Alexej Tjitjkin, Alexander Mesjkov
De idéer och förslag om en optimalt fungerande ekonomi som Nikolaj
Fedorenko lade fram används i USA, Kina och andra länder. När kommer de att
efterfrågas i hemlandet?
Sovjets ekonomi, liksom
landet självt, skulle ha kunnat utvecklas till ett framgångsrikt land även
idag. Bara staten hade haft den politiska viljan att göra som landets egna forskare
föreslog. Nikolaj Prokofievitj Fedorenko (1917-2006) – en av grundarna av den
ekonomisk-matematiska skolan var en sådan forskare. Under hans ledning
beräknade man i detalj möjligheterna för en allsidig utveckling av Sovjet från 70-talet
till våra dagar. Han föreslog en etappvis övergång till de metoder för
blandekonomisk reglering som med framgång användes i Kina på 80-talet.
Ändå gjorde
”forskareliten” nära makten allt för att förslagen inte bara från Fedorenko
utan också från många andra sovjetiska ekonomer, forskare och specialister skulle
förpassas till arkiven. Eller förklara dem i ”kollektiv blockad”, kanske även förtala
dem. Inte heller Fedorenko undgick ett sådant öde.
I början såg ödet
ut att vilja gynna den förre frontkämpen, ekonomen och forskningsorganisatören.
Fedorenko var från 1946 fullvärdig ledamot av Sovjetunionens vetenskapsakademi
och akademisk sekreterare på Avdelningen för ekonomi (1971-1983). År 1963 blev han den
förste direktören för Centrala ekonomisk-matematiska-institut (CEMI) och ledde det
i nästan ett kvarts sekel, till 1985. Där gjorde Fedorenko en stor och kanske
också avgörande insats för användningen av matematiska metoder och datateknik i
ekonomiska utredningar, planering och styrning.
Som Nikolaj
Nekrasov, en annan betydande ekonom, framhöll: ”Fedorenko insisterade på att statistiska
uppgifter studerades i detalj. Det gällde även informationsunderlag så att dessa
kunde breddas och fördjupas. Framförallt när det gällde studier av kapitalinvesteringars
dynamik och struktur. Och naturligtvis var han emot att det fuskades med
ekonomisk statistik vid praktisk användning. Han var alltid emot statistiska
urval som var de mest fördelaktiga för maktstrukturerna. Det är begripligt att
en sådan inställning knappast kunde tilltala majoriteten av dem med
administrativ makt.”
Fedorenko började
arbeta som ekonom 1946. Då utförde han på ett lysande sätt och dessutom för
första gången ett uppdrag som idag skulle kallas ”exklusivt”. Det gällde att
beräkna effektiviteten av kombinerad produktion inom den kemiska industrin. För
sin utomordentliga insats för branschens utveckling fick Fedorenko
Sovjetunionens Statspris 1970.
När Fedorenko
blev chef för vetenskapsakademiens centrala ekonomisk-matematiska institut
inleddes en mycket mer komplicerad etapp i hans verksamhet. Som dess förste
direktör lade han mycket stor kraft på att leta efter och försöka motivera
ekonomisk-matematiska modeller för att lösa landets problem. Det resulterade i en
”färdig produkt” – en uppsättning metoder för att prognostisera utvecklingen av
landets ekonomi. Dessa återspeglades i de multivariata modellerna i ”System för
en optimalt fungerande ekonomi” (SOFE). Vid slutet av 60-talet var detta system
färdigutvecklat. Den här forskningen förutsatte bland annat att statlig planering
skulle kombineras med modeller för mest effektiv utveckling av interregional
och intersektoriell ekonomi. Den stöddes av regeringschefen Alexej Kosygin. Resultaten
av nästan 30 års arbete inom ramen för SOFE presenteras i N.P. Fedorenkos bok ”Frågor
inom den ekonomiska teorin” (1994).
Vad går hans
forskning ut på? Den statliga planeringen blir mest effektiv om den använder
ekonomiska prognoser som i god tid kan upptäcka flaskhalsar. Det menade även Nikolaj
Nekrasov och hänvisade till erfarenheterna i USA och Japan. Liknande metoder hade
för övrigt utvecklats i USA under ledning av de framstående ryska ekonomerna
Wassily Leontief och Semjon Kuznets och använts med framgång redan på 30- och
50-talet. De är mycket effektiva när det gäller att upptäcka och i god tid
undanröja disproportioner i ekonomin och på det sociala området.
Inom SOFE:s teoretiska ram utformades ett koncept för målinriktad
programplanering och styrning. Särskilt intresse ägnades åt en metodik baserad
på statistisk eller sannolikhetsteoretisk metod (det verkar som om denna tendens
i forskningen kommer att förstärkas). Framstående sovjetiska ekonomer och
matematiker gjorde en stor insats under utvecklingen av SOFE-teorin. Det var akademiledamöterna
Leonid Kantorovitj och Vasilij Nemtjinov, båda mottagare av Leninpriset, professor
Viktor Novozjilov, akademiledamöterna Abel Aganbegjan, Alexander Granberg,
Nikolaj Petrakov, Stanislav Sjatalin samt forskare med doktorsgraden som Viktor
Volkonskij, Nikolaj Sjuchov, Vsevolod Pugatjov, Jurij Suchotin. Det bör tilläggas
att fram tills nu är Kantorovitj den ende ryske vetenskapsman som fått
Nobelpriset i ekonomi (han och amerikanen Tjalling Koopmans tilldelas priset 1975
med motiveringen ”för deras bidrag för optimal resursanvändning”).
Men redan i
mitten av 70-talet backade man från Kosyginreformerna och återgick till de vedertagna
metoderna för styrning och planering. Det var mycket nära att Fedorenko och
hans kollegor föll i onåd. Med anledning av inkomna ”signaler” lät politbyrån,
kommunistpartiets högsta organ, i november 1983 meddela följande beslut: ”det
innebär en fara eller åtminstone oförutsägbarhet om man i den sovjetiska
planeringen för in ekonomiska modeller som har stor användning i väst. Att
använda de ekonomiska metoder som man har i väst kan skada systemet för
förberedelse, diskussion, antagande och genomförande av folkhushållningsplaner”.
Men i Kina förenade man statlig planering och ekonomisk
modellering-prognostisering från och med mitten av 80-talet och det ledde till exempellösa
framgångar.
Men det handlar inte
bara om politiska faktorer. Den sovjetiska planeringen förvandlades från
omkring mitten av 70-talet till företrädesrätt för unionsrepublikernas ledning.
De ställde allt högre krav på centralmakten men skickade i huvudsak falska
rapporter till Moskva. Självklart stämde inte en sådan ”grundval för
planeringen” med de nya idéerna från Fedorenkos skola.
”Det är
meningslöst att arbeta bättre”, sade öppenhjärtigt Rein Otsason, f.d.
ordförande för den statliga planmyndigheten Gosplan i sovjetrepubliken Estland.
”Däremot är det stor mening med att skriva och be om hjälp. Det är viktigt att
kunna skaffa pengar, livsmedel, foder, varor eller vad som helst – det är viktigare
än att kunna framställa dem”. Som resultat uppstod mycket stora skillnader mellan
sovjetrepublikerna i fråga om anslag ur statsbudgeten, leveranser av materiella
och tekniska resurser, importvaror o. dyl. Följden blev skillnader i
levnadsnivå.
En prognos för
den sovjetiska ekonomin gjordes under Fedorenkos ledning i början av 80-talet.
Den visade att en djupgående kris skulle drabba landet på 90-talet om den inadekvata
ekonomiska planeringen och förstärkningen av exportens råvarumodell fortsatte.
Allt detta kunde innebära landets sönderfall.
Till och med försöken
att föreslå reformer inom den existerande ideologins gränser fick orättvis
kritik och fedorenkoskolan gavs öknamn. På initiativ av vissa opponenter fäste
myndigheterna etiketter på Fedorenko och hans riktning som ”antimarxism”,
”borgerlig subjektivism” och ”marknadssocialism”. Anklagelsen om att var
marknadssocialistisk försvarade sig akademiledamoten och hans kollegor för
övrigt inte mot. I själva verket, den som noggrant läste arbetena om SOFE kunde
upptäcka att skotten till de kommande reformerna växte upp ur dem.
