM 8 302 km från Kazanskijstationen i Moskva, tidzon MT+7. BAM fortsätter sedan rätt österut till hamnstaden Sovjetskaja Gavan vid Stilla havet, en sträcka på ungefär 470 km. I Komsomolsk skulle vi lämna BAM och ta en direktlinje söderut till Chabarovsk. Där ansluter Transsibiriska järnvägen som vi åkte på i början av resan. Med den skulle vi ta oss den sista biten till Vladivostok.
     I de centrala delarna av Komsomolsk fanns en hel del vackra byggnader. Många var visserligen slitna, ungefär som i de andra städerna vi besökt, men en del var nyrenoverade och på sina håll pågick renovering. En av huvudgatorna var som en kopia på ett avsnitt av Nevskij Prospekt i Sankt Petersburg. Men hamnade man en bit ifrån centrum var det som att träda in i en helt annan zon. Där var hus, mer eller mindre fallfärdiga på grund av eftersatt underhåll. Där var parker, ostädade och snuskiga. Där vilade en tung och dyster atmosfär. En riktig ful skapelse var flodbåtsterminalen vid Amur uppförd i brutalsovjetisk stil. Den verkade tillbommad, antagligen hade man stängt den av säkerhetsskäl. Annars kunde det noga vara ganska trevligt nere vid floden men på grund av översvämningen låg mycket strandnära mark under vatten. Dagen avslutades med en riktigt god middag på hotellet.
Torsdag 5 september
"Att ta spårvagnen till järnvägsstationen tar för lång tid", sa tjejen i receptionen. "Jag har beställt en taxi till halv åtta". Bra, då var det avklarat, tåget till Chabarovsk skulle avgå kl. 08.24. Alltså kunde vi äta frukost i lugn och ro. Med köket och matsalen bemannade av de brutalt väckta tjejerna var det bara att gå direkt till matsalen och slå sig ner.
     När vi kom ner med bagaget till receptionen stod taxin redan och väntade. Eftersom jag tänkte betala taxiresan ville jag sitta framme hos chauffören. Det var bara det att den här taxibilen var högerstyrd, som många av de andra bilarna här. Det väckte viss munterhet hos publiken och chauffören när jag satte mig på chaufförens plats. Till stationen var en sträcka av vägen täckt med vatten men inte så mycket att vi inte kunde ta oss igenom. Vattnet hade bara inte hunnit rinna undan än. "Kineserna lämnar oss aldrig i fred", mumlade taxichauffören.
     Tågvärden upplyste oss om att det saknades restaurang på tåget till Chabarovsk. Det hade vi missat helt. Som tur var hann vi köpa ett halvt dussin hembakade piroger av en trevlig tant vi stötte ihop med på plattformen.
     Tågresan gick genom ett mycket blött landskap och var synnerligen långtråkig. Desto bättre kändes det att komma fram till Chabarovsk. Där sken solen, det var härligt väder och vi tog oss friheten att gena över spåren till stationsutgången. Lika härlig verkade staden vara - välhållen arkitektur, välskötta parker och breda boulevarder med breda trottoarer och allt var snyggt och rent. Inget ont sagt om de andra städerna men Chabarovsk var av en helt annan klass. Hotell Sapporo var också riktigt bra. Den engelsktalande kvinnan i receptionen var mycket professionell. Middagen den kvällen på en ukrainsk restaurang var den bästa under hela resan.
Fredag 6 september
En mycket sömndrucken tjej tog emot oss i frukostmatsalen. Frukosten var bra, man fick välja en färdigkomponerad rätt från en förtyckt meny. Ute var det fint väder och vi tog en lång promenad genom en solig och tilldragande stadsmiljö. Chabarovsk vore värd att besöka igen.
     Det vimlade av folk på plattformen där det mycket långa tåget till Vladivostok stod och väntade. Vår vagn var gammal och sliten med kupéer som påminde mig om kinaresorna i början av 70-talet.
Lördag 7 september
Vladivostok - Österns härskare! Tåget anlände punktligt och det var vi vana vid att tågen gjorde. Vi frågade oss fram till bussen som skulle ta oss till hotell Gavan en bit från centrum. Strax kom det en som vi hoppade på. Framme hos chauffören satt ett foto av Vladimir Vysotskij. Det gav mig en bra känsla inför fortsättningen.
     Vi hade i alla fall tur med vädret! Ett understatement för den här resan, men även i Vladivostok sken solen. Det var upplagt för långpromenad. Staden är vackert belägen vid kusten till Japanska havet som är den del av västra Stilla havet som ligger mellan Japan och det asiatiska fastlandet.
     Genom sitt läge är Vladivostok mycket lämpad som hamn. Stadens kuperade geografi leder tankarna till San Fransisco på andra sidan vattnet. Broarna sticker ut, deras förebilder finns nog också i San Fransisco. Promenaden tog oss upp till Örnnästet, en topp med fantastisk utsikt över staden och hamnen. Flera bröllopspar med gäster var där. De nygifta lät sig fotograferas och alla skålade med alla.
    Kvällen i Vladivostok var vår sista kväll i Ryssland och den sista då vi alla var tillsammans. Naturligtvis rundade vi av med ost och rödvin.
Söndag 8 september
Taxi till flygplatsen och där skildes våra vägar. Calle flög hem Stockholm via Moskva. Stoffe och jag fortsatte till Shanghai för ett par dagars besök före vår hemresa.
Efterord
Redan när byggnadsarbetena pågick på 80-talet gjorde jag mig föreställningar om BAM. Att horder av ungdomar och byggnadsarbetare drog iväg med tåg österut till röda fanor och klingande spel. Att en ny järnväg drogs fram över den sibiriska permafrosten till Stilla havet. Att det fanns en stad som hette Komsomolsk-na-Amure. Att, att…
     Nu har mina föreställningar blivit till en reell upplevelse. Var det en lyckad resa? Tveklöst ja. Tågen, människorna, Bajkalsjön, städerna… researrangören och sist men inte minst det trevliga och inspirerande sällskapet i tågkupén. Resan hade många facetter som fortfarande återkastar ljus. Ibland på nätterna här hemma sneglar jag från sängen bort mot min balkongdörr. Döljer sig kanske Karlavagnen bakom den mörka sovrumsgardinen?

Referenser
·         Egna upplevelser
·         Bryn Thomas, Trans-Siberian Handbook. 2011
·         Wikipedia

Gudabenådade ekonomer: Nikolaj Fedorenko

Alexej Tjitjkin, Alexander Mesjkov

De idéer och förslag om en optimalt fungerande ekonomi som Nikolaj Fedorenko lade fram används i USA, Kina och andra länder. När kommer de att efterfrågas i hemlandet?
     Sovjets ekonomi, liksom landet självt, skulle ha kunnat utvecklas till ett framgångsrikt land även idag. Bara staten hade haft den politiska viljan att göra som landets egna forskare föreslog. Nikolaj Prokofievitj Fedorenko (1917-2006) – en av grundarna av den ekonomisk-matematiska skolan var en sådan forskare. Under hans ledning beräknade man i detalj möjligheterna för en allsidig utveckling av Sovjet från 70-talet till våra dagar. Han föreslog en etappvis övergång till de metoder för blandekonomisk reglering som med framgång användes i Kina på 80-talet.
     Ändå gjorde ”forskareliten” nära makten allt för att förslagen inte bara från Fedorenko utan också från många andra sovjetiska ekonomer, forskare och specialister skulle förpassas till arkiven. Eller förklara dem i ”kollektiv blockad”, kanske även förtala dem. Inte heller Fedorenko undgick ett sådant öde.
     I början såg ödet ut att vilja gynna den förre frontkämpen, ekonomen och forskningsorganisatören. Fedorenko var från 1946 fullvärdig ledamot av Sovjetunionens vetenskapsakademi och akademisk sekreterare på Avdelningen för ekonomi (1971-1983). År 1963 blev han den förste direktören för Centrala ekonomisk-matematiska-institut (CEMI) och ledde det i nästan ett kvarts sekel, till 1985. Där gjorde Fedorenko en stor och kanske också avgörande insats för användningen av matematiska metoder och datateknik i ekonomiska utredningar, planering och styrning.
     Som Nikolaj Nekrasov, en annan betydande ekonom, framhöll: ”Fedorenko insisterade på att statistiska uppgifter studerades i detalj. Det gällde även informationsunderlag så att dessa kunde breddas och fördjupas. Framförallt när det gällde studier av kapitalinvesteringars dynamik och struktur. Och naturligtvis var han emot att det fuskades med ekonomisk statistik vid praktisk användning. Han var alltid emot statistiska urval som var de mest fördelaktiga för maktstrukturerna. Det är begripligt att en sådan inställning knappast kunde tilltala majoriteten av dem med administrativ makt.”
     Fedorenko började arbeta som ekonom 1946. Då utförde han på ett lysande sätt och dessutom för första gången ett uppdrag som idag skulle kallas ”exklusivt”. Det gällde att beräkna effektiviteten av kombinerad produktion inom den kemiska industrin. För sin utomordentliga insats för branschens utveckling fick Fedorenko Sovjetunionens Statspris 1970.
     När Fedorenko blev chef för vetenskapsakademiens centrala ekonomisk-matematiska institut inleddes en mycket mer komplicerad etapp i hans verksamhet. Som dess förste direktör lade han mycket stor kraft på att leta efter och försöka motivera ekonomisk-matematiska modeller för att lösa landets problem. Det resulterade i en ”färdig produkt” – en uppsättning metoder för att prognostisera utvecklingen av landets ekonomi. Dessa återspeglades i de multivariata modellerna i ”System för en optimalt fungerande ekonomi” (SOFE). Vid slutet av 60-talet var detta system färdigutvecklat. Den här forskningen förutsatte bland annat att statlig planering skulle kombineras med modeller för mest effektiv utveckling av interregional och intersektoriell ekonomi. Den stöddes av regeringschefen Alexej Kosygin. Resultaten av nästan 30 års arbete inom ramen för SOFE presenteras i N.P. Fedorenkos bok ”Frågor inom den ekonomiska teorin” (1994).
     Vad går hans forskning ut på? Den statliga planeringen blir mest effektiv om den använder ekonomiska prognoser som i god tid kan upptäcka flaskhalsar. Det menade även Nikolaj Nekrasov och hänvisade till erfarenheterna i USA och Japan. Liknande metoder hade för övrigt utvecklats i USA under ledning av de framstående ryska ekonomerna Wassily Leontief och Semjon Kuznets och använts med framgång redan på 30- och 50-talet. De är mycket effektiva när det gäller att upptäcka och i god tid undanröja disproportioner i ekonomin och på det sociala området.
     Inom SOFE:s  teoretiska ram utformades ett koncept för målinriktad programplanering och styrning. Särskilt intresse ägnades åt en metodik baserad på statistisk eller sannolikhetsteoretisk metod (det verkar som om denna tendens i forskningen kommer att förstärkas). Framstående sovjetiska ekonomer och matematiker gjorde en stor insats under utvecklingen av SOFE-teorin. Det var akademiledamöterna Leonid Kantorovitj och Vasilij Nemtjinov, båda mottagare av Leninpriset, professor Viktor Novozjilov, akademiledamöterna Abel Aganbegjan, Alexander Granberg, Nikolaj Petrakov, Stanislav Sjatalin samt forskare med doktorsgraden som Viktor Volkonskij, Nikolaj Sjuchov, Vsevolod Pugatjov, Jurij Suchotin. Det bör tilläggas att fram tills nu är Kantorovitj den ende ryske vetenskapsman som fått Nobelpriset i ekonomi (han och amerikanen Tjalling Koopmans tilldelas priset 1975 med motiveringen ”för deras bidrag för optimal resursanvändning”).
