Ljubov Zajtseva,
seniorforskare vid ryska vetenskapsakademiens ekonomiska
institut
I samband med den pulserande globala krisen nämner
samhällsforskare allt oftare de ”långa konjunkturcyklerna”. De kallas Kondratiev-cykler
efter den ryske forskaren Nikolaj Kondratiev (1892-1938) som upptäckte dem.
Kondratiev gjorde också mycket för att utveckla metoder för planering och
prognostisering av den sovjetiska ekonomin och för att omvandla jordbruket och
organisera jordbruksproduktionen.
Han föddes
i byn Galujevskaja, Kinesjemas härad i guvernementet Kostroma och kom från en
barnrik bondefamilj. På ett par år lyckades han avsluta ett kyrkligt
lärarseminarium, kvällskurser i Sankt Petersburg och avlägga en fullständig
gymnasieexamen som privatist. I september 1911 blir han antagen till den
ekonomiska fakulteten vid Sankt Petersburgs universitet. Och i slutet av 1913
blir han färdig med sitt första större vetenskapliga arbete som behandlar den
ekonomiska utvecklingen i Kinesjemas härad.
Februarirevolutionen
1917 välkomnas entusiastiskt av den 25-årige Kondratiev. Han tjänstgör som
sekreterare för jordbruket i den provisoriska regeringen. Han deltar aktivt i
skapandet av den allryska sovjeten av bondeputerade och avlägger rapporter om livsmedelsfrågor.
Han väljs in som ledamot av konstituerande församlingen på socialistrevolutionärernas
partilista. Två veckor före oktoberrevolutionen utses Kondratiev till vice
ordförande för Rikskommittén för livsmedel i den sista provisoriska regeringen.
I
arbeten som publiceras våren-sommaren 1917 utvecklar och motiverar Kondratiev
socialrevolutionärernas program för att socialisera jorden. Han anser att framtiden
tillhör det storskaliga kooperativet, men på ett möte med Överkommittén för
jorden gör han ett intressant förbehåll: ”För den ekonomiska politiken måste
följande princip gälla: acceptabla och önskvärda är bara de åtgärder som höjer
folkhushållets produktivitet och som så mycket som möjligt överensstämmer med
massornas rättsmedvetande.”
Oktoberrevolutionen
1917 ser Kondratiev som en omvälvning, destruktiv genom sina konsekvenser. I
början deltar han till och med i den underjordiska provisoriska regeringens
arbete och vägrar att överlämna livsmedelsfrågan till sovjetmakten. Han förklarar
att ”statsapparatens upplösning, telegrafens och järnvägstransporternas förfall
och kaos utgör oöverstigliga hinder för befolkningens försörjning med
förnödenheter”. Senare förändras ändå Kondratievs inställning till bolsjevikerna.
Efter hans utträde ur det socialrevolutionära partiet blev det möjligt att
samarbeta med de nya makthavarna. Följande är ett intressant faktum. Under en utlandsresa
1924 (för att studera hur jordbruksproduktionen var organiserad) träffade Kondratiev
i USA Pitirim Sorokin som var bosatt där och som han kände sedan skolåren. Denne
försökte övertala honom att bli föreståndare för en institution vid ett av
universiteten. Kondratiev antog inte förslaget. Han ansåg att en kvalificerad
och hederlig ekonom kunde tjäna sitt land oavsett styre.
Efter att
ha flyttat till Moskva i början av 1918 bedriver Kondratiev undervisning och forskning.
Han blir initiativtagare till och den förste att leda den ekonomiska
avdelningen på Centrala kooperativet för linodlare (Lincentrum) vars ordförande
var den kände ekonomen Alexej Tjajanov. Han blir medlem i Jordbruksrådet – ett
ledningsorgan för de förenade jordbrukskooperativen i Ryssland. På våren 1921 blir
Kondratiev erbjuden en kvalificerad tjänst på folkkommissariatet (ministeriet) för
jordbruket som chef vid styrelsen för ekonomi och planering inom jordbruket.
Under den
Nya ekonomiska politiken (NEP) på 1920-talet blomstrade Kondratievs forskning.
Han skriver mycket när han studerar mönster och trender i den samtida ekonomin
hemma och internationellt. Marknadsekonomin befinner sig enligt honom aldrig i
ett idealt jämviktstillstånd som kan vara stipulerat i teorin men inte finns i
verkligheten. Ekonomin är underkastad våglika fluktuationer och under processen
förändras också själva jämviktsnivån. Kondratiev bearbetade statistiskt
material (prisdynamik, låneräntor, löner, utrikeshandelns volym och produktion
av grundläggande industrivaror) från 1780 till och med 1920 i fyra ledande
länder – England, Frankrike, Tyskland och USA. Dynamiken i kolutvinning och gjutjärnssmältning
togs med i beräkningen också med hänsyn till globala produktionsindex. Merparten
av använda data visade att det förekom cykliska vågor med en varaktighet av 48-55
år (40-60 år nämns också). Under denna tidsperiod sker ett utbyte av de grundläggande
välfärdstillgångarna, vilket medför att de globala produktivkrafterna stiger till
en ny utvecklingsnivå. Kondratievs statistiska observationer och analys
omfattade som mest 140 år (enligt vissa statistiska basfakta var tidsperioden
mindre). Under den period som Kondratiev studerade inträffade två och en halv
fullbordad cykel före mitten av 20-talet: från 1780-talet till 1840-talet, från
1850-talet till 1890-talet och inledningen av en tredje i 1900-talets början.
De
långa cyklerna är inte alltid regelbundna men de återger en och samma dynamik.
De inleds med en ”uppåtgående” våg (produktionen, priserna och vinsterna ökar,
kriserna är inte allvarliga och lågkonjunkturerna inte långvariga). Därpå
följer en ”nedåtgående” våg med instabil ekonomisk tillväxt, kriserna infaller
oftare och lågkonjunkturerna är varaktiga). Perioderna med nedåtgående vågor åtföljs
i alla långa cykler av en utdragen och mycket svår lågkonjunktur i jordbruket. Det
yttrar sig i att priserna på jordbruksvaror faller och jordräntan sjunker.
”Varje
ny cykel inträffar vid nya reella historiska betingelser, på en ny utvecklingsnivå
för produktivkrafterna. Därför är den inte alls en enkel upprepning av en föregående
cykel.” Nikolaj Kondratievs uppfattning om detta förstås inte alls av liberala
ekonomer. Enligt dem utvecklas den globala ekonomin inte cykliskt utan linjärt.
Därför kan de inte heller inse varför deras metoder för krishantering bara visar
sig ge resultat under faser av förnyelse och uppgång. Under nedåtgående vågor i
långa cykler, i perioder av nedgång och lågkonjunktur, verkar metoderna åt
motsatt håll.
Trots en
relativt stark konjunktur under 20-talet i de viktigaste kapitalistiska
länderna, betraktade Kondratiev detta decennium som början på ännu en
nedåtgående våg. Kort därefter bekräftades detta av de dramatiska händelserna
under den globala ekonomiska krisen 1929-1933.
Sovjetunionen
kunde utnyttja den stora depressionen maximalt effektivt och förverkliga en total
modernisering och industrialisering av sin ekonomi (till vilka uppoffringar –
det är en annan fråga). Detta möjliggjorde segern i Andra världskriget och att grunden
kunde läggas för atomindustrin. Man vann rymdkapplöpningen och uppnådde militär
paritet med USA. Men den nästa nedåtgående vågen på 70- och 80-talet kunde
Sovjet inte utnyttja då landet förslappats av oljedollar. Detta ledde till att Sovjet
förlorade den ekonomiska tävlingen med världskapitalismen.
Enligt
somliga experter hade dagens Ryssland kunnat utnyttja krisen under den
nedåtgående vågen i femte cykeln. Man hade kunnat ta över det civilisatoriska
initiativet och träda fram som arkitekt för ”en värld efter dollarn”. Ryssland hade
kunnat dra med sig länder som var intresserade av en ny ekonomisk ordning (Europa,
Japan, Kina, Brasilien, Sydkorea och andra).
Låt oss
återvända till Kondratievs agrarforskning. Vid Peter den stores jordbruksakademi
tjänstgör han som privatdocent och sedan som professor. Där leder han laboratoriet
för jordbrukskonjunktur som snart döps om till Konjunkturinstitutet. I början är
bara fem medarbetare anställda: direktören, vice direktören och tre
statistiker. Men snart får institutet status som vetenskapligt forskningscenter.
Institutet ger ut journalen ”Ekonomisk bulletin” och skriftserien
”Konjunkturfrågor”. Under Kondratievs ledning arbetar redan 50 högkvalificerade
specialister. Institutets forskning utmärks av att man förenar djupgående
analys med undersökningar som är inriktade på att lösa konkreta frågor. I stor
skala utnyttjas den tidens vetenskapliga framsteg, bland annat statistiska och
matematiska metoder. De anställda arbetade med stor effektivitet och entusiasm.
Deras material användes flitigt av offentliga institutioner. Institutet ställde
i ordning ett stort antal anteckningar och upplysningar åt kommunistpartiets centralkommitté,
sovjeternas högsta organ, folkkommissariernas råd (regeringen), folkhushållets
högsta organ, finansministeriet och jordbruksministeriet. Totalt rörde det sig
om tvåhundra dokument om året.
Kondratiev
deltog aktivt när plankommissionen på den ryska sovjetrepublikens
jordbruksministerium utarbetade den första perspektivplanen i historien för jord-
och skogsbrukets utveckling (1923-28). Planen har blivit ihågkommen som ”Kondratievs
femårsplan”. Han kom då med idén att jordbruks- och industrisektorn borde vara
nära förbundna och i jämvikt, varför han föreslog att man borde använda såväl direktiva
(styrande) som indikativa (orienterande) indikatorer. Man kan med rätta kalla Kondratiev
för den främste att utveckla begreppet prognosplan, en variant av indikativ
(rekommenderande) planering, som använts i många västländer efter Andra
världskriget. I mitten av 20-talet tog Kondratievs tankar till slut form i ett
idéutkast för balanserad ekonomisk utveckling. Endast ”genom en sund tillväxt i
jordbruket kan man förvänta sig … en kraftfull utveckling av industrin”, skrev
Kondratiev. En effektiv jordbrukssektor är nödvändig för att säkerställa en
uppgång för hela ekonomin, bli en garanti för folkhushållets stabilitet. Han
föreslog regeringen att i första hand rikta kraft och uppmärksamhet mot en
uppgång för jordbrukssektorn, vars behov av teknisk utrustning industrin skulle
tillgodose.
En
rationell hushållning förutsätter enligt Kondratiev att bonden fritt kan disponera
sin mark, kunna arrendera ut den och bjuda ut den till försäljning och dylikt. Kondratiev
agerade kraftfullt mot begränsningen av den fria markanvändningen som var ett
arv från det tidiga 20-talets krigskommunism. Han menade att man borde hjälpa
de starka jordbruken att övergå till intensiva och varuproducerande former som
liknade fristående privata bondgårdar. Just en sådan modell har de produktionsmöjligheter
som behövs. Den kan också säkerställa en snabb tillväxt av den spannmålsvolym
som kommer ut på marknaden, inklusive leveranser för export.
Att
räkna starka och växande jordbruk som brukas av arbetande familjer till kulakerna,
de förkastade ”storbönderna”, leder ofrånkomligt till kamp med dem. Det är ändå
bara de som kan bli grunden för en ekonomisk uppgång i landet.
Bolsjevikregeringens strävan var att använda materiella resurser för att i
första hand stödja fattiga bönder och resurssvaga mellanbönder, det vill säga
svara jordbruk. Sådant stöd var obefogat, enligt Kondratiev. Dem kan man ge
reellt stöd först när varuproduktionen på landsbygden vuxit sig starkare.
På 20-talet
arbetar Kondratiev intensivt med teorin för folkhushållningsplaner. Marknaden
betraktade han som en förbindelselänk mellan den nationaliserade, kooperativa
och privat sektorn. Planen var för det första till för att säkerställa en
snabbare tillväxt av produktivkrafterna än vid spontan utveckling, för det
andra för att näringslivets uppgång skulle vara balanserad. En klok kombination
av marknadsekonomiska och planekonomiska principer i landets ekonomi kunde enligt
Kondratiev vara till nytta för alla sektorer.
I
artikeln ”Plan och förutseende” kritiserar Kondratiev med skärpa gapet mellan
de mål som regeringen satt upp och de möjligheter som finns i realiteten, de så
kallade djärva planerna. I bästa fall förblir de oskadliga därför att de är
döda i praktiken. I sämsta blir de skadliga därför att de kan orsaka allvarliga
fel i praktiken. I en rad framträdanden varnade han för följderna av voluntarism
som skadar jordbruket och sedan oundvikligen försämrar läget på varumarknaden
och i industrin.
Sammantaget
bestod Kondratievs stora insats på planeringsområdet i att han utarbetade ett stringent
koncept för en medveten och försiktig påverkan på ekonomin. Det är knappast förvånande
att detta kom olägligt under åren för ”den stora vändpunkten” då landet inledde
den forcerade industrialiseringen och kollektiviseringen av jordbruket. På en konferens
med marxistiska agrarexperter kritiserades den jämviktsteori som utvecklats av Kondratiev
och hans meningsfränder och kallades ”en borgerlig fördom”.
Kondratiev
försvarade envist sina åsikter när man behandlade utkastet till femårsplan för
folkhushållets utveckling. Planen hade upprättats under ledning av den kände
sovjetiske ekonomen och statistikern Stanislav Strumilin. Den tillspetsade
situationen i början av 1927 hade ett par orsaker: för det första var de
behandlade problemen utomordentligt viktiga för landets framtid, för det andra
låg skillnader i metodik och även i världsbild bakom meningsskiljaktigheterna i
en rad teoretiska och praktiska frågor, för det tredje var urvalet av lösningar
begränsat på grund av politiska och ideologiska principer.
Kondratiev
föreställde sig säkert vilka konsekvenserna skulle bli för egen del av en offentlig
polemik men han riktade ändå skarp kritik mot det utarbetade dokumentet. Forskningen
var inte i stånd att ge en tillförlitlig kvantitativ prognos för förändringen
av ett stort antal ekonomiska variabler i ett någotsånär långsiktigt
perspektiv. Därför kan sådana planer bara innehålla mycket generella riktlinjer
för utvecklingen i stora drag.
Kondratiev
betonade vikten av att samordna målen för den forcerade industrialiseringen med
uppgifterna för jordbruket. Löstes inte detta var reell ekonomisk tillväxt och social
utveckling omöjliga att uppnå i framtiden. Han talade om den lätta industrins
stora betydelse. Dess produktion utgör den materiella basen för att bönderna ska
räknas in i den allmänna varuomsättningen. Han framhöll vikten av jämvikt
mellan solid efterfrågan hos befolkningen och den befintliga mängden av konsumtionsvaror,
mellan ökning av reallönen och höjning av arbetsproduktiviteten.
Åren 1926-27
försöker Kondratiev försvara sin uppfattning i ekonomiska tidskrifter och på
konferenser. Hans framträdande på Kommunistiska akademien i november 1926 i
samband med utarbetandet av lagförslaget ”Om grundprinciperna för
markanvändningens och dess reglering” väckte stort gensvar. Detsamma kan sägas
om föredraget i mars 1927 på Institutet för ekonomi vid Rysslands association
av forskningsinstitut inom samhällsvetenskaperna. Han lämnade också en rapport
till partiets centralkommitté – ”Uppgifter inom jordbruket i samband med
folkhushållets utveckling och dess industrialisering”. Just den senare var
orsaken till en artikel i tidskriften Bolsjeviken (nr 13 1927) av Grigorij
Zinovjev. Artikeln innehöll en politisk och ideologisk bedömning och till stor
del fastställdes också inriktningen och karaktären på efterföljande attacker mot
Kondratiev och hans anhängare. Kondratievs ståndpunkt kallades ett ”manifest
för ett kulakparti”. Själv blev han utsedd till ledare för den ”liberala
nationalbolsjevismen” och för hela den skola som förenade ”neonarodniker”
(Tjajanov, Tjelintsev, Makarov) och ”liberala borgare” (Studensikj, Litosjenko).
Trots att Zinovjev snart själv blev utesluten ur partiet som en av ledarna för
den trotskistiska oppositionen och utfryst, så blev hans riktlinjer kvar i
arsenalen.
Främst angrep
man Kondratievs åsikter om planering och ledning, utveckling av jordbruket och
industrin och begreppet långa cykler. Hans ståndpunkt ansågs syfta till att
stoppa industrialiseringen och kollektiviseringen, skydda kulakerna, angripa de
fattigaste bondeskikten, återupprätta kapitalismen och få landets ekonomi att bli
underställd världsmarknaden. Till och med en sådan självklar slutsats som att reallönetillväxt
måste stå i nära förhållande till höjd arbetsproduktivitet ansåg
vänsterkritikerna vara bevis för en strävan att sänka arbetarnas levnadsstandard.
Och forskaren menade att tidpunkten för kapitalismens sammanbrott inte kunde
anges exakt och att man inte kunde räkna med ett sådant sammanbrott i en nära
framtid. Detta uttalande förklarades vara ett försvarstal för detta system,
vilket borde skickas till soptippen.
År 1928
avskedades Kondratiev från Konjunkturinstitutet som stängdes strax därefter. År
1931 dömdes Kondratiev till åtta års fängelse och överfördes till en politisk isoleringsavdelning
i Jefimij-Frälsarklostret i Suzdal. Där
fortsatte han sitt vetenskapliga arbete trots att han blev allt svagare och synförmågan
försämrades.
Den 17
september 1938 arkebuserades Kondratiev efter dom av militärkollegiet vid högsta
domstolen.
Först
efter ett halvt sekel blev han fullständigt rehabiliterad. Det skedde
tillsammans med andra vetenskapsmän dömda i ett mål som gällde ”böndernas
arbetarparti” (som aldrig hade existerat). Dessa stora ekonomers namn och deras
arbeten återlämnades till folket, historien och vetenskapen.
Nikolaj
Dimitrijevitj Kondratiev blev 46 år. Men detta var sannerligen en ”lång cykel”
som lämnade ett synnerligen djupt avtryck i den ryska och internationella
vetenskapen. Ödet tilldelade hans skapargärning totalt 15 år – från de
avslutade universitetsstudierna fram till arresteringen. Men under denna korta
tid skrevs arbeten som vittnar om originell intelligens och encyklopedisk bildning.
År 1992, då Kondratiev
hundraårsdag firades, förklarades av UNESCO vara ett minnesår för den store
ryske vetenskapsmannen.
Översättning Anders Börjeson, Stockholm Södermalm, 2014
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar