Gudabenådade ekonomer: Wassily Leontief

Alexander Charlamov

I år är det fyrtio år sedan Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap tilldelades Wassily Leontief (1905-1999), framstående vetenskapsman av rysk härkomst. Den här översikten baseras på artiklar av ryska forskare som studerat arvet efter den store ”ryske amerikanen”.

     Han föddes i München och växte upp i Sankt Petersburg. Hans far, Vasilij Vasiljevitj, var professor i ekonomi och kom från en köpmanssläkt av gammaltroende. Hustrun, Zlata Bentsionovna Beker, mor till den blivande vetenskapsmannen, var dotter till en välbärgad köpman från Odessa. Eftersom den blivande vetenskapsmannens barndom sammanföll med revolutionen och inbördeskriget fick han huvudsakligen undervisning i hemmet – med hjälp av modern och studenter engagerade som informatorer. Bara två år fick han tillfälle att studera i den sovjetiska skolan.

     Hans begåvning upptäcktes tidigt och bara fjorton år gammal fick han slutbetyg från skolan och 1921 blev han antagen till avdelningen för samhällsvetenskaper vid Petrograds universitet. Som student sysslade han mycket med matematik. År 1925 gick han ut Leningrads universitet (som han berömde i förordet till den ryska översättningen av sina ”Ekonomiska essäer”) och fick diplom som ekonom. Den jämförelsevis liberala situationen i mitten av 1920-talet gav honom möjlighet att åka utomlands för läkarbehandling och fortsatta studier. Han tillbringade tre år på universitet i Berlin med att skriva avhandlingen ”Ekonomins kretslopp” som gav honom doktorsgraden. I drygt två år arbetade han i Tyskland, på Institutet för världsekonomin, som var beläget i Kiel. Ett år tillbringade han i Kina som ekonomisk rådgivare vid järnvägsministeriet.

     År 1931 kom Leontief för första gången till Förenta Staterna och blev efter några år amerikansk medborgare. Då var han redan författare till uppmärksammade artiklar och hade rykte om sig som teoretiker med brett perspektiv på ekonomi, en ekonom som skickligt använde matematiska och statistiska metoder. Han lockades av tanken att använda empiriskt material för sådana begrepp som efterfråge- och utbudselasticitet, indifferenskurvor och industrikoncentration. Från och med 1932 föreläser Leontief om ekonomi vid det prestigefyllda Harvarduniversitetet där det finns en vetenskaplig miljö av hög kvalitet. Även om undervisningen tog mycket tid och kraft påbörjas redan 1933 den nyskapande forskning ur vilken input-output-metoden växte fram. Mycket snart upptäcktes att svagheten i dåtidens datateknik var ett allvarligt hinder för att utveckla metoden. Och i fortsättningen kom många av Leontiefs arbeten ut efter det att datorkapaciteten ökats. Man kan anta att statistikers och ekonometrikers efterfrågan på teknik med allt större möjligheter inspirerade datorutvecklarna och programmerarna till vidareutveckling.

     De första resultaten av Leontiefs forskning kom i tryck 1936, och 1941 publicerades monografin ”Den amerikanska ekonomins struktur, åren 1919-1929” som innehöll en input-output-tabell för 41 branscher och en matris för 10 aggregerade sektorer. Detta arbete beskrev den nya analysmetodens möjligheter. Under 40- och 50-talet började Leontiefs forskningsresultat, med hans personliga medverkan, användas i USA för praktiska ändamål och ekonomiska prog­noser.

     Leontief visade sig vara en framstående organisatör. År 1948 grundar han Harvards centrum för ekonomisk forskning som kom att bli en världsledande institution. Leontief ledde detta centrum i omkring 25 år. Runt honom bildades en grupp av likasinnade som blev hans medförfattare till många kommande böcker, bland annat ”Undersökning av den amerikanska ekonomins struktur” som kom ut 1953 (1958 i rysk översättning). En sådan väg hade forskaren tillryggalagt när han på nytt hamnade i Sovjetunionen.

     Besök av framträdande utländska ekonomer var på den tiden mycket sällsynta. Man måste utgå från att inbjudan till Leontief avgjordes på allra högsta nivå och att myndigheterna räknade med att få viss nytta av besöket… Leontief var inte alls en politisk person, men han personifierade samhörigheten mellan de båda länderna, och kontaktnätet kunde komma till nytta för breddning av det internationella samarbetet.

     I Moskva höll vetenskapsmannen en föreläsning på Institutet för världsekonomin och de internationella relationerna. Förutom att en välkänd utlänning skulle uppträda lockades man av att han var ryss och tänkte tala på sitt modersmål. Leontief visade sig vara en trevlig, mild och lätt ironisk person som i den ovanliga situationen kände sig ledig och naturlig. Han erövrade snabbt publiken där ungdomar dominerade och förklarade skickligt och enkelt innebörden i sin metod och dess framtidsmöjligheter. Generöst svarade han på ett stort antal frågor och blev nöjd med mötet.

     Leontief blev mottagen på Gosplan, den centrala planmyndigheten, på vetenskapsakademins institut för ekonomi, på Statistiska centralstyrelsen. Besöket av ”den ryske amerikanen” och hans samtal med institutionernas ledare stärkte troligen ställningen för den ekonomisk-matematiska riktningen i den sovjetiska forskningen. Denna var förenad med forskarnamn som Lev Kantorovitj (senare nobelpristagare), Vasilij Nemtjinov, Viktor Novosjilov och Nikolaj Fedorenko. Kanske grundades också vetenskapsakademins centrala ekonomisk-matematiska institut tack vare Leontiefs auktoritet.

     Den allmänna moderniseringen och förnyelsen i den sovjetiska ekonomiska vetenskapen i slutet av 50- och första hälften av 60-talet märktes också genom att det för första gången på 25-30 år gavs ut arbeten i rysk översättning av ledande ekonomer i väst, bland annat av Leontief. Böckerna försågs med inledningar som skrevs enligt ett särskilt ”recept”. Detta föreskrev att författarens vetenskapliga rön analyserades samtidigt som man avslöjade hans borgliga natur och omarxistiska metod. Leontief saknade en uttryckt ideologi och därför kunde sådan kritik begränsas till ett minimum, men att helt avstå från den var på den tiden omöjligt. Efter sin resa till hemlandet publicerade Leontief den på sitt sätt förträffliga artikeln ”Den sovjetiska ekonomiska vetenskapens uppgång och fall” som blev tillgänglig för de ryska läsarna i en volym essäer som gavs ut 1990.

     Input-output-metoden som i sovjetisk litteratur ofta kallas materialbalans mellan sektorer (produktion och distribution av produkter) är Leontiefs huvudsakliga bedrift. Men i en värld som drabbats av Stora depressionen kom erkännandet inte med en gång. Ekonomins svåraste sjukdomar då var kronisk arbetslöshet och instabilitet i kapitalismens ekonomiska system. Under Andra världskriget försvann köerna på arbetsförmedlingarna, men redan 1946 blev problemet synligt igen. Byrån för arbetsstatistik i USA tog  för första gången hjälp av Leontiefs metod 1939, och 1947 användes modellen för att förutsäga hur sysselsättningen – generellt och per sektor – skulle komma att förändras om fred övergick till krig och tvärtom. Ekonomin vid nedrustning blev senare ett av Leontiefs forskningsområden som uppriktigt intresserade honom hela livet.

     Mindre än ett decennium efter arbetet utfört av byrån för arbetskraftsstatistik blev Leontiefs metod den viktigaste komponenten i de flesta länders system för nationalräkenskaper – såväl kapitalistiska som socialistiska. Den används och vidareutvecklas fortfarande av statsmakter, internationella organisationer och forskningsinstitut i hela världen.

     Leontief förbättrade sitt system under 50- och 60-talet. För att undersöka problemen med ekonomisk tillväxt och utveckling utarbetade han en dynamisk variant av input-output-analys av den tidigare statiska modellen sedan han lagt till en variabel för kapitalbehovet. Eftersom metoden visat sig vara lämplig som analytiskt instrument på det nya regionalekonomiska området, började input-output-tabeller sammanställas också för näringslivet i flera amerikanska städer.

     Successivt blev detta standard. På USA:s handelsministerium till exempel började styrelsen för intersektoriell ekonomi publicera sådana analyser vart femte år. Förenta nationerna, Världsbanken och flertalet regeringar i världen, inklusive sovjetiska ministerrådet, började också använda input-output-analys som en nyckelmetod för ekonomisk planering och budgetpolitik. Den fortsätter att vara produktiv också i grundforskning.

     I mitten av 50-talet bevisade Leontief att den amerikanska exporten var mer arbetsintensiv än importen och utmanade därmed själva dogmen för teorin om internationell handel (Heckscher-Ohlin-teoremet). Denna grundläggande princip, känd som Leontief-paradoxen, bidrog till en djupare förståelse för strukturen för varuomsättningen mellan länder. Leontiefs användning av de teoretiska modellerna blev en framgång mycket tack vare hans enastående förmåga som mångsidig ekonom med olika intressen på många områden som till exempel internationell handel, monopolteori och ekonometri.

     År 1973 tilldelades Leontief Nobelpriset i ekonomi – ”för utarbetandet av input-output-metoden samt för dess tillämpning på viktiga ekonomiska problem". Han var en av de första inom sitt kunskapsområde som oroade sig för hur ekonomiska aktiviteter påverkade miljön och extrapolerade därför sin modell på den globala ekologin. Han hänvisade till detta exempel i Nobelföreläsningen.

     Leontiefs analyser av problem i världsekonomin, särskilt av relationerna mellan sektorer fortsatte med stöd av Förenta nationerna och Institutet för ekonomisk analys vid New Yorks universitet. Input-output-metoden är erkänd som ett klassiskt verktyg, och Leontief anses jämte Keynes vara en av de forskare som bidragit mest till den ekonomiska vetenskapen under 1900-talet.

     Den ”ryske amerikanens” upptäckter användes också i Ryssland. Resultaten av hans studier sammanfattades i monografierna ”Structure of American Economy. 1919-1929” (Cambridge 1941) och ”Input-output Economies” (N.Y. 1966). De inte bara översattes och gavs ut på 60-talet i Sovjet, utan lades också till grund för metodiken bakom planhushållningen.

     I rättvisans namn bör det observeras att modellerna för att konstruera input-output-modeller inte kom fram ur tomma intet. Leontief hade föregångare, bland dessa den schweiziske ekonomen Léon Walras (1834-1910). Denne skapade redan i 1900-talets början en matematisk modell för samhällsekonomin med tekniska koefficienter – en förebild för linjär åtgång i input-output-analys.

     Materialbalanser mellan sektorer hade använts flitigt i Sovjets centraliserade planering från och med 1920-talet för att samordna resurser och utveckla ekonomin. Dessutom hade Centrala statistikstyrelsen börjat utveckla en input-output-metod åren 1924-1928 under ledning av den kände statistikern Pavel Popov. I denna metod koordinerades bland annat processer där vissa delar av samhällsprodukten ersattes med andra som var producerade i näraliggande sektorer. Wassily Leontief som då arbetade på Institutet för världsekonomin i Tyskland kunde naturligtvis inte varit omedveten om vad man gjorde på sovjetiska  Centrala statistiskstyrelsen.

     Det är en annan sak att denna forskning inte fick bred spridning i praktiken. Enligt vissa ekonomer var orsaken att det saknades en utarbetad datateknik och att matematiken inte var tillräckligt utvecklad. Faktiskt är det så att de första datorerna inte dök upp förrän i mitten av 40-talet. För övrigt, det fanns andra om än inte lika produktiva medel för beräkningar. Vad gäller att matematiken inte skulle varit tillräckligt utvecklad, så är detta omöjligt att instämma i. Vid denna tid fanns sådana lysande matematiker som Ivan Vinogradov, Michail Lavrentiev och Sergei Sobolev.

     Antagligen försenades utvecklingen av input-output-metoden delvis av den forcerade industrialiseringen i Sovjet 1927-1940. Lejonparten av samtliga resurser koncentrerades medvetet till industrins bassektorer, framförallt för tillverkning av produktionsmedel som bas för en hög försvarspotential. Desto mer, som allt under Andra världskriget användes för vapentillverkning. Det är förståeligt att man under dessa år inte gjorde till sin uppgift att utarbeta en optimal struktur för folkhushållningen.

     Den vetenskapliga grunden för att vidareutveckla metodologin för input-output-analysen lades fram i Vasilij Nemtjinovs grundläggande arbete ”Teoretiska frågeställningar angående balansen mellan sektorer och regioner vad gäller produktion och distribution”. I detta arbete fick input-output-metoden en principiell utformning som var anpassad till den sovjetiska planekonomin. De första input-output-analyserna – en redovisning för 1969 och en planering för 1970 – utarbetades vid Gosplans ekonomiska forskningsinstitutet. För en stor personlig insats i utvecklingen av detta nya kunskapsområde valdes institutets direktör Anatolij Jefimov till ledamot av Sovjetunionens vetenskapsakademi. Resultaten av arbetena lades fram i monografin ”Metoder för planering av mellansektoriella relationer” som fick högt betyg av specialisterna. År 1968 fick en del av de forskare som arbetade för att lösa dessa uppgifter Sovjetunionens statliga pris.

     Wassily Leontief satte stort värde på sina landsmän för deras insatser. Han vittnade om det på ett möte med de sovjetiska planekonomerna. Dessutom använde han på 70-talet den dynamiska (sovjetiska) formen av input-output-modellen för att skriva föredraget ”Den framtida världsekonomin” för perioden från 1970 till och med 2000 som beställts av FN.

     Egentligen var Leontief trots sitt synnerligen fruktbärande arbete inom olika områden en människa uppfylld av en idé. Därför utvecklades teorin för input-output-analys under decennier, medan den löpande kompletterades med nya ”detaljer”, och växte till en modell för den globala ekonomin. Till grund för Leontiefs input-output-analys ligger en stark intuitiv förståelse för den globala ekonomin som en enhet. Som det visat sig är teorin lika tillämplig för den kapitalistiska som för den socialistiska ekonomien. Leontief själv, som man i USA ibland kallade för ”planeringsapostel”, var anhängare av en blandekonomisk modell (stark reglerande funktion för staten i en marknadsbaserad ekonomi). En viss överensstämmelse med sitt ideal fann Leontief i Japan under 80-talet.

     På 60-70-talen deltog han när input-output-analys och planering infördes i Sovjet, dock utan att ha ansvar för slutresultatet. Leontief vägledde också den italienska och amerikanska regeringen, hjälpte Japan och samarbetade med FN.

     ”Ekonomin – den är ju en segelbåt. Så länge företagen inte tillåts att ta ut vinster utvecklas inte ekonomin (segelbåten kan inte segla utan vind). Men segelbåten tar kurs åt fel håll om inte regeringen tillhandahåller sjökort och lod och styr båten.” Denna metafor hänvisade Leontief till vid upprepade tillfällen. Den uttrycker allra bäst hans förståelse för relationerna mellan det privata initiativet (marknaden) och den centraliserade planeringen. ”Före detta Sovjetunionen är en segelbåt som inte kan segla eftersom det inte finns någon vind. Och den amerikanska ekonomin är en segelbåt som seglar utan sjökort och kompass. Men ingen av dessa två motsatser kan existera längre tid; det behövs en kombination av privat företagsamhet och statlig kontroll. Överdriven statlig kontroll och planering kväver företagsamheten (Sovjetunionen), men också USA upplever vissa ekonomiska problem eftersom regeringen slagit sig ner för en cocktail och låtit vinden gripa tag i segelbåten och föra den rakt till närmsta rev. Att uppfinna statsmakten är i själva verket den största upptäckt som människan gjort under sin långa historia.”

     Leontiefs synpunkter hamnade i konflikt med inställningen hos den amerikanska administrationen. I början av 90-talet försökte denna att begränsa den statliga närvaron i ekonomin. Under Reagans år vid makten blev planering ett ”fult” ord i USA, man vande sig vid att framställa regeringen som en folkfiende och tjänstemännen som ineffektiva byråkrater.

     Från slutet av 80-talet försökte Leontief som utländsk ledamot av sovjetiska vetenskapsakademin att påverka utvecklingen av de ekonomiska reformerna i sitt historiska hemland. Tyvärr kom ingenting ut av detta. Den första etappen – glasnost och försöket att väcka det privata initiativet – stödde Leontief förbehållslöst. Men sedan började fåfänga försök att få myndigheterna att förstå som det kan tyckas helt självklara saker… Leontief varnar enträget Gorbatjov för att den allmänna reformivern är ett tillfälligt fenomen eftersom många anställda inom kort förlorar sin garanti för livslång sysselsättning, fast inkomst och personlig trygghet. Därför bör tempot för omvandling av marknaderna vara begränsat för att undvika sociala kataklysmer. ”All nytta en regering kan göra i den ekonomiska politiken (förutom mer eller mindre lyckad propaganda) är att finna och upprätthålla den optimala balansen mellan reglering och fritt spelrum för marknadskrafterna. Sovjetunionen symboliserar en ytterlighet, USA en annan.” I praktiken föreslog Leontief Gorbatjov att förändra uppgiften: inte avreglering, utan en stark regering som stöder det privata initiativet och säkerställer rättvis fördelning. Det lyckades inte.

     Leontief riktar hård kritik mot Marshall Goldmans bok. Denna rekommenderar Gorbatjov att inleda en långtgående marknadsreform som förstör det centraliserade planeringssystemet. Enligt Leontief förklarar den totala kritiken av den sovjetiska ekonomin inte alls hur Sovjet på 70-talet fram till mitten av 80-talet kunde uppnå ett tempo lika högt som det amerikanska och högre än de västeuropeiska ekonomiernas. Den fyraprocentiga tillväxten 1985 förklarar Leontief med att man införde incitamentslöner. Detta betyder enligt honom att privat företagsamhet inte är den enda vägen att öka ekonomins effektivitet. Det finns också andra sätt.

     I en intervju för tidningen Pravda 1989 varskor Leontief för att en övergång ”från plan till marknad” måste ske i etapper och successivt, och en liberalisering av priser kan genomföras endast om man kan reglera dessa och ha inflationen under full kontroll.

     År 1992 gjorde vetenskapsmannen ett uttalande som fick ryska radikala reformatorer att alldeles tappa modet: ”Att såga ner ett träd är mycket lättare än att sätta en planta och få den att växa. Den politiska, ekonomiska och sociala ordningen i Ryssland raserades snabbt och spontant. En hård men effektiv centraliserad planering tillät Ryssland att ganska snabbt omvandlas från ett relativt underutvecklat agrart land till en kraftfull om också ineffektiv industrialiserad stormakt. När allt kommer omkring visade sig Ryssland kunna tävla med USA i kapprustningen!... Nu kommer det att behövas minst 70 år för Ryssland att bygga upp en effektiv marknadsekonomi. Att rasera marknaden genom att ersätta den med ett kommandoadministrativt system är mycket lätt. Mycket svårare är det att skapa en effektiv marknad. För länderna i väst behövdes det sju sekel för att uppnå den nuvarande utvecklingsnivån i samhället. Även om Ryssland funnit sin roll i den internationella arbetsfördelningen är denna roll begränsad till leverans av råvaror. Det centrala problemet för Ryssland är bristande management.”

