Ekonomi och tillväxt i Sovjet i slutet av 1980-talet

- en överblick med input-output-analys och tillväxtbokföring

Input-output-analys

Vad är input-output-metoden?

Input-output-metoden (I/O-metoden) utvecklades av Wassily Leontief som var en amerikansk ekonom av rysk härkomst. År 1973 fick han Nobelpriset i ekonomi (Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne) för den fantastiska insatsen.

     Med hjälp av I/O-metoden kan man studera samspelet mellan en ekonomis olika sektorer och hur det förändras över tiden. Metodens analytiska bas är I/O-tabellerna som beskriver ekonomins flöden av produkter, i vilka sektorer produktionen sker och hur resultatet används. Flödena sker i form av insatsvaror mellan sektorer men också från sektorer till slutlig användning. Till slutlig användning räknas privat samt offentlig konsumtion, investering och export. Tillsammans ger I/O-tabellerna en övergripande beskrivning av en ekonomis hela produktionsstruktur.

     En förenklad I/O-tabell kan se ut som den här:

Sektor	1	2	3	Summa insatser	SA	Total tillförsel
1	X11	X12	X13	∑X1j	S1	TT1
2	X21	X22	X23	∑X2j	S2	TT2
3	X31	X32	X33	∑X3j	S3	TT3
Summa	∑Xi1	∑Xi2	∑Xi3
FV	F1	F2	F3
BP	BP1	BP2	BP3
Import	I1	I2	I3
Total tillförsel	TT1	TT2	TT3

Variabelbeteckningar
Kolumner (j)
Xij	Försäljning/köp av insatsvaror mellan sektorerna (i) och (j)
∑Xij	Summa i kolumn (j)
Fj	Förädlingsvärdet i sektor (j)
BPj	Bruttoproduktionen i sektor (j). BPj = ∑Xij + Fj
TTj	Total tillförsel i sektor (j). TTj = BPj + Ij
Rader (i)
∑Xij	Summa insatsvaror i sektor (i)
Si	Slutlig användning av produktionsresultatet i sektor (i)
SA	C + G + Inv + E
C	Privat konsumtion
G	Offentlig konsumtion
Inv	Investering
E	Export
Xij	Försäljning/köp av insatsvaror mellan sektorerna (i) och (j)
TTi	Total tillförsel i sektor (i). TTi = ∑Xij + Si

I/O-metoden tillämpad på Sovjets ekonomi

I/O-metoden ger många möjligheter att analysera ett ekonomiskt system. Den här mycket korta överblicken över den sovjetiska ekonomin omfattar delarna:

·         Insatsvarornas struktur och BNP per huvudsektor

·         Samspelet mellan ekonomins sektorer

·         Det ekonomiska landskapet

·         Den sovjetiska ekonomins nyckelsektorer

     Analyser och redovisade nyckeltal baseras på en I/O-tabell med 28 sektorer för den sovjetiska ekonomin 1987. Den är sammanställd av personer knutna till Världsbanken.

Insatsvarornas struktur och BNP per huvudsektor

Tabellen nedan visar att i förhållande till sin bruttoproduktion var industrin den huvudsektor som använde mest insatsvaror i den sovjetiska ekonomin. Industrins andel var avsevärt mycket större än tjänstesektorns. Industrin var också i hög grad beroende av insatsvaror från den egna sektorn. Industrin i Sovjet var stor producent av insatsvaror, både åt sig själv och åt tjänstesektorn.

Den sovjetiska ekonomins insatsstruktur

Hela ekonomin	Industrin	Tjänstesektorn
Insatsvarornas andel av bruttoproduktionen i sektorn
56 %	69 %	25 %
Insatsvaror från egna sektorn som andel av samtliga insatsvaror från sektorn
	64 %	8 %
Sektorernas andel av BNP
	40 %	18 %

     Industriproduktionen utgjorde 65 procent av den totala sovjetiska produktionen exklusive tjänstesektorn. Dess förädlingsvärde var 40 procent av Sovjets samlade BNP.

Samspelet mellan ekonomins sektorer

En analys av samspelet mellan sektorerna i den omnämnda I/O-tabellen är nästa punkt. Samspelsrelationerna i ekonomin beskrivs med två multiplikatorer – en produktionsmultiplikator (BL) och en insatsmultiplikator (FL).

     Om en sektor (j) ökar sin produktion kommer sektorns efterfrågan på insatsvaror från andra sektorer att öka. Det sambandet betecknas backward linkage och går mellan sektor (j) och de sektorer uppströms där köpen av insatsvarorna sker. Å andra sidan, produktionsökningen i sektor (j) innebär ett större utbud av insatsvaror för de sektorer nedströms som använder sektor (j):s varor som input. Det sambandet benämns forward linkage.

     Produktionsmultiplikatorn BL för en sektor anger hur mycket produktion som skapas i sektorerna uppströms när produktionen ökar i sektorn. Insatsmultiplikatorn FL för en sektor uttrycker hur mycket av sektorns insatsvaror som är tillgängligt för ökad produktion i sektorerna nedströms.

     Först ett diagram som illustrerar ett hypotetiskt samspel mellan sektorer i den sovjetiska ekonomin. Det antas att efterfrågan på jord- och skogsbruksvaror ökar med 100 milj. rubel. Frågan är hur det påverkar produktionen i jord- och skogsbruket och i andra sektorer.

     Först och främst måste produktionen öka i jord- och skogsbrukssektorn med 100 milj. rubel. För det behöver sektorn insatsvaror från andra sektorer. Produktionen måste därför öka i dessa. Som en följd av det måste jord- och skogsbrukssektorn utöka sina leveranser av insatsvaror till dessa sektorer. Denna rundgång pågår tills ekonomin åter är i jämvikt. Då har produktionen i jord- och skogsbrukssektorn ökat till 130 milj. rubel.

     Sektorerna Maskintillverkning och metallbearbetning, Kemisk industri och Livsmedelsindustri tillhör de sektorer som påverkas mest av produktionsökningen i Jord- och skogsbrukssektorn. Kännetecknande för dessa sektorer är att de har höga BL-tal och/eller FL-tal.

Produktions (BL)- och insatsmultiplikatorer (FL) för huvudsektorer

Hela ekonomin	Industrin	Tjänstesektorn
Backward linkage (BL) - Produktionsmultiplikator
2,26	2,56	1,59
Forward linkage (FL) - Insatsmultiplikator
2,72	3,05	1,17

BL och L är beräknade som produktionsvägda genomsnitt.

     Som tabellen visar finns det stora skillnader mellan industrin och tjänstesektorn också när det gäller BL och FL. Det är tydligt att industrin var central i den sovjetiska ekonomin, både som skapare och möjliggörare av produktion.
     En sammanställning av multiplikatorerna BL och FL per sektor återfinns i det här diagrammet.

     Produktionsmultiplikatorn BL ligger för respektive sektor mellan ca ett och lite drygt tre. Livsmedel har det högsta BL-värdet. Därefter kommer Lätt industri, Järn- och stålindustri, Annan metallindustri och Försvar & övrigt. Många sektorer med höga BL-tal tillhör industrin. Där var alltså produktionsökningen som störst när den efterfrågan ökade.

     De tjänstesektorer som har högst BL-värden är Vetenskap och Hälsovård. Låga BL-värden har Bank och försäkring, Statlig administration och Kommunala bostäder. Ökad slutlig efterfrågan i dessa sektorer gav således minst produktionsökning i ekonomin.

     För Insatsmultiplikatoren FL är bilden en annan, här är skillnaderna mellan sektorerna betydligt större. Många sektorer har ganska låga FL-värden men några har riktigt höga. Högst FL-tal har Maskintillverkning och metallbearbetning tätt följd av Transport och kommunikation, Olja och gas samt Jord- och skogsbruk. Dessa sektorer hade störst betydelse som leverantör av insatsvaror till den produktion som skulle tillgodose ökad efterfrågan.

     Så långt visar analysen att den sovjetiska industrin så att säga ”sysselsatte sig själv” – den möjliggjorde själv sin egen produktion om man ska hårdra saken.

Det ekonomiska landskapet

Med hjälp av BL och FL går det att konstruera ett sammanfattande mått på vilka produktionssamband som är starkast i en ekonomi. Till sektorer med de starkaste produktionssambanden räknas de som har störst spridningseffekter. Styrkan i den sovjetiska ekonomins produktionssamband illustreras i nästa diagram.

     Det starkaste sambandet hittar man i diagrammet längst bort till höger. Den kombinationen av BL och FL det högsta värdet. Det svagaste sambandet återfinns längst ner till vänster, där är kombinationens värde som lägst.

     Eftersom den tidigare analysen visat att sektorn Livsmedel hade högst BL-tal och sektorn Maskintillverkning och metallbearbetning högst FL-tal finns inte oväntat det starkaste produktionssambandet mellan just de två sektorerna. Därnäst kommer Lätt industri och Transport och kommunikation. Den svagaste kopplingen hade Bank och försäkring och Byggnadsverksamhet.

Den sovjetiska ekonomins nyckelsektorer

Ett annat mått på en sektors betydelse tar hänsyn till hur jämnt dess effekter sprider sig i ekonomin. Om två sektorer har lika stora BL/FL, anses den sektor som har en jämnare spridning vara den mer betydelsefulla.

     Att vara nyckelsektor innebär sammanfattningsvis: att sektorns produktionseffekter i underleverantörsledet är över genomsnittet. Den ska också ligga över genomsnittet som leverantör av insatsprodukter. Dessutom ska dess effekter ha jämn spridning i ekonomin. Med det kriteriet är det möjligt att urskilja åtta nyckelsektorer i den sovjetiska ekonomin: 

     De sovjetiska nyckelsektorerna tillhörde alla industrin. Rangordnade efter summan av BL och FL var Maskintillverkning och metallbearbetning den viktigaste sektorn i det sovjetiska folkhushållet.

     Input-output-analysen med data för 1987 bekräftar den vanliga bilden av det sovjetiska folkhushållet som en industritung ekonomi.

     Industrisektorns andel av BNP från produktionssidan var hög – drygt 40 procent, dubbelt så stor som tjänstesektorns. Industriproduktionen krävde relativt mycket insatsvaror.

     Av BNP från användningssidan gick 55 procent till hushållen. Främst rörde det sig om produkter från Livsmedelsindustrin och Lätt industri samt från Utbildning, Kultur och hälsovård. Dryga 30 procent användes till investeringar.

     Den sovjetiska industrin skapade mycket produktion uppströms och hade en stor leverans av insatsvaror nedströms. På den punkten skiljde den sig markant från tjänstesektorn vars multiplikatoreffekter var betydligt mer begränsade.

     ”Kolgruvebåt”, sa Kalle Sändare.

Tillväxtbokföring

Vad är tillväxtbokföring?

En av Wassily Leontiefs elever på Harvard var Robert Solow vars arbeten och forskning bidrog till utvecklingen av den neoklassiska modellen för ekonomisk tillväxt (Solow-modellen). År 1987 fick han Nobelpriset i ekonomi för dessa insatser.

     Under sina tidiga studier av ekonomisk tillväxt använde Solow s.k. tillväxtbokföring. Med den metoden går produktionsfaktorernas bidrag till den ekonomiska tillväxten att beräkna. I mitten av 50-talet kunde Solow med metodens hjälp visa att merparten av den amerikanska BNP-tillväxten kunde tillskrivas det han kallade för teknisk utveckling.

     Den tekniska utvecklingens bidrag till BNP-tillväxten räknade Solow fram som en residual (den s.k. Solow-residualen). Den får man genom att ta skillnaden mellan BNP:s tillväxttakt och resp. produktionsfaktors bidrag till denna, närmast från produktionsfaktorerna arbete och kapital.

      Utgångspunkten för Solow-residualen är en produktionsfunktion av typen 
Y = F(K, N, A), där

Y	BNP
K	Kapital
N	Arbetskraft
A	Teknisk utveckling

     Efter bearbetning av produktionsfunktionen får man uttrycket för Solow-residualen (r):

r = g_Y - + (1-α)·g_K], där

r	Solow-residualen
gY	BNP:s tillväxttakt
gN	Arbetets tillväxttakt
gK	Kapitalets tillväxttakt
α	Arbetets outputelasticitet
(1-α)	Kapitalets outputelasticitet

     Solow-residualen betecknas ibland den totala produktivitetens tillväxttakt (TFP:s tillväxttakt). Den ska inte förväxlas med tillväxttakten för arbetsproduktiviteten som är (g_Y - g_N). Den tekniska utvecklingens tillväxttakt (g_A ) beräknas med formeln (r = α·g_A), och slutligen kan BNP:s tillväxttakt (g_Y), inkl. komponenter uttryckas som:

g_Y = + (1-α)·g_K + α·g_A.

Tillväxtbokföring av ekonomin i Sovjet

En komprimerad tillväxtbokföring av den sovjetiska ekonomin sammanfattas i diagrammet och tabellen nedan. 

     Under 50- och 60-talet hade tillväxten i den sovjetiska ekonomin mycket god fart. Med tiden avtog dock den starka ekonomiska utvecklingen väsentligt. På 80-talet och åren före Sovjets upplösning var BNP-tillväxten i stort sett noll.

     Uttryckt i siffror sjönk BNP-tillväxten brant från 7,5 procent per år under 50-talet till 1,9 procent per år under perioden 1981-1987. Samtidigt försvagades kapitalstockens utveckling. Arbetskraften ökade på 70-talet men tillväxten föll sedan tillbaka. Parallellt med den starka ekonomiska tillväxten under 50-talet skedde en snabb teknisk utveckling. Denna mattades dock av rejält och under 60-talet sjönk den till 1,6 procent per år. På 70- och 80-talet var den t.o.m. negativ.

(avrundningar gör att summeringarna inte stämmer ”på öret”)

     Det var framförallt produktionsfaktorn Kapital som åstadkom den ekonomiska tillväxten i Sovjet. I början bidrog också den tekniska utvecklingen men denna kom helt av sig under 70-talet.

     Den ekonomiska tillväxten i Sovjet är ett exempel på s.k. extensiv tillväxt. Karakteristiskt för den är att tillväxten genereras genom maximal mobilisering av produktionsfaktorer medan produktivitetshöjning endast har marginell betydelse. Vid extensiv tillväxt växer också kapitalet snabbare än BNP.

     Någon riktigt entydig förklaring till varför den sovjetiska ekonomins tillväxt avtog så påtagligt från 50-talet och framåt är svår att finna. Vanligt är att man hänvisar till den tekniska utvecklingen och att den bröt samman på grund av svaga incitament för innovation. Att den kraftiga nedgången i TFP orsakades av avtagande kapitalavkastning nämns också. Vissa förklaringar anknyter till den sovjetiska ledningens katastrofala investeringsbeslut.

     Bland orsakerna till den sovjetiska ekonomins sammanbrott brukar även förekomma påståenden av typen:

·         Extensiv tillväxt upphör med tiden eftersom produktionsfaktorerna förr eller senare inte kan öka mer. Deras tillväxt avtar därför ofrånkomligt.

·         Teknisk utveckling och ökad effektivitet kunde inte ersätta tillväxten av produktionsfaktorer.

·         Ekonomins nedgång påskyndades av ”bråttomstrategin”. Kapitalstockens uppsnabbade tillväxt kom att få negativa effekter på kapitalets kvalitet och inbäddad teknik. Ledtiderna ökade och produktionens effektivitet försämrades. Det skapades flaskhalsar i produktionssystemet.

·         Kortsiktiga insatser prioriterades före framtida vinster och det förstärkte BNP:s nedåtgående trend.

·         Ekonomins ökande komplexitet ställde planekonomin inför allt svårare uppgifter.

·         Ökade försvarsutgifter under det kalla kriget.

·         Ökade kostnader för utvinningen av naturresurser när den flyttade österut.

·         Negativ påverkan på arbetsmotivationen p.g.a. oförmågan att tillgodose behovet av konsumtionsvaror.

·         Uppkomsten av en ”svart ekonomi” som tog resurser från den officiella.

Referenser

Restad, T. Input-Output i en sluten ekonomi – En introduktion. Stockholms universitet, Nationalekonomiska institutionen. 2004

Lind, D. En input-output-analys av svensk ekonomi. Ekonomisk debatt nr 8. 2010

Miller, R.E. and Blair, P.D. Input-Output Analysis, Foundations and Extensions, Second edition. Cambridge. 2009

Steinberg, D. Economies of the Former Soviet Union, An input-Output Approach to the 1987 National Accounts. Working Papers, The World Bank. 1992.

Ofer, G. Soviet Economic Growth: 1928-1985. Journal of Economic Literarure, Vol XXV. 2001

Allen, R.C. The Rise and Decline of the Soviet Economy

Easterly, W & Fischer, S. The Soviet Economic Decline, Historical and Republican Data. The World Bank. 1994

Långtidsutredningens modellsystem. SOU 1976:42, bilaga 8.

Romer, D. Advanced Macroeconomics, third edition. 2006

Blanchard, O. Macroeconomics, fourth edition. 2006

Wikipedia

Gudabenådade ekonomer: Wassily Leontief

Alexander Charlamov

I år är det fyrtio år sedan Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap tilldelades Wassily Leontief (1905-1999), framstående vetenskapsman av rysk härkomst. Den här översikten baseras på artiklar av ryska forskare som studerat arvet efter den store ”ryske amerikanen”.

     Han föddes i München och växte upp i Sankt Petersburg. Hans far, Vasilij Vasiljevitj, var professor i ekonomi och kom från en köpmanssläkt av gammaltroende. Hustrun, Zlata Bentsionovna Beker, mor till den blivande vetenskapsmannen, var dotter till en välbärgad köpman från Odessa. Eftersom den blivande vetenskapsmannens barndom sammanföll med revolutionen och inbördeskriget fick han huvudsakligen undervisning i hemmet – med hjälp av modern och studenter engagerade som informatorer. Bara två år fick han tillfälle att studera i den sovjetiska skolan.

     Hans begåvning upptäcktes tidigt och bara fjorton år gammal fick han slutbetyg från skolan och 1921 blev han antagen till avdelningen för samhällsvetenskaper vid Petrograds universitet. Som student sysslade han mycket med matematik. År 1925 gick han ut Leningrads universitet (som han berömde i förordet till den ryska översättningen av sina ”Ekonomiska essäer”) och fick diplom som ekonom. Den jämförelsevis liberala situationen i mitten av 1920-talet gav honom möjlighet att åka utomlands för läkarbehandling och fortsatta studier. Han tillbringade tre år på universitet i Berlin med att skriva avhandlingen ”Ekonomins kretslopp” som gav honom doktorsgraden. I drygt två år arbetade han i Tyskland, på Institutet för världsekonomin, som var beläget i Kiel. Ett år tillbringade han i Kina som ekonomisk rådgivare vid järnvägsministeriet.

     År 1931 kom Leontief för första gången till Förenta Staterna och blev efter några år amerikansk medborgare. Då var han redan författare till uppmärksammade artiklar och hade rykte om sig som teoretiker med brett perspektiv på ekonomi, en ekonom som skickligt använde matematiska och statistiska metoder. Han lockades av tanken att använda empiriskt material för sådana begrepp som efterfråge- och utbudselasticitet, indifferenskurvor och industrikoncentration. Från och med 1932 föreläser Leontief om ekonomi vid det prestigefyllda Harvarduniversitetet där det finns en vetenskaplig miljö av hög kvalitet. Även om undervisningen tog mycket tid och kraft påbörjas redan 1933 den nyskapande forskning ur vilken input-output-metoden växte fram. Mycket snart upptäcktes att svagheten i dåtidens datateknik var ett allvarligt hinder för att utveckla metoden. Och i fortsättningen kom många av Leontiefs arbeten ut efter det att datorkapaciteten ökats. Man kan anta att statistikers och ekonometrikers efterfrågan på teknik med allt större möjligheter inspirerade datorutvecklarna och programmerarna till vidareutveckling.

     De första resultaten av Leontiefs forskning kom i tryck 1936, och 1941 publicerades monografin ”Den amerikanska ekonomins struktur, åren 1919-1929” som innehöll en input-output-tabell för 41 branscher och en matris för 10 aggregerade sektorer. Detta arbete beskrev den nya analysmetodens möjligheter. Under 40- och 50-talet började Leontiefs forskningsresultat, med hans personliga medverkan, användas i USA för praktiska ändamål och ekonomiska prog­noser.

     Leontief visade sig vara en framstående organisatör. År 1948 grundar han Harvards centrum för ekonomisk forskning som kom att bli en världsledande institution. Leontief ledde detta centrum i omkring 25 år. Runt honom bildades en grupp av likasinnade som blev hans medförfattare till många kommande böcker, bland annat ”Undersökning av den amerikanska ekonomins struktur” som kom ut 1953 (1958 i rysk översättning). En sådan väg hade forskaren tillryggalagt när han på nytt hamnade i Sovjetunionen.

     Besök av framträdande utländska ekonomer var på den tiden mycket sällsynta. Man måste utgå från att inbjudan till Leontief avgjordes på allra högsta nivå och att myndigheterna räknade med att få viss nytta av besöket… Leontief var inte alls en politisk person, men han personifierade samhörigheten mellan de båda länderna, och kontaktnätet kunde komma till nytta för breddning av det internationella samarbetet.

     I Moskva höll vetenskapsmannen en föreläsning på Institutet för världsekonomin och de internationella relationerna. Förutom att en välkänd utlänning skulle uppträda lockades man av att han var ryss och tänkte tala på sitt modersmål. Leontief visade sig vara en trevlig, mild och lätt ironisk person som i den ovanliga situationen kände sig ledig och naturlig. Han erövrade snabbt publiken där ungdomar dominerade och förklarade skickligt och enkelt innebörden i sin metod och dess framtidsmöjligheter. Generöst svarade han på ett stort antal frågor och blev nöjd med mötet.

     Leontief blev mottagen på Gosplan, den centrala planmyndigheten, på vetenskapsakademins institut för ekonomi, på Statistiska centralstyrelsen. Besöket av ”den ryske amerikanen” och hans samtal med institutionernas ledare stärkte troligen ställningen för den ekonomisk-matematiska riktningen i den sovjetiska forskningen. Denna var förenad med forskarnamn som Lev Kantorovitj (senare nobelpristagare), Vasilij Nemtjinov, Viktor Novosjilov och Nikolaj Fedorenko. Kanske grundades också vetenskapsakademins centrala ekonomisk-matematiska institut tack vare Leontiefs auktoritet.

     Den allmänna moderniseringen och förnyelsen i den sovjetiska ekonomiska vetenskapen i slutet av 50- och första hälften av 60-talet märktes också genom att det för första gången på 25-30 år gavs ut arbeten i rysk översättning av ledande ekonomer i väst, bland annat av Leontief. Böckerna försågs med inledningar som skrevs enligt ett särskilt ”recept”. Detta föreskrev att författarens vetenskapliga rön analyserades samtidigt som man avslöjade hans borgliga natur och omarxistiska metod. Leontief saknade en uttryckt ideologi och därför kunde sådan kritik begränsas till ett minimum, men att helt avstå från den var på den tiden omöjligt. Efter sin resa till hemlandet publicerade Leontief den på sitt sätt förträffliga artikeln ”Den sovjetiska ekonomiska vetenskapens uppgång och fall” som blev tillgänglig för de ryska läsarna i en volym essäer som gavs ut 1990.

     Input-output-metoden som i sovjetisk litteratur ofta kallas materialbalans mellan sektorer (produktion och distribution av produkter) är Leontiefs huvudsakliga bedrift. Men i en värld som drabbats av Stora depressionen kom erkännandet inte med en gång. Ekonomins svåraste sjukdomar då var kronisk arbetslöshet och instabilitet i kapitalismens ekonomiska system. Under Andra världskriget försvann köerna på arbetsförmedlingarna, men redan 1946 blev problemet synligt igen. Byrån för arbetsstatistik i USA tog  för första gången hjälp av Leontiefs metod 1939, och 1947 användes modellen för att förutsäga hur sysselsättningen – generellt och per sektor – skulle komma att förändras om fred övergick till krig och tvärtom. Ekonomin vid nedrustning blev senare ett av Leontiefs forskningsområden som uppriktigt intresserade honom hela livet.

     Mindre än ett decennium efter arbetet utfört av byrån för arbetskraftsstatistik blev Leontiefs metod den viktigaste komponenten i de flesta länders system för nationalräkenskaper – såväl kapitalistiska som socialistiska. Den används och vidareutvecklas fortfarande av statsmakter, internationella organisationer och forskningsinstitut i hela världen.

     Leontief förbättrade sitt system under 50- och 60-talet. För att undersöka problemen med ekonomisk tillväxt och utveckling utarbetade han en dynamisk variant av input-output-analys av den tidigare statiska modellen sedan han lagt till en variabel för kapitalbehovet. Eftersom metoden visat sig vara lämplig som analytiskt instrument på det nya regionalekonomiska området, började input-output-tabeller sammanställas också för näringslivet i flera amerikanska städer.

     Successivt blev detta standard. På USA:s handelsministerium till exempel började styrelsen för intersektoriell ekonomi publicera sådana analyser vart femte år. Förenta nationerna, Världsbanken och flertalet regeringar i världen, inklusive sovjetiska ministerrådet, började också använda input-output-analys som en nyckelmetod för ekonomisk planering och budgetpolitik. Den fortsätter att vara produktiv också i grundforskning.

     I mitten av 50-talet bevisade Leontief att den amerikanska exporten var mer arbetsintensiv än importen och utmanade därmed själva dogmen för teorin om internationell handel (Heckscher-Ohlin-teoremet). Denna grundläggande princip, känd som Leontief-paradoxen, bidrog till en djupare förståelse för strukturen för varuomsättningen mellan länder. Leontiefs användning av de teoretiska modellerna blev en framgång mycket tack vare hans enastående förmåga som mångsidig ekonom med olika intressen på många områden som till exempel internationell handel, monopolteori och ekonometri.

     År 1973 tilldelades Leontief Nobelpriset i ekonomi – ”för utarbetandet av input-output-metoden samt för dess tillämpning på viktiga ekonomiska problem". Han var en av de första inom sitt kunskapsområde som oroade sig för hur ekonomiska aktiviteter påverkade miljön och extrapolerade därför sin modell på den globala ekologin. Han hänvisade till detta exempel i Nobelföreläsningen.

     Leontiefs analyser av problem i världsekonomin, särskilt av relationerna mellan sektorer fortsatte med stöd av Förenta nationerna och Institutet för ekonomisk analys vid New Yorks universitet. Input-output-metoden är erkänd som ett klassiskt verktyg, och Leontief anses jämte Keynes vara en av de forskare som bidragit mest till den ekonomiska vetenskapen under 1900-talet.

     Den ”ryske amerikanens” upptäckter användes också i Ryssland. Resultaten av hans studier sammanfattades i monografierna ”Structure of American Economy. 1919-1929” (Cambridge 1941) och ”Input-output Economies” (N.Y. 1966). De inte bara översattes och gavs ut på 60-talet i Sovjet, utan lades också till grund för metodiken bakom planhushållningen.

     I rättvisans namn bör det observeras att modellerna för att konstruera input-output-modeller inte kom fram ur tomma intet. Leontief hade föregångare, bland dessa den schweiziske ekonomen Léon Walras (1834-1910). Denne skapade redan i 1900-talets början en matematisk modell för samhällsekonomin med tekniska koefficienter – en förebild för linjär åtgång i input-output-analys.

     Materialbalanser mellan sektorer hade använts flitigt i Sovjets centraliserade planering från och med 1920-talet för att samordna resurser och utveckla ekonomin. Dessutom hade Centrala statistikstyrelsen börjat utveckla en input-output-metod åren 1924-1928 under ledning av den kände statistikern Pavel Popov. I denna metod koordinerades bland annat processer där vissa delar av samhällsprodukten ersattes med andra som var producerade i näraliggande sektorer. Wassily Leontief som då arbetade på Institutet för världsekonomin i Tyskland kunde naturligtvis inte varit omedveten om vad man gjorde på sovjetiska  Centrala statistiskstyrelsen.

     Det är en annan sak att denna forskning inte fick bred spridning i praktiken. Enligt vissa ekonomer var orsaken att det saknades en utarbetad datateknik och att matematiken inte var tillräckligt utvecklad. Faktiskt är det så att de första datorerna inte dök upp förrän i mitten av 40-talet. För övrigt, det fanns andra om än inte lika produktiva medel för beräkningar. Vad gäller att matematiken inte skulle varit tillräckligt utvecklad, så är detta omöjligt att instämma i. Vid denna tid fanns sådana lysande matematiker som Ivan Vinogradov, Michail Lavrentiev och Sergei Sobolev.

     Antagligen försenades utvecklingen av input-output-metoden delvis av den forcerade industrialiseringen i Sovjet 1927-1940. Lejonparten av samtliga resurser koncentrerades medvetet till industrins bassektorer, framförallt för tillverkning av produktionsmedel som bas för en hög försvarspotential. Desto mer, som allt under Andra världskriget användes för vapentillverkning. Det är förståeligt att man under dessa år inte gjorde till sin uppgift att utarbeta en optimal struktur för folkhushållningen.

     Den vetenskapliga grunden för att vidareutveckla metodologin för input-output-analysen lades fram i Vasilij Nemtjinovs grundläggande arbete ”Teoretiska frågeställningar angående balansen mellan sektorer och regioner vad gäller produktion och distribution”. I detta arbete fick input-output-metoden en principiell utformning som var anpassad till den sovjetiska planekonomin. De första input-output-analyserna – en redovisning för 1969 och en planering för 1970 – utarbetades vid Gosplans ekonomiska forskningsinstitutet. För en stor personlig insats i utvecklingen av detta nya kunskapsområde valdes institutets direktör Anatolij Jefimov till ledamot av Sovjetunionens vetenskapsakademi. Resultaten av arbetena lades fram i monografin ”Metoder för planering av mellansektoriella relationer” som fick högt betyg av specialisterna. År 1968 fick en del av de forskare som arbetade för att lösa dessa uppgifter Sovjetunionens statliga pris.

     Wassily Leontief satte stort värde på sina landsmän för deras insatser. Han vittnade om det på ett möte med de sovjetiska planekonomerna. Dessutom använde han på 70-talet den dynamiska (sovjetiska) formen av input-output-modellen för att skriva föredraget ”Den framtida världsekonomin” för perioden från 1970 till och med 2000 som beställts av FN.

     Egentligen var Leontief trots sitt synnerligen fruktbärande arbete inom olika områden en människa uppfylld av en idé. Därför utvecklades teorin för input-output-analys under decennier, medan den löpande kompletterades med nya ”detaljer”, och växte till en modell för den globala ekonomin. Till grund för Leontiefs input-output-analys ligger en stark intuitiv förståelse för den globala ekonomin som en enhet. Som det visat sig är teorin lika tillämplig för den kapitalistiska som för den socialistiska ekonomien. Leontief själv, som man i USA ibland kallade för ”planeringsapostel”, var anhängare av en blandekonomisk modell (stark reglerande funktion för staten i en marknadsbaserad ekonomi). En viss överensstämmelse med sitt ideal fann Leontief i Japan under 80-talet.

     På 60-70-talen deltog han när input-output-analys och planering infördes i Sovjet, dock utan att ha ansvar för slutresultatet. Leontief vägledde också den italienska och amerikanska regeringen, hjälpte Japan och samarbetade med FN.

     ”Ekonomin – den är ju en segelbåt. Så länge företagen inte tillåts att ta ut vinster utvecklas inte ekonomin (segelbåten kan inte segla utan vind). Men segelbåten tar kurs åt fel håll om inte regeringen tillhandahåller sjökort och lod och styr båten.” Denna metafor hänvisade Leontief till vid upprepade tillfällen. Den uttrycker allra bäst hans förståelse för relationerna mellan det privata initiativet (marknaden) och den centraliserade planeringen. ”Före detta Sovjetunionen är en segelbåt som inte kan segla eftersom det inte finns någon vind. Och den amerikanska ekonomin är en segelbåt som seglar utan sjökort och kompass. Men ingen av dessa två motsatser kan existera längre tid; det behövs en kombination av privat företagsamhet och statlig kontroll. Överdriven statlig kontroll och planering kväver företagsamheten (Sovjetunionen), men också USA upplever vissa ekonomiska problem eftersom regeringen slagit sig ner för en cocktail och låtit vinden gripa tag i segelbåten och föra den rakt till närmsta rev. Att uppfinna statsmakten är i själva verket den största upptäckt som människan gjort under sin långa historia.”

     Leontiefs synpunkter hamnade i konflikt med inställningen hos den amerikanska administrationen. I början av 90-talet försökte denna att begränsa den statliga närvaron i ekonomin. Under Reagans år vid makten blev planering ett ”fult” ord i USA, man vande sig vid att framställa regeringen som en folkfiende och tjänstemännen som ineffektiva byråkrater.

     Från slutet av 80-talet försökte Leontief som utländsk ledamot av sovjetiska vetenskapsakademin att påverka utvecklingen av de ekonomiska reformerna i sitt historiska hemland. Tyvärr kom ingenting ut av detta. Den första etappen – glasnost och försöket att väcka det privata initiativet – stödde Leontief förbehållslöst. Men sedan började fåfänga försök att få myndigheterna att förstå som det kan tyckas helt självklara saker… Leontief varnar enträget Gorbatjov för att den allmänna reformivern är ett tillfälligt fenomen eftersom många anställda inom kort förlorar sin garanti för livslång sysselsättning, fast inkomst och personlig trygghet. Därför bör tempot för omvandling av marknaderna vara begränsat för att undvika sociala kataklysmer. ”All nytta en regering kan göra i den ekonomiska politiken (förutom mer eller mindre lyckad propaganda) är att finna och upprätthålla den optimala balansen mellan reglering och fritt spelrum för marknadskrafterna. Sovjetunionen symboliserar en ytterlighet, USA en annan.” I praktiken föreslog Leontief Gorbatjov att förändra uppgiften: inte avreglering, utan en stark regering som stöder det privata initiativet och säkerställer rättvis fördelning. Det lyckades inte.

     Leontief riktar hård kritik mot Marshall Goldmans bok. Denna rekommenderar Gorbatjov att inleda en långtgående marknadsreform som förstör det centraliserade planeringssystemet. Enligt Leontief förklarar den totala kritiken av den sovjetiska ekonomin inte alls hur Sovjet på 70-talet fram till mitten av 80-talet kunde uppnå ett tempo lika högt som det amerikanska och högre än de västeuropeiska ekonomiernas. Den fyraprocentiga tillväxten 1985 förklarar Leontief med att man införde incitamentslöner. Detta betyder enligt honom att privat företagsamhet inte är den enda vägen att öka ekonomins effektivitet. Det finns också andra sätt.

     I en intervju för tidningen Pravda 1989 varskor Leontief för att en övergång ”från plan till marknad” måste ske i etapper och successivt, och en liberalisering av priser kan genomföras endast om man kan reglera dessa och ha inflationen under full kontroll.

     År 1992 gjorde vetenskapsmannen ett uttalande som fick ryska radikala reformatorer att alldeles tappa modet: ”Att såga ner ett träd är mycket lättare än att sätta en planta och få den att växa. Den politiska, ekonomiska och sociala ordningen i Ryssland raserades snabbt och spontant. En hård men effektiv centraliserad planering tillät Ryssland att ganska snabbt omvandlas från ett relativt underutvecklat agrart land till en kraftfull om också ineffektiv industrialiserad stormakt. När allt kommer omkring visade sig Ryssland kunna tävla med USA i kapprustningen!... Nu kommer det att behövas minst 70 år för Ryssland att bygga upp en effektiv marknadsekonomi. Att rasera marknaden genom att ersätta den med ett kommandoadministrativt system är mycket lätt. Mycket svårare är det att skapa en effektiv marknad. För länderna i väst behövdes det sju sekel för att uppnå den nuvarande utvecklingsnivån i samhället. Även om Ryssland funnit sin roll i den internationella arbetsfördelningen är denna roll begränsad till leverans av råvaror. Det centrala problemet för Ryssland är bristande management.”

     De ryska myndigheterna föredrog att inte lyssna på Leontief. Det var mycket mer lönsamt att fortsätta med ”chockterapin” och lova medborgarna snabb välståndstillväxt som resultat av ”marknadsekonomins triumf”. Ekonomiministeriets företagsreformer tog man itu med i realiteten först 1996-97, och då inte särskilt aktivt.

     År 1996 undertecknade Leontief ett upprop till Ryska Federationens president. Skrev under gjorde också andra amerikanska ekonomer som fått Nobelpriset (Kenneth Arrow, Lawrence Klein, James Tobin och Robert Solow) och fem kolleger från Ryssland (Leonid Abalkin, Oleg Bogomolov, Valerij Makarov, Stanislav Sjatalin och Juris Jaremenko). Man föreslog Boris Jeltsin grunderna för en ny ekonomisk politik. De amerikanska och ryska storheterna hävdade att staten måste spela en mycket viktigare roll i ekonomin. Man måste bekämpa depression, inflation, kapitalflykt och andra brister i ekonomin och förhindra en fortsatt kriminalisering av den. Kriminella element fyller alla ”platser” som regeringen lämnat. Bara med statens hjälp kan investeringar flyttas från improduktiva områden (finansspekulation och lyxtillgångar) till att skapa produktivt kapital och social trygghet. De sociala konsekvenserna av den aktuella ekonomiska situationen är ohyggliga: de fattiga befolkningsskikten ökar, medelklassen slås sönder och hälsoindikatorerna uppfylls inte etc. Staten måste erkänna att ”hemligheten” med marknadsekonomin inte är privat äganderätt utan konkurrens.

     Ack, även detta upprop ignorerades av de dåvarande ryska myndigheterna.

     Efter nästan ett år, i mars 1997, skulle en konferens ha hållits i Moskva till vilken fyra av ”undertecknarna” var inbjudna – Wassily Leontief, Kenneth Arrow, Lawrence Klein och James Tobin. Konferensen ställdes in: varför skulle de ryska medborgarna få reda på den förödande effekten av monetaristiska experiment?

     Även om Leontief sade att han inte kunde hålla sig underrättad om allt som hände i det forna Sovjet, så oroade situationen i hemlandet honom mycket. Kan de som sitter vid makten i Moskva och de forna sovjetrepublikerna, frågade han sig ofta, föreställa sig vilket samhälle och vilken ekonomi de vill bygga upp på ruinerna av kommunismen och den allomfattande centraliseringen. Ibland verkar det som om de vill ha en kapitalism som inte längre finns ens i väst. Men också de internationella experterna har fel när de tror att länderna i det forna Sovjet står inför en ganska enkel uppgift vars lösning är känd från de makroekonomiska läroböckerna.

     Mindre än ett år före sin bortgång sätter han pricken över i en intervju för Komsomolskaja pravda: ”Myndigheterna har inte lyckats skapa grundläggande anständiga existensvillkor för dem som företagsamheten börjar med. Och där borde man ju ha börjat. Man skulle inte så tanklöst ha delat ut rester av den låt vara underutvecklade men ändå kraftfulla sovjetiska ekonomin.” ”Behövs en statlig inblandning i ekonomin? Ja, i den mån som detta uppmuntrar till ett anständigt företagande.”

     På detta sätt drogs i Leontiefs framträdanden under 90-talet konturerna upp för en ny social och ekonomisk politik för Ryssland. Tyvärr fick han inte uppleva hur hans budskap förverkligades: den 5 februari 1999 avled den framstående forskaren.

Översättning Anders Börjeson, Stockholm Södermalm, 2014

Varför skenar kostnaderna i SL:s busstrafik?

Inledning

I DN.se Stockholmsdelen publicerades den 2 december 2013 en artikel med rubriken ”S vill stoppa bussarnas skenande kostnader”. DN hade i en tidigare artikel berättat att de årliga kostnaderna för SL:s busstrafik ökade snabbare än kostnaderna för andra trafikslag. Denna gång beskrivs satsningen av socialdemokraterna på att höja busstrafikens status och på att hejda de skenande busskostnaderna. I artikeln räknas också upp några förklaringar till kostnadsökningen och oppositionslandstingsrådet Erika Ullberg tillägger att det behövs ett helhetsgrepp på busstrafiken.

Med den bakgrunden kommer jag nu att ge några tänkbara förklaringar till varför busskostnaderna ökat sedan slutet av 90-talet. Till min hjälp har jag ett diagram där busstrafikens kostnader spjälkats upp med hänsyn till några vanliga trafikplaneringsvariabler: resande, medelreslängd och beläggningsgrad. Men innan vi kommer så långt, en kort repetition av Baumols sjukdom eller Baumols kostnadssjuka som man också säger.

Principen för Baumols kostnadssjuka är enkel: när höjda löner i den högeffektiva exportsektorn sprids till lågproduktiva sektorer ökar kostnaderna snabbare i dessa än i exportsektorn.

I inlägget ”Har SL-trafiken fått en släng av Baumols sjukdom” på baborjeson.blogspot.se konstaterar jag att åtminstone busstrafiken har fått en släng av sjukdomen. Att det begränsar sig till en släng beror på personalintensiteten som inte är lika hög i busstrafik som i andra offentliga verksamheter, till exempel sjukvård och omsorg. I inlägget ”Ständigt denne Baumol” beskriver jag teoretiskt med en enkel kostnadsmodell hur kostnadssjukan påverkar företag som finansieras med såväl biljett- som skatteintäkter. ”Går Baumols sjukdom att bota” exemplifierar vilka medel som står till buds för att bekämpa kostnadssjukan. Inläggen om Baumols kostnadssjuka avslutas med ”Slutpunkt Baumol”.

Analys

För att konstruera det ovan nämnda diagrammet har jag använt följande kostnadsmodell:

C = årskostnad (mnkr)

Q = trafikutbud (sittplatskilometer)

P = antal resor

B = beläggningsgrad (personkm/sittplatskm)

M = medelreslängd (km)

T = tidsvariabel som markerar enskilda år under analysperioden 1991-2010

Busstrafikkostnaderna antas alltså vara en funktion av trafikutbudet uttryckt i sittplatskilometer. Sittplatskilometrarna beräknas med hjälp av variablerna antal resor, beläggningsgrad och medelreslängd. Tidsvariabeln T finns med för att fånga upp kostnadsförändringar som inte beror på de andra variablerna. Antal resor och medelreslängd kan slås ihop till ett persontrafikarbete mätt i personkilometer.

 Av diagrammet kan utläsas:

·         Antag att bussarna under perioden 1991-2010 hade utfört samma persontrafikarbete vid samma beläggningsgrad som busstrafiken 1991. Då hade årskostnaden i fasta priser 2010 varit lika hög som årskostnaden 1991, se kurva D (streckad grön). Diagrammet visar tydligt effekterna av konkurrensutsättningen och att dessa nådde ett maximum i senare delen av 90-talet. Därefter ökar kostnaderna kontinuerligt.

·         Lägger vi på kostnadsförändringar gå grund av ökad eller minskad beläggningsgrad hamnar vi på kurva C (streckad orange). Som synes har förändringar i beläggningsgrad endast haft marginella effekter på kostnaderna.

·         Ett steg till och vi landar på kurva B (streckad blågrå). I kurva B inkluderas även kostnader på grund av förändrad medelreslängd. Ökad medelreslängd har alltså i väsentlig grad bidragit till busstrafikens kostnadstillväxt.

·         En sista förflyttning för oss till kurva A som visar värdena för busstrafikens totala årskostnader, alltså när också kostnaderna av ökat resande är inkluderade. De faktiska kostnadsvärdena skymtar i bakgrunden som en prickad linje. Även ökat resande har haft betydande kostnadseffekter.

Det bör observeras att diagrammet bara är en grov illustration av kostnadsutvecklingen. Mer detaljerade beräkningar ger en delvis annan bild. De indikerar till exempel att under 90-talet hade beläggningsgraden större och medelreslängden mindre påverkan på kostnaderna än vad som framgår av kostnadskurvorna ovan.

Den kraftiga kostnadsökningen från senare delen av 90-talet kan bland annat ha följande orsaker:

·         När persontrafikarbetet ökar, antingen det gäller ökad medelreslängd eller fler resor, behövs mer trafikresurser i form av fler bussar och bussförare, mer fordonsunderhåll samt ökad förbrukning av drivmedel och andra insatsvaror.