Men inte heller i
det nya marknadsekonomiska Ryssland stod teorin för en optimalt fungerande
ekonomi (SOFE) högt i kurs. Den behandlades som ett slags provisorium i en tid
då det ännu inte kunde vara tal om genomgripande marknadsreformer och den ekonomiska
vetenskapen hölls i ett järngrepp. Jag anser att Fedorenkos bok ”Ryssland:
lärdomar från förr, bilder av framtiden” bidrar till att förstå varför teorin
inte var välkommen bland den nya tidens ”reformatorer”. I boken ses makten som en
slags ekonomisk resurs vars intäkter måste användas inom ramen för tydliga
regler och genomskinliga procedurer. Annars ”kan makten bli en källa för en
sorts monopolräntor som privatpersoner lägger beslag på.” ”Erfarenheten de
senaste åren har visat”, skriver vidare Fedorenko ”att de ryska reformerna är de
allra mest ogenomtänkta och sårbara i just den centrala punkten – i
skärningspunkten mellan vertikala och horisontella samband i ekonomin som SOFE ägnat
särskild uppmärksamhet.” Som bokens författare så riktigt påpekar ledde
slopandet av vissa funktioner i centralplaneringen till förlorad ekonomisk styrförmåga
och till att den sociala spänningen i samhället skärptes. Dessa funktioner utgör
generella ”ramvillkor” för relationerna mellan marknadens aktörer (utarbetande
av perspektivplaner, stöd till stora långsiktiga projekt, reglering av inkomstskillnader
o. dyl.). ”Under reformerna bröt man grovt mot den grundläggande principen i
SOFE-teorin om ett direkt samband mellan en aktörs intäkter och effekterna på
näringslivet av hans verksamhet. Enskilda personer fick möjlighet att lägga
beslag på skattebetalarnas egendom, befolkningens besparingar, sänka lönenivån
och sko sig på finanskaoset som alla inställda betalningar ställde till med.” Och
ännu ett citat: ”SOFE-teorin har visat att en ekonomi inte kan vara livskraftig
när värdeparametrarna skiljer sig från de optimala värderingarna av de ekonomiska
agenternas bidrag till det samhällsekonomiska resultatet. Situationen i den
ryska ekonomin är en övertygande bekräftelse av detta.”
Under sina sista
levnadsår gav Fedorenko aldrig upp, om han också inte avgick med segern. Det
var som vid tidigare ”sammandrabbningar” med bakåtsträvarna från Gosplan och de
ortodoxa inom nationalekonomin. Det liknade ”slaget” för att Kantorovitj,
Nemtjinov och Novozjilov skulle ges Leninpriset, de mindre striderna för att
skydda kolleger och ge dem normala levnadsvillkor.
Men krafterna var
inte alltid jämstarka. På centralkommitténs juniplenum 1983 kritiserades Centrala
ekonomisk-matematiska-institutet (CEMI) och dess chef. Det sades att de ”begränsat
sig till obetydliga avhandlingsteman” och ”gruppintressen”, ”lider av småskalighet”,
”partiets inflytande i CEMI minskar” o. dyl. Man kan förstå att Fedorenko efter
en sådan karakteristik var tvungen att lämna posten som akademisk sekreterare
vid den sovjetiska vetenskapsakademiens avdelning för ekonomi (1983) och att strax
därefter avsäga sig direktörsposten vid CEMI (1985).
Akademiledamoten
Dmitrij Lvov skrev i förordet till Fedorenkos memoarer ”Minnas det förgångna, se
in i framtiden” som kom ut på förlaget
Nauka 1999: ”Hur kunde det ha sett ut och vad för slags vetenskap och ekonomi
skulle vi ha haft i landet om inte ett maktsystem hade stört den normala
utvecklingen, ett maktsystem som var dogmatiskt i grunden och en officiell
vetenskap som var dubbelt så dogmatisk… Det är säkert otrevligt för Fedorenko
att minnas detaljerna i den ideologiska skövlingen av CEMI 1983-1985 och hela
den vetenskapliga riktning som leddes av honom. Jag vill understryka att denna
terror som tyvärr ännu inte har fått en rättvis officiell bedömning förde vetenskapen
tillbaka åtskilliga decennier. Den berövade näringslivet en fruktbar teoretisk
grund när denna behövdes som bäst – inför ”perestrojkan”. Detta är en av
orsakerna till allt vårt elände.”
Nekrasov hade en
liknande åsikt: ”SOFE anslöt till de ekonomiska och administrativa reformer som
skulle påbörjats under A. N. Kosygins ledning. Men snart avbröts dessa reformer.
Kritik började komma från centralkommitténs ledning och forskarе som rigoröst genomförde centralkommitténs
beslut och uppfattning.”
Strax före centralkommitténs
plenum försökte akademiledamoten Tigran Chatjaturov ge Fedorenko reellt
konstruktivt stöd: han var redaktör för en nyligen utkommen bok som försvarade
bland annat principen att värdera investeringars effektivitet efter den totala faktiska produktionsvolymen. Det vill
säga efter levererad och efterfrågad output beräknad per enhet investering i
produktionen. Men denna synpunkt kom inte alls med i ”partiinstruktionerna”:
som tidigare inriktades dessa på ett minimum av investeringskostnader per
produktionsenhet. Men konsumenternas efterfrågan togs inte med i beräkningen.
Det är knappast
förvånande att man i de ekonomiska reformernas början inte tog lärdom av det tidigare
felaktiga systemet för prisbildning som byggde på produktionens självkostnad.
Det vill säga återigen kom ortodoxin i första hand. Trots att de ryska ekonomer
som utarbetade SOFE-teorin på 60- och 70-talet hade lyckats övervinna begräsningarna
med arbetsvärdeteorin och de stora misstag som begicks i samband med den.
Forskarna hävdade att inte bara arbete utan också andra produktionsfaktorer får
sin värdering i en optimalt fungerande ekonomi och bidrar till att tillgodose
samhällets behov. Det gäller naturresurser, kapital och överhuvudtaget alla begränsade
resurser.
SOFE-teorin kom fram
som ett alternativ till de då dominerande metoderna för att styra näringslivet.
Dess skapare utarbetade principer för ett effektivt system för de ekonomiska
relationerna i samhället som baserades på en förening av ”vertikala” och
”horisontella” samband mellan de ekonomiska subjekten som Fedorenko berättade
om. Redan då formulerades alltså förutsättningarna för hur man skulle utforma en
mekanism av typen reglerad marknad. Vi skulle också ha fått en sådan marknad, menade
akademiledamoten Dmitrij Lvov, förutsatt att reformernas teoretiska bas inte
hade slopats när marknaden ombildades.
Nu började man
betrakta undersökningarna av det ”administrativa
kommandosystemet” (Gavril Popov) som en vetenskaplig nyhet. Detta system måste
raseras och på dess ruiner ett marknadssystem byggas. Man visade sig ha glömt
bort de slutsatser som till och med vissa neutrala forskare i väst dragit. De hade
helt nyligen av somliga uppfattats som en uppenbarelse, av andra som kätteri. Så
till exempel ansåg den kände amerikanske ekonomen John K. Galbraith inte alls att
den sovjetiska planeringen och den existerande ekonomiska modellen hade uttömt
sina möjligheter. Hans slutsats var att båda systemen, som han såg som olika varianter
av industrisamhället, ”växt om marknaden” och ”man kan observera en tydlig konvergens
mot en och samma planeringsmodell.” Och detta uppfattades inte som fantastiskt.
Galbraith uppmärksammade en tendens till ”att vissa planeringsfunktioner hade
förts över från staten till företaget”. Han var även positiv till statens
starka ställning i systemet för sociala och ekonomiska relationer. ”Ett
sovjetiskt storföretag hotas inte av okontrollerad påverkan av
marknadskrafterna inom områden som varuförsäljning, leverans och
arbetskraftsförsörjning. På det hela taget gäller det också utformningen av en produktionspolicy”.
Galbraith var övertygad om det. Ungefär så resonerade den överväldigande
majoriteten av de sovjetiska medborgarna.
Man utnyttjade
inte möjligheten att modernisera ekonomin och optimala förslag för att föra
landet ur den ekonomiska krisen bemöttes med tystnad och tillmälen. Samhället radikaliserades
i hög grad genom detta. Grundtankarna hos Galbraith och andra skarpsinniga utlänningar
och inhemska experter började betraktas som ”nattståndna” och som en ”passerad
etapp”. Sådana stämningar närdes av de stora misstag som landets ledning gjorde.
Satsningen på att samtidigt genomföra en ekonomisk och en politisk reform var
förödande. Det ledde till att landet gick i bitar av överbelastning. Den
allmänna opinionen var desorienterad och beredd att acceptera de nämnda ”enkla”
recepten. Men en ekonomisk reform inom det stabila politiska systemet kunde ha gett
många fler positiva resultat. De sovjetiska företagsledningarnas och näringslivstopparnas
strävan efter självständighet som Galbraith hade lagt märke till hade inte försvunnit.
Under de nya förutsättningarna (när den förhärskande moralen reducerats till parollen:
”berika er!”), antog den formen av ogenerad plundring av den egendom som en
gång tillhört hela folket.
”På det hela
taget, en kvasimarknad kan inte vara grunden för en ekonomisk uppgång… I
Ryssland har det skapats en ovanlig och komplicerad struktur som domineras av
oligarkiska element”, skrev Fedorenko inte långt före sin bortgång i den förut nämnda
boken ”Ryssland: lärdomar från förr, bilder av framtiden”. Han underströk
betydelsen av en centraliserad stat som ”försvarade och garanterade de ungas, de
svagas och de nödställdas intressen”. Han verkade för en indikativ planering av
den nationella ekonomin i en helhetsprocess och för utökade möjligheter att
styra den slutliga efterfrågan. Den kooperativa ägandeformen såg Fedorenko som
en ”en tredje väg” för att utveckla produktionsförhållandena. Han insisterade
på att den skulle börja användas som en grundläggande modell för ekonomin. Man
behöver inte bevisa att många av Fedorenkos idéer är intressanta för den
nuvarande ryska ekonomin. De används i en rad länder. När kommer dessa förslag
att efterfrågas i forskarens hemland?
Ja, systemet för en
optimalt fungerande samhällsekonomi (SOFE) sågs av denna skolas anhängare som
ett system för hur man bäst (optimalt) utnyttjar alla samhällets resurser för
att uppnå samhällsutvecklingens objektiva mål. Och det var sant. Men övergången
till marknadsekonomi, sedan den faktiska innebörden av en sats i SOFE-teorin
fastställts, åskådliggjorde samtidigt svagheten i ett par andra satser som
avsåg vidareutveckling av det föråldrade centrala planeringssystemet. Detta
förklarar den metamorfos som vissa företrädare för den ekonomisk-matematiska
riktningen i Ryssland genomgick. En del av dem hamnade under åren av ”chockterapi”
bland de övertygade marknadsentusiasterna och var lobbyister för genomförda
reformer. Andra (och det var en hel del) var deras motståndare, de ”moderata”,
centristerna som motsatte sig försöken att bryta itu landet.
Men att ignorera
det man uppnådde inom den ekonomiska teorin och praktiken under sovjettiden är
minst sagt oförståndigt. Även i den nya ekonomin som långtifrån liknar den före
perestrojkan, kan man utnyttja tidigare och ny forskning av systemteoretiker
och matematiker från Centrala ekonomisk-matematiska institutet (CEMI). Bland
annat inom ekonometrin, den tillämpade statistiken och mikroekonomin, till
exempel undersökningar av livskvalitet. Med hjälp av optimala metoder kan
producerande och finansiella företag bättre organisera sin verksamhet. Med
ekonomisk-matematiska modeller kan man fastställa källor till materiellt stöd
för mindre bemedlade befolkningsskikt.
I början av
90-talet lyssnade inte makthavarna på rekommendationerna från forskarna på CEMI
och andra ekonomer som tog sig an att utarbeta en ny ekonomisk mekanism utifrån
ett optimalitetsperspektiv. Och det kom att ställa till med mycket elände i
landet.
Nu har det blivit
ett villkor för nationens överlevnad att man förstår att en forcerad ekonomisk
utveckling är nödvändig och att ekonomin måste ges en social inriktning. Men
för att gå över till en ny ekonomisk mekanism med minimala förluster måste man
först modellera den.
Och här behövs
det unika vetenskapliga bagaget och metoderna från Centrala
ekonomisk-matematiska institutet och deras kolleger från andra
forskningscentra.
Översättning Anders Börjeson, Stockholm Södermalm, 2014
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar