Ekonomi och tillväxt i Sovjet i slutet av 1980-talet

- en överblick med input-output-analys och tillväxtbokföring

Input-output-analys

Vad är input-output-metoden?

Input-output-metoden (I/O-metoden) utvecklades av Wassily Leontief som var en amerikansk ekonom av rysk härkomst. År 1973 fick han Nobelpriset i ekonomi (Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne) för den fantastiska insatsen.

     Med hjälp av I/O-metoden kan man studera samspelet mellan en ekonomis olika sektorer och hur det förändras över tiden. Metodens analytiska bas är I/O-tabellerna som beskriver ekonomins flöden av produkter, i vilka sektorer produktionen sker och hur resultatet används. Flödena sker i form av insatsvaror mellan sektorer men också från sektorer till slutlig användning. Till slutlig användning räknas privat samt offentlig konsumtion, investering och export. Tillsammans ger I/O-tabellerna en övergripande beskrivning av en ekonomis hela produktionsstruktur.

     En förenklad I/O-tabell kan se ut som den här:

Sektor	1	2	3	Summa insatser	SA	Total tillförsel
1	X11	X12	X13	∑X1j	S1	TT1
2	X21	X22	X23	∑X2j	S2	TT2
3	X31	X32	X33	∑X3j	S3	TT3
Summa	∑Xi1	∑Xi2	∑Xi3
FV	F1	F2	F3
BP	BP1	BP2	BP3
Import	I1	I2	I3
Total tillförsel	TT1	TT2	TT3

Variabelbeteckningar
Kolumner (j)
Xij	Försäljning/köp av insatsvaror mellan sektorerna (i) och (j)
∑Xij	Summa i kolumn (j)
Fj	Förädlingsvärdet i sektor (j)
BPj	Bruttoproduktionen i sektor (j). BPj = ∑Xij + Fj
TTj	Total tillförsel i sektor (j). TTj = BPj + Ij
Rader (i)
∑Xij	Summa insatsvaror i sektor (i)
Si	Slutlig användning av produktionsresultatet i sektor (i)
SA	C + G + Inv + E
C	Privat konsumtion
G	Offentlig konsumtion
Inv	Investering
E	Export
Xij	Försäljning/köp av insatsvaror mellan sektorerna (i) och (j)
TTi	Total tillförsel i sektor (i). TTi = ∑Xij + Si

I/O-metoden tillämpad på Sovjets ekonomi

I/O-metoden ger många möjligheter att analysera ett ekonomiskt system. Den här mycket korta överblicken över den sovjetiska ekonomin omfattar delarna:

·         Insatsvarornas struktur och BNP per huvudsektor

·         Samspelet mellan ekonomins sektorer

·         Det ekonomiska landskapet

·         Den sovjetiska ekonomins nyckelsektorer

     Analyser och redovisade nyckeltal baseras på en I/O-tabell med 28 sektorer för den sovjetiska ekonomin 1987. Den är sammanställd av personer knutna till Världsbanken.

Insatsvarornas struktur och BNP per huvudsektor

Tabellen nedan visar att i förhållande till sin bruttoproduktion var industrin den huvudsektor som använde mest insatsvaror i den sovjetiska ekonomin. Industrins andel var avsevärt mycket större än tjänstesektorns. Industrin var också i hög grad beroende av insatsvaror från den egna sektorn. Industrin i Sovjet var stor producent av insatsvaror, både åt sig själv och åt tjänstesektorn.

Den sovjetiska ekonomins insatsstruktur

Hela ekonomin	Industrin	Tjänstesektorn
Insatsvarornas andel av bruttoproduktionen i sektorn
56 %	69 %	25 %
Insatsvaror från egna sektorn som andel av samtliga insatsvaror från sektorn
	64 %	8 %
Sektorernas andel av BNP
	40 %	18 %

     Industriproduktionen utgjorde 65 procent av den totala sovjetiska produktionen exklusive tjänstesektorn. Dess förädlingsvärde var 40 procent av Sovjets samlade BNP.

Samspelet mellan ekonomins sektorer

En analys av samspelet mellan sektorerna i den omnämnda I/O-tabellen är nästa punkt. Samspelsrelationerna i ekonomin beskrivs med två multiplikatorer – en produktionsmultiplikator (BL) och en insatsmultiplikator (FL).

     Om en sektor (j) ökar sin produktion kommer sektorns efterfrågan på insatsvaror från andra sektorer att öka. Det sambandet betecknas backward linkage och går mellan sektor (j) och de sektorer uppströms där köpen av insatsvarorna sker. Å andra sidan, produktionsökningen i sektor (j) innebär ett större utbud av insatsvaror för de sektorer nedströms som använder sektor (j):s varor som input. Det sambandet benämns forward linkage.

     Produktionsmultiplikatorn BL för en sektor anger hur mycket produktion som skapas i sektorerna uppströms när produktionen ökar i sektorn. Insatsmultiplikatorn FL för en sektor uttrycker hur mycket av sektorns insatsvaror som är tillgängligt för ökad produktion i sektorerna nedströms.

     Först ett diagram som illustrerar ett hypotetiskt samspel mellan sektorer i den sovjetiska ekonomin. Det antas att efterfrågan på jord- och skogsbruksvaror ökar med 100 milj. rubel. Frågan är hur det påverkar produktionen i jord- och skogsbruket och i andra sektorer.

     Först och främst måste produktionen öka i jord- och skogsbrukssektorn med 100 milj. rubel. För det behöver sektorn insatsvaror från andra sektorer. Produktionen måste därför öka i dessa. Som en följd av det måste jord- och skogsbrukssektorn utöka sina leveranser av insatsvaror till dessa sektorer. Denna rundgång pågår tills ekonomin åter är i jämvikt. Då har produktionen i jord- och skogsbrukssektorn ökat till 130 milj. rubel.

     Sektorerna Maskintillverkning och metallbearbetning, Kemisk industri och Livsmedelsindustri tillhör de sektorer som påverkas mest av produktionsökningen i Jord- och skogsbrukssektorn. Kännetecknande för dessa sektorer är att de har höga BL-tal och/eller FL-tal.

Produktions (BL)- och insatsmultiplikatorer (FL) för huvudsektorer

Hela ekonomin	Industrin	Tjänstesektorn
Backward linkage (BL) - Produktionsmultiplikator
2,26	2,56	1,59
Forward linkage (FL) - Insatsmultiplikator
2,72	3,05	1,17

BL och L är beräknade som produktionsvägda genomsnitt.

     Som tabellen visar finns det stora skillnader mellan industrin och tjänstesektorn också när det gäller BL och FL. Det är tydligt att industrin var central i den sovjetiska ekonomin, både som skapare och möjliggörare av produktion.
     En sammanställning av multiplikatorerna BL och FL per sektor återfinns i det här diagrammet.

     Produktionsmultiplikatorn BL ligger för respektive sektor mellan ca ett och lite drygt tre. Livsmedel har det högsta BL-värdet. Därefter kommer Lätt industri, Järn- och stålindustri, Annan metallindustri och Försvar & övrigt. Många sektorer med höga BL-tal tillhör industrin. Där var alltså produktionsökningen som störst när den efterfrågan ökade.

     De tjänstesektorer som har högst BL-värden är Vetenskap och Hälsovård. Låga BL-värden har Bank och försäkring, Statlig administration och Kommunala bostäder. Ökad slutlig efterfrågan i dessa sektorer gav således minst produktionsökning i ekonomin.

     För Insatsmultiplikatoren FL är bilden en annan, här är skillnaderna mellan sektorerna betydligt större. Många sektorer har ganska låga FL-värden men några har riktigt höga. Högst FL-tal har Maskintillverkning och metallbearbetning tätt följd av Transport och kommunikation, Olja och gas samt Jord- och skogsbruk. Dessa sektorer hade störst betydelse som leverantör av insatsvaror till den produktion som skulle tillgodose ökad efterfrågan.

     Så långt visar analysen att den sovjetiska industrin så att säga ”sysselsatte sig själv” – den möjliggjorde själv sin egen produktion om man ska hårdra saken.

Det ekonomiska landskapet

Med hjälp av BL och FL går det att konstruera ett sammanfattande mått på vilka produktionssamband som är starkast i en ekonomi. Till sektorer med de starkaste produktionssambanden räknas de som har störst spridningseffekter. Styrkan i den sovjetiska ekonomins produktionssamband illustreras i nästa diagram.

     Det starkaste sambandet hittar man i diagrammet längst bort till höger. Den kombinationen av BL och FL det högsta värdet. Det svagaste sambandet återfinns längst ner till vänster, där är kombinationens värde som lägst.

     Eftersom den tidigare analysen visat att sektorn Livsmedel hade högst BL-tal och sektorn Maskintillverkning och metallbearbetning högst FL-tal finns inte oväntat det starkaste produktionssambandet mellan just de två sektorerna. Därnäst kommer Lätt industri och Transport och kommunikation. Den svagaste kopplingen hade Bank och försäkring och Byggnadsverksamhet.

Den sovjetiska ekonomins nyckelsektorer

Ett annat mått på en sektors betydelse tar hänsyn till hur jämnt dess effekter sprider sig i ekonomin. Om två sektorer har lika stora BL/FL, anses den sektor som har en jämnare spridning vara den mer betydelsefulla.

     Att vara nyckelsektor innebär sammanfattningsvis: att sektorns produktionseffekter i underleverantörsledet är över genomsnittet. Den ska också ligga över genomsnittet som leverantör av insatsprodukter. Dessutom ska dess effekter ha jämn spridning i ekonomin. Med det kriteriet är det möjligt att urskilja åtta nyckelsektorer i den sovjetiska ekonomin: 

     De sovjetiska nyckelsektorerna tillhörde alla industrin. Rangordnade efter summan av BL och FL var Maskintillverkning och metallbearbetning den viktigaste sektorn i det sovjetiska folkhushållet.

     Input-output-analysen med data för 1987 bekräftar den vanliga bilden av det sovjetiska folkhushållet som en industritung ekonomi.

     Industrisektorns andel av BNP från produktionssidan var hög – drygt 40 procent, dubbelt så stor som tjänstesektorns. Industriproduktionen krävde relativt mycket insatsvaror.

     Av BNP från användningssidan gick 55 procent till hushållen. Främst rörde det sig om produkter från Livsmedelsindustrin och Lätt industri samt från Utbildning, Kultur och hälsovård. Dryga 30 procent användes till investeringar.

     Den sovjetiska industrin skapade mycket produktion uppströms och hade en stor leverans av insatsvaror nedströms. På den punkten skiljde den sig markant från tjänstesektorn vars multiplikatoreffekter var betydligt mer begränsade.

     ”Kolgruvebåt”, sa Kalle Sändare.

Tillväxtbokföring

Vad är tillväxtbokföring?

En av Wassily Leontiefs elever på Harvard var Robert Solow vars arbeten och forskning bidrog till utvecklingen av den neoklassiska modellen för ekonomisk tillväxt (Solow-modellen). År 1987 fick han Nobelpriset i ekonomi för dessa insatser.

     Under sina tidiga studier av ekonomisk tillväxt använde Solow s.k. tillväxtbokföring. Med den metoden går produktionsfaktorernas bidrag till den ekonomiska tillväxten att beräkna. I mitten av 50-talet kunde Solow med metodens hjälp visa att merparten av den amerikanska BNP-tillväxten kunde tillskrivas det han kallade för teknisk utveckling.

     Den tekniska utvecklingens bidrag till BNP-tillväxten räknade Solow fram som en residual (den s.k. Solow-residualen). Den får man genom att ta skillnaden mellan BNP:s tillväxttakt och resp. produktionsfaktors bidrag till denna, närmast från produktionsfaktorerna arbete och kapital.

      Utgångspunkten för Solow-residualen är en produktionsfunktion av typen 
Y = F(K, N, A), där

Y	BNP
K	Kapital
N	Arbetskraft
A	Teknisk utveckling

     Efter bearbetning av produktionsfunktionen får man uttrycket för Solow-residualen (r):

r = g_Y - + (1-α)·g_K], där

r	Solow-residualen
gY	BNP:s tillväxttakt
gN	Arbetets tillväxttakt
gK	Kapitalets tillväxttakt
α	Arbetets outputelasticitet
(1-α)	Kapitalets outputelasticitet

     Solow-residualen betecknas ibland den totala produktivitetens tillväxttakt (TFP:s tillväxttakt). Den ska inte förväxlas med tillväxttakten för arbetsproduktiviteten som är (g_Y - g_N). Den tekniska utvecklingens tillväxttakt (g_A ) beräknas med formeln (r = α·g_A), och slutligen kan BNP:s tillväxttakt (g_Y), inkl. komponenter uttryckas som:

g_Y = + (1-α)·g_K + α·g_A.

Tillväxtbokföring av ekonomin i Sovjet

En komprimerad tillväxtbokföring av den sovjetiska ekonomin sammanfattas i diagrammet och tabellen nedan. 

     Under 50- och 60-talet hade tillväxten i den sovjetiska ekonomin mycket god fart. Med tiden avtog dock den starka ekonomiska utvecklingen väsentligt. På 80-talet och åren före Sovjets upplösning var BNP-tillväxten i stort sett noll.

     Uttryckt i siffror sjönk BNP-tillväxten brant från 7,5 procent per år under 50-talet till 1,9 procent per år under perioden 1981-1987. Samtidigt försvagades kapitalstockens utveckling. Arbetskraften ökade på 70-talet men tillväxten föll sedan tillbaka. Parallellt med den starka ekonomiska tillväxten under 50-talet skedde en snabb teknisk utveckling. Denna mattades dock av rejält och under 60-talet sjönk den till 1,6 procent per år. På 70- och 80-talet var den t.o.m. negativ.

(avrundningar gör att summeringarna inte stämmer ”på öret”)

     Det var framförallt produktionsfaktorn Kapital som åstadkom den ekonomiska tillväxten i Sovjet. I början bidrog också den tekniska utvecklingen men denna kom helt av sig under 70-talet.

     Den ekonomiska tillväxten i Sovjet är ett exempel på s.k. extensiv tillväxt. Karakteristiskt för den är att tillväxten genereras genom maximal mobilisering av produktionsfaktorer medan produktivitetshöjning endast har marginell betydelse. Vid extensiv tillväxt växer också kapitalet snabbare än BNP.

     Någon riktigt entydig förklaring till varför den sovjetiska ekonomins tillväxt avtog så påtagligt från 50-talet och framåt är svår att finna. Vanligt är att man hänvisar till den tekniska utvecklingen och att den bröt samman på grund av svaga incitament för innovation. Att den kraftiga nedgången i TFP orsakades av avtagande kapitalavkastning nämns också. Vissa förklaringar anknyter till den sovjetiska ledningens katastrofala investeringsbeslut.

     Bland orsakerna till den sovjetiska ekonomins sammanbrott brukar även förekomma påståenden av typen:

·         Extensiv tillväxt upphör med tiden eftersom produktionsfaktorerna förr eller senare inte kan öka mer. Deras tillväxt avtar därför ofrånkomligt.

·         Teknisk utveckling och ökad effektivitet kunde inte ersätta tillväxten av produktionsfaktorer.

·         Ekonomins nedgång påskyndades av ”bråttomstrategin”. Kapitalstockens uppsnabbade tillväxt kom att få negativa effekter på kapitalets kvalitet och inbäddad teknik. Ledtiderna ökade och produktionens effektivitet försämrades. Det skapades flaskhalsar i produktionssystemet.

·         Kortsiktiga insatser prioriterades före framtida vinster och det förstärkte BNP:s nedåtgående trend.

·         Ekonomins ökande komplexitet ställde planekonomin inför allt svårare uppgifter.

·         Ökade försvarsutgifter under det kalla kriget.

·         Ökade kostnader för utvinningen av naturresurser när den flyttade österut.

·         Negativ påverkan på arbetsmotivationen p.g.a. oförmågan att tillgodose behovet av konsumtionsvaror.

·         Uppkomsten av en ”svart ekonomi” som tog resurser från den officiella.

Referenser

Restad, T. Input-Output i en sluten ekonomi – En introduktion. Stockholms universitet, Nationalekonomiska institutionen. 2004

Lind, D. En input-output-analys av svensk ekonomi. Ekonomisk debatt nr 8. 2010

Miller, R.E. and Blair, P.D. Input-Output Analysis, Foundations and Extensions, Second edition. Cambridge. 2009

Steinberg, D. Economies of the Former Soviet Union, An input-Output Approach to the 1987 National Accounts. Working Papers, The World Bank. 1992.

Ofer, G. Soviet Economic Growth: 1928-1985. Journal of Economic Literarure, Vol XXV. 2001

Allen, R.C. The Rise and Decline of the Soviet Economy

Easterly, W & Fischer, S. The Soviet Economic Decline, Historical and Republican Data. The World Bank. 1994

Långtidsutredningens modellsystem. SOU 1976:42, bilaga 8.

Romer, D. Advanced Macroeconomics, third edition. 2006

Blanchard, O. Macroeconomics, fourth edition. 2006

Wikipedia