-
reseanteckningar
Lördag 24 augusti
Det var strålande vackert väder
när jag lämnade Katarina Bangata med 76-ans buss. Målet var Arlanda och klockan
var 09.57 så jag var ute i god tid. På Slussen valde jag reflexmässigt Gröna
linjen för den korta sträckan till T-centralen och därifrån krånglade jag mig
vidare till Arlanda Express-tåget på Stockholms Central. Alla var vi på plats
där – Calle, Stoffe och jag – för den sista biten till Arlanda och flyget till
Moskva. Tåget blev direkt 15 minuter försenat på grund av signalfel, men
incheckningen på Arlanda gick bra, men som vanligt hade det tjutit till i
säkerhetskontrollen. Vad är det som är fel? Är det min nya fina höftled som
spökar? Moskvaplanet kom iväg i rätt tid och på vägen körde piloten in den
kvart vi förlorat på tåget. Ett-noll till flyget!
I Moskva, från flygplatsen Sjeremetjevo kröp
flygtåget långsamt fram mot Vitryska järnvägsstationen. Vi fortsatte med metron
till station Partisanskaja nära intill hotell Alfa, där vi skulle bo vår enda natt
i Moskva. Efter en utdragen incheckning och ett kort besök på hotellrummet var
vi så ute på stan och vi inledde med middag på en pub inte långt från hotellet.
Det var en riktig sylta. Två kulsprutebeväpnade vakter vakade över oss och en
av gästerna hängde raklång över bordet och sov. Maten var ändå helt i sin
ordning.
Kvällens enda utflyktsmål var Röda torget.
Det gick inte att känna igen eftersom det var belamrat med träläktare och andra
anordningar för the International Tattoo som Moskva denna gång hade värdskapet
för. Leninmausoleet hade hamnat helt i skymundan och några vakter i stram
givakt vid ingången kunde jag inte se. Var det möjligt?! Vi promenerade en
stund och passade på att fotografera i den gråa och litet kyliga kvällsluften.
För metroresan tillbaka till hotellet köpte
jag tre biljetter, en enkelresa till oss var. Men denna gång fick jag bara två
plastkort. När jag frågade varför jag inte fått tre, surnade kvinnan i
spärrluckan till och jag fick ordentligt med skäll. En ung snabbfotad kvinna dök
då upp som kommen från ingenstans och hon visade oss att det faktiskt fanns tre
biljetter på de två plastkorten. Hon höll bara upp korten ett och ett mot en
apparat på väggen och den markerade omgående att det ena var laddat med två
biljetter.
Utekvällen avslutades med öl på kulsprutesyltan
där vi tidigare ätit middag.
Söndag 25 augusti
Nu kändes det att resan hade
kommit igång på allvar! Det var idag vi skulle kliva på tåget för en femnätters
resa till Severobajkalsk vid Bajkalsjöns strand. Och dagen började bra. Frukosten
på hotell Alfa var helt fantastisk och vi tog för oss rejält av allt det goda -
nygräddade pannkakor med rökt lax, till exempel.
Sparvbergen som förut kallades Leninbergen
med den kända utsiktspunkten framför Moskvauniversitetet var dagens enda utflyktsmål,
åtminstone det skulle vi hinna med innan tåget gick. Från utsiktspunkten får
man en närmast total överblick över Moskva. Kända landmärken är Moskvafloden,
idrottsstadion, de karakteristiska skyskraporna i samma arkitektoniska stil som
universitetet. Vi tog metron från hotellet och klev av vid just Sparvbergen, en
nybyggd station på bro över Moskvafloden, och promenerade en god stund innan vi
kom fram till utsiktsplatsen. Tyvärr skymdes panoramautsikten denna gång av
lövklädda träd men en hygglig överblick av Moskva gick ändå att få.
Vi återvände så till hotellet, hämtade vårt
bagage och checkade ut. Tåget till Severobajkalsk skulle avgå kl. 12.42 från
Kazanskijstationen. Innan vi klev ombord hade vi köpt lite mat för en gemensam lunch
i tågkupén. Men det armeniska vinet vi fått tag i var halvsött, visade det sig.
Det ville vi inte ha. I stället fick tågvärdinnorna ta hand om det som en
”gesture of good will” från vår sida. Och jag påmindes om sovjettiden då det
knappt gick att få tag i torra röda viner. Samma sak nu som då, verkade det.
De
transsibiriska tågen gör många uppehåll längs vägen. Men få är så långa att man
hinner gå av ens för en kort stund. Det första längre stoppet var staden Vladimir
som är känd för sin storslagna katedral. Kyrkan är inuti utsmyckad med
målningar av den berömde ikonmålaren Andrej Rubljov. Hans fresk ”Den yttersta
domen” finns där. Den som sett Andrej Tarkovskijs film med samma namn vet vem
Andrej Rubljov är. "Ni hinner inte", svarade en kvinnlig vakt när jag
frågade om vägen till närmaste mataffär. Vi gjorde i alla fall ett tappert
försök men i Vladimir blev det inga inköp.
Under nästa längre stopp som var Nizjnij Novgorod
prövade vi igen och då gick det bättre. Så denna första kväll i tågkupén kom
kvällsmaten att bestå av ost och kex med riktigt torrt, och gott, rödvin. Före
läggdags noterade vi att en riktig fyllkaja följde med i vagnen. Han var så där
berusad som man bara kan bli om man dricker ren sprit, mängder av ren sprit.
Lealös var han och iklädd undertröja och tunna blommiga shorts eller om det var
kalsonger. Hur skulle det gå för honom?
Måndag 26 augusti
Klockan var fyra på morgonen Moskvatid
när jag steg upp, två timmar före svensk tid. Det var riktigt tidigt även för
mig som är morgonpigg. Jag gick bort till tågvärdarnas tjänstekupé i vår ände
av vagnen och bad om en kopp te som den tjänstgörande tågvärdinnan kvickt ordnade.
Det gjorde gott med varm dryck på morgonkulan. Jag åt en bit av vårt medhavda
bröd till en första frukost. Ute var det fortfarande mörkt och kylan hade bitit
sig kvar.
Efter halvannan timme gled tåget in till Balezino
där vi skulle göra ett litet längre uppehåll för lokbyte. För att få en glimt
av stationen passade jag på att kika ut genom vagnsdörren som stod öppen.
"Unge man hoppa inte ut!" hörde jag tågvärdinnan ropa. "Då
kommer jag att få skulden." Hon hade så klart helt rätt eftersom
trappstegen inte var utfälld och avståndet ner till plattformen var stort nog
för ett benbrott om olyckan var framme. Att tågvärdinnan hade använt uttrycket
"unge man" överraskade och stärkte mig. Hon var säkert yngre än jag
själv.
Vår första lunch ombord åt vi i tågets
buffévagn. Antalet platser i buffévagnen är inte lika stort som i de vanliga restaurangvagnarna.
Fast det är fullt tillräckligt eftersom många på tåget hade med sig egen mat
och dryck. Då, på lunchen träffade vi polarna Vlad och Dima.
Polarna
Vlad och Dima
När man
är på fest blir köket ofta en naturlig samlingspunkt. Inte minst fram på
småtimmarna samlas man där när det börjar suga i magen efter lite mat. I köket
träffas människor som inte känner varandra och man samtalar om allt mellan
himmel och jord. På tåget är restaurangvagnen en sådan naturlig mötesplats.
Det satt ett par personer intill väggen bakom
vårt bord och jag kände att vi hade fångat deras intresse. Plötsligt hade en av
dem slagit sig ner hos oss, intill mig. Han presenterade sig som Vlad
(Vladimir) och strax efter kom Dima (Dimitrij) och satte sig.
Vlad var den aktive och talföre av de båda.
Han var på hemresa till familjen i Jekaterinburg från sitt bevakningsjobb på
tundran. "På tundran är det mycket kallt", svarade han när jag frågade
om hur det var att jobba på en sådan avlägsen plats. Vlad ville veta vilka vi
var och varför vi hade åkt till Ryssland. Han var frågvis och lite lätt
provocerande.
Dima
var helt annorlunda, en mjuk och tystlåten person och lätt att känna sympati
för. På väg till tåget i Moskva hade han råkat riktigt illa ut. Han hade blivit
rånad på allt sitt bagage utom sina rent personliga dokument som han bar i en
liten väska runt halsen. Dima jobbade i Moskva och reste nu hem till fru och
nyfött barn i Omsk. Vlad och Dima kände inte varandra innan de träffades på
tåget. Så är det med tågresor. Människor möts och fördriver en stund
tillsammans för att aldrig mer ses igen. En kravlös samvaro.
Klockan var 15.35 enligt Moskvatid. Vi
befann oss i tidzon Moskvatid+2 (MT+2), 1 761 km bortom Moskva. Vi hade redan
passerat den vita obelisken som markerar gränsen mellan Europa och Asien. Tåget
anlöpte nu stationen i Jekaterinburg för 46 minuters uppehåll. Det var här i
Jekaterinburg som den siste tsaren och hans familj arkebuserades av
bolsjevikerna. Mindre känt är kanske att i luftrummet över Sverdlovsk, som
staden hette under sovjettiden, blev det amerikanska U2-planet med piloten Gary
Powers nedskjutet. Det var 1960 och jag kommer fortfarande ihåg de stora tidningsrubrikerna.
I Jekaterinburg lär det finnas ett monument som föreställer ett keyboard samt
ett minnesmärke över Michael Jackson. Naturligtvis hann vi inte se särskilt
mycket av staden. Som på övriga längre uppehåll gällde det att trygga
livsmedelsförsörjningen i kupén.
Tågkupén
Vår tågkupé
var en vanlig fyrbäddskupé i andra klass. Förutom de fyra bäddarna satt det en
enkel bordsskiva under kupéfönstret. Förvaringsutrymmen fanns under de två underslafarna
och uppe vid taket ut mot korridoren. Dörren till korridoren var en skjutdörr
som gick att låsa eller regla om man hellre ville det.
Vagnen hade två toaletter, en i vardera
vagnsänden. I den ände där tågvärdarna höll till fanns en samovar. Denna kunde alla
i vagnen använda om man behövde varmt vatten för te och kaffe eller för att
koka upp nudlar och liknande.
Att resa tre personer i en fyrbäddskupé visade sig vara perfekt för oss.
Alltid fanns det utrymme för ryggsäckarna och annat som vi ville ha lätt
tillgängligt. Vi vande oss snabbt vid att ha det så här, faktiskt hade vi det
riktigt mysigt i kupén. Fönstren hade gardiner men de tog vi bort för att få
bättre utsikt. En av gardinhalvorna råkade hamna på golvet och fick ligga kvar
där. Men det uppskattade inte tågpersonalen alls. "Dåligt, riktigt dåligt",
sa tågvärdinnan med en min och ett tonfall som uttryckte att en illusion just
hade gått förlorad.
Det blev middag i buffévagnen denna andra
resdag. Calle och jag beställde köttsoppan Soljanka och Stoffe fisksoppa. Vi
hade två öldrickande gäster vid bordet bredvid. Den ene försökte prata med oss
över borden men det blev inte mycket till samtal. Den andre kom däremot över
till oss och hade en hel del att berätta. Han var "méstnyj", från
trakten, och mycket trevlig. Vi tillbringade en lång stund tillsammans och han
berättade om sitt jobb och sevärdheter längs järnvägen. Han gillade bandy och
Karlstads stolthet Boltic var favoritlaget. Efteråt sa vi att detta var resans
höjdpunkt hittills.
Ja, så kom kvällen. Det sibiriska
landskapet tonade sakta bort i kupéfönstret och en stund av stillhet infann
sig. Osten, salamin och vinet från Jekaterinburg passade bra som avrundning på
en full dag.
Tisdag 27 augusti
Mitt i natten stannade vi för
ett uppehåll i Mariinsk. Jag steg upp och gick ut i korridoren för att få en
skymt av staden och landskapet. Även om det fanns tid lämnade jag inte vagnen denna
gång. Det var mörkt ute och inte mycket att se.
Klockan 03.47 Moskvatid anlöpte vi Krasnojarsk,
alltså kl. 07.47 lokal tid och vi var alltså fortfarande i tidzon (MT+4).
Vädret var klart och stadens omgivningar var mycket vackra. Luften kändes frisk
utom precis på plattformen där kolröken stack ordentligt i halsen. Innan jag
steg ombord igen köpte jag några piroger till frukost i en kiosk på plattformen.
Vagnen hade nu fått en ny passagerare. Den
ljushåriga tågvärdinnan, den äldre av de två i vagnen och hon som var chef,
frågade oss om den nya passageraren kunde få använda vårt obegagnade fjärde
lakanset. Naturligtvis fick hon göra det och hon tackade och tog emot. Efter
fadäsen med den nerfallna gardinhalvan låg vi på plus igen! Handduken som hörde
till behöll vi, för den behövdes som huvudskydd när man reste sig från
underslafen. Vi hade den virad runt ett av fästena för stålramen i överslafen
som skulle hindra en från att ramla ner på golvet.
Efter Krasnojarsk färdades vi genom ett
kuperat och mer omväxlande landskap än tidigare och björkskogen hade ersatts av
barrskog. Vid Krasnojarsk passerade vi den
mäktiga floden Jenisej, vars namn betyder "Det vida vattnet".
Onsdag 28 augusti
På stationen i Ilanskaja stod
tåget kvar i cirka 20 minuter. Det var redan den femte dagen på vår resa,
avresedagen medräknad, och avståndet till Moskva var 4 327 km. Ilanskaja är ett
litet samhälle med bara knappt 18 000 invånare. År 1734 valdes platsen ut av
den danskfödde ryske upptäcktsresanden Vitus Bering under dennes andra
expedition till Kamtjatka.
På perrongen rådde febril aktivitet. Resenärer
och tågpersonal visste att här gick det att proviantera. Plattformen var fylld
av försäljare och deras utbud var inte dåligt: potatis, grönsaker, bröd, piroger,
pannkakor, kyckling, stekt fisk, lättsaltade gurkor m.m. och öl av olika
styrkor och storlekar.
Folkets
röst
Under sommaren före resan ställde jag
samman lite information om tågstoppen på järnvägslinjen. Uppgifterna hämtade
jag från min guidebok och från internet. Materialet tog jag med som ren färdvägsbeskrivning
men också för att det skulle ge en glimt av livet längs järnvägen. Här följer
ett axplock:
·
Under
andra världskriget bosatte sig många Leningradbor här. Idag tillverkas gungor
och gungbrädor.
·
Under
ett tåguppehåll på ett par minuter hinner man inte titta på stationen.
·
I år
kunde man läsa i tidningen att tre ton rudor hade dött.
·
Högtiden
ägde rum intill ingången till kulturhuset. Scenen var dekorerad i klara och
glada färger.
·
Anställda
på det kommunala biblioteket har planterat ett rönnbärsträd bredvid sin
arbetsplats
·
Fiska,
någon?
·
Till
salu: trähus på landet, två etage, sex rum, 240 kvm. Tomt 0,2 ha. Byggt 2007.
Pris 215 000 rubel.
·
I
fältet för födelseort i min fars pass står det: Krasnojarskområdet,
Rybindistriktet, Kamala. Andäktigt betraktade jag hans hembygd. Vid 25 kom han
till Krim och bodde här hela sitt liv. Men han mindes sitt Sibirien med tårar i
ögonen.
·
Och var
ska fabriken ta in energi?
·
I juni
i år flög jag till norra Tjuna med AN-2. Syftet var att spana efter bränder.
·
Hej,
var snäll och skriv upp ert telefonnummer. Vi kan inte kontakta er, skrev
försäljningsavdelningen.
·
I
samhället finns sju gator: Leningatan, Nygatan, Pionjärernas gata, Sovjetgatan,
Tajgagatan och Skolgatan samt Postens återvändsgränd.
·
Om man
beaktar klimatförutsättningarna… Alperna är rena semesterbyn jämfört med
Sibirien.
·
Kan
tyvärr inte hitta ett enda tåg i tidtabellen för den här stationen.
·
Inte
ens BAM har radikalt kunnat förändra sättet att leva i det öde hörn där vi
träffades.
·
Vlad
skriver: bodde i den högra delen. Den runda fläcken till vänster är en sophög.
·
Den 3
maj rapporterades till polisen i Tynda att två män i Chorogotji dödat två
katter inför ögonen på förbipasserande. När de brottsbekämpande myndigheterna
anlänt till platsen fann de att djuren var döda.
·
På den
norra uppfarten till stationen ser man en skogsindustrianläggning. Över dess
järnvägsvagnar vajar stolt… en kinesisk flagga.
·
År 1992
var jag här med ett byggteam. Två månader på sommaren. Vi monterade ner ett
samhälle som uppförts åt byggnadsarbetarna på BAM, på söndagarna söp vi. En
gång klättrade vi i bergen. Halva stan brann ner, av en ren tillfällighet.
·
Här
korsar järnvägen den guldförande älven Selemdzja. Staden har haft problem med
infrastrukturen på grund av läget ovanpå träskmarken.
·
Idag
lever man mer bekvämt. Många gånger finns alternativ. Till exempel, köpa
tågbiljett Moskva – Isakan kan man göra både i vanliga kassan och via
elektronisk registrering.
·
Döm om
min förvåning. Trots att enminutersstoppen vid mötesplatserna Tujun och Stlanik
fanns med i min utskrift ur Express-3 av färdvägen för tåg 964E passerade vi
platserna utan att stanna.
·
Kina
har redan byggt allt på sin sida. Vi fortfarande stjäl.
·
Hej. År
1948 föddes jag på stationen Tjernigovka, så står det i födelseattesten. Far
var stridspilot, mor sjuksyster. Områdena minns jag inte. Men hjärtat minns,
att mitt liv också är förenat med Fjärran östern. Jag önskar alla som bor i de
här områdena allt gott, välmåga och god hälsa.
Klockan var 20 minuter över fyra på
eftermiddagen lokal tid (MT+5) när tåget gled in på stationen i Tajsjet, 4 466
km från Moskva. Det är här som själva BAM börjar. BAM är en förkortning av ”Bajkal
Amur Magistral” som kan översättas med ”Bajkal-Amur-järnvägen". Apropå en
fabrik för impregnering av järnvägssliprar i Tajsjet, skriver Alexander
Solsjenitsyn i romanen Gulagarkipelagen: "där, sa man, tränger kreosoten
igenom skinn och ben och lungorna fylls av dess ångor - och det är döden."
Fabriken lär användas än idag.
Stationen var tråkig och det verkade staden
också vara. Vi kunde beskåda en Leninbyst och ett krigsmonument. Och ett
gammalt lokomotiv, det var mycket stiligt.
När tåget kommit igång igen slog sig en
ung ryss ner för en pratstund i kupén. Han jobbade i Jakutien, med montering.
Oförmodat bad han om att få ett minne från vår korta träff – en bok eller så. Vi
dividerade om detta en stund och till slut stack jag åt honom en penna. Alltid
något, tänkte jag och han återvände till sin kupé längre bort i vagnen. Strax
var han tillbaka med sin egen gåva – en kapsyl från en vodkaflaska. Han gjorde tummen
upp när han gick och när vi tog i hand förstod vi att det var tunga saker som
han jobbade med – vilket grepp, rena stenkrossen.
Middag i buffévagnen. Som vanligt
reagerade bordet intill när vi tre slog oss ner. En man som sa sig vara pensionerad
poliskommissarie från trakten ville prata med oss och mycket prat blev det. Putin
gillade han inte. Bland ryska artister höll han Vysotskij högst. Att dra
fingerkrok var en av hans specialiteter och av artighet ställde jag upp i en på
förhand förlorad match. Naturligtvis var jag helt chanslös. Kanske var han med
i en poliskör för han hade bra sångröst. Spontant framförde han en stämningsfull
sång från kriget. Tyvärr blev han så småningom ganska påträngande och
efterhängsen och följde efter oss till kupén. Han stod utanför i korridoren, vi
satt bakom vår låsta dörr. Till slut stack jag ut huvudet och önskade honom god
natt. Vänligt men bestämt. "Blev du sur på mig?" var det sista han sa
innan han gick sin väg.
Torsdag 29 augusti
Vid sextiden på morgonen kom tåget
kom fram till samhället Lena. Det steg av mycket folk här. Jag skymtade den unge
mannen från igår, han som hade gett mig vodkakapsylen och som skulle vidare
norrut till Jakutsk för att fortsätta med sin montering. Skulle han månne fara
dit på floden Lena med bärplansbåt? Han hade i så fall inte precis en nätt
liten tur att se fram emot.
Tåget lämnade stationen, nu på enkelspår.
Vi gjorde några korta uppehåll vid mindre samhällen med typisk sovjetisk
arkitektur, grovhuggen och uppblåst. Byggnaderna var slitna och förfulade. Vi
närmade oss så sakteliga Severobajkalsk som var tågets slutstation.
En
riktig sovjét
Vem var
han egentligen den där fyllkajan i blommiga shorts och undertröja som hade
stigit på i Moskva? Han lämnade sällan kupén, satt eller kanske låg där och
tryckte, inte ensam utan med några likasinnade medresenärer. Ibland kunde
gänget skymtas på plattformen när tåget gjorde uppehåll.
Jag
såg vår vän i korridoren en natt, i livlig diskussion med den äldre av
tågvärdinnorna. De kände nog varandra sedan tidigare, kanske jobbade båda på
järnvägen. När vi närmade oss Severobajkalsk började vår vän sakta men säkert komma
i ordning. Han snyggade till sig, satte på sig skjorta, kavaj och finbyxorna och
såg riktigt proper ut. Bredvid i korridoren stod tågvärdinnorna och samtalade.
Jag kunde inte undgå att höra den äldre säga: ”Den där, det är en riktig sovjét!”.
När vi beställde resan hemma i Stockholm
planerade vi en övernattning i Severobajkalsk och två i Moskva. Det hade vi
fått ändra på och nu skulle vi alltså spendera två nätter i Severobajkalsk. Vi
var i tidzon MT+5, 5 529 km bortom Moskva. Riktigt långt bort alltså, vad
väntade oss här?
Severobajkalsk hade karaktär av bedagad sovjetstad.
En rak och bred huvudgata kantad av stora bostadskomplex med affärer i
markplanet som från en bastant järnvägsstation med vissa futuristiska inslag leder
i svag uppförslutning till ett centrum. På avstånd var det en praktfull bild
som mötte oss och det var naturligtvis också syftet. I närbild var husen däremot
skröpliga med sina dåligt murade och slitna fasader. Från stationen promenerade
vi hela vägen till hotellet, det var skönt att få röra på benen efter tågresan.
Bagaget lämnade vi på hotellrummen och
gick iväg för en sväng på stan. På ett enkelt kafé i retrosovjetisk stil åt vi lunch
och fortsatte sedan förbi järnvägsstationen mot Bajkalsjön.
Severobajkalsk ligger alldeles intill
Bajkalsjöns nordliga strand. Väl där framme möttes vi av en torftig beach men
en helt sagolik vy över Bajkalsjön – en ofantlig stilla vattenspegel mot en
fond av blånande berg långt borta. Efterhand dök fler upp på stranden för att sola,
bada och ha picknick. Några bilar kom det också och de kördes upp i sanden utan
någon som helst tvekan.
Middagen åt vi på hotellets restaurang för
någon annan var inte så lätt att hitta. "Restauranger är en komplicerad
fråga", hade damen på stadens turistbyrå svarat när vi hade frågat efter bra
matställen i stan. På kvällen mejlade Stoffe till Roman på vår resebyrå Iventus
angående översvämningsläget i Fjärran östern. Fungerade järnvägarna och framförallt,
hur det stod till med vårt hotell i Komsomolsk-na-Amure? Tågen gick som vanligt
hade man sagt både på turistbyrån och på järnvägsstationen. Om vårt hotell som var
beläget inte så långt från floden Amur, vars vattennivå stigit rejält på grund
av regnen i Kina, visste man däremot ingenting.
Fredag 30 augusti
Jag vaknade kl. 01.30 Moskvatid,
klockan i Severobajkalsk var då 06.30. Helt perfekt! I väntan på
hotellfrukosten som serverades från kl. 08.00 bryggde jag var sin kopp te åt
Stoffe och mig. På rummet fanns det vattenkokare, koppar och tepåsar. Men hotellfrukosten
var mycket spartansk: utspädd bovetegröt (var det soppa?) med kaffe eller te.
Nåväl, den satt ändå fint på morgonen men vi saknade verkligen frukosten på
hotell Alfa i Moskva.
Dagens huvudaktivitet var att picknicka
nere vid Bajkalsjön, vi tänkte gå tillbaka till beachen vi besökt dagen innan. Med
friskt humör stegade vi in på den supermarket som låg dörr i dörr med hotellet
och köpte färska ägg i påse samt bröd, ost, korv och smör. Allt i matväg finns
att köpa numera. Annat var det förr under sovjettiden då hyllorna gapade tomma
så när som på några burkar med konserver och förpackningar med salt och
liknande. Äggen var färska och på hotellets kafé fick vi dem hårdkokta. ”Nio
minuter?” frågade tjejen i kaféet. Inte visste jag men nickade ändå ”ja” till
svar.
På en marknad i miniformat för frukt och
grönsaker fyllde vi på med tomater och lättsaltade gurkor. Nu var vi rustade
för en heldag på stranden och inte på vilken strand som helst utan på Bajkalsjöns
strand.
Att promenera till beachen tog oss inte
lång stund. Vid centrum tog vi av och gick ner längs huvudgatan där vi travat på
väg till hotellet dagen innan. Vid stationen passerade vi över järnvägsspåren
på en hög gångbro, stegade sedan raskt genom ett smärre skogsparti och se, där
låg Bajkalsjön. Väldig, lugn och spegelblank. Vilken fantastisk anblick!
Det var soligt väder och luften varm och
de höga bergen på Bajkalsjöns motsatta sida skymtade svagt genom ett tunt dis.
Det som låg först var naturligtvis att ta ett dopp i det klara härliga vattnet
som faktiskt var helt badbart, kanske uppåt 18 grader. Tiden på stranden
använde vi till att läsa och må gott i det vackra vädret. Det strömmade till en
del nytt folk som också ville sola och bada och njuta av det härliga vädret. Ett
par bilar kom också upp på stranden. Ingen förändring sedan dagen innan, alltså.
En av de badande kvinnorna kom oväntat fram
till mig och tilltalade mig på god engelska. Hon var utbildad i engelska,
berättade hon, och hade studerat för länge sedan i Irkutsk. Utbildningen var
dålig: ”Vi fick aldrig träffa några utländska studenter”, sa hon med emfas. Hon
var född i Ulan Ude (inte så långt från gränsen till Mongoliet) och hade flyttat
till Severobajkalsk för 30 år sedan. Vi samtalade en god stund och det var
mycket trevligt att höra hennes berättelser. Jag prövade att ibland skjuta in
en och en annan rysk fras men hon bet sig envist fast i engelskan.
Eftermiddagen kom ilande, solen hade sjunkit
ner och det blev dags att knalla tillbaka till hotellet. På hotellet hade Roman
svarat på Stoffes mejl: det är ingen fara, vårt hotell i Komsomolsk är inte
översvämmat och järnvägarna i Fjärran östern fungerar som de ska. Vilket flyt!
Friday
night at Severobajkalsk
Middagen
hade vi tänkt äta i någon av de små enkla restauranger intill centrum som vi
passerat tidigare på dagen. Vi hade sett att man serverade kaukasisk mat där.
Kvällen var mild och utan blåst, det kändes som om vi vore på Rivieran. Fredag var
det också och upplagt för en utekväll i Severobajkalsk.
Restaurangen var mycket anspråkslös. Utanpå
var den klädd med korrugerad plåt som många andra byggnader här. Också
inredningen var av det oansenliga slaget. Restaurangen var ändå helt i sin
ordning och vi slog oss ner vid ett av borden utomhus. Ur en långsmal byggnad
intill flödade högljudd musik. Det var folk i rörelse, uppklädda till fest, åtminstone
kvinnorna som riktigt slagit på stort. Männen var däremot som vanligt, bara mer
berusade. Unga tjejer dansade med varandra och unga män i sportkläder höll sig
för sig själva.
Vid
ett bord intill satt tre glada ryska grabbar och delade på en helflaska vodka
med lite öl och kallskuret till. En av dem kom fram till vårt bord och ställde
de obligatoriska frågorna: varifrån kommer ni? Varför kommer ni just hit? Han
var mycket trevlig och talade oklanderlig ryska som var lätt för mig att
förstå. Grabbarna och vi satt kvar medan festandet pågick intill och kvällsljuset
sakta tonade ut. Det var mörkt när vi återvände till hotellet.
Lördag 31 augusti
Nästa stad med övernattning var
Tynda som ligger 1 300 km svagt nordost om Severobajkalsk. Vårt tåg skulle avgå
först kl. 12.57 lokal tid så vi kunde utan brådska förbereda oss inför avresan.
Efter en tur på stan med besök i ett par affärer återvände vi till hotellet för
att packa det sista och checka ut. ”Kom tillbaka någon gång”, sa kvinnan i receptionen.
”Gärna, men inte på vintern, då är det ju så kallt här”, svarade jag. Hon log
brett: ”Nej inte kallt, bara torrt.” Grabben på restaurangen kvällen innan hade
sagt att det var rysligt kallt i Severobajkalsk vintertid. Kallt med vindar från
Bajkalsjön men inte så mycket snö. För den blåser bort med de kraftiga vindarna.
Vem skulle man tro på?
Vår tågkupé var inte urplockad och städad
denna gång men bara efter en kort stund var den helt iordningsställd. Nästa
tågetapp kunde därmed börja. Vagnen var väl hållen och toaletterna noga städade.
Till och med fanns det flytande tvål i behållaren ovanför handfatet.
55
minuter i Taksimo
Taksimo
var en tillflyktsort för soldater ur Vita armén, präster och andra som flydde
undan bolsjevikerna efter revolutionen 1917. Staden var ett center när BAM
byggdes. Guldfyndigheter finns i området.
Vid Taksimo kopplas den västra
elektrifierade delen av BAM ihop med den östra oelektrifierade. Det var väl
därför som tåget gjorde uppehåll här i hela 55 minuter, ett av de längsta stoppen
under hela resan. Vad fanns att fylla ut tiden med? Flygplansmonumentet inte
långt från stationen var ett alternativ. Monumentet är en fullskalemodell av
flygplanet ANT-7 som på 30-talet användes för flygfotografering av området där BAM
så småningom skulle dras fram.
Jag övergav tanken på monumentet och uppsökte istället en butik som jag just
fått syn på för att köpa lite bröd. Butiken var av det mindre slaget och den
var fullpackad med kunder, de flesta från tåget. Mellan ytterväggen och disken
fanns ett smalt utrymme och längst in stod kassaapparaten. När jag är halvvägs
och sagt vilket bröd jag vill ha och den ena expediten lagt fram det hos den
andra i kassan, blir jag undanknuffad av en storväxt man som tränger sig före. Bakom
mig säger en annan man av mer ordinär storlek att nu får jag ta och skynda på
och betala. Alla i kön var helstressade. När jag betalat och krånglat mig ut ur
butiken ställde jag mig några sekunder utanför, drog djupt efter andan och
pustade ut. I lugnt tempo gick jag sedan tillbaka till tåget. Det var en skön
kväll med hög och klar luft och Taksimos intagande omgivningar kunde ses mycket
tydligt.
Vi hade lämnat Taksimo och fortsatte
österut. Tåget skar genom den kalla och stjärnklara Sibiriennatten, och från
min brits kunde jag ligga och betrakta stjärnhimlen med Karlavagnen i högsätet
som var som fastklistrad på fönsterrutan. Under natten passerade vi BAM:s
högsta punkt – bergspasset Mururin på 1 300 meter. "Bergspasset
Mururin" är också namnet på en rysk film, om än inte så känd. Filmen
skildrar en verklig händelse den 19 augusti 1992 då en sektion av ett lok
lossnade och fortsatte ensam utför den långa nerförsbacken bakom krönet. Filmen
är producerad i filmstudion BAM i Tynda två år efter händelsen. Om filmen har
det sagts att "i den kan man inte bara föreställa sig det som hände utan
också skönheten i detta bergsområde på gränsen till Transbajkal och
Jakutien."
Söndag 1 september
Morgonen var solig och kall när
vi kom till Juktali för ett längre uppehåll. Samhället är beläget på vänstra
stranden av floden Njukzja. Det grundades 1977 och hade namnet Ust-Njukzjа-2 fram
till 1979. Under uppehållet utväxlades lättare gods och det var också dags för
lokbyte. Dieselloket som dragit oss över de östsibiriska höjderna under natten behövde
väl ta igen sig en stund. Jag slog följe med vår tågvärd bort till
stationshuset men det gav inte mycket. Jag kom tomhänt tillbaka till kupén.
Vid
17-tiden samma dag kom vi så fram till Tynda. Vi hade lagt bakom oss ännu en
tidzon och befann oss nu i MT+6, 6 829 km bortom Moskva.
Tynda är en av de större städerna längs
BAM. Staden grenslar över BAM och Lilla BAM som är en förbindelselänk mellan
BAM och Transsibiriska järnvägen. Stationshusets arkitektur utstrålade
sovjetiskt 70-tal och utanför reste sig ett gigantiskt torn som kröntes av en
trafikledningscentral. Mycket imponerande. En kontrast var gångvägen till
centrum, den var rent bedrövlig. Tjocka rör från det intilliggande kraftvärmeverket
löpte längs gångvägens båda sidor och det såg inte klokt ut. Vilket första
intryck, vilket välkomnande vi resenärer fick! Gångvägen fortsatte i
uppförsbacke en bra bit och efter en högersväng uppe på krönet kom vi fram till
hotellet – hotell Junost (Ungdom). En trevlig kvinna hälsade oss välkomna.
Rummen var av lägre standard. Badrummet hade så kallad Stockholmsdusch, alltså en
handdusch på toaletten och det var allt.
Vi frågade oss fram efter en
middagsrestaurang. En gatuförsäljare tipsades oss om Café Asia som låg inom
synhåll. Där serverades uzbekisk mat och det passade bra.
Tynda är en välplanerad stad med anslående
hyreshus och ett trevligt promenadstråk som skär tvärs genom samhället.
Affärerna ligger samlade i en centrumanläggning och var svåra att hitta
eftersom de saknade skyltar på utsidan. Men utbudet i affärerna är det inget
fel på. Som komplement finns en mindre servicebutik i de stora huskomplexen. Husens
standard hade stora likheter med det vi hade sett i Severobajkalsk; på avstånd
verkade allt bra men närmare inpå syntes skavankerna efter många års
förslitning. Goda ambitioner från början men nu var Tynda en sliten och lite
sorgsen stad. Det kändes som om den hade blivit utslängd av planekonomin för
att utföra något viss uppgift. Man kan undra hur en sådan stad fungerar nu, i
en marknadsekonomi? Sker det någon förändring eller fortsätter allt som
vanligt?
Måndag 2 september
Det var första måndagen i
september och höstterminen började i de ryska skolorna. Lärare, elever och
föräldrar – i Tynda var alla uppklädda inför starten på det nya skolåret. Vi
lämnade hotellet två timmar före tågets avgång. Vi kände oss väl rustade inför
fortsättningen på äventyret.
Nästa stad var Komsomolsk-na-Amure, två
tågövernattningar bort. På plattformen stod det holländska paret vi hade mött i
Severobajkalsk och väntade på samma tåg som vi. Innan tåget kom fick den ena av
tågvärdinnorna tillfälle att visa sitt heta temperament. Det var när en kraftigt
berusad man visade upp biljetten och den gällde för en annan vagn i tåget. Han
bestods en rejäl och högljudd utskällning och lommade iväg med svansen mellan
benen. Det var ord och inga visor, varken mer eller mindre.
Före läggdags den kvällen hann jag få iväg
ett SMS med grattis till Micke som fyller år den 2 september. Vistelsen i Tynda
hade förlöpt väl också den, och det kändes att vi hade riktigt BAM-flyt.
Tisdag 3 september
Under natten var det kvavt i
kupén och i vagnskorridoren också. Tågvärdinnan hade stängt vädringsluckorna och
lagt sig att sova som vi andra, bara när tåget gjorde uppehåll vaknade hon till
och steg upp. Även denna natt var stjärnklar och återigen hade Karlavagnen
häftat sig fast på vårt kupéfönster. En följeslagare. Så småningom ljusnade det
och solen steg upp så sakteliga. Dimman lättade och luften klarnade och så med
ens var det morgon igen.
Under dagen passerade vi stora områden med
klen växtlighet. Det var mycket riskbuskar och bara ett fåtal träd. En tröstlös
sträcka. För att lätta upp stämningen köpte jag ett glas vodka (10 cl) i buffén
som på det här tåget fanns i vagnen intill. Buffén var liten, det hade varit
mer passande att kalla den en kiosk med bord för ett fåtal stående gäster. Vodkaglaset
var tillslutet med ett lock av stanniol.
Med tiden kom vi in i Chabarovskregionen,
en indikation på att vi befann oss mycket långt österut. Vi passerade många
stationer, eller snarare mötesplatser, bara för korta uppehåll på ett par
minuter. Lättare gods utväxlades och en och annan passagerare.
På eftermiddagen tittade några ryska
killar in i kupén. De jobbade på järnvägen och skulle ut på nya uppdrag. Vi
blev bjudna på vodka och fisk och vi returnerade med franskt rödvin.
Diskussionen var intensiv, de berättade mycket om sig själva och ville veta
allt om oss. Hur det var att arbeta på järnvägen i Sibirien visade de med ett
videoklipp i telefonen. Det var hårt och på vintern mycket kallt, minus 40
grader Celsius. Bodde gjorde man i utrangerade järnvägsvagnar uppställda längs
järnvägsspåret. Man tvättade sig och duschade på kopplet mellan två vagnar.
Mitt uppe i berättandet kom polisen förbi och körde iväg killarna som snabbt
drog sig tillbaka till den egna kupén. Det var tågvärdinnan som hade kallat på
polis. "De gillar inte att vi umgås med utlänningar, de tror att vi ska
råna er", sa en av killarna som återvände till oss när poliserna gått.
Onsdag 4 september
Som
planerat anlände vi kl. 06.42 till järnvägsstationen i Komsomolsk-na-Amure. Stationsbyggnaden
var rosa och verkade mycket välskött. Morgonen var fortfarande skum när vi drog
oss bort mot tvåans spårvagn som skulle föra oss till hotell Business Center.
Infarten till Komsomolsk hade gått genom vattendränkta områden och för första
gången hade vi kommit i nära kontakt med den stora översvämningen i Fjärran
östern. Det blev än tydligare när vi fick se Amurfloden. Vattnet hade stigit
närmare åtta meter berättade man senare. De stora vattenmassorna hade sitt
ursprung i östra Kina där det regnat mycket kraftigt. Vattnet leddes vidare av
Amur för att till slut hamna i Stilla havet.
Hotell
Biznestsentr i Komsolmosk-na-Amure
”Hur
kom ni hit?” frågade den unga flickan i receptionen på engelska. Både den
ovanliga frågan och att jag fick den på engelska överrumplade mig. Vi gav henne
direkt våra pass och förklarade att vi hade kommit i morse med tåg och visade
henne vår itinerary med all information om resan. ”Jag behöver kopiera alla era
dokument”, sa hon nu. ”För chefen måste ha dem”. Kopierandet på den icke-helt
moderna kopiatorn hann knappt börja förrän det blev stopp i pappersflödet. Som
alla vet kan det drabba vem som helst när som helst. Hennes kollega i
receptionen ryckte in. Det gjorde också den unga killen som annars satt och
stirrade i en datorskärm medan tjejerna jobbade. Även jag bidrog med en insats
och föreslog omstart. Ingenting hjälpte. Utan att få tillbaka passen gick vi till
våra rum, vägledda av den unge mannen som var mycket älskvärd mot de nyanlända gästerna.
Passen fick vi så småningom utan problem.
På eftermiddagen gick Stoffes och min
badrumsdörr i baklås. Hur vi än försökte kunde vi inte öppna den så jag gick
till receptionen och bad om hjälp. Jag fick sällskap tillbaka av en välklädd medelålders
man som verkade ha som jobb att hela tiden befinna sig i hotellobbyn och vara
till hands med ditt och datt. Han hade tagit med sig en stor brödkniv men inte
heller nu gav låset med sig. ”Jag kommer om fem minuter, jag ska bara hämta en
kompis”, sa han och stack iväg. Efter en stund återkom mannen tillsammans med
en yngre person. Denne var mycket intressant. Han tittade stint ner i golvet
och lyfte aldrig blicken. Han gick hastigt in i rummet och på maximalt 10
sekunder hade han fått upp låset, med sådana där grejer man brukar använda på
film kan jag väl tillägga. Sedan försvann han lika snabbt som han hade kommit.
Det var en kompis det!
Morgonen därpå åt vi tidig frukost, redan vid sjutiden så att vi skulle hinna
till tåget utan problem. Några minuter före klockan sju steg jag in i
receptionen. Den var då helt nersläckt. Den välklädde mannen, han med den
effektive kompisen, låg utsträckt på en soffa och sov med kostymen på. Han
reagerade omedelbart när jag kom, steg upp och tände ljuset. Inom ett par
minuter var receptionen bemannad med en tjej som sovit i ett rum intill. Och
efter ytterligare några minuter kom två tjejer till, de som skulle göra i
ordning frukosten och servera. Alla var de framkommenderade av mannen i kostym
som själv verkade hur pigg och vaken som helst. Vilken var hans profession, egentligen?
Komsomolsk ligger enligt längdmätningen
för BAM 8 302 km från Kazanskijstationen i Moskva, tidzon MT+7. BAM fortsätter sedan
rätt österut till hamnstaden Sovjetskaja Gavan vid Stilla havet, en sträcka på ungefär
470 km. I Komsomolsk skulle vi lämna BAM och ta en direktlinje söderut till
Chabarovsk. Där ansluter Transsibiriska järnvägen som vi åkte på i början av
resan. Med den skulle vi ta oss den sista biten till Vladivostok.
I de centrala delarna av Komsomolsk fanns
en hel del vackra byggnader. Många var visserligen slitna, ungefär som i de
andra städerna vi besökt, men en del var nyrenoverade och på sina håll pågick
renovering. En av huvudgatorna var som en kopia på ett avsnitt av Nevskij
Prospekt i Sankt Petersburg. Men hamnade man en bit ifrån centrum var det som
att träda in i en helt annan zon. Där var hus, mer eller mindre fallfärdiga på
grund av eftersatt underhåll. Där var parker, ostädade och snuskiga. Där vilade
en tung och dyster atmosfär. En riktig ful skapelse var flodbåtsterminalen vid
Amur uppförd i brutalsovjetisk stil. Den verkade tillbommad, antagligen hade
man stängt den av säkerhetsskäl. Annars kunde det noga vara ganska trevligt
nere vid floden men på grund av översvämningen låg mycket strandnära mark under
vatten. Dagen avslutades med en riktigt god middag på hotellet.
Torsdag 5 september
"Att ta spårvagnen till
järnvägsstationen tar för lång tid", sa tjejen i receptionen. "Jag har
beställt en taxi till halv åtta". Bra, då var det avklarat, tåget till
Chabarovsk skulle avgå kl. 08.24. Alltså kunde vi äta frukost i lugn och ro.
Med köket och matsalen bemannade av de brutalt väckta tjejerna var det bara att
gå direkt till matsalen och slå sig ner.
När vi kom ner med bagaget till
receptionen stod taxin redan och väntade. Eftersom jag tänkte betala taxiresan ville
jag sitta framme hos chauffören. Det var bara det att den här taxibilen var
högerstyrd, som många av de andra bilarna här. Det väckte viss munterhet hos
publiken och chauffören när jag satte mig på chaufförens plats. Till stationen
var en sträcka av vägen täckt med vatten men inte så mycket att vi inte kunde
ta oss igenom. Vattnet hade bara inte hunnit rinna undan än. "Kineserna
lämnar oss aldrig i fred", mumlade taxichauffören.
Tågvärden upplyste oss om att det saknades
restaurang på tåget till Chabarovsk. Det hade vi missat helt. Som tur var hann
vi köpa ett halvt dussin hembakade piroger av en trevlig tant vi stötte ihop
med på plattformen.
Tågresan gick genom ett mycket blött
landskap och var synnerligen långtråkig. Desto bättre kändes det att komma fram
till Chabarovsk. Där sken solen, det var härligt väder och vi tog oss friheten
att gena över spåren till stationsutgången. Lika härlig verkade staden vara -
välhållen arkitektur, välskötta parker och breda boulevarder med breda
trottoarer och allt var snyggt och rent. Inget ont sagt om de andra städerna
men Chabarovsk var av en helt annan klass. Hotell Sapporo var också riktigt
bra. Den engelsktalande kvinnan i receptionen var mycket professionell.
Middagen den kvällen på en ukrainsk restaurang var den bästa under hela resan.
Fredag 6 september
En mycket sömndrucken tjej tog
emot oss i frukostmatsalen. Frukosten var bra, man fick välja en
färdigkomponerad rätt från en förtyckt meny. Ute var det fint väder och vi tog
en lång promenad genom en solig och tilldragande stadsmiljö. Chabarovsk vore
värd att besöka igen.
Det vimlade av folk på plattformen där det
mycket långa tåget till Vladivostok stod och väntade. Vår vagn var gammal och sliten
med kupéer som påminde mig om kinaresorna i början av 70-talet.
Lördag 7 september
Vladivostok
- Österns härskare! Tåget anlände punktligt och det var vi vana vid att tågen
gjorde. Vi frågade oss fram till bussen som skulle ta oss till hotell Gavan en
bit från centrum. Strax kom det en som vi hoppade på. Framme hos chauffören
satt ett foto av Vladimir Vysotskij. Det gav mig en bra känsla inför
fortsättningen.
Vi hade i alla fall tur med vädret! Ett
understatement för den här resan, men även i Vladivostok sken solen. Det var upplagt
för långpromenad. Staden är vackert belägen vid kusten till Japanska havet som är
den del av västra Stilla havet som ligger mellan Japan och det asiatiska
fastlandet.
Genom sitt läge är Vladivostok mycket
lämpad som hamn. Stadens kuperade geografi leder tankarna till San Fransisco på
andra sidan vattnet. Broarna sticker ut, deras förebilder finns nog också i San
Fransisco. Promenaden tog oss upp till Örnnästet, en topp med fantastisk utsikt
över staden och hamnen. Flera bröllopspar med gäster var där. De nygifta lät
sig fotograferas och alla skålade med alla.
Kvällen i Vladivostok var vår sista kväll i
Ryssland och den sista då vi alla var tillsammans. Naturligtvis rundade vi av med
ost och rödvin.
Söndag 8 september
Taxi
till flygplatsen och där skildes våra vägar. Calle flög hem Stockholm via
Moskva. Stoffe och jag fortsatte till Shanghai för ett par dagars besök före vår
hemresa.
Efterord
Redan när byggnadsarbetena
pågick på 80-talet gjorde jag mig föreställningar om BAM. Att horder av ungdomar
och byggnadsarbetare drog iväg med tåg österut till röda fanor och klingande
spel. Att en ny järnväg drogs fram över den sibiriska permafrosten till Stilla
havet. Att det fanns en stad som hette Komsomolsk-na-Amure. Att, att…
Nu har mina föreställningar blivit till en
reell upplevelse. Var det en lyckad resa? Tveklöst ja. Tågen, människorna,
Bajkalsjön, städerna… researrangören och sist men inte minst det trevliga och
inspirerande sällskapet i tågkupén. Resan hade många facetter som fortfarande
återkastar ljus. Ibland på nätterna här hemma sneglar jag från sängen bort mot
min balkongdörr. Döljer sig kanske Karlavagnen bakom den mörka sovrumsgardinen?
Referenser
·
Egna upplevelser
·
Bryn Thomas, Trans-Siberian Handbook. 2011
·
Wikipedia