     De ryska myndigheterna föredrog att inte lyssna på Leontief. Det var mycket mer lönsamt att fortsätta med ”chockterapin” och lova medborgarna snabb välståndstillväxt som resultat av ”marknadsekonomins triumf”. Ekonomiministeriets företagsreformer tog man itu med i realiteten först 1996-97, och då inte särskilt aktivt.

     År 1996 undertecknade Leontief ett upprop till Ryska Federationens president. Skrev under gjorde också andra amerikanska ekonomer som fått Nobelpriset (Kenneth Arrow, Lawrence Klein, James Tobin och Robert Solow) och fem kolleger från Ryssland (Leonid Abalkin, Oleg Bogomolov, Valerij Makarov, Stanislav Sjatalin och Juris Jaremenko). Man föreslog Boris Jeltsin grunderna för en ny ekonomisk politik. De amerikanska och ryska storheterna hävdade att staten måste spela en mycket viktigare roll i ekonomin. Man måste bekämpa depression, inflation, kapitalflykt och andra brister i ekonomin och förhindra en fortsatt kriminalisering av den. Kriminella element fyller alla ”platser” som regeringen lämnat. Bara med statens hjälp kan investeringar flyttas från improduktiva områden (finansspekulation och lyxtillgångar) till att skapa produktivt kapital och social trygghet. De sociala konsekvenserna av den aktuella ekonomiska situationen är ohyggliga: de fattiga befolkningsskikten ökar, medelklassen slås sönder och hälsoindikatorerna uppfylls inte etc. Staten måste erkänna att ”hemligheten” med marknadsekonomin inte är privat äganderätt utan konkurrens.

     Ack, även detta upprop ignorerades av de dåvarande ryska myndigheterna.

     Efter nästan ett år, i mars 1997, skulle en konferens ha hållits i Moskva till vilken fyra av ”undertecknarna” var inbjudna – Wassily Leontief, Kenneth Arrow, Lawrence Klein och James Tobin. Konferensen ställdes in: varför skulle de ryska medborgarna få reda på den förödande effekten av monetaristiska experiment?

     Även om Leontief sade att han inte kunde hålla sig underrättad om allt som hände i det forna Sovjet, så oroade situationen i hemlandet honom mycket. Kan de som sitter vid makten i Moskva och de forna sovjetrepublikerna, frågade han sig ofta, föreställa sig vilket samhälle och vilken ekonomi de vill bygga upp på ruinerna av kommunismen och den allomfattande centraliseringen. Ibland verkar det som om de vill ha en kapitalism som inte längre finns ens i väst. Men också de internationella experterna har fel när de tror att länderna i det forna Sovjet står inför en ganska enkel uppgift vars lösning är känd från de makroekonomiska läroböckerna.

     Mindre än ett år före sin bortgång sätter han pricken över i en intervju för Komsomolskaja pravda: ”Myndigheterna har inte lyckats skapa grundläggande anständiga existensvillkor för dem som företagsamheten börjar med. Och där borde man ju ha börjat. Man skulle inte så tanklöst ha delat ut rester av den låt vara underutvecklade men ändå kraftfulla sovjetiska ekonomin.” ”Behövs en statlig inblandning i ekonomin? Ja, i den mån som detta uppmuntrar till ett anständigt företagande.”

     På detta sätt drogs i Leontiefs framträdanden under 90-talet konturerna upp för en ny social och ekonomisk politik för Ryssland. Tyvärr fick han inte uppleva hur hans budskap förverkligades: den 5 februari 1999 avled den framstående forskaren.

Översättning Anders Börjeson, Stockholm Södermalm, 2014