     Men redan i mitten av 70-talet backade man från Kosyginreformerna och återgick till de vedertagna metoderna för styrning och planering. Det var mycket nära att Fedorenko och hans kollegor föll i onåd. Med anledning av inkomna ”signaler” lät politbyrån, kommunistpartiets högsta organ, i november 1983 meddela följande beslut: ”det innebär en fara eller åtminstone oförutsägbarhet om man i den sovjetiska planeringen för in ekonomiska modeller som har stor användning i väst. Att använda de ekonomiska metoder som man har i väst kan skada systemet för förberedelse, diskussion, antagande och genomförande av folkhushållningsplaner”. Men i Kina förenade man statlig planering och ekonomisk modellering-prognostisering från och med mitten av 80-talet och det ledde till exempellösa framgångar.
     Men det handlar inte bara om politiska faktorer. Den sovjetiska planeringen förvandlades från omkring mitten av 70-talet till företrädesrätt för unionsrepublikernas ledning. De ställde allt högre krav på centralmakten men skickade i huvudsak falska rapporter till Moskva. Självklart stämde inte en sådan ”grundval för planeringen” med de nya idéerna från Fedorenkos skola.
     ”Det är meningslöst att arbeta bättre”, sade öppenhjärtigt Rein Otsason, f.d. ordförande för den statliga planmyndigheten Gosplan i sovjetrepubliken Estland. ”Däremot är det stor mening med att skriva och be om hjälp. Det är viktigt att kunna skaffa pengar, livsmedel, foder, varor eller vad som helst – det är viktigare än att kunna framställa dem”. Som resultat uppstod mycket stora skillnader mellan sovjetrepublikerna i fråga om anslag ur statsbudgeten, leveranser av materiella och tekniska resurser, importvaror o. dyl. Följden blev skillnader i levnadsnivå.
     En prognos för den sovjetiska ekonomin gjordes under Fedorenkos ledning i början av 80-talet. Den visade att en djupgående kris skulle drabba landet på 90-talet om den inadekvata ekonomiska planeringen och förstärkningen av exportens råvarumodell fortsatte. Allt detta kunde innebära landets sönderfall.
     Till och med försöken att föreslå reformer inom den existerande ideologins gränser fick orättvis kritik och fedorenkoskolan gavs öknamn. På initiativ av vissa opponenter fäste myndigheterna etiketter på Fedorenko och hans riktning som ”antimarxism”, ”borgerlig subjektivism” och ”marknadssocialism”. Anklagelsen om att var marknadssocialistisk försvarade sig akademiledamoten och hans kollegor för övrigt inte mot. I själva verket, den som noggrant läste arbetena om SOFE kunde upptäcka att skotten till de kommande reformerna växte upp ur dem.
     Men inte heller i det nya marknadsekonomiska Ryssland stod teorin för en optimalt fungerande ekonomi (SOFE) högt i kurs. Den behandlades som ett slags provisorium i en tid då det ännu inte kunde vara tal om genomgripande marknadsreformer och den ekonomiska vetenskapen hölls i ett järngrepp. Jag anser att Fedorenkos bok ”Ryssland: lärdomar från förr, bilder av framtiden” bidrar till att förstå varför teorin inte var välkommen bland den nya tidens ”reformatorer”. I boken ses makten som en slags ekonomisk resurs vars intäkter måste användas inom ramen för tydliga regler och genomskinliga procedurer. Annars ”kan makten bli en källa för en sorts monopolräntor som privatpersoner lägger beslag på.” ”Erfarenheten de senaste åren har visat”, skriver vidare Fedorenko ”att de ryska reformerna är de allra mest ogenomtänkta och sårbara i just den centrala punkten – i skärningspunkten mellan vertikala och horisontella samband i ekonomin som SOFE ägnat särskild uppmärksamhet.” Som bokens författare så riktigt påpekar ledde slopandet av vissa funktioner i centralplaneringen till förlorad ekonomisk styrförmåga och till att den sociala spänningen i samhället skärptes. Dessa funktioner utgör generella ”ramvillkor” för relationerna mellan marknadens aktörer (utarbetande av perspektivplaner, stöd till stora långsiktiga projekt, reglering av inkomstskillnader o. dyl.). ”Under reformerna bröt man grovt mot den grundläggande principen i SOFE-teorin om ett direkt samband mellan en aktörs intäkter och effekterna på näringslivet av hans verksamhet. Enskilda personer fick möjlighet att lägga beslag på skattebetalarnas egendom, befolkningens besparingar, sänka lönenivån och sko sig på finanskaoset som alla inställda betalningar ställde till med.” Och ännu ett citat: ”SOFE-teorin har visat att en ekonomi inte kan vara livskraftig när värdeparametrarna skiljer sig från de optimala värderingarna av de ekonomiska agenternas bidrag till det samhällsekonomiska resultatet. Situationen i den ryska ekonomin är en övertygande bekräftelse av detta.”
     Under sina sista levnadsår gav Fedorenko aldrig upp, om han också inte avgick med segern. Det var som vid tidigare ”sammandrabbningar” med bakåtsträvarna från Gosplan och de ortodoxa inom nationalekonomin. Det liknade ”slaget” för att Kantorovitj, Nemtjinov och Novozjilov skulle ges Leninpriset, de mindre striderna för att skydda kolleger och ge dem normala levnadsvillkor.
     Men krafterna var inte alltid jämstarka. På centralkommitténs juniplenum 1983 kritiserades Centrala ekonomisk-matematiska-institutet (CEMI) och dess chef. Det sades att de ”begränsat sig till obetydliga avhandlingsteman” och ”gruppintressen”, ”lider av småskalighet”, ”partiets inflytande i CEMI minskar” o. dyl. Man kan förstå att Fedorenko efter en sådan karakteristik var tvungen att lämna posten som akademisk sekreterare vid den sovjetiska vetenskapsakademiens avdelning för ekonomi (1983) och att strax därefter avsäga sig direktörsposten vid CEMI (1985).
     Akademiledamoten Dmitrij Lvov skrev i förordet till Fedorenkos memoarer ”Minnas det förgångna, se in i framtiden” som kom ut  på förlaget Nauka 1999: ”Hur kunde det ha sett ut och vad för slags vetenskap och ekonomi skulle vi ha haft i landet om inte ett maktsystem hade stört den normala utvecklingen, ett maktsystem som var dogmatiskt i grunden och en officiell vetenskap som var dubbelt så dogmatisk… Det är säkert otrevligt för Fedorenko att minnas detaljerna i den ideologiska skövlingen av CEMI 1983-1985 och hela den vetenskapliga riktning som leddes av honom. Jag vill understryka att denna terror som tyvärr ännu inte har fått en rättvis officiell bedömning förde vetenskapen tillbaka åtskilliga decennier. Den berövade näringslivet en fruktbar teoretisk grund när denna behövdes som bäst – inför ”perestrojkan”. Detta är en av orsakerna till allt vårt elände.”
     Nekrasov hade en liknande åsikt: ”SOFE anslöt till de ekonomiska och administrativa reformer som skulle påbörjats under A. N. Kosygins ledning. Men snart avbröts dessa reformer. Kritik började komma från centralkommitténs ledning och forskarе som rigoröst genomförde centralkommitténs beslut och uppfattning.”
     Strax före centralkommitténs plenum försökte akademiledamoten Tigran Chatjaturov ge Fedorenko reellt konstruktivt stöd: han var redaktör för en nyligen utkommen bok som försvarade bland annat principen att värdera investeringars effektivitet efter den  totala faktiska produktionsvolymen. Det vill säga efter levererad och efterfrågad output beräknad per enhet investering i produktionen. Men denna synpunkt kom inte alls med i ”partiinstruktionerna”: som tidigare inriktades dessa på ett minimum av investeringskostnader per produktionsenhet. Men konsumenternas efterfrågan togs inte med i beräkningen.
     Det är knappast förvånande att man i de ekonomiska reformernas början inte tog lärdom av det tidigare felaktiga systemet för prisbildning som byggde på produktionens självkostnad. Det vill säga återigen kom ortodoxin i första hand. Trots att de ryska ekonomer som utarbetade SOFE-teorin på 60- och 70-talet hade lyckats övervinna begräsningarna med arbetsvärdeteorin och de stora misstag som begicks i samband med den. Forskarna hävdade att inte bara arbete utan också andra produktionsfaktorer får sin värdering i en optimalt fungerande ekonomi och bidrar till att tillgodose samhällets behov. Det gäller naturresurser, kapital och överhuvudtaget alla begränsade resurser.
     SOFE-teorin kom fram som ett alternativ till de då dominerande metoderna för att styra näringslivet. Dess skapare utarbetade principer för ett effektivt system för de ekonomiska relationerna i samhället som baserades på en förening av ”vertikala” och ”horisontella” samband mellan de ekonomiska subjekten som Fedorenko berättade om. Redan då formulerades alltså förutsättningarna för hur man skulle utforma en mekanism av typen reglerad marknad. Vi skulle också ha fått en sådan marknad, menade akademiledamoten Dmitrij Lvov, förutsatt att reformernas teoretiska bas inte hade slopats när marknaden ombildades.
     Nu började man betrakta undersökningarna  av det ”administrativa kommandosystemet” (Gavril Popov) som en vetenskaplig nyhet. Detta system måste raseras och på dess ruiner ett marknadssystem byggas. Man visade sig ha glömt bort de slutsatser som till och med vissa neutrala forskare i väst dragit. De hade helt nyligen av somliga uppfattats som en uppenbarelse, av andra som kätteri. Så till exempel ansåg den kände amerikanske ekonomen John K. Galbraith inte alls att den sovjetiska planeringen och den existerande ekonomiska modellen hade uttömt sina möjligheter. Hans slutsats var att båda systemen, som han såg som olika varianter av industrisamhället, ”växt om marknaden” och ”man kan observera en tydlig konvergens mot en och samma planeringsmodell.” Och detta uppfattades inte som fantastiskt. Galbraith uppmärksammade en tendens till ”att vissa planeringsfunktioner hade förts över från staten till företaget”. Han var även positiv till statens starka ställning i systemet för sociala och ekonomiska relationer. ”Ett sovjetiskt storföretag hotas inte av okontrollerad påverkan av marknadskrafterna inom områden som varuförsäljning, leverans och arbetskraftsförsörjning. På det hela taget gäller det också utformningen av en produktionspolicy”. Galbraith var övertygad om det. Ungefär så resonerade den överväldigande majoriteten av de sovjetiska medborgarna.
     Man utnyttjade inte möjligheten att modernisera ekonomin och optimala förslag för att föra landet ur den ekonomiska krisen bemöttes med tystnad och tillmälen. Samhället radikaliserades i hög grad genom detta. Grundtankarna hos Galbraith och andra skarpsinniga utlänningar och inhemska experter började betraktas som ”nattståndna” och som en ”passerad etapp”. Sådana stämningar närdes av de stora misstag som landets ledning gjorde. Satsningen på att samtidigt genomföra en ekonomisk och en politisk reform var förödande. Det ledde till att landet gick i bitar av överbelastning. Den allmänna opinionen var desorienterad och beredd att acceptera de nämnda ”enkla” recepten. Men en ekonomisk reform inom det stabila politiska systemet kunde ha gett många fler positiva resultat. De sovjetiska företagsledningarnas och näringslivstopparnas strävan efter självständighet som Galbraith hade lagt märke till hade inte försvunnit. Under de nya förutsättningarna (när den förhärskande moralen reducerats till parollen: ”berika er!”), antog den formen av ogenerad plundring av den egendom som en gång tillhört hela folket.
     ”På det hela taget, en kvasimarknad kan inte vara grunden för en ekonomisk uppgång… I Ryssland har det skapats en ovanlig och komplicerad struktur som domineras av oligarkiska element”, skrev Fedorenko inte långt före sin bortgång i den förut nämnda boken ”Ryssland: lärdomar från förr, bilder av framtiden”. Han underströk betydelsen av en centraliserad stat som ”försvarade och garanterade de ungas, de svagas och de nödställdas intressen”. Han verkade för en indikativ planering av den nationella ekonomin i en helhetsprocess och för utökade möjligheter att styra den slutliga efterfrågan. Den kooperativa ägandeformen såg Fedorenko som en ”en tredje väg” för att utveckla produktionsförhållandena. Han insisterade på att den skulle börja användas som en grundläggande modell för ekonomin. Man behöver inte bevisa att många av Fedorenkos idéer är intressanta för den nuvarande ryska ekonomin. De används i en rad länder. När kommer dessa förslag att efterfrågas i forskarens hemland?
     Ja, systemet för en optimalt fungerande samhällsekonomi (SOFE) sågs av denna skolas anhängare som ett system för hur man bäst (optimalt) utnyttjar alla samhällets resurser för att uppnå samhällsutvecklingens objektiva mål. Och det var sant. Men övergången till marknadsekonomi, sedan den faktiska innebörden av en sats i SOFE-teorin fastställts, åskådliggjorde samtidigt svagheten i ett par andra satser som avsåg vidareutveckling av det föråldrade centrala planeringssystemet. Detta förklarar den metamorfos som vissa företrädare för den ekonomisk-matematiska riktningen i Ryssland genomgick. En del av dem hamnade under åren av ”chockterapi” bland de övertygade marknadsentusiasterna och var lobbyister för genomförda reformer. Andra (och det var en hel del) var deras motståndare, de ”moderata”, centristerna som motsatte sig försöken att bryta itu landet.
     Men att ignorera det man uppnådde inom den ekonomiska teorin och praktiken under sovjettiden är minst sagt oförståndigt. Även i den nya ekonomin som långtifrån liknar den före perestrojkan, kan man utnyttja tidigare och ny forskning av systemteoretiker och matematiker från Centrala ekonomisk-matematiska institutet (CEMI). Bland annat inom ekonometrin, den tillämpade statistiken och mikroekonomin, till exempel undersökningar av livskvalitet. Med hjälp av optimala metoder kan producerande och finansiella företag bättre organisera sin verksamhet. Med ekonomisk-matematiska modeller kan man fastställa källor till materiellt stöd för mindre bemedlade befolkningsskikt.
     I början av 90-talet lyssnade inte makthavarna på rekommendationerna från forskarna på CEMI och andra ekonomer som tog sig an att utarbeta en ny ekonomisk mekanism utifrån ett optimalitetsperspektiv. Och det kom att ställa till med mycket elände i landet.
     Nu har det blivit ett villkor för nationens överlevnad att man förstår att en forcerad ekonomisk utveckling är nödvändig och att ekonomin måste ges en social inriktning. Men för att gå över till en ny ekonomisk mekanism med minimala förluster måste man först modellera den.
     Och här behövs det unika vetenskapliga bagaget och metoderna från Centrala ekonomisk-matematiska institutet och deras kolleger från andra forskningscentra.

Översättning Anders Börjeson, Stockholm Södermalm, 2014