·         Det är den direkta effekten sedan tillkommer:

·         Förlängda busskörtider på grund av ökad trängsel vilket kräver ytterligare resurser

·         Ändrade arbetstidsregler som också ger kostnaderna en skjuts uppåt.

·         Baumols kostnadssjuka som drabbar busstrafiken hårdast eftersom den är mest personalintensiv bland trafikmedlen.

·         Ovanpå allt detta tillkommer miljö- och kvalitetssatsningar, anpassning till funktionshindrades behov och annat. Även höjda insatspriser (drivmedelspriser m.m.) och möjligen också normbaserad planering kan ha bidragit till de ökade kostnaderna.

Biljettintäkter

Mellan enhetskostnaden SL:s nettokostnad per personkm och SL:s biljettpris finns ett starkt positivt samband. En väsentlig del av nettokostnaderna utgörs av busstrafikkostnader. Figuren nedan visar att följsamheten mellan SL:s enhetskostnad och motsvarande kostnad för buss är mycket stor: ökade busstrafikkostnader leder till ökade nettokostnader som i sin tur får biljettpriset att stiga. (Fråga: Varför ligger SL:s enhetskostnad under enhetskostnaden för buss?)

 Avslutning

Konkurrensutsättningen av SL:s busstrafik lindrade symptomen men botade inte patienten. Kostnadsökningen i busstrafiken har flera orsaker, vissa beror på att Stockholmsregionen expanderar och att trafiken tar upp alltmer utrymme.

I DN-artikeln påpekar Erika Ullberg: ”Och det är inte så att de bolag som kör bussarna gör stora vinster, de flesta går ju med förlust”. Det är en korrekt iakttagelse och det är viktigt att den görs. SL:s eget system för att planera och följa upp trafiken verkar inte ha beaktat trafiktillväxtens kostnadsaspekter fullt ut. Systemet behöver nog vässas och dessutom kompletteras med makroanalyser. En fråga är om busstrafikens kostnader systematiskt underskattats i SL:s nytto-/kostnadskalkyler.

Busstrafiken är lågproduktiv och utgör som sådan en alltför hög andel av SL:s trafiksystem. Den måste bli mer effektiv. En långsiktigt hållbar ekonomi för busstrafiken måste enligt min mening bygga på kontinuerliga produktivitetsförbättringar och att trafikarbetets tillväxt dämpas rejält. Ett nytt synsätt behöver etableras.

Anders Börjeson, januari 2014.

Slutpunkt Baumol

Jag har i mina tidigare inlägg tagit upp ett välkänt fenomen i nationalekonomin – Baumols sjukdom eller Baumols kostnadssjuka som det också kallas – och utgått från det för att förklara kostnadsökningen i SL-trafiken. Baumols sjukdom bottnar i ett grundläggande samband i ekonomiska system: sambandet mellan produktivitetsutveckling och lönesättning. Sjukdomen uppkommer när lönerna i produktivitets-starka sektorer (industrin) görs till riktmärke för lönerna i produktivitetssvaga sektorer som den offentliga sektorn. Att lönesättningen skulle gå annorlunda till är svårt att tänka sig.

Analyserna utgår från att SL-trafiken är ett industriellt produktionssystem, låt vara att slutprodukten är en tjänst. Jag påstår att åtminstone SL:s busstrafik är drabbad av kostnadssjukan. Den snabba ökningen av SL-trafikens busskostnader beror enligt min mening i grunden på en lång period av ökande reallöner i kombination med en mycket svag produktivitetsutveckling på grund av ökad trängsel, nya pausregler och liknande. Men det är inte tillräckligt som förklaring. Kostnader för miljö- och kvalitetssatsningar, tillgänglighetsanpassningar samt ökade energikostnader med mera måste också läggas till.

Baumols sjukdom är en välfärdssjukdom i ekonomiska system. Den drabbar sektorer med hög personaltäthet och långsam produktivitetsutveckling. Symptomen bär välfärdssjukdomens kännetecken: små successiva förändringar åt ett ogynnsamt håll. I ekonomiska system är det kostnaderna som ökar. Som jag skrev i ett tidigare inlägg får nog vissa delar av ekonomin dras med sjukdomen livet ut. Fast sjukdomens effekter går att dämpa och det finns ett recept för hur man gör: genom att ständigt förnya, förbättra och effektivisera kan kostnaderna sänkas.

För att få en helhetsbild av Baumols sjukdom bör man inte begränsa sig till kostnaderna utan också se vad som sker med priser och intäkter. I ett annat av mina inlägg har jag försökt att göra detta. Med hjälp av en enkel kostnadsmodell uppbyggd av exponentialfunktioner (ränta på ränta) undersöker jag alltså hur kostnadssjukan kan påverka prisbildning och skattefinansiering.

SL-trafiken har en hög andel busstrafik och SL har medvetet velat ha det så. Det måste man utgå ifrån. 

Varför bygga ut ett trafikslag som relativt sett kräver mycket personal och vars produktivitet kan komma att sjunka när detta kan leda till kraftiga kostnadsökningar? Den frågan är inte helt enkel att besvara. Kanske kan man närma sig den genom att gå tillbaka till de investeringsanalyser som SL gjorde för länge sedan och som motiverat busstrafikens utbyggnad. Det troliga är att analyserna har genomförts med stöd av de statliga riktlinjerna för just sådana analyser. En följdfråga är då: vad säger de statliga riktlinjerna om hanteringen av Baumols sjukdom, produktivitetsutveckling och ökande (eller minskande) reallöner i investeringsanalyser?

Bristen på kunskap om vad som orsakar den kraftiga ökningen av SL:s trafikkostnader förvånar och oroar. Redan 2005 påtalade jag och några andra SL-medarbetare att trafikkostnaderna ökade mycket snabbt och att det kunde tvinga fram framtida höjningar av SL-taxan. För egen del pekade jag på just kostnadsutvecklingen i busstrafiken. ”Skenande” busskostnader samtidigt med betydande investeringar i spårtrafik kunde bli mycket kännbart för SL:s och landstingets ekonomi.

Påståendena ovan om SL:s kostnader måste naturligtvis prövas ytterligare. Sådana studier bör inte vara något problem. Mycket data finns att tillgå och begreppet Baumols sjukdom är välkänt inom nationalekonomin och kan betraktas som allmängods.

”Imagination is more important than knowledge.”

(Albert Einstein)